Från NHL-legendar – till SHL-tränare: “Sjukt fascinerande”

Olli Jokinen är en av finsk ishockeys största spelare genom tiderna med över 1 200 matcher i världens bästa hockeyliga NHL.
I Old School Hockey berättar nu legendaren om alla turer i NHL – samt hur det kom sig att han blev huvudtränare för Timrå i SHL.
– Att få stanna i NHL och vad jag gjorde för att kunna göra det är det största för mig, säger Jokinen.

Black Friday på Hockeysverige! 
Passa på – just nu får du ett årsabonnemang för endast 399 kr (ord. pris 659 kr).

TIMRÅ (Hockeysverige.se)

Olli Jokinen har klivit in i SHL och har tagit ligan med storm. Givetvis kommer det också bli spännande att följa han karriär som tränare, men över 1 200 NHL-matcher och att vara finsk hockeys andra lagkapten i NHL efter Saku Koivu är såklart det som sticker ut.

Hockeysverige.se/OLD SCHOOL HOCKEY reste till Timrå för att lyssna på 45-åringen från Kuopios hockeyresa.
– Kuopio var bra som hockeystad när jag växte upp där. Inte bara med hockeyn utan även med all annan aktivitet som kan finnas i en liten stad, berättar Olli Jokinen och fortsätter:
– Det är såklart en stor hockeystad, men när jag växte upp där hade vi bara en inomhushall för ishockey. Däremot fanns det utomhusrinkar i alla grannområden. KalPa hade dessutom ett väldigt bra program för att utbilda unga spelare, så det var ett bra ställe att bo på och börja med hockey.

Pappa Matti Jokinen spelade själv hockey i bland annat KalPa.
– Det stämmer och senare blev han coach. Min bror, Ville, är två år äldre än jag. Han spelade också hockey, så vi var verkligen en hockeyfamilj.
– Även om vi var en hockeyfamilj höll vi på med andra sporter. Det var heller aldrig att våra föräldrar pushade oss in i hockeyn. Vi var aktiva barn som spelade hockey på vintern och sedan också fotboll, tennis, volleyboll… Alla olika sporter hela tiden.
– Det är lite skillnad på hur det var under 1980- och 1990-talet jämfört med idag när barnen har dataspel och allt sådant.

Olli Jokinen spelade under sina ungdomsår i KalPa. Säsongen 1995/96 fick han som 17-åring chansen i SM-liigan.
– Jag minns nog inte första matchen, men jag tror att jag spelade runt 15 matcher första säsongen.
– Hela den sommaren hade jag varit med i laget och vi hade en ukrainsk coach, Anatoli Bogdanov. Vi tränade väldigt hårt och två gånger om dagen. Runt december fick han sparken. Då blev jag nedflyttad till U20-laget.
– Den säsongen spelade jag i U18, U20 och i Liiga, men som sagt var, efter jul spelade och tränade jag bara med U20. Vi hade ett bra lag i U20, men förlorade mästerskapsfinalen.

Olli Jokinen gick som trea i NHL-draften 1997

Inför säsongen 1996/97 lämnade Olli Jokinen KalPa för spel med IFK Helsingfors. Säsongen efter debuterade han i NHL för Los Angeles, vann ligaguld i Finland, utsågs till slutspelets bästa spelare, spelade sitt andra VM (silver) och inte minst vann han guld med Finland i Junior-VM. Där utsågs han dessutom till hela turneringens bästa spelare.
– Det var en hektisk säsong, säger Olli Jokinen med ett leende.
– Jag hade draftats den sommaren och fick skriva kontrakt direkt efter. Mina tankar var att jag skulle spela i Nordamerika resten av mitt liv. Det gick inte som jag hade planerat och spelade bara åtta matcher där.
– Jarmo Kekäläinen var General Manager för IFK. Han jobbade på att hitta ett sätt att få mig tillbaka dit. Han gjorde en ”deal” med L.A där dom skickade tillbaka mig till Finland.
– Jag kom tillbaka till ett fantastiskt bra lag där sju eller åtta spelare lämnade för NHL efter den säsongen. Vi hade Tim Thomas, Brian Rafalski, Kimmo Timonen, Jere Karalahti, Johan Davidsson, Jan Caloun, Jarkko Ruutu, Christian Ruuttu…
– Det var en bra säsong och vi vann också Junior-VM den säsongen. I slutet av säsongen spelade jag VM i Schweiz, men vi förlorade mot Sverige i finalen. Vi förlorade inte sista finalen, men fick ändå bara silver.
– Första finalen förlorade vi med 1-0 medan den andra slutade 0-0. Tommy Salo gjorde en stormatch. På den tiden spelade man två finaler i VM och det var lite konstigt att bara få silver även om vi inte förlorade sista matchen.

