Första svensk att vinna Stanley Cup med Edmonton – Old School Hockey Willy Lindström

Edmonton Oilers jagar just nu sin sjätte Stanley Cup-titel någonsin och första på 34 år.
I veckans Old School Hockey möter vi då värmlänningen Willy Lindström som var med när Edmonton vann Stanley Cup de två första gångerna 1984 och 1985.
Lindström berättar då om sin karriär som bland annat innehöll fem mästerskapstitlar i Nordamerika samt en stark vänskap med självaste Wayne Gretzky.
– Gretzky är gudfar till min son Liam. Det vart naturligt och vi har ännu i dag en bra kontakt, säger Willy Lindström

En av våra mest meriterade spelare ur NHL-ögon sett är Grumspojken Willy Lindström. Han vann Avco Cup (WHA) tre gånger och Stanley Cup (NHL) två gånger. Totalt gjorde han 582 NHL-matcher, 161 mål och 323 poäng. Lägg därtill att hans sons gudfar är en okej före detta hockeyspelare vid namn Wayne Gretzky.

Givetvis börjar vår intervju med hur det var att växa upp i Grums med den hockeykultur som fanns och fortfarande finns där.

– Vi bodde 50 meter från hockeyrinken. Det var skolan, hem och sedan var det rinken som gällde. Morsan kunde nästan stå i fönster och ropa när det var mat, berättar Willy Lindström med ett leende och fortsätter:
– Det var perfekt för far och mor eftersom dom alltid visste vart jag var. Dan Labraaten bodde i huset bakom oss och själva Orrby där vi bodde var inte så stort. Alla vi som höll på med hockey bodde inom en kilometer och ”Orrbygänget”, som folk kallade oss, var bra som pojkhockeylag.

Det var inte bara Willy i familjen som spelade hockey. Hans storebror Evert var många år en av Västra Frölundas viktigaste kuggar.

– Han är tre år äldre än jag så vi var inte så mycket ihop då vi var yngre. Det blev mer då jag kom upp i A-laget efter TV-pucken.

En värmländsk plantskola: “Kan inte ha funnits något bättre ställa att växa upp på”

Dan och Ulf Labraaten, Juha Widing, Malte Steen, Hans-Erik Jansson, Emil Meszaros, Ove Karlsson… Listan på spelare från Grums som tog klivet upp i dåvarande allsvenskan ungefär samtidigt kan göras mycket lång.

– Labraaten och jag är jämngamla så vi körde lite race mot varandra. Jag ska vara bättre än dig och så vidare. Det var aldrig så att vi pratade om att vi skulle peppa varandra utan det vart så automatiskt.
– Jag kommer ihåg att varje år då man fräs upp is, vi hade konstfruset utomhus, var det ett race att bli först på is den säsongen. Fem på morgonen, innan skolan, frågade vi ”Skrot-Kalle”, som vi kallade vaktmästaren, om vi kunde komma dit. ”Du kan komme” svarade han bara. Då sa jag till Labraaten ”Ska vi åka på morgonen?” ”Ja, det gör vi” ”Vi ses väl vid sex”. Då såg jag till att vara där klockan fem. Sedan fick jag höra att det var Lindström som var först ut på den här isen i år.

Var din bror Evert med i det här racet också?
– Nej, det var han inte. Han hade inte heller det här intresset som jag hade. Dessutom var han ganska bra i fotboll också, vilket jag inte var. Visst, jag gillade att spela men han spelade till och med i Grums A-lag men det gjorde inte jag. 

Hela Willy Lindströms uppväxt präglades av just hockey.

– Var det inte så att vi inte fick vara på is spelade vi istället landhockey på gatan under en gatlampa. Det var bara hockey och jag måste säga att det inte kan ha funnits något bättre ställa att växa upp på än Grums.

