Old School Tobbe Holm: “Från Striberg till Elitserien”

Tobias Holms hockeyresan har varit speciell. Elitseriespel med Västerås och Leksand, spel i USA, Österrike, Danmark… Lägg därtill en tumör i huvudet som krävt två tuffa operationer. Idag ska ni läsare få följa med på hans resan från Stribergs SK till det att han idag inte bara heter Holm utan även lagt sig till med namnet Karlberg.

VÄSTERÅS (Hockeysverige.se)

– Vi kunde inte bestämma vilket namn vi skulle ta, skrattar Tobias Holm Karlberg och fortsätter:
– Jag ville ha Holm kvar eftersom det var en referens in i min värld. Samtidigt ville Maria ha med Karlberg. Jag fick ändå ha Holm först så det var lite 1-0 till mig.

Maria Karlberg är alltså Leksandstränaren, Mikael Karlbergs lillasyster.
– Vi träffades på ”Challes” bröllop första gången. Båda var då i förhållanden. Under åren korsades våra vägar igen.

Stribergs SK är alltså Holm Karlbergs moderklubb.
– Striberg är en liten, liten by utanför Nora som ligger mellan Lindesberg och Örebro. Där växte jag upp. Det kanske bodde 300 personer i den byn och där fanns rink som det var nära för mig att gå till. Alla spelade hockey och fotboll Striberg, så det var idrott jämt.
– Jag har en storasyster, Malin, och hade en lillebror, Mikael, som tyvärr gått bort. Lillebrorsan höll också på lite med hockey, men det blev inget mer direkt. Han var fem år yngre, en liten sladdis, och var den som alltid fick stå i mål, skrattar Holm Karlberg,

Lillebror Mikaels bortgång kom oväntat.
– Han dog bara knall och fall i augusti förra året. Man har kollat vad som kunde hänt och som gjorde att han dog, men kunde inte hitta något speciell. Tufft såklart. Han har ändå fem barn så det är jättetufft att se dom.

Efter sin tid i Stribergs SK kom Tobias Holm Karlberg till Lindesberg.
– Striberg hade bara en uterink och jag ville satsa på att komma med till TV-pucken, hockeygym och sådana grejer.
– Tränarna i TV-pucken, Göran Orre och Göran Sjöö, tränade både U16 och A-laget i Lindesberg. När jag gick i nian pendlade jag dit. Där började jag i U16, men blev ganska snabbt uppflyttad till A-laget. Lyckades även komma med i TV-pucken.
– Vi var faktiskt fem från lilla Striberg som kom med TV-pucken, men bara två från Örebro. Jag tror att det sedan var fem killar från Hällefors. Kumla hade ett gäng med och sedan var det någon från Guldsmedshyttan. Till saken hör att det var första gången på länge som det inte var Örebro-tränare i TV-pucken.
– Två av oss från Stribergs SK blev fotbollsspelare och spelade i fotbollsallsvenskan med ÖSK (Örebro SK), Per Gawelin och Per Andersson, medan jag kom till elitserien i ishockey. Det är lite häftigt att tre från lilla Striberg lyckades.

Efter tiden i Lindesberg återvände han hem till Striberg.
– Jag kom inte in på hockeygym, så när jag kom in på gymnasiet bodde jag fortfarande hemma. Då tränade Lars ”Mozart” Andersson Striberg och jag hade honom som coach. Det var även några gamla Örebro-killar med, Tomas Gustafsson och Thomas ”Nille” Nilsson.
– I januari eller februari hörde Västerås av sig och frågade om jag ville komma dit till år två eftersom någon hade hoppat av. Jag tror att ”Mozart” hade något med det där att göra.

Blev det en stor kontrast?
– Ja, eftersom jag hade varit tillbaka på uterinken och kom i Västerås in i Rocklunda. Det var stort på den tiden.
– Det blev även en omställning hockeymässigt eftersom jag hade spelat A-lagshockey under två säsonger för att sedan spela juniorhockey. Jag gick nästan rakt in i J20, men spelade även med J18 då det passade tidsmässigt.

I Västerås spelade Tobias Holm Karlberg med en ung Rickard Wallin.
– Han kom upp då jag gick i trean. Rickard, Ola Wallén och jag spelade ganska mycket i samma kedja. Rickard var redan då otroligt smart på isen. Lång och inte så mycket muskler, men det märktes att han hade ett annat spel huvud.
– Under min sista säsong i J20 åkte vi ur superelit. Då gick han till Färjestad.