Olli Jokinen draftades i första rundan av Los Angeles Kings, men det här var inget som uppmärksammades speciellt mycket i Finland.
– Nej, det tror jag inte. I alla fall är det inget jag kommer ihåg. Det var säkert några nyheter om det, men på den tiden var inte draften lika stort som det är idag.

Var det en stor sak för dig personligen att bli draftad i första rundan?
– Nej, inte direkt. Jag var ung, tänkte inte mycket på just det utan mer på att jag skulle åka över dit. Jag var ganska öppensinnad.
– Jag hade kanske en idé om att jag kunde gå topp fem efter vad agenten hade berättat för mig. Det stod ganska klart efter att de första två hade gått i draften att jag skulle hamna i Los Angeles, som hade tredje valet i draften, eller Islanders som hade både fjärde och femte. Samtidigt var det inget jag tänkte på.

Hyllar Mattias Norström: “Tror han är bra på allt”

Säsongen 1997/98 inledde Olli Jokinen alltså i Los Angeles.
– Första dagarna var bra. Jag åkte över efter draften på rookiecampen och direkt efter det riktiga campen. Jag spelade sju eller åtta försäsongsmatcher.
– Jag började säsongen med att spela åtta matcher. Efter det skulle det bestämmas om jag skulle vara kvar i NHL, men jag blev extra spelare och fick lära mig den sidan av NHL. Att det inte ”bara” är att komma in i line-upen utan du måste prestera för att stanna där.
– Det var bra för mig att lära. Jag bodde hos en amerikansk familj första året där unga Kings-spelare brukade bo. Till exempel Aki Berg, Darryl Sydor, jag…
– Det hjälpte mycket när jag var 18 år, var där själv i Los Angeles med trafiken som är där. Det fanns ingen Google Maps utan den enda karta man hade var den man köpte på bensinstationen.
– Att då åka runt och försöka hitta i den staden efter att ha växt upp i Kuopio och bott ett år i Helsingfors var ganska stor omställning.

En av spelarna i laget som tog hand om Olli Jokinen då han kom över till Los Angeles var Mattias Norström.
– Framför allt andra säsongen. Första säsongen, när jag spelade mina åtta första matcher under två, tre månader, var även Aki Berg där.
– Säsongen 1998/99 var inte Aki där. ”Matty” blev då den jag lutade mig mot. Han tog verkligen hand om, inte bara mig, många av oss unga spelare. En bra person att vara runt. Han såg till att alla unga spelare hade det bra.
– ”Matty” plockade även upp mig då vi skulle till träningarna och såg till att jag var på plats i tid.
– Det har varit kul att träffa honom på VM-turneringar då han har varit kommentator. Han är bra på det jobbet också. Jag tror faktiskt han är bra på allt det han gör, säger Olli Jokinen med ett skratt.

Blev lagkamrat med flera svenskar i New York Islanders

Efter att under sin andra säsong spelat 66 matcher med Kings i NHL trejdades han till New York Islanders.
– Jag var på semester med min fru, som då var min flickvän, och förväntade mig inte att det kunde hända. Jag fick ett samtal där man sa att jag blivit trejdad. Först var det som en chock, men samtidigt började jag då förstå att det handlade om business.

