Old School Hockey – Patrik Carnbäck

Patrik Carnbäck är en av Frölundas största spelare genom tiderna. Den fjärde oktober 2014 fick legendaren också sin tröja nummer 14 hissad i Scandinavium. I dagens Old School Hockey möter vi SM-guldvinnaren och världsmästaren från Göteborg.

– Jag var mest spänd och lite nervös faktiskt. För det första tänker man att ”vad ska lilla jag upp där och göra?” Jag tycker att det är så många andra som är duktiga. Självklart ser jag det som en stor ära.

– När jag spelade tyckte jag om att vara i rampljuset. Nu tycker jag att det är jäkligt skönt att stå utanför det, skrattar Carnbäck

Sin första A-lagssäsong i Frölunda gjorde han som 18-åring. På den tiden var Frölunda långt ifrån samma maktfaktor som klubben är i dag. Då hörde man hemma i division 1 Södra, ganska långt ifrån elitseriens sus och dus.
– Jag kommer inte ihåg exakt vilka vi mötte i min första match, men jag kommer ihåg att vi spelade inför runt 2 000 personer i Scandinavium och att det var nervöst. Jag hade ju mer eller mindre aldrig spelat inför publik över huvud taget tidigare och jag tror inte heller att jag gjorde någon direkt dundersuccé.

Frölunda, som vid den här tiden hette Västra Frölunda HC, var inte Patrik Carnbäcks moderklubb. Allt började nämligen i Göteborgsklubben IFK Bäcken.
– Jag började som sexåring i Bäcken. Sedan var jag där till jag var 13 år. Då jag gick jag över till Frölunda.
– Det blev naturligt att gå dit eftersom de spelare som var lite bättre samlades i Frölunda när det började närma sig junioråldern.

Var Frölunda det bästa laget i Göteborg vid den här tiden, eller var det jämt mellan flera lag?
– I junioråldern var nog Frölunda bäst i alla fall. Jag gick över som A-pojk samtidigt som några till gick dit och då blev Frölunda bäst faktiskt. Det var alltså inte bara jag utan även några andra från småklubbarna här i stan.
– Annars var det egentligen Frölunda, Bäcken och Ytterby som var dom bästa lagen i området.

Vid den här tiden kom det fram ytterligare många bra spelare från Göteborg och orterna runt omkring.
– Det var ingen ytterligare från just mitt juniorlag som etablerade sig i Frölundas A-lag. Mikael Andersson kom upp något år tidigare. Han är två år äldre än jag och var en supertalang då. (Joacim) Esbjörs var i Frölunda hela vägen. Efter det kom Niklas Andersson som är tre år yngre än vad jag är.
– Vi spelade inte ihop direkt i början, men det blev så att vi spelade ihop efter några säsonger och även senare uppe i A-laget.

Som tränare första säsongen i A-laget fick Patrik Carnbäck den tidigare NHL-backen Thommie Bergman.
– Jag gillade Thommie Bergman. Han stod för en tuff och aggressiv hockey samtidigt som han var rak och ärlig. Han sa till mig många gånger vad jag behövde lära mig, vad jag inte vad bra på och så vidare.

Förlorade mot Wikegårds Väsby

Samma säsong som Patrik Carnbäck kliver upp i Frölundas A-lag tycktes det som självklart att man skulle tillbaka till elitserien. Men redan i playoff 1 blir man utslagna av Väsby IK från Upplands Väsby norr om Stockholm. Väsby som senare skulle gå hela vägen till elitserien med bland annat en ung Niklas Wikegård som assisterande tränare.
– Jag fick inte vara med när vi kvalade, men jag spelade många matcher under resans gång. När vi kom till sista och avgörande matcherna blev jag bortplockad.
– Att man åkte ut tog absolut hårt på Frölunda och Thommie Bergman. Varje år försökte Frölunda verkligen att gå upp vilket man också varje år trodde innerst inne att man skulle klara. Man hade ändå satsat hyfsat ekonomiskt och köpt in bra spelare jämfört med vad Väsby och dom andra klubbarna hade gjort. Man hade räknat med att gå upp.

Säsongen 1987/88 kommer Conny Evensson in som coach och säsongen därpå tar Frölunda äntligen klivet upp till elitserien efter en dramatisk kvalserie mot Malmö, Björklöven och Örebro.
– Vi hade Conny i två säsonger, året innan och den säsongen som vi gick upp. För det första kom Conny in med en stor auktoritet och en lång meritlista. Det betydde mycket för klubben och han fick med sig dom killarna som han ville. Plus att det var många yngre spelare med mig, Niklas och Esbjörs som var rätt hyfsade och som Conny trodde på.
– Han fick ihop en väldigt bra mix med unga killar som ville framåt och som kanske satte en lite eldgaffel i dom äldre spelarna så dom också spelade bra hela tiden.

