En av svensk hockeys största målvakter – Old School Hockey Tommy Salo

Tommy Salo är en av Sveriges största hockeyspelare genom tiderna samt en av de bästa målvakterna som svensk hockey någonsin fått fram.
I Old School Hockey berättar nu Salo i en lång intervju om sin framgångsrika karriär. 
– När jag stod där själv på isen fick jag en stående ovation av publiken, 17 000. Det här är kanske största jag har varit med om som hockeyspelare, berättar Salo, bland annat. 

En av svensk ishockeys mest meriterade målvakter är OS-hjälten från 1994, Tommy Salo. På sin meritlista har han VM-guld, OS-guld, två VM-silver, fyra VM-brons plus att han har fått pris som VM:s bästa målvakt två gånger, kommit med i VM:s All-Star Team fyra gånger, blivit Turner Cup-mästare i IHL två gånger och utsedd till IHL:s mest värdefulla spelare…

Vi stannar upp där och reser till brukshockeyorten Surahammar i Västmanland eftersom det var där Tommy Salo inledde sin hockeykarriär. Just generationen med spelare där Salo kom fram var extremt stark och tittar man i ålderskullarna i och omkring 1971 (Salos födelseår) hittar vi bland andra Daniel Rydmark, Mikael Karlberg, Patrik Ekholm och Johan Hult.
– Killarna du nämner umgicks jag en hel del med under mina uppväxtår. Inte Hult, men de andra. Vi spelade mycket landhockey tillsammans. 
– Under min uppväxt i Surahammar hade vi fyra landhockeylag. Det var Iller, där jag var med, Ekbacken med Daniel Rydmark, ”Challes” (Mikael Karlberg) gäng Stavtorpet och ett lag till, Nybygget. Vi möttes mycket och jag minns hur vi tog våra målburar på axeln och gick genom stan till det lag vi som vi skulle möta. 
– Jag hade dessutom på mig mina målvaktsgrejer som jag traskade med genom samhället både fram och tillbaka. Nog kände jag även en viss stolthet över att ha målvaktsgrejerna på mig så det var inte enbart jobbigt att promenera iklädd målvaktsutstyrsel.
– Landhockeyn var också väldigt viktig för mig. Dels tyckte jag det var väldigt kul dels det här med att jag fick stå i mål och fick mycket skott på mig. Även om det var på ett helt annat sätt än ishockeyn i och med att vi oftast spelade med en tennisboll handlade det redan där om reaktion och spelförståelse. Det hände även att vi spelade med puck. Jag hade oftast galler då, men en gång fick jag en puck i pannan. 
– Jag sprang hem blödande. Blodet rann verkligen ner från pannan och när jag kom hem till mina föräldrar var dom inte speciellt glada på mig, men redan dagen efter ville jag ut och spela landhockey igen. Det var verkligen det roligaste jag visste.  

“Vann med 30-0 och jag fick inget skott på mig – kändes som att jag skulle frysa ihjäl”

Även om Tommy Salo spelade mycket pingis och tennis vid sidan av hockeyn var fotbollens hans andra sport. 
– Vi hade bra lag i fotbollen, eller rättare sagt hade vi samma lag i fotbollen som ishockeyn. Jag tror att vi var topp fem i landet och vann nästan alltid. ”Challe” var också med. Han var bra även i fotbollen, en tekniker precis som i hockeyn, men framför allt var det en bra mix i det här laget. 
– Vi hade bra ledare vilka jag tror var anledningen till att vi gick så bra. ”Challes” pappa Christer Karlberg var ledare även i fotbollen. Dessutom två väldigt bra ledare ytterligare, Lasse och ”Nokia-Bosse”. Dom fick oss att trivas och agera som ett lag. 

Säsongen 1988/89 gav Surahammars tränare Janne Svanberg dig chansen i A-laget, hur minns du tillbaka på seniordebuten?
– Jag spelade bara en match i Division 1 den säsongen. Jag hade tränat med A-laget en gång i veckan och även varit reserv en del matcher. I sista matchen för säsongen, det var ju klart att vi Surahammar skulle åka ur då, fick jag hoppa in och spela. Vi spelade mot Falun och jag gjorde väl ingen vidare insats.
– Första matchen i pojklaget hemma i Surahammar minns jag däremot inte, men i början var det nästan enbart utomhusmatcher eftersom det då inte fanns hallar på samma sätt som det gör idag. Hallen i Surahammar fanns, men när vi spelade i Västerås var det oftast utomhus i Råby. Samma sak i Köping och Arboga. 
– Jag kommer ihåg en match vi spelade med 70-laget. Vi vann med 30-0. Jag fick inte något skott på mig och det kändes som att jag skulle frysa ihjäl eftersom det var minus 18 ute. Den matchen hade jag faktiskt termobyxor under benskydden och mössa utanpå hjälmen. 
– Med 71:orna spelade vi en final utomhus mot VIK där vi förlorade med 1-0. Det var snö på isen så dom fick skotta under matchens gång. En Västeråskille sköt ett skott, men pucken gick under snön så jag inte såg den. Givetvis gick den i mål och jag minns hur jag grät då. Det kändes som att det var mitt fel att vi förlorade, skrattar Tommy Salo.

Du valde att lämna Surahammar efter den säsongen.
– Det stämmer. Jag flyttade till Västerås för att gå på hockeygymnasiet där. Egentligen var det ”Challes” pappa (Christer Karlberg) som hade flyttat till Västerås och tagit hand om deras J18-lag. Vi hade tidigare haft Christer som tränare hemma i Surahammar och efter säsongen 1988/89 värvade man helt enkelt över mig till Västerås.
– Juniorlaget vi hade var fantastiskt. Förutom jag var bland andra Patrik Juhlin, Peter Popovic, Leif Rohlin, Nicklas Lidström, Mikael Karlberg, Stefan Hellkvist, Patrik Zetterberg, Torbjörn Johansson, Peter Jakobsson, Jonas Levén och så vidare med. Vi var ett bra gäng vid sidan av, men framför allt var vi alla bra hockeyspelare.

“Det var Västerås stora chans att bli svenska mästare”

Första säsongen i Västerås A-trupp fick du resa en hel del till Köping för spel i Westmannia. Säsongen 1991/92 var du till och med bofast i Köpingslaget. Vad kom den här tiden betyda för din utveckling som målvakt?
– Med facit i hand så var den väldigt bra. Jag låg i lumpen det andra året, men i och med att jag spelade i Westmannia fick jag ändå mycket speltid. Just för stunden var jag väldigt besviken att jag inte fick vara med Västerås i Elitserien eftersom jag alltid varit sådan att jag vill spela så högt upp som möjligt.
– Vi hade trots allt ett väldigt bra lag med ”Challe”, Patrik Zetterberg, Henrik Pettersson och så vidare och tar oss också till playoff (utslagna av Team Boro). Även om det var tufft just då så var det här året väldigt bra för just min utveckling.

Var det under Västeråstiden du lärde känna Pär Hellenberg och Jonas Levén som du senare jobbade med i Leksand?
– Jonas lärde jag känna på hockeygymnasiet i Västerås. Han är en jäkla rolig kille och en väldigt duktig målvakt. Jonas är ju ett år äldre än jag och var dessutom juniorlandslagsmålvakt.
– ”Hellas” var andremålvakt i Västerås efter Mats Ytter första året jag fick chansen i A-laget. När jag sedan kom tillbaka efter Westmannia fick ”Hellas” flytta på sig. Jag tog hans plats, men det har aldrig varit några problem mellan oss utan vi har hela tiden varit bra kompisar.