I New York Islanders kom han att spela med bland andra bröderna Kenny och Jörgen Jönsson, men även Mats Lindgren, Niklas Andersson och Johan Davidsson.
– Vi hade många svenska spelare i det laget, men jag var den enda finska killen. Islanders hade dessutom ett ungt lag vid den här tiden.
– Jag var rumskompis med Jörgen och Kenny var kapten. När Jörgen blev trejdad till Anaheim kom Davidsson in och blev min rumskompis resten av säsongen. Jag hade dessutom spelat med Johan under en säsong i IFK.
– Som lag hade vi en tuff säsong och jag tror att vi låg sist i hela ligan. Ligan tog också över laget då ägarna inte längre hade några pengar. Det här gjorde att vi inte längre hade några ägare och vi fick flyga vanligt kommersiellt flyg till matcherna. Allt var väldigt annorlunda mot hur det exempelvis var i L A.

Efter säsongen kom det in nya ägare till klubben.
– Ägarna var väldigt tydliga med att nästan alla i laget kunde trejdas. Man ville göra om laget, gjorde också flera trejder och det gick ganska bra för Islanders direkt efter det. Jag tror att Islanders även tog sig till slutspel några säsonger efter. Jag förväntade mig att bli trejdad, men jag visste inte vart.

Olli Jokinen blev historisk kapten i Florida

Det blev Florida Panthers med Pavel Bure, Viktor Kozlov, Rob Niedermayer, Ray Whitney, Robert Svehla med flera.
– När jag kom dit hade Florida ett riktigt bra lag. Vi startade min första säsong i Florida riktigt illa. Terry Murray var coach och Bryan Murray GM. Båda fick sparken efter det. Under min tid i Florida, var det många förändringar på ledarsidan. Många olika coacher.
– Däremot var vi inte något ungt lag från början. Det var egentligen bara jag, Roberto Luongo och Marcus Nilson som var yngre. Efter 15 matcher gjorde man många förändringar och vi blev snabbt ett ganska mycket yngre lag.

Gillade du tiden i Florida med tanke på att du spelade där under sju säsonger?
– Ja, jag gillade att bo i Florida och allt det där. Kanske att jag skulle vara lite smartare och lämnat några år tidigare än vad jag gjorde.
– Florida blev vår hembas eftersom vi bott där under en så lång tid, byggt hus och även tillbringat somrarna där mellan säsongerna. Vi stannade där sex år ytterligare efter det att jag slutat spela.
– Visst, när jag var i Florida gillade jag att spela där, men när jag ser tillbaka på den tiden kanske att jag skulle tagit andra beslut om att flytta.
– Jag hade samtidigt en stark tro på Florida och hade en stor roll i laget. Jag hade den här starka tron att ”Kanske den här säsongen, kanske den här…”

Säsongen 2003/04 valde Florida att göra Olli Jokinen till kapten.
– Saku Koivu var första finska kaptenen i NHL. Han var det för Montréal. Att bli kapten var inte något jag hade förväntat mig. Jag kom till rinken en dag. Mike Keenan var coach. Han frågade ”Är du redo för det här?”
– Mike ansåg att jag var redo att ta ansvaret och bli kapten. En viktig sak för honom, vilket han också sa till mig, var ”Du ska inte förändra dig utan du ska fortsätta vara dig själv varje dag”.
– Om det var en stor sak för mig? Ska jag vara ärlig var det inte något jag hade tänkt på tidigare. Det innebar att jag fick ett större ansvar och allt det där, men innan hade jag varit assisterande kapten och alltid varit en ledare på något vis i lagen jag spelat.
– Jag tänkte aldrig att det skulle vara något speciellt. Det är mer nu när jag ser tillbaka på det som jag tycker det kul.

I Florida spelade även finska landslagskompisarna Niklas Hagman och Ville Peltonen.
– Jag spelade med Peltonen nästan en hel säsong efter att han kommit tillbaka. Vi hade många europeiska spelare under åren jag var där.
– Niklas Hagman spelade jag med under många säsonger. I vissa matcher var vi i samma kedja, men i andra spelade vi inte tillsammans. Det var aldrig så att vi var tre finska spelare i samma kedja.
– Det kunde exempelvis vara jag, Hagman och Marcus Nilson eller (Kristian) Huselius.