Vad tror du det betyder att ”Eje” Lindström och Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg var i Grums under några säsonger?
– Mycket. Kanske inte ”Strimma” lika mycket som ”Eje”. Han kom i rätt ålder för mig också. Jag var i tv-pucksåldern, 14-15 år. Jag åkte ganska brett med benen då, tog korta skär. Det vet jag att ”Eje” var på mig om ”Willy, det här kommer inte hålla om du ska spela i A-laget. Du lär få mer power i åkningen. Du lär slå in fötterna, hälarna och det måste du sedan träna på varje gång du går på is”.
– ”Eje” var själv en gudomlig skridskoåkare så man lyssnade verkligen på honom. Jag åkte, tränade och slog i hälarna hela tiden så det där blev mycket bättre också.

Vann skytteligan i Division 2 – och värvas till Frölunda

Erling ”Eje” Lindström kom med andra ord att bli en viktig person för Willy Lindströms utveckling som hockeyspelare.

– Mycket viktig. Pappa och ”Eje” hade mycket kontakt så vi var hem till ”Eje” och Marie och dom var även hem till oss. Han är nog det bästa som hänt mig som hockeyspelare, inte bara mig förresten utan hela föreningen Grums.
– Det var Billerud som betalade hans lön. Han var nog anställd där, men alltid nere på rinken. Jag tror faktiskt att han var den första heltidsanställda tränaren i Sverige.

Lindström kom att debutera i Grums A-lag säsongen 1967/68, en säsong senare än sin bästa kompis Danne Labraaten.

– Danne var med tidigare och jag tror det kan bero på att jag var ganska liten i den åldern. När jag kom upp i tv-pucksåldern smällde det till och jag började växa. Dan var nästan ett halvt huvud längre än mig vid den tiden.
– Året efter kom jag med och ett par säsongen senare vann jag skytteligan i hela division 2 (30 mål på 17 matcher). Jag har ett silverfat hemma med alla klubbarna i den divisionens märken på. Där står det ”Willy Lindström, skytteligavinnare Division 2”.
– Den här säsongen är också då jag får mitt genombrott. Dan och jag var ut till Färjestad eftersom dom ville värva oss. Kjell Glennert var i Färjestad. Dan åkte ner från Leksand och jag från Grums. Vi träffades och Kjell sa att vi tillhörde Karlstad eftersom vi var värmlänningar. Vi frågade vad Färjestad bjuder. ”Ni ska få ett jobb och lägenhet”. Får vi inget betalt? ”Nej, bonusar får ni givetvis.” ”Dom som spelar nu får ju betalt?” ”Ja, men dom är inte från Värmland.” Bara för att vi var värmlänningar så skulle vi inte få betalt.
– Dan och jag tittade på varandra. Han hade dessutom skrivit med Leksand och fick betalt därifrån. Samtidigt var Frölunda på mig. Vi sa att vi skiter i Färjestad. Han stack tillbaka till Leksand och jag till Göteborg.

Är det ”Bittan” Johansson som kontaktade dig från Frölunda?
– Ja, vilken härlig gubbe. Han och jag hade en bra kontakt och han var min pappa i Göteborg. ”Bittan” bodde på Långedrag med mamman sin (Emelie). Hade inga barn eller annan familj utan Frölunda var det enda som gällde för honom.
– ”Bittan” var direktör inom Gränges Metallock och tjänade stora pengar där. Men han lade in mycket pengar från egen ficka i Frölunda. Jag kommer ihåg när jag ville ha ”signing bonus”. ”Vi kan inte det Willy, men okej du får 15 av mig”. Då tog han upp plånboken och gav mig 15 000.
– När han sedan låg på dödsbädden märkt av sin cancer var jag och Mats Lindh upp till Sahlgrenska när vi var hemma från Winnipeg på sommaren. Han hade en väldigt fin guldklocka. Den ville jag ha med i dealen när vi skrev på kontraktet. ”Då ska jag ha klockan också” skojade jag. ”Inte nu Willy”, skojade ”Bittan” tillbaka. Då vi kommer upp till sjukhuset säger han där han sitter på bädden tunn som en speta: ”Är det inte Lindström och Lindh som kommer? Du vet Lindström vad vi har pratat om i alla år, här det är din klocka”, säger Willy Lindström samtidigt som det kommer tårar i ögonen.
– Jag tittar på Mats och han säger att det kommer bli ett jävla liv om jag tar klockan så jag tog den aldrig. Det ångrar jag efteråt eftersom han inte hade några barn utan den hamnade hos några släktingar som fick ärva hans grejer. Det var ju ändå det som ”Bittan” ville, att jag skulle ha klockan.