Tommy Salo har också en del tråkiga minnen från första tiden i Västerås. 
– Säsongen 1992/93 blev jag inkilad. Man rakade både mig och ”Challe” både på huvudet och mellan benen. Det var väldigt dåligt och inget jag kände mig det minsta bekväm med. 
– Första året i farmarlaget hade dom också inkilning för oss nya. Där fick jag äta en guldfisk och dricka något ”shot” med Tabasco i. Annars var det mer att rookies i NHL fick betala första middagen för laget. Inget annat förnedrande. 
– Jag förstår inte heller varför man ska håna någon. Jag ser ingen anledning till det. Man ska väl ha kul, men jag ser inget roligt i exempelvis inkilningen i Västerås. Det där tycker jag att vi kan klara oss utan i hockeyn. Jag vill också påpeka att det här var inget unikt för just Västerås vid den här tiden. Det hände i mer eller mindre alla klubbar, tyvärr. 

Säsongen 1992/93 etablerade sig Tommy Salo i Elitserien och Västerås. 
– Vi hade ett jättebra lag under min tid i Västerås. Speciellt säsongen 1992/93. Då vann vi Elitserien, men åkte ur mot Djurgården i kvartsfinal. Mikael Lundström var vår coach. Jag stod första kvartsfinalmatchen där vi vann med 5-2. Andra matchen, borta på Hovet, fick jag inte stå. Mats Ytter fick stå i stället. Jag åkte fram till Micke och frågade varför jag inte fick fortsätta ”Vi vilar dig till tredje matchen”. 
– Det var lite udda för mig och jag kan tycka att han redan där sa att vi hade förlorat andra matchen, vilket vi också gjorde. Som målvakt har jag alltid velat fortsätta stå om det går. I tredje matchen stod jag igen, men då förlorade vi med 0-4 och åkte ur trots det fina lag vi hade. Det här kändes onödigt för jag tror att det hade kunnat slutat bra om vi tagit oss vidare. Jag kan så här i efterhand känna att det var Västerås stora chans att bli svenska mästare för vi hade verkligen den kapaciteten. 
– Under åren hade vi flera roliga matcher mot Leksand. Matcher som jag oftast såg fram emot eftersom jag som barn höll på just Leksand. Vid ett tillfälle blev det rejält slagsmål mellan Sergej Fokin och Ricard Persson. Hela hallen kokade och vi vann den matchen med 4-2. Slagsmålet var precis framför där dom handikappade hade sina platser vid sargen. Dom slog med käppar mot plexiglaset och var helt inne i det där. Den matchen hade allt. 
– Jag tror publiken hade ståpäls den matchen. Sergej Fokin var inte heller den kille man slog ner i första taget. Han såg verkligen vältränad, men framför allt var han skön kille.

“Ringde och berättade att han blivit mördad – det hemskaste jag varit med om”

I Västerås och Westmannia spelade Tommy Salo med Peter Karlsson. 
– Vi blev väldigt bra vänner och hade känt varandra länge. Det var hemskt när dom ringde mig i Denver och berättade att han blivit mördad under natten. Ett fruktansvärt samtal att få och det hemskaste jag varit med om. Att få reda på att en vän hade gått bort och dessutom blivit mördad… 
– Jag trodde inte att det var sant. Peter var min lagkapten i Köping. En jättesnäll kille. Att då bli mördad på det sättet av en skinhead kändes overkligt. När jag sedan fått reda på hur många knivhugg Peter fått kändes det ännu värre.
– Första polismannen som kom till platsen var en vän till oss i Västerås och även Peter. Han kände inte igen honom. Så illa tilltygad var han av den här galningen, berättar Tommy Salo samtidigt som han blir tårögd. 

Salo fick sitt stora nationella genombrott 1992/93 och uppmärksammades av förbundskaptenerna Curt Lundmark och Pär Mårts genom att de gav honom chansen i Tre Kronor.
– Den säsongen började väldigt bra och jag fick stå en hel del matcher i Elitserien. I slutet av säsongen fick jag chansen i Tre Kronor. Vi spelade mot Norge i Oslo och vann med 5-0 (Markus Näslund två mål, Håkan Åhlund, Kenneth Kennholt och Fredrik Nilsson ett mål var).
– Jag har hela tiden strävat efter att ta ett steg uppåt i min utveckling så att jag fick chansen i Tre Kronor så pass tidigt ser jag bara som positivt. Att just få dra på sig landslagströjan har varit en stor dröm.
– Inför säsongen 1993/94 fanns det kanske en liten tanke hos mig att om jag gjorde det bra i klubblaget kanske jag skulle få åka med till OS. När jag fick reda på att jag var en av tre målvakter hade jag nått det målet. 
– Jag kände ändå att jag var tredjemålvakt och innan turneringen åkte jag och Johan Hedberg till Rouen i Frankrike för att spela med Vikingarna. Där var Pelle Mårts och Tommy Boustedt coacher. Jag gjorde några bra matcher i Frankrike och släppte bara in ett mål på två matcher. Innan hade jag bara fått veta att jag skulle åka dit, spela och hålla i gång. Vad Pelle Mårts och Curre Lundmark hade för planer för mig då har jag inte någon aning om. 
– När jag kom tillbaka till Sverige fick jag åka direkt ut till Tjörn på träningsläger innan vi åkte upp till Lillehammer för att spela OS. 

Från läktaren till förstamålvakt på OS

Det fanns folk inom ishockeyförbundet som tyckte att allt annat än ett OS-guld skulle vara lite av ett misslyckande. 
– Den här pressen kände nog Curre och Pelle mer än vad vi spelare gjorde. För min del kände jag bara att vi hade ett bra lag och chansen att vinna det där guldet. Vi visste såklart om att Sverige aldrig tidigare hade vunnit något OS-guld i hockey. Klart att det gjorde att turneringen kändes lite annorlunda och speciell. Lillehammer är dessutom inte långt från Sverige så att vinna guld där skulle nästan bli som att göra det på hemmaplan. 
– Förutom jag var även Håkan Algotsson och Micke Sundlöv målvakter. Alla tre ville såklart stå i matcherna så det var det inget konstigt och en naturlig konkurrenssituation. Algotsson spelade första två matcherna i turneringen. Under matchen mot Slovakien satt jag på läktaren. I matchen efter, mot Italien, satt jag på bänken och i den tredje, den mot Frankrike, fick jag stå. 
– Det kan tyckas vara en konstig väg att gå, men det var såklart okej för mig. När jag satt där på läktaren under första matchen minns jag hur tråkigt jag tyckte att det var. Jag ville vara med laget och i alla fall sitta som andramålvakt. Då är man ändå mer med i gruppen på något sätt. När jag fick vara med på bänken i andra matchen kändes det bättre, men jag räknade då inte med att få spela mot Frankrike. 
– I den sista av gruppspelsmatcherna fick vi möta Kanada. En match där vi kunde se ungefär vart vi stod som lag. Där förlorade vi med 3-2, men det var ändå en bra match från vår sida. Jonas Bergqvist fick ett mål bortdömt för hög klubba och ”Challe” Berglund skadade en axel. Resultatet gjorde att vi inte vann gruppen, vilket också betydde att vi inte behövde möta Tjeckien i kvartsfinalen. Trots förlusten blev det en okej lottning för oss.  