Hamnade i Södertälje under lockouten: “Perfekt”

Säsongen 2004/05 blev det lockout i NHL. Olli Jokinen valde då först spel i Kloten för att sedan skriva på för Södertälje.
– Det var bra i Södertälje. Jag gillade att spela där. Ganska tidigt stod det klart att NHL inte skulle starta upp när det var tänkt och allt det där. Spelare börja skriva kontrakt både till höger och vänster.
– För mig var det viktigt att hålla mig i form och få fortsätta spela. Jag visste inte om hela säsongen skulle bli inställd, starta upp senare eller hur det skulle bli. Ingen visste.
– Jag skrev först på för schweiziska laget Kloten. Efter två eller tre veckor hade jag spelat åtta matcher. Vi hade en import för mycket i det laget och de andra skulle spela där hela säsongen oavsett vad som skulle hända i NHL.
– Det kändes inte bra att en av spelarna skulle få stå åt sidan för mig. Jag avslutade kontraktet efter en månad. Efter det tog jag en månad ledigt och flyttade sedan till Sverige. Jag tror att det var någon gång i november. Det var någon transferregel som gjorde att jag inte kunde åka till Södertälje direkt.
– Vid den här tiden kunde varje svenskt lag ta in tre NHL-spelare. För mig var det perfekt att komma in i Södertälje. Dessutom var det lätt att ta mig hem till Helsingfors.

Olli Jokinen svarade för 13 mål och totalt 22 poäng på 23 matcher i SSK.
– Södertälje hade en bra organisation. Mats Hallin var sportchef. Timo Lahtinen var tränare, men fick sparken. Då tog Mats över.
– I slutet av januari, jag hade en ”out-klausul” i mitt kontrakt. Jag ville spela för den klubb jag verkligen kände mycket för, vilket var IFK (Helsingfors). Jag flyttade dit och avslutade säsongen där. Den säsongen spelade jag i tre olika ligor. Så här i efterhand tyckte jag att det var en bra och rolig säsong.

Röriga sista åren i NHL: “Fanns ingen anledning att vara kvar”

2008 lämnade han Florida för spel i Phoenix.
– Arizona var en bra upplevelse. Jag var där runt 60 matcher. Vi hade ett ungt och bra lag där. Det var stort att få spela för Wayne Gretzky och lära känna honom. Samma sak hände där som på Long Island, att ägarna inte hade pengar så man kunde driva verksamheten. Ligan tog över.
– Laget låg på slutspelsplats, men behövde trejda spelare för att få in pengar. Jag hade varit där under en så kort tid och det hade varit ett bra stopp, men det var bra för mig att flytta vidare.

Calgary Flames, New York Rangers, Winnipeg Jets, Nashville Predators, Toronto Maple Leafs och St. Louis Blues fick alla ta del av Olli Jokinens tjänster mellan 2009 och 2015.
– Efter Florida hade jag alltså ett kort stopp i Arizona för att sedan slutföra säsongen i Calgary. Jag startade säsongen efter i Calgary och skulle bli en free agent. Laget förlorade nio matcher i rad. Två andra killar hade ”no trade-klausul”.
– Jag visste att något skulle hända och att jag skulle bli trejdad. Darryl Sutter var GM i Calgary och hans bror Brent (Sutter) var coach. Mike Keenan hade varit coach då jag kom till Calgary, men eftersom vi inte tog oss förbi första rundan i slutspelet fick han sparken och Brent kom in.
– I alla fall avslutade jag min andra säsong med Calgary i Rangers efter att jag trejdats dit. Calgary kom sedan att vara första laget som ringde mig då jag var free agent, så jag flyttade tillbaka dit. Det blev ett kort stopp i New York, men efter det blev det två hela säsonger i Calgary. Totalt blev det tre och ett halvt år i den organisationen för mig.
– Efter det skrev jag på två år för Winnipeg. När det kontraktet gick ut visste jag inte om jag skulle fortsätta. Då fick jag ett kontraktsförslag från Nashville och jag visste att det här skulle bli min sista säsong. ”Okej, det här är mitt sista stopp”.