Avancemanget avgörs mer eller mindre i näst sista omgången av kvalserien då Frölunda på hemmaplan tar emot serietvåan Malmö och vinner med 6-1. Tero Koskela (2), Mikael Andersson, Patrik Carnbäck, John Newberry och Niklas Andersson nätade för Frölunda medan Patrik Gustavsson, som idag heter Sylvegård, gjorde Malmös mål.
– Det är egentligen en av de största matcher jag spelat. Att få vara med om att gå upp med Frölunda inför drygt tiotusen åskådare i ett kokande Frölundaborg, den känslan kommer antagligen ingen få uppleva igen. Det var fyratusen åskådare för mycket mot vad man fick ta in i Frölundaborg. Jag glömmer aldrig då man gick ut till värmningen. Stämningen som var där gjorde som att det kändes som att du gick på moln.
– Det var antingen vi eller Malmö som skull gå upp vilket gjorde att den här matchen var direkt avgörande. Det stod 2-1 inför tredje perioden då jag själv fick göra det förlösande 3-1 målet. Jag skulle nog säga att det här är den roligaste matchen jag någonsin spelat.

Är det lika stort att gå upp med ett lag som att vinna SM-guld, eller kanske större rent av?
– Jo, men så var det i och med att jag är uppväxt med Frölunda sedan barnsben då pappa hade någon biljett över och tog med mig till någon match. Jag fick uppleva både att man hade haft en hyfsad framgång, men även när Frölunda trillade ner och vilket helvete det var.
– Vi spelade rätt många år i ettan innan vi gick upp igen. Att då själv få vara med på den resan rankar jag absolut lika högt som både SM- och VM-guld.

Gjorde stor rookiesuccé

Patrik Carnbäcks debutsäsong i elitserien blir smått fantastisk. På 40 matcher svarar han för 27 mål och totalt 54 poäng och utses till Årets Rookie.
– Jag var som i ett stim hela säsongen. När jag kom in i elitserien hade jag inte några förväntningar överhuvudtaget. Det började med att jag gjorde mål i mer eller mindre varje match och efter det rullade det på liksom.
– Det blev ett år där allt gick. Det gäller att börja säsongen rätt samtidigt som det var en tid i karriären då jag var på väg uppåt. Man inte tänkte så mycket utan bara körde på.

Tränare efter Conny Evensson och som tog över då Frölunda gick upp till elitserien var Lennart Åhlberg och Tore Jobs.
– Det var lite annorlunda jämfört med Conny. Det blev mindre uppstyrt. Jag gillade både Åhlberg och Jobs, men det blev inte samma fokus på träning och driv som Conny hade. Man kände nästan direkt då dom kom att auktoriteten inte var på samma nivå.

Säsongen 1991/92 etablerar sig Patrik Carnbäck i Tre Kronor och får samma säsong spela både OS i Albertville och VM i Prag. I OS fick Patrik dessutom chansen att spela i samma lag som Börje Salming som samtidigt spelade sin sista stora landslagsturnering.
– Det var fantastiskt stort. Att få vara med i OS var underbart roligt. Det är ju sådant man har som drömmål. Att bara ha spelare jämte sig som Börje Salming, Håkan Loob, Mats Näslund och så vidare var stort. Det kanske också var felet, att många tittade på dom och trodde att dom skulle göra jobbet så man själv glömde bort att bidra.
– Tyvärr bröt jag fingrarna i första träningsmatchen innan OS. Vi mötte USA och jag fick ett rapp över handen som slog av tre fingrar. Jag vilade dom två första matcherna och efter det var jag inte riktigt hundra.

Flera spelare har sagt att det var tråkigt att turneringen inte spelades i Albertville utan i Máribel. Den bilden håller inte riktigt Carnbäck med om.
– Nej, så tycker jag inte att det var. Visst, Máribel, var en liten håla, men det är en alport. Jag hade fullt fokus på att det var OS och våra matcher.
– Klart att man var undanskymd från alla andra idrotter. Det kanske var lite tråkigt eftersom man trodde att man skull få se olika idrotter och träffa andra deltagare. Du är ändå där för att fokusera på din sport så det där tänker man inte så mycket på.

Det blev ingen medalj i OS, kände ni då en extra revanschlusta då ni kom till VM senare samma vår?
– Jag tror inte att vi gjorde det. Det blev en helt ny uppbyggnad av det här VM-laget, en total makeover av OS-laget. Alla stjärnorna och stora namnen var bortplockade. I stället var det nästa bara ungtuppar som fick spela den VM-turneringen.
– Vi hade allt att vinna och inget att förlora. Jag tror att vi helt enkelt peakade vid rätt tillfälle allihop. Vi började katastrofalt hela gänget. Det handlade säkert lite om nervositet men även att vi kanske saknade ett par ledare innan vi alla hade växt in i kostymen.