Nu blev det Tyskland i kvartsfinal.
– Jag spelade tre matcher i rad, men till den här matchen skulle ”Algot” in och spela igen. Det underlättar inte för någon målvakt att hoppa fram och tillbaka. Inte för ”Algot” heller. Att det var han som skulle stå var annars inget konstigt eftersom han var erfaren. Men det skulle visa sig att han var tvungen att åka hem innan matchen eftersom han skulle bli farsa.
– Då var det bara för mig att hoppa in igen. Jag var glad över att få spela igen. Speciellt när det började dra ihop sig. Till saken hör att Micke Sundlöv åkt hem till Gävle eftersom han tyckte att träningarna där i Lillehammer inte gav honom någonting och, som sagt var, är man tredjemålvakt är det svårt att komma in laget. 
– Micke spelade match hemma med Brynäs mot TPS. Direkt efter matchen hade Curre ringt upp Micke och sagt att han ville ha tillbaka honom till OS så snabbt som det bara gick. Micke och jag kom bra överens, men samtidigt är han en vinnarskalle och ville spela alla matcher. Vi fajtades om platsen, vilket inte var något speciellt konstigt i sig. Att han kom tillbaka trots att han lämnat Lillehammer visar hur lojal han var mot landslaget och det här laget. 
– Kvartsfinalen är något man bara vill ha över. Vi vann med 3-0, men det stod 0-0 länge. Till mitten av andra perioden om jag inte minns fel. Efter matchen fick Curre och Pelle en del kritik i media för att det skulle vara en ”målvaktskarusell”. I en intervju efter matchen sa jag till en reporter som ville klanka ner på Curre att oavsett vad han gör så tycker ni att han gör fel och att nu ska vi spela för honom och ta oss till final. Jag tror alla killarna i laget kände likadant. 
– Nu var vi i semifinal och det kändes vi i gruppen började tajta ihop oss ännu mer. Alla började bli mer allvarliga och det gick inte att skämta på samma sätt som förut. Hela laget höll ihop under den turneringen. 
– Jag kommer så väl ihåg att jag och Jörgen Jönsson åkte till McDonalds efter kvart och semifinalerna för att bara känna oss lite som att det var vilken vardag som helst. Sedan var det mycket minigolf. Där hängde Fredrik Stillman och Stefan Örnskog hela tiden. Dom bodde mer eller mindre på den där minigolfbanan. 
– Spelare som Håkan Loob, Mats Näslund, Jonas Bergqvist, Tomas Jonsson med flera var väldigt bra för oss just där och då. Några av dom höll låda mest hela tiden. En som framför allt gjorde så var ”Challe” Berglund. Sedan var det vi, alltså jag, ”Foppa”, Kenny Jönsson och någon till. som höll oss lite på kanten och kanske inte hördes speciellt mycket. 

“När Foppa gjorde mål kände jag: ‘Den här kommer jag aldrig släppa in’”

För motståndet i semifinalen stod Ryssland. 
– Jag tyckte att vi var bättre än ryssarna i större delen av matchen. Det kändes lugnt och tryggt hela vägen till slutminuterna. Där började nerverna dansa för oss allihop. När det var en drygt en minut kvar gjorde Ryssland 4-2 efter ett missförstånd mellan mig och Tomas Jonsson. Det kändes ändå lugnt eftersom det bara var en minut kvar, men bara tio sekunder senare gjorde Ravil Gusmanov 4-3. 
– Allt gick fort och givetvis började jag fundera på vad det hände. Vi hade matchen som i en liten ask, men nu stod det 4-3. ”Tänk om det blir 4-4 också”. Vi klarade ut det och klart att vi jublade för att vi gått vidare till finalen, men jag kommer ihåg hur arg jag var för att vi ens hamnade i den här situationen. 
– Det som hände mellan Jonsson och mig vid 4-2 målet var att jag gick ut för att slå iväg pucken. Då kom Tomas också dit för att spela bort den, men det blev att vi slog ihop. Det roliga var att i sudden mot Kanada i finalen blev det en likadan situation. Då skrek Jonsson åt mig att gå ut och stoppa pucken. Då skrek jag tillbaka ”Aldrig”. Eftersom jag inte ville att vi skulle hamna i den situationen en gång till. Både i kvartsfinalen mot Tyskland och i den här semifinalen såg alla också hur Peter Forsberg blev bättre och bättre. Han verkligen dominerade isen trots att han bara var 20 år då. 
– Inför finalen var jag nervös, absolut, men jag var inne i mitt fokus och tänkte bara på att göra en bra match, se till att vi skulle ha en bra chans att vinna. Vi ledde med 1-0 efter två perioder och jag kände mig fokuserad. Allt kändes väldigt bra. I mitten av tredje perioden gjorde Kanada 1-1 och 2-1 ganska snabbt efter varandra. Direkt blev allt annorlunda för oss. 
– Vi var ändå med i matchen, men för varje minut som gick var vi närmare en förlust. Med två minuter kvar kvitterade vi. Brad Werenka åkte ut för en hakning på Mats Näslund. I spel fem mot fyra spelade Peter Forsberg tillbaka till Magnus Svensson som gjorde 2-2 på ett direktskott via någon skridsko och in i mål. 
– Det första jag tänkte var ”ta inte bort målet eftersom pucken tagit på en skridsko”. Efter målet blev jag nervös på riktigt. Jag hade känt lite fördel för oss hela matchen även om Kanada hela tiden hade farliga kontringar. Vi hade övertaget, men gjorde inte mål. 

Förlängningen var ganska händelselös. Inledningen av straffläggningen var inte den roligaste för Tommy Salo.
– Kanada tog ledningen med 2-0. Pressen blev större på mig efter att jag släppt in två mål. ”Sigge” gjorde då 2-1 och den tredje straffen tog jag. Då kändes det i alla fall bättre och mitt självförtroende kom tillbaka. Sedan missade Mats Näslund och Greg Parks varsin straff. Då klev ”Foppa” fram och gjorde 2-2. 
– Kanada missade sin femte straff. Då fick Roger Hansson chansen att avgöra, men missade. ”Sigge” missade sedan första sudden-straffen. Kanada tog då fram Petr Nedved som hade allt i sina egna händer, men isen var inte den bästa. Han höll i pucken och det såg ut som han skulle göra en likadan straff som han gjort mål på innan. Nedved drog mig, men pucken wobblade över hans blad så han missade. 
– Efter det var det dags för ”Foppa” igen. När väl han gjorde mål kände jag att det var klart. ”Den här kommer jag aldrig släppa in”. 

“Stod där inför 45 000 svenska fans. Vilken upplevelse det var. Den går inte att beskriva”

Paul Kariya tog sista straffen. 
– Jag kände redan då han tog pucken att han skulle göra en likadan straff som tidigare. Jag var så säker på att jag skulle ta hans straff. När straffskytten tar pucken tittar han sällan på vad målvakten gör. Skulle Kariya dra mig så skulle han antagligen trassla in sig i mig eftersom han var då tvungen att dra så pass långt för att kunna peta in pucken bakom mig. 
– Samtidigt hade jag kontroll på om han skulle skjuta på min klubbsida. Om jag skulle lägga mig ner skulle vinkeln där vara så stor för honom. I stort sett var det omöjligt för honom att göra mål om han skulle komma in tajt på mig. Jag tog bort alla drag Kariya kunde göra eftersom han bara tittade på pucken. 
– Jag reste mig upp, jublade och såg sedan att hela laget stormade mot mig. Jag hamnade underst i en hög med 20 hockeykillar som vägde mellan 80 och 100 kilo utan alla skydd. Nu hade killarna dessutom 10-15 kilo skydd på sig. Då fick jag faktiskt panik. Det var ingen skön känsla att ligga där underst i högen. Jag skrek att dom skulle flytta på sig, men det var nog ingen som hörde eftersom alla bara skrek av lycka. Det blev en lång halvminut. 
– Att stå där på Sergels Torg första gången var väldigt speciellt. Jag var blyg och hade inte min landslagsdräkt på mig, vilket gjorde att jag inte var så kaxig. Nu stod jag där inför 45 000 svenska fans. Vilken upplevelse det var. Den går inte att beskriva. 