“Jag var aldrig med och spelade om något SM-guld men jag fick vinna så mycket på andra sidan i stället”

Säsongen 1970/71 blir hans första säsong med Västra Frölunda i det som då hette allsvenskan.

– Det gick jättebra med en gång då jag kom till Frölunda. Då var även brorsan med. Evert ville också röra på sig, men han hade inga anbud. Jag sa till ”Bittan” att jag hade en brorsa som också spelade, vilket Frölunda visste. ”Han vill också flytta” ”Ja, men vi kan inte gärna ge honom också ett kontrakt, men vi kan hjälpa honom med en lägenhet och att han får ett jobb”
– Han kom ner på ett tryout under träningslägret, spelade in sig direkt och fick kontrakt. Evert och jag spelade aldrig i samma kedja. Det var oftast Mats Lindh, jag och Jörgen Pettersson som spelade tillsammans.

Det blev fem säsonger i Västra Frölunda innan han flyttade över till Winnipeg Jets i WHA.

– Jag var aldrig med och spelade om något SM-guld men jag fick vara med och vinna så mycket på andra sidan i stället.
– I Frölunda hade jag först ”Sura-Pelle” (Ronald Pettersson) och Lasse Lundvall som tränare. Sedan även Jack Bownass (kallad Red Jack efter hans hårfärg) och senare dessutom Kjell Jönsson. Bownass var en riktig tuffing, men vi gillade honom allihopa. Han var bestämd och körde hårt. Det taktiska var inte alltid så bra, men det fixade vi själva.

Willy Lindström får även göra sin VM-debut då han fortfarande spelade i Västra Frölunda.

– Det stämmer, i Helsingfors 1974. Kjell Svensson var förbundskapten. En go kille. Assisterande var Kjell Larsson. Dom båda var hur bra som helst och det var inga problem alls. Jag och Kjell-Rune Milton var även med 1973 i Moskva, men då var vi bara reserver och fick inte spela något.
– VM 1974 var turneringen där ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson) var dopad. Han satt och grät när vi kom in i omklädningsrummet. Jag undrade vad han hade gjort, men sedan fick vi höra att han hade blivit dopad tack vare någon nässpray.

Blev poängkung för Tre Kronor i sin VM-debut

Willy Lindström gör sju mål och totalt tolv poäng i sin VM-debut. På det blir värmlänningen poängbäst i Tre Kronor.

– Ja, det stämmer ju, säger Willy Lindström lite överraskad och med ett skratt eftersom det är något han mer eller mindre glömt bort. Jag slog (Anders) Hedberg (gjorde nio poäng liksom Per-Olov Brasar).
– Jag fick spela mycket och Kjell Svensson körde mig även i powerplay. Han var sådan att spelade du bra så fick du fortsätta spela. Sedan brydde han sig inte om vem du var. Så gjorde han med alla spelare som var på hugget. Det här tyckte jag var bra för det är inte alla tränare som gör det.

Du spelar även VM 1975 och sedan får du chansen att spela Canada Cup 1976, men det blir bara en match i den turneringen.
– Jag gjorde illa axeln i första matchen, den mot USA i Toronto. Det var en amerikanare som körde på mig bakifrån. Jag såg honom aldrig så ledband och allt möjligt gick sönder. Jag kunde inte ens lyfta armen. Det här var väldigt tråkigt, men jag var med laget hela tiden ändå.
– Som jag kommer ihåg turneringen var Börje (Salming) outstanding. Vilket råskinn han var redan då och det var han naturligtvis under en stor del av sin karriär. Han ömmade inte för någonting. Han är nog den bästa backen som kommit fram i Sverige. Man pratar om (Nicklas) Lidström. Han var en skicklig playmaker. Börje kunde också spela, hade bra skott, var tuff och backade inte för någonting. Lidström kunde ibland backa då det blev tufft. För mig är Börje nummer ett.