Säsongen 1996/97 fick han chansen i en match med Västerås i elitserien.
– Pelle (Mårts) var den som först plockade upp mig i A-laget. Han fick sparken så min första match blev med Dan Hobér.
– Efter tre, fyra sekunder jag varit på isen släppte vi in ett baklängesmål. Vi mötte HV71 hemma. Jag var i fjärdefemman med Henrik Nordfeldt och, jag tror att det var, Peter Thorsson.
– Vi hade tekning i egen zon. HV71 spelade på tre femmor så vi ställdes mot (Stefan) Örnskog och bröderna Huusko (Anders och Erik). Kenneth Kennholt och Fredrik Stillman. HV71 vann tekningen. Jag åkte upp mot Stillman som var min back. Han passade över till Kennholt som sköt ett direktskott och Örnskog slog in returen. Så det var bara att åka och byta ha ha…

Fick du spela mer i den matchen?
– Ja, och jag lyckades få en tvåminutare också. Det blev förlust.

Hade du chansen att stanna i Västerås efter den säsongen?
– Jag fick ett erbjudande, men det var mest ett prestationsbaserat kontrakt. Att jag skulle få vissa pengar per match, men det kändes lite osäkert.
– Samtidigt fick jag ett erbjudande att gå till Kumla som låg i näst högsta serien. Det som då hette Division 1. Jag gick dit, fick ett jobb, allt serverat och en annan trygghet. Jag trivdes jättebra i Kumla. Bland annat spelade några gamla TV-pucks kompisar där. Dessutom bodde min syrra i Örebro.

Flyttade till USA för spel i ECHL

Redan efter en säsong i Kumla reste Tobias Holm Karlberg över till USA för spel med Wheeling Nailers i ECHL.
– När jag kom upp till Västerås och gjorde den här matchen hörde flera agenter av sig. Den jag valde var en svensk kille, Tobbe Kraft. Han hade en kanadensisk agentur bakom sig.
– Dom tyckte efter min säsong i Kumla att det skulle passa mig bra att spela där borta. Jag klurade lite fram och tillbaka, men fick ett tryout-kontrakt, åkte över på vinst och förlust.

Under sin säsong i Wheeling Nailers svarade han för nio mål och totalt 26 poäng på 69 matcher, men också 108 utvisningsminuter.
– Det var stort att få åka över dit. Innan hade jag inte ens flugit flygplan. Jag satt där på Arlanda med hockeygrejer och kläder väskor. Det var lite nervöst, men jag blev jätte väl omhändertagen. Allt var super proffsigt.
– Jag hade tur eftersom det var en till svensk i laget, Stefan Brännare. Han blev som en storebrorsa för mig och vi har kontakt än idag. Dessutom hade vi Jeremy Brown som hade spela i Mora. Också en väldigt bra kille. Dom två omfamnade mig nästan direkt och lärde mig vad som gällde där borta.

Började ditt tuffare spel redan vid den här tiden eller kom det senare?
– Där borta sa dom direkt att jag inte var där för att slåss. Jag kommer så väl ihåg vad Stefan sa ”Försöker någon utmana dig på campen, sätt bara upp klubban rakt mot ansiktet, men släpp den inte”.
– Jag blev aldrig utmanad på trainingcampen. Jag kom dit väl förberedd, var i bra fysisk form och det kändes som att jag låg före dom i det. Vi hade någon träningsmatch där jag gjorde mål så dom kände direkt att jag inte var där för att ta deras jobb.
– Den säsongen var det en jättestökig hockey med många slagsmål och konstiga grejer, men otroligt lärorikt.
– Bland annat vid en roadtrip hade vi någon fajt. Målvakterna körde någon fajt så vår målvakt blev avstängd. Matchen efter satt han på läktaren bakom båset. Han sa eller gjorde något så det blev slagsmål på läktaren. Vår materialare tacklade sönder plexit för att ta sig upp på läktaren och hjälpa vår målvakt.
– En av våra fighters som satt i båset såg det där, så halva laget var snart uppe på läktaren och slogs. Jag var ute på isen när domaren blåste av. Jag tänkte ”vad fan är det som händer?” och tittade mot domare. Han pekade mot båset där halva vårt lag redan var uppe på läktaren och slogs (skratt). Sedan var det poliseskort från matchen.

Vi får anta att du själv inte klev undan med tanke på att du drog på dig 108 utvisningsminuter?
– Hade jag det? Jag hade nog ingen superfight där borta första säsongen, men det var stökigt.
– Vid ett tillfälle mötte vi ett lag från Anaheims organisation. Där bytte vi om på andra våningen. Man hade glas som vägg där vi kunde se ut i arenan. Jag åkte på något matchstraff och det hade varit stökigt innan.
– Jag kom dit upp och då satt redan två eller tre killar som redan hade fått matchstraff där. Dom hade man dragit för ett draperi, satt vid ett bord och ”bettade” på vem som skulle vara den nästa att få matchstraff.