Hur mycket påverkade dom svarta löpsedlarna efter inledande matcherna er i laget?
– Vi visste ju om att det skulle bli så eftersom vi var medvetna om att vi spelade för jävla dåligt. Det var mer vårt spel som störde oss än att det var skit runt omkring. Det som skrivs och snackas får man lära sig leva med lite grann också.

Hur tacklade Conny Evensson den här situationen?
– Jag tror att han var van vid det. Han fick oss att börja fokusera på rätt matcher. Vi visste att vi hade ett par matcher kvar att bygga upp oss på och skaffa självförtroende.
– Vi ville självklart spela bättre än första matcherna, men det bara låste sig. Man fick ändå en andra chans när det nalkades slutspel. Där fick Conny oss alla att dra åt samma håll.

Är finalen mot Finland, som ni vinner med 5-2, din bästa match någonsin?
– Det kan den nog vara. Jag utsågs dessutom till matchens lirare i VM-finalen, vilket är jätteroligt. Att få finna VM-guld med ett sådan gott gäng där alla drog åt samma håll och ville framåt var helt fantastiskt.

”Sundin höll världsklass”

Två spelare som ledde laget fram till guldet var Mats Sundin, som vann VM-guld redan 1991, och Peter Forsberg.
– Sundin höll världsklass. Han kanske inte heller gjorde så jättemycket i början, men det var ändå han som, framförallt mot Ryssland i kvartsfinalen som var den svåraste matchen, gick in och avgjorde. Trots att vi andra tokkrigade så var det han som klev in och bröt barriären.
– Man såg hur Peter Forsberg växte hela tiden. Även om han inte var fullfjädrad då så visste man att han skulle bli en världsspelare.

Efter VM-guldet i Prag får Patrik Carnbäck  NHL-kontrakt med Montreal.
– Tyvärr var jag inte riktigt redo för NHL och visste inte riktigt vad som väntade mig. Egentligen var jag också ganska dåligt tränad eftersom jag inte hade gjort mycket under den sommaren.
– Jag levde på det som hade varit och kom över till ett för tufft träningsläger och ett riktigt bra lag som jag tycker att jag inte var närheten av att ta en plats i. Jag hamnade i farmarlaget vilket blev en väckarklocka för mig. Något som var nyttigt och inte man inte var van med överhuvudtaget.

Varken Patrik Carnbäck eller hans svenska lagkamrat Patric Kjellberg fick någon riktig chans i Montreal första säsongen och för Carnbäcks del tror han det handlade om att han inte förstod vad som krävdes för att spela i NHL.
– Jag kan bara gå till mig själv och jag var inte tillräckligt bra förberedd. Jag var heller inte tillräckligt bra tränad och förstod inte vad som väntade mig. Året innan vann Montreal Stanley Cup så man var ett riktigt bra lag.
– Jag har mer att skylla mig själv än någon annan. Jag skyller inte på att jag inte fick någon riktig chans utan det var mitt eget fel.

Efter säsongen trejdas Patrik Carnbäck till Anaheim.
– Egentligen var min inställning att jag skulle fortsätta i Montreal och försöka slå mig in där. När jag sedan blev trejdad såg jag det som en otrolig chans att få chansen att spela i NHL.

I samma lag fanns ryske ikonen Aleksej Kasatonov, en av dom allra bästa hockeybackarna genom alla tider.
– Att få spela i samma lag som honom var bara det fräckt. Hans femma i Sovjets landslag har man växt upp med. Att då se honom där på första träningslägret var häftigt. I början åkte man runt och tittade på honom och drömde sig tillbaka, skrattar Carnbäck.

Flyttade till Tyskland – mitt under NHL-säsongen

Anaheim Mighty Ducks var en relativt ny klubb då Patrik Carnbäck kom dit och att jämföra den med Montreals organisation går knappt.
– Det var en jätteskillnad. I Montreal där lever och sover folk hockey. På varje träning var det reportrar och TV överallt. Dom kom fram och frågade allt möjligt som man knappt trodde fanns.
– I Anaheim fick du klara dig själv och ingen annan visste vem du var. Det var två skilda världar.

Hur förändrades Anaheim som lag då Paul Kariya kom in i truppen?
 – Kariya kom som första riktiga stjärnan till Anaheim. Innan dess var det ett gäng arbetare som försökte dra åt samma håll och gjorde det ganska bra. När Kariya kom försökte man bygga laget lite kring honom och se till att han blir riktigt bra. Det här gjorde man också bra.
– Han var en fantastiskt bra hockeyspelare, men även en jättebra kille vid sidan av. Det är inte många hockeyspelare som är otrevliga. Klart att många är egna och fokuserade men dom allra flesta är bra killar.