Ni hade Hans ”Virus” Lindberg som coach i Canada Cup. Han hade slutat spela bara någon säsong tidigare, hur upplevde du det här?
– ”Virus” var lite så att han lyssnade mer på Brynäsarna i laget. Det blev för mycket och han var då för rädd att ta egna initiativ. Kjell Larsson var med som assistent. Han var också ung och även han lite rädd. Om inte ”Virus” kunde ta tag i saker och ting så ville inte Kjell göra det heller. På så vis vart det lite snett.
– ”Virus” var nog en bra tränare och hockeymässigt var det inget fel, men det blev lite fel just där och då.

Flyttade till Kanada 1976: “Slagsmål hela tiden”

Redan innan Canada Cup 1976 stod det klart att Willy Lindström samma höst skulle spela i WHA för Winnipeg Jets.

– Winnipeg ringde och ville träffa Mats (Lindh) och mig i Stockholm. Vi flög upp och träffade Rudy Pilous och Gerry Wilson på Sheraton Hotel. Björn Wagnsson var med och vi bestämde oss där, Mats och jag, att vi skriver på.
– Jag sajnade för 60 000 dollar plus 20 000 i signing bonus för första säsongen. Andra säsongen hade jag 80 000 plus 25 000. När jag sedan kom över dit fick jag höra att det inte var någon av kanadensarna som tjänade över 40 000 så vi tjänade stora pengar jämfört med dom. Vi var skitnöjda.
– Innan ville Toronto Maple Leafs, Paul McNamara, att jag skulle komma över dit på träningsläger med Börje. Inge (Hammarström) och Börje fick kontrakt direkt, men jag skulle komma över på provspelning. Nej, nej, nej, då fick det vara. Året efter fick jag kontakt med Winnipeg. Och att jag inte åkte över till Toronto, där tänkte jag till bra.

När vi frågar Willy Lindström om den hockey som spelades i WHA skakar han på huvudet.  

– Vi spelade en ”exhibition game” borta mot Denver. Vid nedsläpp släpper centern handskarna och klipper till ”Pröjsarn” så han bryter näsbenet. Mats och jag tittade på varandra ”va fan är det här”.
– Det var slagsmål hela tiden och jag tänkte att jag hade skrivit på för två år och att det kommer bli tufft. Det här kanske var anledningen till att Mats inte höll där borta.

Råkade du själv ut för några galenskaper?
– Ja, och jag gav tillbaka så gott jag kunde. Jag hamnade i slagsmål några gånger, men det var inte därför jag hade kommit dit över. Det kunde komma en crosschecking i nacken om man inte såg upp. Jag kommer ihåg då vi spelade mot Birmingham Bulls. Dom hade sex, sju sådana här idioter i laget. Dom kunde inte spela utan bara slogs. Ni skulle ha sett.
– Hedberg, ”Pröjsarn” och vi andra svenskar sa till varandra att vi aldrig skulle visa att vi skulle gå ner på isen. ”Oavsett om du blir rappad eller crosscheckad, försök att ta dig till båset och byt”. Det fick inte bli att kanadensarna tyckte att dom fått övertag på oss ”Chicken Swedes” som vi blev kallade hela tiden.
– Efter ett tag såg dom ”Svenskarna är tuffa, dom kan vi inte racka ner på”. Vi fick bita ihop och ibland var det nätt och jämt att vi kunde ta oss till båset.

