”Inte det avslutet jag ville ha i den klubb som betytt så mycket för mig”

Tommy Salo är en av svensk ishockeys största målvakter genom tiderna.
Han fick sin början i Västerås IK och i en specialversion av Old School Hockey berättar Salo om tiden i VIK med sina egna ord.
”Jag har mycket att tacka Västerås för”, minns stormålvakten.

Påsk och förhoppningsvis fint väder runt om i hela landet. Påsken till ära bjuder hockeysverige.se på en OLD SCHOOL HOCKEY-special där Västerås mest meriterade målvakt genom alla tider, Tommy Salo, berättar om sin tid i klubben:

När jag kom till Västerås som junior stod vi ofta på ståplatsläktaren bakom målet och såg på matcherna. Det var alltid ett bra tryck på matcherna i Rocklundahallen och jag kände att jag en dag ville vara där ute och spela inför en fullsatt arena. En match jag minns väl från läktaren var då Thomas Javeblad hoppade på domaren. Javeblad blev vansinnig på domaren och brottade helt enkelt ner honom. Publiken i Västerås var grym. Då det går bra för Västerås är det, som sagt var, bra tryck i hallen. Det låter väldigt bra där inne och jag vet att det varit jobbigt för motståndarna att spela där då Västerås haft fullsatt. Rocklundahallen har varit en hemmabana för mig även om jag kommer från ”Sura”. Det var också i Västerås jag tog mina största steg i utvecklingen och fick min första chans i Juniorlandslaget, komma med i A-laget, Tre Kronor men också vinna Junior-SM med A-juniorerna. Efter det här bar min karriär i väg på ett nytt sätt och jag har mycket att tacka Västerås för. Hockeygymnasiet i Västerås var en tid jag verkligen gillade. Jag gick på Carlforsska gymnasiet, men tränade såklart i ishallen. Rocklundahallen blev som ett andra hem för mig. Efter skolan fanns det matlådor att köpa i hallen, men också flipperspel som vi hängde runt. Man kan säga att jag handplockades till gymnasiet av Christer Karlberg. Även Göran Lundberg var inblandad i det där.
Christer Karlberg igen med andra ord.

”Juniorlaget vi hade var fantastiskt”

På Hockeygymnasiet hade vi Pelle Mårts som instruktör. Jag kände inte honom innan jag kom dit. Vi hade träningar på måndag- och tisdagsmorgnar, men även onsdagseftermiddagarna. På kvällarna tränade jag med juniorerna. I och med det fick jag mycket mer träning än vad jag fått i ”Sura” och kände hur jag hela tiden tog steg framåt i min utveckling. Samtidigt fick jag vara med A-laget lite här och där, komma in där och känna att jag inte var allt för långt borta.

Jag var inte bra i skolan utan det var mest att få spela hockey jag var intresserad av. Däremot var jag alltid i skolan och skolkade aldrig, men intresset för skolan fanns inte hos mig. När jag gick i sjuan hemma i ”Sura” skrev jag att jag skulle bli hockeyproffs. Det var målet jag hade och så blev det i slutändan. Jag ångrar faktiskt inte heller att jag inte lade ner mer tid i skolan. Det kanske skulle varit engelskan jag skulle pluggat mer med tanke på att jag en dag skulle flytta till Nordamerika. Matte tycker jag ändå att jag alltid varit skaplig på fram till det att jag var med i Mästarnas mästare.

Juniorlaget vi hade var fantastiskt. Förutom jag var bland andra Patrik Juhlin, Peter Popovic, Leif Rohlin, Nicklas Lidström, Mikael Karlberg, Stefan Hellkvist, Patrik Zetterberg, Torbjörn Johansson, Peter Jakobsson, Jonas Levén och så vidare med. Vi var ett bra gäng vid sidan av, men framför allt var vi alla bra hockeyspelare. Jag var med 1990 när vi vann Junior-SM, men Västerås vann även säsongen före. Jag och Magnus Sjöstrand var målvakter i turneringen. Slutspelet spelades i Örnsköldsvik. Vi ledde med 4-1, men Ångermanland, som vi mötte i finalen, kom i kapp. Matchen gick till förlängning där Patrik Zetterberg avgjorde. Efteråt stod det i tidningarna ”I Tommy Salo har Västerås en blivande stormålvakt”. Som ni förstår var det här en enorm kick för en 19-åring från lilla bruksorten Surahammar.