Peter Forsberg:
– Det var helt otroligt att straffen jag lyckades lirka in bakom Hirsch gick in och att det blev ett game-winning goal. Fast egentligen var det Salo som räddade straffen efter som avgjorde. Att sedan få vara med att vinna Sveriges första OS-guld i hockey var självklart väldigt stort.
– Fast straffen…. Det var egentligen inte meningen att det skulle bli så där, men det blev otroligt bra. Tänker man efter nu när man är 50 år så skulle jag nog inte göra den nu inte. Man var ung och dum samtidigt som man tänkte att man inte hade något att förlora.

“Inte det avslutet jag ville ha i den klubb som betytt så mycket för mig”

Förbundskaptenerna Curt Lundmark och Pär Mårts har alltid haft ett gott öga till dig.
– Ja, Pär Mårts och Curt Lundmark är båda några som har betytt jättemycket för mig. Mårts hade jag på hockeygymnasiet, men det var även Pelle som var min coach när jag fick debutera i A-laget. Curre Lundmark och Pelle Mårts jobbade senare tillsammans i landslaget. 
– Curre har såklart varit en viktig person för mig. Båda två är lugna på olika sätt. Curre är rolig på sitt sätt medan Pelle är lite mer tillbakadragen och en väldigt bra istränare. Egentligen är det efter att jag flyttat från Västerås som jag och Curre har haft kontakt. Han är bryr sig verkligen om människor. Det är hans starka sida och något jag uppskattat hos honom. 

När hörde New York Islanders av sig och sa att det var dags för Tommy Salo att resa över till NHL?
– Under hela säsongen 1993/94 pågick väl diskussionen med Islanders om vilket sorts kontrakt jag skulle få. När OS och även senare VM spelades visste jag att efter säsongen skulle jag åka över.
– Steget över dit var ganska stort faktiskt och jag var inte riktigt mogen för spel i NHL. Nu var det lockoutår i NHL så jag fick börja i farmarlaget Denver Grizzlies innan jag kom upp och spelade i NHL, vilket jag tror var bra.
– Då jag skulle lämna Västerås för spel i New York Islanders blev jag besviken på klubben. Det var lite snack om jag skulle stanna i Västerås eller ta chansen att åka över till NHL. Västerås erbjöd mig en riktigt usel lön. Då sa jag också till Västerås att jag skulle åka över till NHL. 
– När jag kom för att hämta mina grejer i Rocklundahallen var dom nedslängda i en svart soppåse. Det var tacket jag fick, vilket inte kändes bra alls och inte det avslutet jag ville ha i den klubb som betytt så mycket för mig. 

Flyttade till New York Islanders

Även Tommy Söderström spelade under några av Salos säsonger i New York Islanders vilket var unikt eftersom det aldrig tidigare hade varit något NHL-lag som haft en först-a och andramålvakt från Sverige.
– På sommaren 1994, alltså efter OS i Lillehammer och VM i Italien, åkte jag för första gången över till Islanders camp. Redan under VM i Italien hade jag gjort klart allting med Islanders och sajnat på ett treårskontrakt. Min agent Rich Winter hade fixat det där.  
– Givetvis var jag jättenervös när jag skulle åka över. Speciellt med tanke på hur dålig jag var på engelska. Jag önskade att jag hade lyssnat bättre på engelskalektionerna i skolan, skrattar Salo och fortsätter:
– Vi var i väg och tittade på olika talkshows i New York med ”standup-are”. Jag förstod inte skämten, men jag skrattade med ändå även fast jag inte förstod vad det roliga var. 
– Vi hade även några isträningar på campen. Tommy Söderström tillhörde Islanders organisation då, men han var inte där då jag kom över på sommaren eftersom den campen enbart var för rookies. Det blev att jag var själv där. Det vill säga att det var inga andra svenskar med. Killarna och ledarna i Islanders tog ändå hand om mig på ett bra sätt så egentligen var det inga problem alls. Självklart var det stort att vara med även om det bara var ”rookiesar”. 
– När jag sedan var på den riktiga campen, den just innan NHL skulle dra i gång, fick jag höra att det antagligen skulle bli lockout. För mig var det ändå mest att köra på. Jag tänkte inte så mycket på det där. Jag levde min dröm, att få spela hockey i Nordamerika. 
– Tommy var inte med på den campen heller utan det var jag, Ron Hextall och Jamie McLennan. Under lockouten blev Tommy och Ron trejdade mot varandra. Det var först då Tommy kom från Philadelphia Flyers medan Hextall i stället flyttade till Flyers. Tommy hade varit ett par säsonger i NHL redan och började etablera sig även om han varit nere och spelat några matcher med farmarlaget Hershey. 
– På den campen var jag i alla fall inte ensam svensk utan även Niklas Andersson var med där. Vi båda blev också väldigt bra vänner och nu bor vi inte långt ifrån varandra utanför Göteborg.

Hur upplevde du Ron Hextall?
– Jag kommer ihåg en incident från första campen. Jag åkte ifrån honom på skridskorna under uppvärmningen innan träningarna, men det fick jag inte göra. Målvaktstränaren sa direkt till mig att jag måste vänta in Ron för han skulle hela tiden var först. Jag tänkte ”vad fan är det här, ska jag hålla tillbaka?”. Jag visste vem han var, men det kändes ändå jättekonstigt för mig. 

– Det var bara för mig att ställa mig i kö. Innan jag åkte över visste jag inte heller att det var politik på det sättet inom lagen. Jag var van att ta för mig och visa vad jag går för. Det fanns inte på kartan att jag skulle hålla tillbaka, men jag fick ganska fort reda på min plats i laget. 
– När jag själv blev lite mer varm i kläderna brydde jag mig inte om hierarkier och liknande. Därför var det också ganska skönt att jag fick träna och umgås med Tommy. Vi båda har det svenska sättet att se på hur ett lag ska fungera. Alltså att alla är lika mycket värda. 
– Ron Hextall var annars jättetrevlig och snäll, men det skulle jag säga att alla i laget var och jag blev, som sagt var, väldigt väl mottagen av killarna i laget. Jag tror också att killarna och ledarna i Islanders hade lite koll på att jag vunnit OS-guld, vilket gjorde att jag hade lite respekt med mig i alla fall när jag kom till campen.

“Första gången två svenska killar var målvaktspar i NHL”

Du gjorde fyra och en halv säsong i New York Islanders, hur ser du tillbaka på den tiden?
– Jag fick en väldigt bra kontakt med Butch Goring som var tränare i farmarlaget och dessutom med Al Arbour. Både var ju med under Islanders storhetstid på 1980-talet. Två väldigt bra personligheter. Jag inledde i farmarlaget Denver Grizzlies.
– Goring lät mig spela ut på det sättet som jag ville. Jag minns en situation den säsongen. Det var en match där jag var dålig och ville byta ut mig själv, men jag fick inte göra det. Han sa ”gå och ställ dig i målet igen”. Jag fick vända och åka tillbaka och fortsätta stå resten av matchen. Efter matchen fick jag årets utskällning. Det var inte jag som skulle bestämma om jag skulle byta utan det avgjorde han. 
– Efter den matchen har jag aldrig försökt byta ut mig själv. Matchen efter fick jag stå igen och då kände jag mig som vanligt igen. Det stod 2-2 efter två perioder, men då blev jag utbytt av Goring. Då ville han visa igen, men jag förstod ingenting och kände mest ”välkommen till USA Tommy”, skrattar Tommy Salo.
– Visst kanske det var nyttigt, men samtidigt var jag dålig och ville bara byta ut mig själv. Det här har suttit i och jag kan ibland känna att då jag blev äldre så borde jag bytt ut mig själv ibland, men jag vågade inte. 