Efter säsongen hörde Curt Lundmark av sig. Han är då sportchef för Västerås i elitserien.
– Jag kom hem och åkte nästan direkt till Västerås för att visa upp mig. Jag körde en träning och sedan skrev jag ett tvåårsavtal.
– När jag kom hem var jag bra tränad, tyckte att jag växt som människa och hade ett bra självförtroende. Det här skulle bli kul. Jag kände mig mer redo och tyckte att jag var en bättre hockeyspelare än då jag lämnade.

Berättar om relationen: “Den blev lite frostig”

Hur var det att kliva in i den här gruppen av spelare med bland andra Mishat Fahrutdinov, Daniel Rydmark, Paul Andersson Everberg, Fredrik Öberg, Magnus Eriksson med flera?
– Många var superkillar och bra människor. Bland annat var Mishat en otroligt snäll människa.
– Tyvärr blev det inte så många matcher (21 i grundserien). Vi hade Andrej Liulin som tog mitt knä två gånger.

Vad hände där?
– Första gången var under försäsongen då vi spelade SCA-turneringen i Sundsvall. På morgonvärmningen tog han mitt knä. Det satte lite spår under hela den säsongen och tog några veckor innan jag var tillbaka. Då skulle jag försöka slå mig in i laget. Sedan tog han knäet en gång till under en träning.

Hur var er relation under den säsongen?
– Den blev lite frostig. Jag var inte supernöjd eftersom jag inte tycker att man ska skada varandra inom laget. Speciellt inte på träning. Smällarna kom lågt, fel och nästan lite ”blind side”.

Coacher då var Göran ”Flygis” Sjöberg och Roland Eriksson.
– Dom var inte supernöjda. Sedan gick Västerås i konkurs under våren, så det var ingen bra säsong.
– I stället gick jag till Kumla eftersom jag visste att där skulle jag trivas. Jag fick träffa min gamla chef, Ronny Blomqvist, och fick jobbet tillbaka. En superbra chef.

Det blev drygt två säsonger i Kumla.
– Första säsongen efter att jag kommit dit hade vi Staffan Tholson som coach. Vi spelade i allsvenskan, men åkte ur. Jag hade ingen bra säsong där heller, hade mycket skador och sjukdomar.
– När vi mötte Oskarshamn borta ramlade jag ihop och hamnade på sjukhus. Jag spelade fast jag var sjuk och kroppen sa ifrån. Under ett par tre nätter låg jag på sjukhuset i Oskarshamn med dubbelsidig lunginflammation, bihåleinflammation och över 40 graders feber. Sedan fick jag åka hem, men blev inlagd på sjukhuset i Örebro.
– Efter att vi åkte ur hade jag flera erbjudanden, men jag ville stanna kvar, behövde landa och hitta tillbaka till glädjen för hockeyn.

Spelglädjen hittade han också under säsongen i ettan med Kumla.
– Ja, det gick rätt bra den säsongen.

Under säsongen fick Tobias Holm Karlberg ett samtal från Anders ”Masken” Carlsson som då var sportchef i Leksand.
– Han hade ringt under någon träning och pratat in på telefonsvararen. Där hade han presenterat sig som Anders Carlsson. ”Vem fan är det?”, skrattar tidigare Leksandsforwarden och fortsätter:
– Jag hade precis varit nere i Oskarshamn, träffat bland andra Jocke Fagervall och fått en jättebra känsla för det laget och den klubben.
– När jag ringde upp ”Masken” satt han i bilen på väg ner till Globen. Leksand skulle spela mot AIK i kvalserien. Leksand blev såklart lite mer intressant än Oskarshamn. Min agent pratade lite med Leksand och när dom spelade mot AIK i kvalserien var jag på plats i gamla isstadion.
– Vi gjorde klart alla detaljer och skrev på avtalet. Det fanns ett avtal klart för allsvenskan och ett om Leksand skulle gå upp. Jag satt på läktaren och höll tummarna för att det skulle bli elitserien.