Tommy Salo om inkilningen: ”Förstår inte varför man ska håna någon”

Klubben hade en bra verksamhet, vilket också visade sig säsongen 1992/93 då vi vann Elitserien. Där blev det en bra mix med även bra äldre spelare. Det hände många roliga saker med det här gänget. Jag minns väl då ”Poppe” hade åkt dit för att inte ha stannat vid en stoppskylt och skulle upp i rätten. Då åkte nästan hela laget dit och satt i rättssalen för att följa det där. Det var verkligen fullt bus på ”Poppe” hela tiden. Jag var med honom och ”Loppan” och fiskade vid ett tillfälle. Det hade gått en halvtimme och ingen hade fått fisk. Då började ”Loppan” och ”Poppe” göra allt utom att fiska. Spöna var mer under vattnet än över. Båda ballade ur direkt och jag kan inte påstå att det var några storfiskare. I alla fall inte då. Dom hade inget tålamod alls, men det var kul att jag fick med båda två ut i naturen.

Vi sågs nog inte heller som det kaxiga gänget på stan i Västerås. Anledningen till det? Jo, vi var aldrig sådana. Tvärtom. Jag tror folk gillade oss för det sätt vi var på, väldigt ödmjuka och gjorde inget större väsen av oss. Vi var som alla andra västeråsare och folk tyckte nog mest det var kul att det gick bra för oss. Så kan jag känna fortfarande, att folk kommer fram och frågar hur jag mår och att det var kul när vi spelade i VIK. Hela Västerås brann för hockey. Säsongen 1992/93 blev jag dessutom inkilad. Man rakade både mig och ”Challe” både på huvudet och mellan benen. Det var väldigt dåligt och inget jag kände mig det minsta bekväm med. Första året i farmarlaget hade dom också inkilning för oss ny. Där fick jag äta en guldfisk och dricka något ”shot” med Tabasco i. Annars var det mer att rookies i NHL fick betala första middagen för laget. Inget annat förnedrande. Jag förstår inte heller varför man ska håna någon. Jag ser ingen anledning till det. Man ska väl ha kul, men jag ser inget roligt i exempelvis inkilningen i Västerås. Det där tycker jag att vi kan klara oss utan i hockeyn. Jag vill också påpeka att det här var inget unikt för just Västerås vid den här tiden. Det hände i mer eller mindre alla klubbar, tyvärr.

”Det kunde inte ha varit så svårt att förhandla med mig”

Mitt första kontrakt förhandlade jag själv med Mats Fjellman. Vi satt mitt emot varandra och han sa en summa. Jag sa nej till det. Då lade han fram en ”tusing” på bordet och då sajnade jag på direkt. Det kunde inte ha varit så svårt att förhandla med mig. Jag tjänade egentligen aldrig några stora pengar i Västerås. Som mest hade jag 25 000 kronor i månaden där. Jag fick ett ganska bra erbjudande 1994 eftersom dom ville att jag skulle stanna kvar, men jag hade då redan bestämt mig för att åka över till NHL. Samtidigt som jag spelade i Västerås jobbade jag som murare. Kände jag mig trött någon dag tog jag faktiskt bara ledigt. Att jobba en hel dag utomhus gör att du blir ganska trött av luften, men kanske inte lika mycket av tyngden i arbetet. Efter en lång arbetsdag skulle jag in i hallen och prestera. Det fungerade inte alltid jättebra, men jag var trots allt glad att jag hade ett jobb och det var faktiskt min första tjej, Susannes, pappa som fixade det här jobbet åt mig.

A-lagsdebuten i Västerås var då jag fick hoppa in mot Färjestad i Rocklundahallen (3-5). Mats Ytter blev skadad. Även ”Hellas” (Per Hellenberg) var skadad och inte med alls. Min första match där jag spelade från start var mot Luleå borta i september 1990. Vi vann första perioden med 1-0. Efter det förlorade vi andra perioden med 0-6 och sedan vann vi tredje med 2-0 så det blev 6-3 till Luleå. Det började bra men… Nu var jag ganska ung, men jag tyckte ändå att jag spelade helt okej för att vara min första match även om min andra period inte var den bästa.