Tredje säsongen i Anaheim, 1995/96, inleder Patrik Carnbäck i förstakedjan tillsammans med Paul Kariya och Shaun Van Allen, men efter 34 matcher och 18 poäng valde han att lämna Anaheim för att flytta till Köln.
– Det blev ett lite vägskäl där. Egentligen spelade jag inte tillräckligt bra, jag var för ojämn. Ena dagen blev jag matchens lirare och andra dagen hände ingenting. Jag kände även själv att jag var lite för ojämn för att vara på den nivån.
– Från att spela mindre och mindre, ibland fick jag inte spela alls, fick jag nu chansen att flytta till Köln och spela slutspelet och samtidigt prova på något nytt.

Hur upplevde du dina två säsonger i Tyskland?
– Det var en jätterolig tid. Klart att det var skillnad på hockeyn jämfört med NHL. Det blev ändå roligt tack vare att det var en fantastisk stämning på läktarna, Köln var en bra stad och man hade bra fans.
– Det kanske inte blir samma fokusering på hockeyn och man kan säga att det blev en degradering av kvalitén på hockeyn.

Var det givet att återvända till Frölunda 1997 eller övervägde du andra alternativ?
– Nej, det har aldrig funnits några andra alternativ för mig. Om man ser tillbaka på sin karriär, och det kanske är därför som man väljer att hedra mig, så har jag aldrig varit i närheten av en annan klubb förutom åren jag varit utomlands.
– Det funkar inte riktigt i dag då även Ryssland har dykt upp som alternativ. Då är man nästan dum om man stannar i en och samma klubb under femton år.

Kom inte överens med Boustedt i början

Coach i Frölunda då Patrik Carnbäck kom tillbaka var Tommy Boustedt. Inledningsvis skar det sig en del mellan de båda.
– Det stämde inte riktigt mellan oss i början.

Var det på det personliga planet eller hockeymässiga?
– Både och tror jag. För det första kom jag från Köln vilket gjorde att det kändes som att jag kom från en lägre serie. Jag själv spelade inte tillräckligt bra, så det gick inte bra ihop i början kan jag väl säga.
– Vi växte in i det mer och mer, jag och Tommy. Båda knöt näven i byxfickan och det blev bättre och bättre. Jag spelade bättre och då blir det också ofta lättare att kommunicera. Vi blev och är fortfarande bra vänner.

Spelade du din bästa hockey kring dom här säsongerna?
– Nej, det tycker jag inte. Jag gjorde mycket poäng dom här åren, men jag tycker att mina bästa år var innan jag blev proffs.

Patrik Carnbäck avslutade sin hockeykarriär som spelare med att vinna SM-guld med Frölunda säsongen 2002/03, men redan säsongen innan kände han att man hade något stort på gång.
– Vi byggde upp oss efter hand hela tiden. Unga killarna som kom fram, Lundqvistarna, Dragkedjan och så vidare, man kände att det kommer bli bra spelare.
– Det var lite grann som när man själv började med hockey, det vill säga att dom unga killarna ville verkligen fram. Dom var också beredda att köra över oss äldre och vi fattade att det gällde att ta sig i kragen för att få vara med och bidra.

Hur viktiga kom Henrik Lundqvist och Fredrik Norrena, era målvakter, bli för det här guldet?
– Dom betydde otroligt mycket. Man såg långt innan och förstod att Lundqvist skulle bli en världsmålvakt. Han var inte färdig och orkade inte stå en hel säsong, men Norrena var på den här tiden också ett fullblodsproffs och landslagsmålvakt.

Conny Evensson är som en röd tråd genom Patrik Carnbäcks liv och när han styrde Frölunda till guldet 2003 lät han Carnbäck bli en central figur även vid sidan av isen.
– Jag kände att sista åren hade jag blivit en lite sämre hockeyspelare, men jag tog på mig en annan roll. Det kanske också är något som jag är stolt över när jag ser tillbaka på karriären. Alltså att jag inte bara kan bidra framåt utan även kan bidra med annat.
– Då menar jag att bidra som mentor för dom unga spelarna och gör små grejer bra så dom andra ser att man gör bra grejer istället för att ta en roll framåt fast man inte är tillräckligt bra för det.

Varför slutade du efter guldåret 2003?
– Redan inför den säsongen kände jag att motivationen började ta slut när man började tänka på vad som krävs för att hänga med. Plus att du blir lite sämre för varje år. Du har inte kvar den där riktiga hungern för att vilja göra mål eller vara bra i varje match. Att bara gå och vänta på dom roliga matcherna håller inte.

---

TV: Peter Forsberg om VM-debuten mot Polen 1992