Winnipeg Jets – en riktig svenskklubb

Curt Larsson, ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Anders Hedberg, Mats Lindh, Thommie Bergman, Lars-Erik Sjöberg, Dan Labraaten, Kenta Nilsson, Roland Eriksson, Anders Steen, Thomas Steen och Bengt Lundholm. Listan på svenska spelare i Winnipeg Jets när Willy Lindström spelade i klubben mellan 1975 och 1983 är lång.

– Stämningen mellan oss svenskar var alltid jättebra. Vi hade fester eller var över och käkade hos varandra. Det var ingenting som vi hade några problem med alls.
– Hedberg och jag bodde i samma område, River Heights, bara några hundra meter ifrån varandra. Sedan flyttade även Sjöberg dit. Ulf i ett annat område, Tuxedo, lite längre från mig.

Hur viktig var kedjan med Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Bobby Hull och Anders Hedberg för Winnipeg?
– Den kedjan var stommen i Winnipeg. Allt började med att dom värvade Bobby. Samma sak var det med Gordie Howe då han kom in i WHA. Ligan ville ha bra PR.
– Innan jag kom till Winnipeg var Bobby min favorit och det här är något vi pratar om nu också då vi träffas. Att få spela med min drömspelare. Jag kommer ihåg första träningen då han kom in i omklädningsrummet. Jag tror jag blev stum i fem minuter ha ha…
– Han var en riktigt biff och jag stod där som en kyckling. Det är grejer jag aldrig glömmer.

Willy Lindström vann inte mindre än tre Avco Cup-titlar under sina fyra säsonger i WHA.

– Vi var i final alla år jag var där. En final förlorade vi mot Quebec. Sedan var jag i tre Stanley Cup-finaler och två vinster. Det blev sju finaler på tolv år och fem vunna. Det är nog ingen svensk som slagit det ännu.

Islanders med framför allt Anders Kallur, Stefan Persson och Bob Nystrom var väl nära?
– När jag hade gått till Edmonton slog Islanders ut oss första året (1982/83). Vi mötte dom i final men vi hade ett ungt lag där jag var äldst i laget. Jag kommer ihåg att jag tänkte efter att vi förlorade första gången att det där inte var roligt och att det inte fick hända igen. Montréal hade vunnit fem raka tidigare. Nu skulle även Islanders göra den bedriften, men då vann vi finalen istället.  
– Vi var som en maskin. Vann tio, tolv matcher, kopplade av och fick stryk i två, tre. Då skrek (Glen) Sather och John Muckler ”nu jävlar grabbar får ni sätta fart” och då tog vi tolv raka igen. Det var som att trycka på en knapp för så bra var vi.
– Laget 1984/85 har utsetts till bästa NHL-laget genom tiderna och det var häftiga namn i det laget, (Mark) Messier, (Glenn) Anderson, (Wayne) Gretzky. Grant Fuhr, Kevin Lowe, Jari Kurri och så vidare.

Tårfyllt avsked: “Trodde han drev med mig”

Hur gick tankarna då telefonen ringde hemma i Winnipeg och du fick beskedet att du var trejdad till Edmonton?
– Det var inte så det gick till. Vi var i Vancouver och spelade mot Canucks. På morgonen skulle vi flyga tillbaka till Winnipeg. Vi grabbar går in i fiket på flygplatsen i Vancouver. Då kommer ”Fergie” (John Ferguson, General Manager i Winnipeg) och säger att han vill prata med mig. Det här var tre timmar före ”dödlinjen”. Han säger att dom hade gjort en deal, men han hade ju skojat med mig om det där många gånger innan. Han brukade säga när jag inte spelade bra att ”Willy, nu får jag nog trejda dig, du gör ju inga mål längre, vad fan är det med dig”.   
– Jag trodde att det var samma sak igen på flygplatsen, att han drev med mig eftersom vi hade fått stryk mot Vancouver. ”Äh, sluta ”Fergie”. ”Du har Saltsy, Glen Sather i telefon där borta”. Jag ser ju en telefon som hänger, men jag tänker fortfarande att han driver med mig. Jag tar telefonen och skriker HELLO! I andra ändan hör jag ”Hej, det här är Glen Sather”. Jag kunde bara säga hej hej och sedan blev jag tyst. ”Vi har gjort en deal med John Ferguson. Vi skickar Laurie Boschman till Winnipeg för vi vill ha dig. Du kommer passa in i vår spelstil. Vi ses imorgon på träningen”