Du kom från en ganska mycket lägre division, vad förväntade sig ”Masken” av dig?
– Uffe Skoglund, som skulle bli ass-tränare, hade tränat Borlänge den säsongen och vi hade mötts några gånger.
– Sedan pratade jag även med (Dan) Labraaten som var NHL-scout. Han pratade om att man kanske skulle plocka mig i en sistarunda om jag var intresserad av att åka över till USA igen. Jag blev aldrig draftad och kände samtidigt att farmarlagen hade jag redan gjort jämfört med att få en ny chans i elitserien.
– Jag visste att det var ett jättestort steg att gå från ettan till elitserien, men jag såg fram emot utmaningen.

“Förlorade vi var det alltid hans fel”

Ville Leksand ha in din mer fysiska spelstil?
– Det fysiska, men dom tyckte också att jag var bra på rören fast jag var stor. Lite fysik, rightare som spelade rakt.

Såg du dig själv som en spelare som gärna tog en fight och spelade fysiskt?
– Nej, inte så. Jag såg mig lite ha samma spelstil som Micke Renberg. Sedan var det en jätteslump att det blev som det blev.
– Vi hade några träningsmatcher mot finska lag. Då blev det jättemånga fighter. (Tomas) Forslund gjorde rent hus med någon. Jag plockade också någon. Vi var ganska många i truppen, 15 eller 16 forwards med alla 82:or. (Daniel) Widing och hela det gänget.
– Jag kände att jag behövde göra allt och lite till för att ta en plats. Efter den matchen kom Jarmo (Tolvanen) till mig och sa ”Du har din roll”.
– Sedan spelade vi någon match och jag kommer ihåg att någon gjorde något fult på ”Challe” (Mikael Karlberg). Då kände jag att någon som knackade mig på axeln. Jag tittade upp och då stod Jarmo där. Han bara nickade. Då förstod jag vad han ville.
– Jag fick den rollen och grabbarna köpte att jag hade den. Under tiden i Leksand spelade jag mycket med ”Robban” Nilsson och Johan Eneqvist. Vi fick ofta efter mål framåt eller bakåt starta. En energikedja och vi kände att vi hade en viktig roll i laget. 

Hur upplevde du Jarmo Tolvanen som tränare?
– Förlorade vi var det alltid hans fel. Vann vi var det alltid vi som vunnit. Det tycker jag att han gjorde bra. Jag tycker även Uffe Skoglund gjorde ett bra jobb bakom Jarmo. Han hade koll på fys och hela den biten. Viktiga vardagssurret.

I februari 2021 kom beskedet att Ulf Skoglund avlidit.
– Det var hemskt och tragiskt. Han gick bort alldeles för ung. Vi surrade då vi träffades efter det att jag slutat spela. Som jag sa tidigare var han med och tog mig till Leksand.
– Han coachade mig mycket i just den här fysiska biten.

Mikael Karlberg, Jens Nielsen, Niklas Persson, Niklas Eriksson, Tomas Forslund, Christer Olsson, Daniel Widing, Niklas Gällstedt, Lasse Jonsson…
– … Greg Brown, Sean Gauthier i målet. Det var ett supergäng. Roliga och bra killar. Sean var otroligt rolig, skrattar Holm Karlberg och fortsätter:
– Vi hade en period då vi gick lite sämre. Jarmo höll något stort tal och sa med finsk, engelsk brytning. ”Guys, there are two things in life you know for sure, death and porn.” Sean tittade på mig ”porn?”
– Första säsongen i Leksand var riktigt rolig och jag fick vara med om att spela slutspelshockey. Synd bara att Färjestad var för bra. Dessutom fick vi Christer (Olsson) avstängd, vilket såklart påverkade lagets prestation.

Efter andra säsongen i Dalarna lämnade Tobias Holm Karlberg för spel i allsvenskan för Oskarshamn.
– Jag fick höra att jag kunde vara kvar om jag ville, men vi hade åkt ur och jag var besviken. Känslan då vi åkt ut var otroligt tung. Jag tyckte ändå att jag tagit kliv den säsongen och inför kvalserien hade jag ändå klättrat lite i hierarkin.
– Vi började med Malmö borta. Jag hann inte ens komma in på isen. Vi vann tekningen. Pucken åkte ner i vår zon. Fredrik Svensson hämtade pucken. Drog ett slagskott ur zon och ut i vårt bås. Alla drog bak huvudena och aktade sig, men jag såg inte utan var på väg att dra fram huvudet för att ta vattenflaskan. Jag fick pucken rätt på okbenet.
– Det var bara åka och sy plus en hjärnskakning. Buss ner, match, buss hem utan att ha spelat en minut. Jag var borta första fem, sex matcherna. När jag kom tillbaka var det redan klart att vi inte hade någon chans att bli kvar i elitserien.
– Jag kände också att jag hade blivit satt lite i ett fack samtidigt som jag hade utvecklat mitt spel mer än att bara slåss. Besviken över att vi hade åkt ur, kanske vidga mina vyer lite och spela lite mer hockey gjorde att jag valde att lämna Leksand.