”Jag kan så här i efterhand känna att det var Västerås stora chans att bli svenska mästare”

Säsongen 1991/92 spelade jag enbart i Westmannia från Köping. Säsongen därpå blev min första riktiga säsong i A-laget. I första hemmamatchen vann vi över Färjestad med 3-0. I min andra hemmamatch vann vi över HV71 med 3-0, så jag höll nollan i båda mina första hemmamatcher den säsongen. Lite kul är att media skrev att jag hade en säregen spelstil likt Tommy Söderström. Alltså den målvakt och kompis jag skulle spela tillsammans med i New York Islanders och Tre Kronor. I tredje hemmamatchen ledde vi mot AIK med 9-0 i slutet av matchen, men då lyckades AIK, jag tror det var Daniel Jardemyr, göra mål på oss.

Vi hade, som sagt var, ett jättebra lag under min tid i Västerås. Speciellt säsongen 1992/93. Då vann vi Elitserien, men åkte ur mot Djurgården i kvartsfinal. Mikael Lundström var vår coach. Jag stod första kvartsfinalmatchen där vi vann med 5-2. Andra matchen, borta på Hovet, fick jag inte stå. Mats Ytter fick stå i stället. Jag åkte fram till Micke och frågade varför jag inte fick fortsätta ”Vi vilar dig till tredje matchen”. Det var lite udda för mig och jag kan tycka att han redan där sa att vi hade förlorat andra matchen, vilket vi också gjorde. Som målvakt har jag alltid velat fortsätta stå om det går. I tredje matchen stod jag igen, men då förlorade vi med 0-4 och åkte ur trots det fina lag vi hade. Det här kändes onödigt för jag tror att det hade kunnat slutat bra om vi tagit oss vidare. Jag kan så här i efterhand känna att det var Västerås stora chans att bli svenska mästare för vi hade verkligen den kapaciteten.

Under åren hade vi flera roliga matcher mot Leksand. Matcher som jag oftast såg fram emot eftersom jag som barn höll på just Leksand. Vid ett tillfälle blev det rejält slagsmål mellan Sergei Fokin och Ricard Persson. Hela hallen kokade och vi vann den matchen med 4-2. Slagsmålet var precis framför där dom handikappade hade sina platser vid sargen. Dom slog med käppar mot plexiglaset och var helt inne i det där. Den matchen hade allt. Jag tror publiken hade ståpäls den matchen. Sergei Fokin var inte heller den kille man slog ner i första taget. Han såg verkligen vältränad, men framför allt var han skön kille.

Under hela min tid i Västerås upplevde jag att vi hade ett bra gäng. Självklart hade jag andra kompisar också, men jag, Micke Karlberg och ”Poppe” (Peter Popovic) umgicks mycket. Direkt efter träningarna åkte vi in till ett ställe i stan som hette Spargo för att käka. Halva dagen gick där och sedan var det bara att åka hem. Det var hela tiden mycket fika och inte mycket uteliv för oss. På den tiden spelade vi bara torsdagar och söndagar så det blev mest att vi var ute och käkade. På Spargo fick vi hela tiden den mat vi ville ha. Robert Nordmark hade med sig eget ris, eller vad det var, som han skulle laga själv på restaurangen. Han höll hela tiden på med smalmat. Det fick inte vara något fett i maten och han räknade kalorier. Själv åt jag oftast ”Chicken Thai”, ganska stark mat som jag gillar. Vi var inte på samma nivå när det gällde just maten Robban och jag.

Tommy Salo om träningen i Ryssland: ”Jag var livrädd ändå för vad som skulle hända”

Västerås hade ett bra samarbete med Dynamo Moskva genom Mishat Fahrutdinov. Vi fick chansen att åka till Moskva för att få en bra träning. Samtidigt tyckte jag att det skulle bli kul och intressant att åka dit. Det var inte många ryska spelare som hade åkt över till NHL ännu. Bland annat var Darius Kasparaitis och Alexander Semak där och tränade, men även flera andra. På plats var det mesta väldigt, väldigt långt efter Sverige. Gamla prylar, omklädningsrum och en sliten hall.