Hur upplevde du det här?
– Det var tårar naturligtvis eftersom jag hade spelat i Winnipeg under nästan sju år. Sedan trodde jag inte att det skulle komma någon trejd tre timmar innan ”dödlinjen”. Jag kom hem, min fru (Britt) hade hört det på ”news” innan jag hade hunnit hem. Hon sa ”Herregud, ska vi sälja hus och allting”? Inte nog med det, jag skulle vara på träning i Edmonton morgonen efter. 10.30 skulle jag var på is.
– Jag hafsade ihop lite kläder i en stor väska och hockeygrejerna. Sedan stack jag och såg inget mer av Winnipeg. Min fru fick ta hand om allt det här med att sälja huset. Naturligtvis fick hon hjälp. Jag hade då Don Baizley som advokat och han bodde i Winnipeg. Han hjälpte till och han är den bästa advokat man kan ha, vilket många säger. Sedan kom hon med lasset till Edmonton lite senare.

Blev nära vän med Wayne Gretzky: “Har bra kontakt än i dag”

En av spelarna i Edmonton som Willy Lindström blev bekant med väldigt tidigt var Wayne Gretzky. En nära vänskap som håller i sig ännu idag.

– Jag fick spela med Jari Kurri och Wayne Gretzky direkt då jag kom dit. Det var tio matcher kvar i grundserien. Det gick jättebra och naturligtvis gjorde jag mycket poäng (6+5) Det gör man ju bara man spelar med Wayne ha ha…
– Vi fortsatte inte spela då vi gick in i slutspelet. Då vart jag placerad med Glenn Anderson och Mark Messier. Det var Edmontons andrakedja. Förstakedjan i slutspelet blev i stället Gretzky, Kurri och Pat Hughes.
– Gretzky är gudfar till min son Liam. Det var mycket tack vare att Gretzkys flickvän och min fru också kom väldigt bra överens. Det vart naturligt och vi har ännu i dag en bra kontakt, säger Willy Lindström som sedan drar sig till minnes en väldigt speciell händelse med Wayne Gretzky under tiden i WHA.
– Vi mötte Indianapolis Racers, en bortamatch. Gretzky var inte mer än 17-18 år. Han hade just kommit dit, men Bobby Hull låg på och ville ha honom till Winnipeg. Det fanns en möjlighet att det skulle gå eftersom han inte skrivit något riktigt kontrakt med Indianapolis. Rudy Pillows var general manager då. Jag vet att Gretzky kom till vårt hotell för jag såg honom där. Sedan fick vi höra att Pillows tyckte han var för liten och klen så han skulle aldrig lyckas i WHA. Winnipeg strök honom ur sina papper och det vart aldrig någonting, vilket kanske var lite synd med tanke på vilken storstjärna han vart.

Du var med och vann två Stanley Cup-titlar, vilken kände du dig mest delaktig i?
– Det var som Glen Sather sa till mig då han tog mig till Edmonton, att jag hade den spelstilen som han ville ha, en skridskoåkare som kan göra mål. Därför kom jag också in i laget ganska snabbt. Allt kändes naturligt för mig.
– Den första Stanley Cupen, 1984, det är den jag värderar högst. Det största var annars när vi vann den första Avco Cup, men då visste jag ju inget annat. När jag sedan fick chansen att jämföra NHL och WHA så var det Stanley Cup som var störst. Där var den första väldigt speciell eftersom vi fick stryk mot Islanders första året och sedan slog vi dom året därpå. Vi vann på hemmaplan och det var sagolikt, säger Willy Lindström med ett leende.