Säsongen i Denver kom att bli ett genombrott på små isar för Tommy Salo.
– Jag fick flera priser den här säsongen, IHL:s All Star team, IHL:s mest värdefulla spelare, Mest värdefulla spelare i slutspelet men framför allt vann vi Turner Cup, alltså hela slutspelet. Att fått vara med och vinna med det här gänget vi var är något jag fortfarande uppskattar väldigt mycket. Ett lag som jobbar ihop, skäller, skrattar och ibland till och med gråter tillsammans. Att få avsluta en säsong med att vinna lagets sista match betyder så otroligt mycket oavsett vilken serie eller division man spelar i. 
– NHL-debuten är något jag aldrig kommer att glömma. Vi skulle spela mot Tampa borta. Det var Butch Goring som sa till mig att jag var uppkallad. Det var bara att ta mina grejer och först flyga upp till New York. När jag kom fram fick jag reda på att jag ska stå den matchen och Jamie McLennan skulle vara reserv. Jag hade varit helt inställd på att jag skulle följa med för att sitta på bänken. Den säsongen var dessutom Tampa riktigt bra medan vi i Islanders var sämre. Jag tror att vi fick stryk med 5-2. Det gick ändå okej med tanke på att det var första matchen. 
– Petr Klima spelade i Tampa då och jag minns att han gjorde någon billig kasse på mig i den matchen. Nu behöver jag såklart inte skämmas för att det var just Klima som gjorde ett billigt mål på mig eftersom han är en av tjeckernas bästa spelare genom alla tider och hade då varit en av ligans bästa spelare under närmare tio år. 
– Att spela i NHL var ett ganska stort steg att ta från att ha spelat i farmarlaget. En helt annan grej. Visst var jag nervös innan matchen, men jag tyckte samtidigt att det var coolt eftersom det var första matchen för mig i NHL och något riktigt stort.
– Säsongen 1995/96 var Tommy Söderström i Islanders. Han och jag började där uppe. För övrigt första gången två svenska killar var målvaktspar i NHL. En kille från Älta utanför Stockholm och jag från Surahammar. Jag vet att just det uppmärksammades en del där borta. Framför allt också inför World Cup 1996 då vi båda, tillsammans med Johan Hedberg, skulle vara målvaktstrio. Jag tror inte vi på senare år har haft två målvakter från samma klubb som målvaktspar i ett VM, OS eller World Cup.

Var nära att lämna NHL – för AIK: “Var överens”

Mike Milbury tog över som coach i Islanders efter Lorne Henning. 
– Milbury var både general manager och head coach. Målvaktstränare var Bob Froese. Säsongen började inte så bra. Jag och Tommy hade ungefär samma statistik, men eftersom jag hade ett tvåvägskontrakt blev jag då nedskickad till farmarlaget Utah. 
– När det gick knackigt för Islanders bestämdes det dessutom att jag och Tommy inte skulle få prata med varandra. Bob Froese sa att vi inte fick vara kompisar. Nu var vi såklart det ändå när vi inte var i arenan, men situationen kändes sjuk och vi pratade inte så mycket med varandra i omklädningsrummet. 
– Tränarna var speciella. Jag kommer speciellt ihåg en match där jag inte skulle spela. Jag och Zigmund Pálffy spelade pingis. Efter matchen fick jag skit för att jag spelat pingis med honom, att det var därför vi förlorade matchen. Det var verkligen pajasstämpel och inget som gjorde att det skulle bli en rolig säsong. 
– Jag och Tommy Söderström kände inte direkt varandra innan tiden på Long Island, men vi visste såklart vem den andra var. Det var alltid roligt att spela och träna med Tommy och det var absolut ingen fight mellan oss om vem som skulle stå matcherna. Oavsett att Bob Frose tyckte det skulle vara så. 
– Vi delade hotellrum i början fram till det att han började med sina aktier klockan nio på morgonen svensk tid, alltså klockan tre på natten i New York. Då kunde jag vakna mitt i natten av att han höll på med det där, men jag tyckte mest det var lite roligt. Vi trivdes bra ihop och han är en lugn person. Annars var det, som sagt var, så att jag hade tvåvägskontrakt och han envägskontrakt. 
– Kenny Jönsson är tre år yngre än jag. Han kom till Islanders från Toronto under min andra säsong där. Vi båda umgicks väldigt mycket. Oftast åkte jag, Kenny och Niklas (Andersson) tillsammans till träningar och matcher. Ofta mycket garv i bilen. Vi turades om att köra. 
– En dag då jag körde hämtade jag upp Kenny. Då åkte jag dit för fortkörning. Kenny skrattade inte utan bara satt där bredvid och var tyst. Jag berättade om fortkörningen för grabbarna i laget. Då sa dom åt mig att ha målvaktsklubbor med mig i bilen så kan du ge en sådan till polisen och kanske klara mig från böter. Naturligtvis åkte jag dit på samma ställe dag två. Kenny skrattade inte nu heller utan var tyst. Jag försökte muta polisen med den där målvaktsklubban, men då åkte jag dit både för mutning och fortkörning. 
– När jag kom ner till hallen sa jag ”tack grabbar, nu har jag även åkt dit för mutning av polis”. Egentligen skulle jag åka tillbaka den sommaren för att vara med på en polisutredning, men det slapp jag. Jag fick i alla fall betala böterna. Alla i omklädningsrummet utom Kenny skrattade åt mig. Nu ska jag verkligen också stryka under vilken bra kille Kenny är och han kom att betyda mycket för mig som vän både i New York, men även då vi spelade i landslaget tillsammans. 

Mike Milburys ledarstil höll på att göra Tommy Salo till stockholmare. 
– Ja, jag var nära att lämna NHL för spel med AIK vid ett tillfälle. Det här var såklart under Mike Milburys tid. Jag var less på att åka upp och mer mellan NHL och farmarlaget. Det var värdelöst så jag meddelade klubben att jag ville bryta kontraktet och åka hem till Sverige eftersom AIK hade hört av sig. 
– Jag var också överens med ”Ankan” Parmström om att spela för AIK. Vi skulle skriva ett kontrakt på två år. Då övertalade Butch Goring mig att stanna ”Du ska vara kvar här”. Även Mike Milbury ändrade sig och sa att jag skulle vara kvar uppe i Islanders hela den säsongen. 
– AIK kunde inte göra så mycket eftersom jag satt på kontrakt i NHL. Det gick inte att bryta om inte klubben ville det. Ibland har jag funderat på hur min karriär hade sett ut om jag valt spel i AIK? I alla fall har jag aldrig ångrat att jag blev kvar i NHL.