Då dök Oskarshamn upp.
– Spännande. Ett nytt lag med många bra killar och spelare. Danne Broberg, ung driven tränare. Också en rolig säsong där vi gick till kvalserien. Samtidigt har jag alltid haft lätt att trivas om det är ett bra gäng.

Var du social och verbal i omklädningsrummet?
– Social, absolut, men inte den som tog mest plats. Jag rättade in mig i ledet.

Lämnade för Frankrike: “Det var så där”

Redan efter en säsong i Oskarshamn gick hockeyresan vidare till franska Morzine.
– Jag blev erbjuden att vara kvar i Oskarshamn. Det som jag tyckte var synd där var att några jobbade medan andra var heltidsproffs. Jag var heltid så Martin Thörnberg, Mattias Beck, jag och några till tränade på förmiddagarna. Sedan tränade vi med laget på kvällarna. Det skulle fortsätta så även nästa säsong.
– Då fick jag ett erbjudande av mina agenter (Patrik Aronsson och Patrik Carnbäck). ”Frankrike, bra betalt, rolig upplevelse. Ta det ett år.”

Hur var upplevelsen att spela i Frankrike?
– Annorlunda. Vi var många svenskar, två finnar och två amerikaner. Många importer. Hockeymässigt var det så där.
– Flera av lagen i serien var som topp sex allsvensk kvalité. Sedan var det sämre. Vi spelade en seriematch i veckan, lördagar klockan 21. Bodde i en alpby, Morzine. Klubben hittade på att vi även skulle köra onsdagar. Då körde vi internmatcher och fyllde ishallen med turister.
– Ibland hade vi inte lag till internmatcherna utan fyllde på med några veteraner. Det kunde vara Easton mot Bauer och turisterna trodde att det var riktiga matcher. Sköt man ett slagskott i plexit jublade publiken.
– Ett roligt äventyr och från Morzine hade vi drygt två timmar till Milano, så vi kunde göra lite annat vid sidan av. Även åka lite skidor, men jag vet inte om jag blev en så mycket bättre hockeyspelare.

Samtidigt var hans kompis från Leksand, Jens Nielsen i danska Aalborg.
– Han hörde av sig efter säsongen och sa att han och Heinz (Ehlers) ville träffa mig för att lyssna om jag ville komma dit. Det var också roligt på sitt sätt. En mycket bättre hockey.
– Danmark var lite på frammarsch och hade spelat en del i A-VM. Det var mycket folk på läktarna, lite drag och TV-matcher.

I mitten av andra säsongen lämnade han dock Aalborg.
– Min dåvarande sambo fick en kronisk magsjukdom. Vi träffades i Falun och hon hade varit med mig till Oskarshamn och Frankrike. Jag kände att hon stöttat mig och nu ville jag följa med henne så hon inte skulle behöva vara själv i det där. Nu har det också gått jättebra för henne.
– Vi flyttade till Kumla och hon fick läkarvård i Örebro. Jag ville spela och då blev det Kumla för att han någonting att göra. Dom fixade ett kneg åt mig.
– Under samma säsong hörde Patrik Aronsson av sig. ”Det har dykt upp en möjlighet. Jag har pratat med Johan Strömwall som är i Zell am see. Hur mår tjejen, kan du åka?” Då hoppade jag på efter att hon sagt ”kör”.
– Hockeymässigt var det ganska likt Danmark. Det var jag och Fredrik Ericson, en back Bofors. Sedan var det en kanadensare (Ryan Foster) och en ryss (Igor Ivanov), som båda hade dubbla pass. Ivanov hade spelat OS med Ryssland 1994. Jätteduktig, men hade blivit blind på ena ögat. Tyvärr åkte vi ut i kvartsfinal mot Feldkirch.

Ånyo blev det då dags att återvända till Wheeling Nailers i USA och spel i ECHL.
– När jag kom hem från Österrike kände jag ”Fasiken, jag är inte klar”. USA, möjligheternas land.
– Jag pratade med Stefan Brännare som fortfarande bor kvar där borta. ”Jag tror att jag kan hjälpa dig”. Så jag fick ett avtal och åkte över dit igen. Det var en helt annan liga mot när jag var där tidigare. Nu var det bra spelare och en bra hockey.
– Säsongen där var jätterolig. Där spelade jag väldigt mycket med Nick Johnson som senare spelade i Växjö och Brynäs. Han vann dessutom SM-guld med Växjö. En otroligt bra kille. Vi båda delade lägenhet.
– Det var inte lika mycket slagsmål, men jag gick någon mer fight där eftersom det var roligt att utmana en äldre svensk. Jag var 29 år då och äldst ligan.