Från Gretzky till Lemieux: “Han är inte alls som Wayne”

Efter tre säsonger med Wayne Gretzky flyttar Willy Lindström över till Mario Lemieuxs Pittsburgh. 

– Jag hade två år kvar med Edmonton. Då kunde man bara skydda 14 utespelare och två målvakter. Jag vad äldst i laget och Glen Sather säger ”Willy, jag måste sätta upp dig på waiver-listan, men det är ingen som kommer ta dig”. Det kändes bra eftersom jag ville vara kvar.
– Vi sitter på Gretzkys kontor downtown. Han har kontakt med Oilers och Sather och jag ser att han reagerar. Sedan skriker han rätt ut ”Fuck Willy, du är trejdad”. Han blev också knäckt och förbannad. 
– Sather ringer upp mig och säger ”you retire Willy!” Jag ville inte lägga av eftersom jag hade två år kvar på kontraktet. ”Du är med och tränar med oss, har fullt betalt, men spelar inga matcher”. Jag pratade med min advokat Don Baizley om det här, men han sa ”Nej, förhelvete. Det kommer bli ett jäkla liv i hela ligan. Du lär packa och spela i Pittsburgh.” 
– Då föreslog Sather att vi skulle skriva upp mitt kontrakt så jag skulle bli för dyr så Pittsburgh inte skulle ta mig. Men Pittsburgh tog mig ändå och betalade mina pengar. Då hade Sather ändå skrivit upp mitt kontrakt med 50 000 dollar om året. 

Även om Willy Lindström inte i första läget ville flytta till Pittsburgh så stortrivdes han även där. 
– Det är också en hockeystad, men inte alls på samma sätt som i Kanada. Vi var ett bra gäng med unga killar. Mario (Lemieux) var där. Det var hans andra säsong då jag kom dit. Han var 19 år då. Han och jag kom också väldigt bra överens. Men vi var inget bra lag så det vart ett väldigt hopp för mig att gå från ett Stanley Cup-lag till ett bottenlag. Det var jobbigt på det viset.

Hur upplevde du relationen med Mario Lemieux?
– Det blev naturligt. Mycket handlar det om min fru för hon är öppen och vill hjälpa till. Nathalie heter hans fru och det började med att dom bjöd hem oss och sedan har vi efter det hela tiden haft en bra och naturlig relation. Mario har inte varit här men Nathalie har varit i Sverige och hälsat på.
– Mario är en jättefin kille, ödmjuk. Han är inte alls som Wayne utan mer tillbakadragen medan Gretzky är mer utåtriktad. Om man ska jämföra känsla som spelare så var nog Mario etta, vilken jävla känsla. Gretzky var i stället mer en fighter. Han gick alltid 110 procent och skulle ha sina två poäng i varje match. Mario kunde säga ”jag har lite ont i ryggen” och då kunde han ta en ”night off”. Han påminde lite mer om Kenta Nilsson.

Fick nobben av Evensson – flyttade till Brynäs

Det blir två säsonger i Pittsburgh innan Willy Lindström som 36-åring väljer att flytta hem till Sverige. Ny klubbadress blev Brynäs.

– Brynäs blev det tack vare att ”Hovan” (Lennart Hovelius), ”Tigern” (Lennart Johansson), Lars-Göran (Nilsson) och dom här låg på. Det var meningen att jag skulle gå till Frölunda, men där satte Conny Evensson käppar i hjulet. Det här har vi pratat om när vi spelade mot varandra. Han kom upp till mig efter en match och sa ”Willy, jag hade fel om dig. Jag trodde inte att du var som du är nu. Det är jävligt synd att det blev så här”. Jag var ju 36 år då och Conny hade tyckt att jag var för gammal.
– Frun är härifrån och landstället som vi bor i nu hade vi då också. Vi köpte det eftersom det hade varit Britts farmor och farfars ställe. Då blev det Brynäs och jag trivs jättebra här i Gävle.

Det var inte alldeles enkelt för honom att ställa om på isen efter att ha spelat i Nordamerika under 13 säsonger.