Trejdades till Edmonton: “Det bästa som kunde ha hänt mig”

Hur fick du beskedet att New York Islanders värvat Felix Potvin och att du då skulle flytta till Edmonton Oilers?
– Jag hade på känn att jag skulle trejdas innan deadline den säsongen. Därför packade jag extra mycket kläder när vi skulle åka till Vancouver och spela match kvällen innan deadline. Mycket riktigt fick jag beskedet där att jag var såld till Edmonton, så det var bara för min del att resa vidare från Vancouver till Edmonton i stället.
– Att jag kom till Edmonton var det bästa som kunde ha hänt mig. Jag minns hur glad jag blev när jag fick reda på vilken klubb jag skulle till. Jag trejdades för övrigt mot Mats Lindgren. Han tog över min lägenhet på Long Island och jag hans i Edmonton. Det var perfekt. 
– Jag kom in ganska snabbt i Edmonton. Laget var utanför slutspelsplatsen då jag kom dit. Sedan tog vi oss till slutspel och för både mig och laget gick det riktigt bra. När jag kom till Edmonton försvann Mikhail Shtalenkov till Phoenix så det var jag och Bob Essensa som var kvar. Vårt samarbete fungerade väldigt bra. 
– I slutspelet åkte vi ut mot Dallas i fyra raka matcher. Dallas vann Stanley Cup det året, men jag spelade jättebra i slutspelet och släppte bara in två eller tre mål per match, men det hjälpte inte eftersom vi inte gjorde tillräckligt många mål framåt. 
– Vi hade Dallas varje år. Det var faktiskt ganska tråkigt att möta samma lag i slutspelet nästan varje säsong. Det var inte mitt favoritlag att möta. Visserligen spelade jag ofta bra då vi möttes, men vi vann nästan aldrig några matcher mot dem. Dallas blev ett litet spöke för mig och Edmonton. 

Går det att beskriva hockeyintresset i Edmonton?
– (Skratt) Det var helt sjukt! Hela Kanada är för den delen galet i hockey. Det var hockey 24 timmar om dygnet vilket passade mig väldigt bra.
– Jag kom helt plötsligt till en riktig hockeystad. Allt där handlade om hockey. Satte jag på TV:n på morgonen handlade nästan allt om hockey. Så var det inte i New York eftersom hockeyn inte var lika stor där som i Kanada. 
– För mig passade det som handen i handsken. Jag var där för att spela matcher och gillade allt runtomkring hockeyn. På så vis kändes det för mig som när jag var hemma i Sverige. Det var visserligen kallt i Edmonton, men det spelade inte så stor roll för mig eftersom jag var där för att göra mitt jobb. Atmosfären kring hockeyn kändes mycket bättre. 
– På stan kände folket igen oss spelare. Det började dessutom bra för mig hockeymässigt när jag kom dit, vilket var en klar fördel, och jag hamnade snabbt som en av fansens favoritspelare.

Redan första säsongen i Edmonton Oilers konkurrerade Tommy Salo ut stjärnmålvakt Bill Ranford.
– Jag fick förtroende direkt i Edmonton och det var nog här jag hade mina bästa år som målvakt. Under fyra år i rad fick jag priset som Edmontons MVP. Ett pris som fansen i Edmonton röstade fram. Det säger en del om hur det gick för mig där. Bill Ranford var på väg ner i sin karriär när jag kom till klubben, men vi fungerade okej ihop även om jag tog över som förstamålvakt.
– Alla tog väl hand om mig även utanför hockeyn. När jag var ute fick jag egentligen aldrig vara i fred, men folket där var trevliga så det gjorde mig inget. Det var aldrig några problem och gick vi på restaurang fick vi oftast bord direkt. Som hockeyspelare blev du klassad lite mer ”kungligt” i Edmonton.
– Jag kom till ett bättre lag och det fanns en annan kultur där, viket givetvis även påverkade mitt målvaktsspel. I Islanders var vi aldrig riktigt nära att gå till slutspel. Här var det slutspel varje säsong. Allt kändes bra och det var kul hela vägen fram till att vi, som sagt var, varje säsong fick möta Dallas i slutspelet.

“Jag kan känna att det fortfarande kommer en tår då jag tänker tillbaka på det”

I mitten av säsongen 2003/04 lämnade Tommy Salo Edmonton Oilers för spel hos Colorado Avalanche.
– Det var deras General Manager som ringde och sa att jag skulle komma till Colorado och ta hand om Peter (Forsberg).
– Det var helt okej i Colorado, men jag önskar att jag fått spela lite mer. Jag tycker inte att deras förstamålvakt (David Aebischer) var speciellt märkvärdig. Nu var han förstamålvakt och jag andramålvakt. Det var bara att acceptera att det var bestämt så redan innan jag kom till Colorado.
– Jag var hemma i Edmonton och Colorado skulle spela mot oss. Innan matchen blev jag trejdad dit så jag fick byta omklädningsrum, tröja och sitta i andra båset. Beskedet fick jag mitt på dagen. ”Du är trejdad till Colorado”. Jag tänkte direkt att det skulle bli bra eftersom jag nu skulle ha chansen att vinna Stanley Cup. Colorado hade ett riktigt bra lag. 
– Däremot tyckte jag inte, som sagt var, att schweizaren David Aebischer var en förstamålvakt. Min känsla var att jag var mycket bättre än honom. Att han skulle vara förstamålvakt kändes sådär. Just den dagen tänkte jag ändå inte så mycket på det. Den matchen satt jag på bänken. Colorado vann matchen med 3-2 efter sudden.
– Efter matchen ställde alla spelare i Edmonton upp på rad i stället för att direkt åka in i omklädningsrummet. Jag fick då åka ut och skaka hand med alla och det blev många kramar, vilket visade vilken klass det var på dom killarna. Det kändes långt in i hjärtat och jag känner det även nu då jag berättar om den kvällen, även om det nu är många år sedan. 
– Jag är en känslomänniska och kan känna att det fortfarande kommer en tår då jag tänker tillbaka på det. Det var riktigt stort och jag kände att jag kanske hade gjort något rätt under mina år i Edmonton. Killarna i Colorado hade redan gått in och börjat byta om, men när jag sedan stod där själv på isen fick jag en stående ovation av publiken, 17 000. Det här är kanske största jag har varit med om som hockeyspelare. Jag blev både rörd och kände ”wow”. Att få den här avtackningen av spelarna och publiken kändes skönt och något jag aldrig kommer glömma. 

Vände hem – till MoDo: “Peter Forsberg övertygade mig”

– Peter (Forsberg) är Peter. Han ville vinna matcher oavsett hur. (Teemu) Selänne var också där. Jag kan finska så vi båda pratade också ganska mycket om målvaktssituationen i Colorado. Klart att det fanns funderingar i laget på vilken målvakt vi gick in i slutspelet med. Ska du som lag vinna någonting eller exempelvis gå upp i SHL måste du ha en bra målvakt. Det är ändå ofta målvakterna som till slut vinner matcherna åt laget.
– Peter var då ganska tjurig som person. Vi tävlade om allt, men hade framför allt väldigt kul tillsammans. Han hatade att förlora. Spelade vi kort och jag vann kunde jag få kortleken i bröstet. Sedan pratade han inte med mig på 24 timmar, skrattar Tommy Salo och fortsätter: 
– Han var också fokuserad och inne i hockeyn hela tiden. Tyvärr hade han problem med sina fötter och fick ingen ordning på det där så han kunde åka skridskor på det sätt han ville. Han störde sig på det och gjorde allt för att bli av med skiten. 
– En kul grej med ”Foppa” jag minns lite extra är från då han jag och min kompis ”Frippe” var i Spanien efter World Cup. Vi hade åkt ur mot tjeckerna och satt en kväll och spelade kort där nere. Sista rundan lade ”Frippe” ett kort som jag vann på. Då blev ”Foppa” vansinnig och skällde ut honom. ”Foppa” tyckte att ”Frippe” lät mig vinna. Han pratade inte med oss på ett antal timmar och vi var dumma i huvudet båda två. ”Du lägger upp för att Tommy ska vinna, din jävla idiot”. Sedan gick han därifrån. Nu tog det inte mer än ett par timmar så var allt glömt och vi hade kul tillsammans igen. 