Hur kände du att i den åldern ta en fight mot betydligt yngre spelare?
– Det var bara att gilla läget. Tog jag någon fight i början kanske dom lugnar ner sig.

Fick värsta möjliga besked

Lindlöven, Oskarshamn, Västervik, Kumla, Kallinge/Ronneby, Borlänge och Ludvika, hur seriös var du i din satsning under sista delen av karriären?
– Jag hade fått hjärnskakningen där borta och det var också då dom först hittade hjärntumören. Det här var i februari mars. Det blev ganska akut eftersom den var lite mindre än en golfboll. En stor operation som det tog en ganska lång tid för mig att återhämta mig ifrån. Läkarna där tyckte att jag skulle fundera på mitt karriärsval.

Vi tar det från början.
– Vi (Wheeling Nailers) spelade mot New Jerseys farmarlag och jag hade fått som roll att jaga Ryan Gunderson. Jag smällde upp honom x antal gånger, säger Tobias Holm Karlberg med ett lätt leende och fortsätter:
– Toledo, som laget hette, hade en stor back med NHL-meriter (Mike Wilson). Han hade tydligen plockat mig ”blindside” när jag inte ens hade pucken. Det blev en hjärnskakning, vilket jag haft några stycken tidigare. Jag visste ju att det svartnar, man blir lite groggy och får ont i huvudet.
– Läkarna sa också att det var en hjärnskakning. ”Byt om och gå in och duscha”.

Tobias Holm Karlberg kom att uppleva andra symptom än han inte varit med om vid tidigare hjärnskakningar.
– Jag hade en jättedålig balans. ”Vi måste köra upp dig till sjukhuset”. Vår lagläkare slängde in mig i bilen för att sedan åka upp till sjukhuset. ”Du läkarna vill ha koll på dig så du blir kvar under natten”.
– Jag låg kvar under natten. Sedan fick jag göra massa röntgen och grejer. Ganska snabbt såg läkarna att dom hade hittat någonting. Då flyttades jag till ett annat sjukhus, Mogantown, för att jag skulle få bästa läkarvården.
– Där gjorde man först en biopsi och borrade in ett hål på sidan av huvudet. Jag var såklart nedsövd. Det var någon datorgrej som gick in den vägen och plockade en bit av tumören.

Första beskedet Tobias Holm Karlberg fick var att den inte var elakartad.
– ”Vi vill ändå ta bort den”. Efter lite turer fram och tillbaka med försäkringsbolaget blev det operation.
– Läkarna gick in och plockade ur tumören. Operationen gick bra och läkaren trodde att han fått bort allt. Allt såg bra. När dom kollade tumören efteråt hade den varit grad två på den tregradiga skalan. ”Det var bra att vi tog ut den eftersom vi såg spår av grad två-cancer.”
– Säsongen var slut. Jag åkte hem. Var uppe på sjukhuset och kollade. Allt såg hur bra ut som helst. Det här var 2009.
– I september 2017 började jag här (Expandia i Västerås). Efter en koll fick jag beskedet att man sett att den växt några millimeter. ”Vi kommer skicka upp dig till Uppsala.”

Sagt och gjort, avresa till Uppsala och kontroll om tumören var tillbaka.
– Efter en vecka i Uppsala fick jag beskedet att den växt lite mer. ”Vi kommer öppna och operera dig här”. Jag opererade mig igen nästan exakt nio år efter första operationen.
– När jag opererades visade det sig att tumören var 4 x 5 centimeter, så på den korta tiden hade den växt jättemycket.
– Läkarna hade en plan för mig. Jag har ett jätteärr kvar i huvudet. När det sedan läkt ihop åkte jag måndag till fredag, varje dag och kändes som en evighet, till Uppsala för att bli strålad.
– Där har man en specialscanningsmaskin. En vanlig strålningsmaskin är som en piska och man kan säga att den tar med allt runtomkring också. Den här specialmaskinen är i stället som en nål och går in på enbart tumören.
– Under dom tre månaderna jag åkte mellan Västerås och Uppsala fick jag inte själv köra bil utan det var färdtjänst eller taxi fram och tillbaka.
– Själva behandling var som att ligga i en magnetröntgenmaskin. Det gjorde inte ont, men det jobbiga var att vara fastspänd. Det var som en hockeymask, men som gick ner över bröstet och sedan spändes fast så jag inte kunde röra mig. In i maskinen, jag låg där en stund och sedan ut. Jag har inga men efter utan det sega var att åka. 
– Den här maskinen behandlade även jättemånga barn. Klart att det kan strula lite med barn och när jag kom upp till sjukhuset kunde det vara försenat en och en halv timme. Då var det bara att ut och gå lite.