Vi tränade fyra pass per dag. På morgonen var det fys. Efter det hade vi is-träning, fys och is-träning igen varje dag under den veckan. Det var tuffa pass. Tränare var Vladimir Jurzinov den äldre. Jag fick bo med en ryss och det fungerade ändå okej. Tyvärr minns jag inte idag vad den killen hette. Andrei Trefilov var målvakt i Dynamo då. Dessutom var han ryssarnas VM och Canada Cup-målvakt, men han fick spela i gamla prylar. När vi åkte hem till Sverige igen fick han en del prylar av mig, bland annat remmar till benskydd och skridskor så dom kunde sitta fast. Han hade det tufft. Trefilov kunde inte mycket engelska då så vi kommunicerade mest genom teckenspråk.

När vi var i Moskva fick jag ordentligt ont i ryggen. Då skulle jag få läkarhjälp på plats. Det var några riktiga rejäla ryska tanter som skulle köra ström på min rygg. Jag skrek redan innan dom hade satt på strömmen. Dom började as-skratta och sa att dom inte kopplat på strömmen ännu, men jag var livrädd ändå för vad som skulle hända.

Vi spelade även badminton under vår tid där. Även om jag var bättre än Trefilov såg målvaktstränaren till att han vann. Han sa att fina bollar var ute fast dom var klart inne och att jag gjorde en massa andra fel så Trefilov fick poängen. Det var helt sjukt, men jag skrattade bara åt det. Trots allt spelade vi bara på skoj. Det är nog också den resa jag fått sämst mat på. Antagligen gick jag ner en hel del då jag inte åt ordentligt under den veckan.

”Då jag skulle lämna Västerås för spel i New York Islanders blev jag besviken på klubben”

Pär Mårts och Curt Lundmark är två som har betytt jättemycket för mig. Mårts hade jag, som sagt var, på hockeygymnasiet, men det var även Pelle som var min coach när jag fick debutera i A-laget. Curre Lundmark och Pelle Mårts jobbade senare tillsammans i landslaget. Curre har såklart varit en viktig person för mig. Båda två är lugna på olika sätt. Curre är rolig på sitt sätt medan Pelle är lite mer tillbakadragen och en väldigt bra istränare. Egentligen är det efter att jag flyttat från Västerås som jag och Curre har haft kontakt. Han bryr sig verkligen om människor. Det är hans starka sida och något jag uppskattat hos honom.

Då jag skulle lämna Västerås för spel i New York Islanders blev jag besviken på klubben. Det var lite snack om jag skulle stanna i Västerås eller ta chansen att åka över till NHL. Västerås erbjöd mig en riktigt usel lön. Då sa jag också till Västerås att jag skulle åka över till NHL. När jag kom för att hämta mina grejer var dom nedslängda i en svart soppåse. Det var tacket jag fick, vilket inte kändes bra alls och inte det avslutet jag ville ha i den klubb som betytt så mycket för mig.

I Västerås, Westmannia och Surahammar spelade jag med Peter Karlsson. Vi båda blev väldigt bra vänner och hade känt varandra länge. Det var hemskt när dom ringde mig i Denver och berättade att han blivit mördad under natten. Ett fruktansvärt samtal att få och det hemskaste jag varit med om. Att få reda på att en vän hade gått bort och dessutom blivit mördad… Jag trodde inte att det var sant. Peter var min lagkapten i Köping. En jättesnäll kille och att då bli mördad på det sättet av en skinhead kändes overkligt. När jag sedan fått reda på hur många knivhugg Peter fått kändes det ännu värre. Första polismannen som kom till platsen var en vän till oss i Västerås och även Peter. Han kände inte igen honom. Så illa tilltygad var han av den här galningen. Jag känner nu när jag skriver om den här händelsen att jag har svårt att hålla tillbaka mina tårar trots att det var så långt tillbaka som 1995 det hände.

Berättelsen är delvis hämtad ur boken ”Mitt liv bakom masken” som du kan beställa här: Salo – Mitt liv bakom masken – Idrottsförlaget