Varför valde du MoDo när du återvände till Sverige efter den säsongen?
– Det var Peter Forsberg som övertygade mig om att jag skulle spela där. Peters pappa Kent var tränare och vi hade ett ruskigt bra lag med Peter, Mattias Timander, Mattias Weinhandl, Markus Näslund, bröderna Sedin, Per Svartvadet, Hasse Jonsson, Andreas Salomonsson och så vidare.
– Plumpen var ju att vi inte tog oss längre i slutspelet. Annars trivdes jag väldigt bra både i MoDo och i Örnsköldsvik.

Skulle sluta – hamnade i Frölunda: “Vet inte varför jag ändrade mig”

Efter säsongen i MoDo bestämde du dig för att sluta.
– Stämmer. Jag skulle flytta till Göteborg av familjeskäl. Då ringde Frölunda och frågade om jag inte kunde tänka mig att spela där en eller ett par säsonger.
– Frölunda hade vunnit SM-guld året innan och jag skulle komma in och ta över Henrik Lundqvists plats i laget. Vi gick till final även den säsongen mot Färjestad. Tyvärr lyckades vi inte försvara guldet.
– Jag tränade ingenting den sommaren och hade då inga tankar på att fortsätta spela hockey. Karriären var över. Christer Kellgren från Frölunda hörde av sig i augusti och sa att han ville att vi skulle ses. Jag åkte dit för att träffa honom och Mats Adhrian.
– Jag hade då träffat Helena i Göteborg och tyckte att det kanske kunde vara bra att komma in i staden om jag spelade en säsong till eftersom jag ändå skulle bo där. Jag vet faktiskt inte varför jag ändrade mig efter att jag hade bestämt mig att lägga av. Nu var den säsongen så pass rolig att jag körde en säsong till. 
– Folk i Göteborg har alltid varit bra mot mig och är lättsamma. Jag hade dessutom alltid bara haft bra saker att säga om Göteborg, vilket påverkade mitt beslut att spela vidare, men det skulle räckt att spela ett år. 

“Ser jag tillbaka så har jag börjat förstå att det var där min psykiska ohälsa började”

Hur upplevde du Göteborg som hockeystad?
– Fantastisk. Det är speciellt att spela i Frölunda och på Scandinavium. Jag trivdes fantastiskt bra under mina säsonger där nere.

Varför valde du att sluta efter din andra säsong i Frölunda? 
– Jag var 36 år och kände att det inte var lika kul att träna eller spela matcher längre. Framför allt blev jag sämre och var inte på samma nivå länge. Jag fick slita och kände att jag började släppa in lite mer mål än vanligt. Då blev det inte roligt. 
– Jag hade spelat i Frölunda under två säsonger och jag tror ingen där tyckte det var konstigt när jag sa att min karriär var över. Egentligen hade jag ju bestämt mig för att sluta två år tidigare när jag spelade i MoDo. 
– Under slutet av min andra säsong i Frölunda började jag dessutom må dåligt psykiskt. Först bodde jag och Helena i en lägenhet i Göteborg innan vi köpte ett hus i Örgryte. Helena blev med barn, men gjorde abort eftersom hon ville vara gift innan hon blev mamma. 
– Samtidigt hade hon redan ett barn från tidigare, vilket hon fick då hon inte var gift så jag vet inte vad skillnaden var. Jag tyckte det var tungt att det blev som det blev och som en smäll i ansiktet. Jag ville bara att hon skulle vara glad och allt det där. Ser jag tillbaka så har jag börjat förstå att det var där min psykiska ohälsa började. 

Spikade igen vid VM-guldet 1998

Vid VM 1998 fick Tommy Salo uppleva sitt första VM-guld.
– I gruppspelet slog vi Kanada med 7-1. Dessutom höll jag nollan i gruppspelet mot Finland. I semifinalen fick vi Schweiz och vann ganska enkelt. När vi sedan kom till finalerna mot Finland höll jag nollan i båda matcherna. Vi vann med första matchen med 1-0 och spelade sedan 0-0. 
– Precis som i Lillehammer, mer hjälte än så kunde jag inte bli. Då var ändå spelare som ”Sudden” och ”Foppa” med. Som målvakt går det inte göra mycket mer än att hålla nollan och se till att laget har möjligheten att vinna matcher. Det blev faktiskt så att jag lyckades hålla nollan i alla tre matcherna vi hade mot Finland i den turneringen. 
– I den här turneringen släppte vi inte in många mål överhuvudtaget, men just matcherna mot Finland var tajta, vilket resultaten också visar. Att vi lyckades vinna finalerna med 1-0 och 0-0 kan tyckas lite konstigt. Johan Tornberg gjorde den enda målet i finalen. Han lade pucken mot mål för att sedan åka och byta, men till mångas förvåning, inte minst Johan själv, gick pucken in bakom Ari Sulander som annars var väldigt bra. 
– Trots att det var många killar som kom till VM direkt från NHL kände jag att vi ändå fick till en bra sammanhållning. Jag vet inte varför det blev så just då när det inte var samma sak under OS i Nagano samma år, om det var för att turneringen spelades i Europa, att det var många svenskar på plats eller vad det kan ha varit. 
– Framför allt tror jag en anledning till att vi vann var för vi hade bra och roliga grabbar med. Det hände bus hela tiden. Jag tror inte att det handlade om revansch från OS. Mer i så fall att alla som var på plats ville vara med om att vinna. Även om jag gjorde vad jag skulle i målet hade jag aldrig klarat att hålla nollan tre gånger mot Finland under samma turnering om jag inte hade haft pålitliga backar och forwards framför mig. 
– Journalisten, Singel Ericson, skrev efter matchen att det var dags att placera mig bland svenska målvaktslegender som Leif ”Honken” Holmqvist, Peter Lindmark och Pelle Lindbergh. Inte för att jag alltid tog till mig av vad som skrevs, men det var såklart ord som värmde. 

“Att spela i Tre Kronor har jag alltid sett som en stor ära”

Som målvaktskollegor hade Tommy Salo Johan Hedberg och Magnus Eriksson. 
– Vi tre fungerade jättebra tillsammans. Jag och Johan var bra kompisar på den tiden. Bland annat var jag på hans och Pernillas bröllop. Han var alltid bra och gnällde aldrig fast han mestadels fick stå bakom mig och inte riktigt chansen att visa upp sig. Det var kamp mellan oss, men på ett bra sätt. 
– Dessutom är ”Mange” en glad prick och sprallig av sig under turneringen och höll humöret uppe både på oss målvakter och övriga killar i truppen. Jag kommer ihåg att han hade ett svart och ett gult benskydd eftersom han spelade i Västerås. Dessutom hade han blekt slingor i håret. 

Det kanske är på sin plats att sammanfatta Tommy Salos alla turneringar med Tre Kronor. OS 1994, VM 1994, World Cup 1996, VM 1997, OS 1998, VM 1998, VM 1999, VM 2000, VM 2001, OS 2002, VM 2002, VM 2003 och World Cup 2003. Vi kan väl lägga till JVM 1991.
– För mig har det aldrig varit ett problem att åka direkt från NHL till ett VM eller OS. Däremot skulle jag inte resa till en turnering om jag inte var sugen på att vara med.
– Varje gång jag har tackat ja till spel i Tre Kronor har jag känt mig både spelsugen och bra förberedd. Att spela i Tre Kronor har jag alltid sett som en stor ära.
– Jag stod dessutom i finalserien mot Kanada 1997 där vi vann en match och förlorade två. Vid VM-turneringarna 1997, 1998 och 1999 blev jag uttagen i VM:s All Star team. Två gånger utsågs jag dessutom till VM:s bästa målvakt. Det kanske visar på att jag verkligen försökte ge allt av mig själv och kanske var det så att jag gjorde något bra under de här åren i landslaget. 
– Ishockey är en lagsport, men givetvis uppskattar jag att även få individuella priser. Det visar att jag spelat bra under hel turnering, men egentligen betyder det inte mycket mer än så. När jag idag kollar tillbaka på karriären inser jag att jag ändå gjort många bra turneringar.
– Under karriären tänkte jag inte mycket på det där. Jag såg mest framåt mot nästa match och att hela tiden göra mitt bästa.