Det finns såklart en väldigt stark mental aspekt i att få ett cancerbesked, men Tobias Holm Karlberg tycker ändå att han har klarat att hantera den biten bra.
– Jag tror inte att jag fattade det första gången. Då var det mer att jag var skadad. ”Det här fixar jag”.
– Andra gången var det jobbig inför operationen eftersom jag visste vad jag skulle igenom.

Kommer aldrig bli friskförklarad: “Man vill ha koll på det livet ut

Var det själva operationen som var jobbig eller det mentala, att du hade cancer?
– Mer operationen. Det andra har jag alltid haft inställningen att det löser sig. Första svängen hade jag inte heller någon aning om vad det innebar.
– Men när läkarna lyfte ur en bit av skallbenet lika stort som en CD-skiva. Satte tillbaka det. Skar upp hjärnhinnan och fick sy den med 60 stygn… Den huvudvärken jag hade när jag vaknade upp går inte att beskriva.
– Dessutom hade man lindat huvudet jättehårt för att hålla trycket eftersom det läckte ut hjärnvätska.
– Tumören satt dessutom så dumt till i lillhjärnan som är en förlängning av ryggraden. Läkarna gick in på höger sida och fick sedan lyfta på höger hjärnhalva för att komma åt att ta bort den.
– Jag var inte jättekaxig när jag skulle in på operation andra gången. Man ligger som i ett förrum. Allt är kalt, sterilt och jag såg all plåt och aluminium. En jobbig känsla och jag tror att jag var på väg att klämma sönder sjuksköterskans hand när dom sövde mig. Det var inget roligt alls.

Hade du aldrig någon form av dödsångest?
– Nej, jag tänkte nog mest att det hade gått bra förra gången. När jag fick redan på att man hade hittat något här började jag träna varje morgon för att vara så väl förberedd jag kunde inför operationen.
– Vi har ett gym här på jobbet så jag var där varje morgon och körde kondition under en timme. Det stärkte mig både fysiskt och mentalt.
– Vid första operationen var jag redan jag i en så pass bra ”shape” från hockeyn.

Även om Tobias Holm Karlberg var optimistisk inför operationen var det såklart tuff för omgivningen.
– Det var nog jättejobbigt för min fru. Jag tror faktiskt att det var jobbigare för henne än mig. Klart att det var en tuff tid även för mamma och pappa, men dom var uppe och hälsade på mig flera gånger i Uppsala.

Även om läkarna fick bort tumören är han idag inte friskförklarad och kommer inte heller bli så.
– Precis. Efter strålningen gick jag på cellgifter i sex månader. Det var inget roligt.

Hur mådde du då?
– Tänk dig en jätte-, jätteinfluensa plus att du har växtvärk i hela kroppen. Jag var inne varannan eller var tredje vecka så dom kunde koppla på cellgifterna.
– Sjuksköterskorna som kom in hade en heltäckande dräkt eftersom det är så stark när det kopplas in i droppet och till min arm. ”Det här ska ni ha in i mitt blod och ni har nästan som rymddräkter på er”.
– Jag klarade mig från att må illa, men tiden direkt efter gjorde så ont. Jag kunde inte göra någonting, men kom på att låg jag i ett varmt bubbelbad så lindrade det lite grann. Jag måste antagligen haft russinfingrar då, skrattar Holm Karlberg.

Du kommer alltså aldrig bli friskförklarad?
– Nej, läkarna säger så. Att man vill ha koll på det livet ut.
– Jag är frisk, men inte friskförklarad även om jag mår jättebra. Jag tar idag nästan aldrig några huvudvärkstabletter längre.

Har du fortfarande huvudvärk ibland?
– Om jag är ute i stökig miljö där det är mycket ljud eller om jag går på exempelvis en julfest med jobbet kan jag bli väldigt trött snabbt.
– Det där har blivit bättre. Från början kunde jag knappt köra bil om det regnade. Då kunde jag få stanna en gång i halvtimmen eftersom det var jobbigt för hjärnan, men det har blivit bättre. Läkarna säger att det är bra om jag är med olika saker och utsätter mig för påfrestningar, att det är en bra träning för mig.