– Första månaderna tyckte jag var tuffa. Livet var inte tufft utan det var tufft ute på isen. Det var en helt annan hockey och stora rinkar. När jag stack framåt var mina medspelare på väg tillbaka (skratt). Jag var vilsen och det tog tid att ställa om.
– Sedan blev det bra och vi hade ett hyfsat lag här i Brynäs. Vi var inte ett topplag, men vi hade ändå ett slagkraftigt lag.

Hur ser du tillbaka på tiden här i Brynäs?
– Första året hade vi Tord Lundström som tränare. Sedan hade vi Staffan Tholson och han var en bra taktiker, men han var dålig på att coacha laget under tajta matcher. Annars hade han bra övningar och fart på träningarna. Han såg till att det snurrade på.
– Tyvärr var han lite feg och jag sa till honom vid något tillfälle att du måste visa lite mer jävlar anamma. Han tyckte nog jag var en spelevink eftersom jag många gånger höll på att busa med grabbarna. Jag har alltid varit sådan och jag sa till Staffan att tar man bort det ur ett lag då kan man lika gärna lägga av. Rackartyg och skoj hör till ett lag, men det finns gränser där också. Man måste ha glimten i ögat. Det här var också anledningen till att vi var så bra i Edmonton, att vi var som en stor familj. När vi träffas idag efter att nästan inte sett varandra på 30 år är det ändå som vi sågs igår.
– När vi sågs senast med Edmonton satte vi uppe till fem på morgonen, drack vin och skrattade. Det var underbart. Wayne är ju väldigt bra på det där. Han har dessutom sina egna viner och allt det där.

Stökigt i Brynäs: “Det vart ett jävla liv”

Hur har livet sett ut efter att du slutade spela?
– Jag har aldrig coachat min son Liam. Däremot coachade jag Strömsbros A-juniorer då han fanns med i klubben. Men det var svårt. Spelarna visste inte var dom skulle vara. ”Du måste gå i avlastningsfickan på höger sida” ”Va???” Det är svårt att gå från elitnivå och ner sådär. Sedan satt jag i Brynäs styrelse, men där hoppade jag och ”Hovan” av i samband med bråket om Tord Lundström. Vi samlade in pengar och sålde spelare. Bland annat ”Masken” (Anders Carlsson) och ”Putte” Erickson till AIK och fick bra betalt. ”Hovan” och jag gjorde bra dealar. Då tar styrelsen pengarna från oss för att bygga ut någon jävla restaurang vid rinken. 800 000 tog dom från pengarna vi skulle värva för. (Ordföranden) Björn Osbjer sa ”Vi måste ha en fin restaurang” ”Ja, men har vi inget lag kommer ju ingen sitta där”.
– ”Hovan” fick utbrott ibland så jag fick hålla i honom. Vi sa att vi går härifrån för det går ändå inte att prata med dom här. Det vart ett jävla liv. Dessutom gick Tord Lundström och lovade saker till spelare utan att prata med oss. Det var skönt att jag kom därifrån.

Willy Lindström jobbade som scout mellan 1990 och 2007 med ett uppehåll 2003 till 2005. Men nu har han lagt hockeyn på hyllan.

– I dag är jag en glad pensionär och njuter av livet. Jag hjälper barnen med klädaffärerna, men jag skulle nog säga att min fru är mer inblandad i det där än vad jag är. Jag är mer den som ska hjälpa till och bygga om i butiken så det inte ska bli några höga kostnader. Pappa tar ju inget betalt, haha…
– Sedan är jag lite halvbonde, har traktorer, sätter potatis och bor på landet. Sedan tränar jag på is en gång i veckan. Det ska försöka med nästa år också om kroppen håller. Hittills känns det som att det går bra. Jag är även ute i skogen en del och tar ner lite ved. Jag bara leker, avslutar Willy Lindström med ett leende innan vi går över till barnens klädaffär, Muskot, där Liam Lindström är på plats för dagen.