OS-kvartsfinalen mot Belarus: “Det var största besvikelsen” 

Vad hände med Tre Kronor vid OS 2002 då ni förlorade mot Vitryssland?
– Jag var i bra form inför turneringen och spelade väldigt stabilt precis som hela laget. Bland annat slog vi Kanada och var verkligen på gång. I slutspelet fick vi dessutom en bra lottning, Vitryssland eller Belarus som man numera säger. 
– Matchen började på förmiddagen. Jag tror att det var kring klockan elva lokal tid. Just det här med tiden blev fel. Ingen av oss var direkt van vid att spela en hockeymatch den tiden. Så blev det för att Kanada skulle få bästa matchtiden, vilket var lite konstigt eftersom vi vunnit gruppen. Att vi då skulle få sämsta tiden kändes fel. 
– Dagen innan hade vi en ganska sen träning och sedan skulle vi upp och gå en promenad tidigt, runt sex, matchdagen. Att gå och lägga sig redan klockan nio på kvällen fungerade inte riktigt utan det tog en tid att somna in. Speciellt eftersom det dessutom är en viktig match dagen efter. Sömnen, maten och tiden var inte alls upplagt för match.
– Det här visade sig för hela den matchen var inte som det brukade vara. Laget var inte hundra, vilket jag inte heller var. Givetvis skulle vi alla dagar i veckan gjort mer än tre mål mot Vitryssland även om vi hade haft tufft mot deras landslag tidigare. Vid OS-turneringen 1998 i Nagano vann vi bara med 5-2 efter ganska stora besvär. 
– Vi kom ingen vart och ju längre matchen gick desto mer oroliga blev vi. Jag kände att vi inte kom i gång och att det inte hände något. När Vitryssland fick leda med ett mål blev det tufft och vi kände att det inte var något bra. Det blev ingen bra feeling i kroppen och tankarna kom upp att vi faktiskt kunde förlora matchen. 
– Sista tio minuterna var vi riktigt oroliga eftersom vi inte fick in pucken även om vi hade bra chanser. Sedan fick Vitryssland det här slumpmålet. Vi hade ändå chansen att komma tillbaka efter det, men det gick bara inte att få in pucken bakom deras mur av försvarsspelare som stod upp, slängde sig, låg och stundtals kröp framför deras målvakt.
– Målet som alla påminner mig om i tid och otid… Jag gick ut en bit för att få pucken på kroppen så den inte skulle kunna smita in, men då tog den på axeln, masken och sedan in i mål. Pucken steg hela tiden och började dala ganska sent, men den stannade till på axeln och droppade ner. Jag var inte ofokuserad utan det var slumpen. Hade det varit under en match med Västerås hade ingen brytt sig, men nu var det under en kvartsfinal i OS. 
– Direkt efter matchen skulle jag på dopingtest. Jag minns att jag tänkte ”Hur kan ni ta ett dopingtest efter den här matchen, ni såg väl själva hur det såg ut. Ingen i det här laget såg väl direkt dopade ut?”. Dessutom jag av alla. Kanske att jag hade behövt varit dopad i den matchen för att spela bättre? 
– Skämt åsido så fanns det inga glada miner någonstans i omklädningsrummet. Jag fick ta media efter matchen och förklara hur det gick till och var. Direkt då jag hade släppt in det där målet kände jag att det skulle bli jobbigt, och så blev det. 
– Inget snack om saken att jag skulle ta pucken, men jag kände då mest en enorm besvikelse över att vi förlorade och inte skulle gå vidare. Vi skulle ha gått längre än till kvartsfinal. Det var största besvikelsen där och då. 

Tommy Salo åkte hem till Edmonton efter turneringen.
– Kanada vann sitt första OS-guld på 50 år. Kevin Lowe och Eric Brewer var med i det laget så det där fick jag leva med. Kanada är hockeyns Mecka så det där målet fick jag se hur många gånger som helst. Kevin Lowe sa ”Det ska vara lätt att vinna en match mot Vitryssland”. 
– På så vis blev det tufft även i Edmontons omklädningsrum. Det kom också konstiga samtal på min telefon och meddelanden. Det var många hån. Håna mig gjorde man även i tidningarna och media hemma i Sverige. Dagens Nyheter kallade det för ”Tidernas fiasko”. ”Skyldiga. De svek sitt land” skrev Expressen. Aftonbladet fick till att det var skammens dag och så vidare. 
– Överallt var det bilder på mig då jag böjde mig ner då pucken träffade min axel. Att vi förlorade matchen berodde på att vi som lag gjorde en för dålig prestation och mitt misstag kom av en svag insats från min sida.
– Innan var jag aldrig nervös då jag skulle spela hockeymatcher, men efter den här matchen blev mycket annorlunda. Allt fokus kom att bli på mig och inte laget. Då blev inte hockeyn lika rolig längre. Efter säsongen i Edmonton kom jag hem till Sverige. Där fortsatte jag att hånas. Jag tyckte att det där var ganska länge sedan och borde ha lagt sig, men så var det inte. 
– Det här fortsätter ännu idag och jag tycker det är bedrövligt. Vart fjärde år då det är OS kan jag lika gärna stänga ner telefonen och TV:n för jag vet att det där kommer komma upp och för mig är inte det så roligt. Att ens skämta om det, jag förstår inte det roliga. Det är många där ute som tror att dom kan säga vad dom vill om oss hockeyspelare eller mer eller mindre kända personer bara för att vi är offentliga. Oftast anonymt på några sociala plattformar. 
– Däremot har jag aldrig blivit hotad eller liknande. Vi är precis som du, människor med familjer, vänner och känslor. Nu ska jag inte bara måla upp allt i svart för jag får också jättemycket beröm för min karriär och insatser under åren. Tyvärr är det så att det lätt blir att man kommer ihåg det negativa och inte allt positivt. 
– Just det här med journalister, utan att nämna några namn, var det en del som inte var lika uppskattade av alla ledare och spelare. Det var annat i NHL. Där var det bara intervjuer efter träningar och match. ”thats it”. Det hände aldrig så att journalisterna ringde hem för att göra en intervju. Jag tyckte faktiskt det var rätt skönt. Journalisterna där borta fick sitt till en artikel efter träningarna. Sedan var det inget mer. 
– Jag har egentligen alltid ställt upp för media och inte haft några problem med det, svarat när jag kan och aldrig dragit mig undan efter att jag gjort en bra eller dålig match. Det hände också att svenska journalister så som Gunnar Nordström, Tomas Thylander eller Mats Nyström ringde, men jag upplevde att dom var proffsiga. Sedan hände det att Mats Wennerholm var förbi när han var ute under ett par veckor och gjorde reportage med oss NHL-spelare. Till exempel kunde Wennerholm höra av sig någon vecka innan ”Jag kommer till Edmonton, går det bra att träffas?” Det var en respekt åt båda hållen. Idag är det annorlunda, avslutar Tommy Salo som senare var med som sportchef att ta upp Leksand, något han kommer berätta om på hockeysverige.se framöver. Idag är han tränare för Kungälvs J20. 

Här kan du läsa mer om Tommy Salo
Här kan du beställa Tommy Salos bok Mitt liv bakom masken 

Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"

TV: Jacob Markströms bästa ingripanden 23/24