Åter till hockeytiden efter första operationen och sin andra sväng till Wheeling Nailers.
– Jag frågade läkaren om jag kunder spela hockey igen ”benet har läkt ihop och du har hjälm, så du har ingen större risk än någon annan”. Då började jag träna lite smått, men var såklart inte supertränad.
– Striberg finns inte längre utan dom har flyttat in till Nora. Jag tränade lite där. Då fick jag ett samtal av Thomas Östlund som var lite sportsligt ansvarig i Lindlöven. Han frågade om jag inte skulle komma dit och spela. Jag gjorde nio matcher och efter dom matcherna ringde Tommy Salo mig. Han var då sportchef i Oskarshamn.
–”Jag har sett att du lirat. Vad skulle du säga om att komma hit?” Det blev jag taggad på.

Tobias Holm Karlberg gjorde också ett försök att träna ikapp.
– Jag kom inte riktigt upp i den fysiska form jag ville ha. Därför blev det så få matcher (sex) och vi kom ganska snabbt överens om att avbryta. ”Du kommer inte få den istid du vill”.
– Efter det gjorde jag några matcher i Västervik, men Kumla hörde också av sig. Där visste jag vad jag skulle få efter att ha varit där tidigare. Lite som att komma hem. Tanken var att jag skulle vara kvar, men då hörde Patrik Klüft av sig. Kallinge/Ronneby hade gått upp i Division 1. Han hade en plan att få in några äldre killar.
– ”Skulle du vara intresserad av att komma hit och vara den som visar vad som gäller med kost och fys för att komma ihop i seniorhockeyn? Det kändes som ett spännande upplägg så jag hoppade på det. Efter USA hade jag separerat så jag var dessutom singel. Så varför inte? Jag skulle få spela hockey igen lite mer på heltid.
– Tiden i Kallinge var jättebra. Klüft var väldigt engagerad och motiverad. Vi var ett bra gäng. Arto Miettinen, Daniel Olsson Trkulja, Daniel Brasar, Morgan Hassel, Andreas Nordfeldt…
– Jag har spelat med alla tre brorsorna Nordfeldt, Henrik, Peter och Andreas. Peter, som var lika gammal som jag, gick bort ett halvår efter att vi tagit studenten. Efter att vi åkt ur J20 Elit med Västerås fick han inte något kontrakt. Han fick hjärtproblem och flyttade hem till Fagersta. Läkarna gjorde massor med tester och Peter fick besked att han kunde få vara med och träna lite.
– Han var också med och tränade, men ramlade ihop på bänken. Inte ens 20 år gammal. Tragiskt. Han var alldeles för ung.

Sedan blev det Borlänge.
– Ja, jag har en kompis som bor uppe i Dalarna ”Vad ska du göra nu? Kom upp hit, jag har massor med jobb. Du kan bo hos mig och jobba lite”.
– När jag kommit upp till Borlänge sprang jag på ”Horndal” (Mats Johansson). ”Vad gör du här? Kan du tänka dig att spela?” Jag hoppade på även om jag egentligen hade lagt av. Vi var ett skönt gäng, men jag hade mentalt redan lagt ner. Efter den säsongen kände jag att det här var den sista.

Om du ser tillbaka på karriären, vart spelade du din bästa hockey?
– Jag har haft olika roller, men Oskarshamns-året spelade jag, Martin Thörnberg och Alexander Johansson ganska mycket ihop. Vi spelade en bra rolig hockey och kuggade i varandra bra. Det var skönt att ha dom två på en kant och själv gå center. Det gick undan.
– När jag sitter och tänker tillbaka att jag med den lilla talangen jag haft fått spela x-antal matcher i högsta ligan.

Ser du dig så, att du inte hade så mycket talang?
– Jag var en som tränade hårt och alltid gav allt för laget, men kanske inte hade den här hockeytalangen.

Hur ser Tobias Holm Karlbergs liv ut idag?
– Jag jobbar idag på Expandia. Har klättrat internt. Började som inhyrd 2016. Sedan fick jag ansvar för hallen här och senare den i Skåne. Då fick jag lager och service på köpet, så jag är lager- och servicechef på Expandia i Sverige.
– Nybliven morfar. Fanny fick en liten pojke i slutet av augusti. Bor här i Västerås med min fru Maria. Spelar golf så mycket vi kan. Dessutom tränar jag Linden den här säsongen, så nu när hockeysäsongen är i gång ser inte min fru mig så mycket. Fem dagar i veckan är jag i Eskilstuna, avslutar Tobias Holm Karlberg med ett leende.