Nu kom inte det ändå inte att bli hans sista stopp.
– Nej, jag blev trejdad från Nashville till Toronto. Från laget som låg etta till det som låg sist. Torontos GM (Dave Nonis) sa direkt att jag bara skulle vara där några veckor för att sedan bli skickad till ett slutspelslag.
– Jag visste att jag skulle vara i Toronto under max två veckor. Jag blev trejdad till St. Louis, spelade ut kontraktet för att sedan åka hem. Det fanns ingen anledning att vara kvar där samtidigt som jag visste att det var min sista säsong.
– Dessutom blev jag skadad i min skuldra redan i första matchen med St. Louis. Jag avslutade skadad och behövde rehab för att ens kunna spela matcher sista två veckorna.
– Det var inte sättet jag ville avsluta karriären på, men det är inte många spelare som kan säga att dom har fått avsluta sin karriär på det sätt dom velat. Visst var det hektiskt sista säsongen med att spela i tre olika lag, så det var lätt efter det att bestämma att jag var färdig.

Vart trivdes du bäst i slutet av karriären?
– Jag gillade att spela i Kanada jämfört med ställen där inte hockeyn är så stor som till exempel i Arizona och Florida.
– Calgary och Winnipeg, jag gillade min tid där. Att vara i städer där folket verkligen gillar hockey. Alltid utsålt på matcherna.

Hur var det att spela med Henrik Lundqvist i Rangers och inte mot honom?
– Det var såklart bra. Du vill hellre ha honom i ditt lag än spela mot honom, skrattar Olli Jokinen och fortsätter:
– Vi skrattade en del när vi pratade om hans räddning vid OS 2006. Jag kom såklart ihåg den eftersom jag var den som inte lyckades göra mål där i slutet av matchen. Henrik är en bra person och var en otroligt bra målvakt.

Du spelade 17 säsonger i NHL, 1 231 matcher i grundserien, hur ser du tillbaka på din karriär idag?
– Från 2006 eller 2007 hyrde jag en massageterapeut som var med mig under resten av min karriär oavsett vart jag flyttade. Det var en investering för att ta hand om min kropp.
– Jag tror att jag fick nya kontrakt hela tiden eftersom klubbarna visste att jag skulle spela 82 matcher varje säsong. ”Han kommer inte bli skadad, kommer spela hårt och inte missa några matcher. Blir han skadad kommer han ändå spela”.
– Det tror jag var största anledningen till att jag kunde stanna i ligan så pass länge. Också att jag valdes högt i draften. Jag skulle vara en spelare som gjorde 50 mål och mycket poäng, men det tog mig tre, fyra säsonger innan jag började producera.
– Första fyra, fem säsongerna behövde jag göra något extra för att få stanna kvar. Jag tror att jag under en säsong hade åtta fighter och var i toppen när det kom till att dela ut tacklingar. Jag försökte hela tiden hitta sätt för att stanna i ligan och vara viktig för laget oavsett vad min roll var.
– Skulle jag inte gjort de här sakerna i till exempel början av min karriär hade jag varit ute ur ligan redan efter tre eller fyra säsonger. Samma sak i slutet av karriären.
– När jag återvände till Calgary förändrades min profil som spelare. Jag blev en tvåvägsspelare som fick spela mot andra lagens toppkedjor. Jag hade inte längre pressen att göra poäng. Nu hade jag i stället den här rollen och förstod, igen, att jag var behövde göra allt för att bli bäst i den rollen jag blev tilldelad. Just för att få stanna i ligan och vad jag gjorde för att kunna göra det är det stora för mig.

Olli Jokinen – väldigt lojal till Finlands landslag

Olli Jokinen spelade elva VM, fyra OS och ett World Cup under sin landslagskarriär som inleddes 1997 och avslutades 2014.
– Landslaget har alltid betytt mycket för mig. Efter OS 2010 kände jag att det fick räcka. Jag tackade också för mig eftersom jag då hade spelat i Finlands landslag under 13 år. Dessutom hade jag då spelat tre olympiska spel och tio VM.
– Eftersom jag hade gått ut med det officiellt kändes det bra att fansen och coacherna visste. Jag fick ändå frågan några gånger mellan 2010 och 2014 om jag hade tänkt om. ”Jag har inte ändrat mig. Det får räcka, Nu får en yngre generation ta över”.

Trots det drog han på sig landslagströjan ånyo säsongen 2013/14.
– Erkka Westerlund, som var min coach i IFK (Helsingfors) och vid OS 2006, ringde och frågade om han kunde lägga till mitt namn på en lång lista med 50-60 namn som var tänkbara för spel i landslaget.
– ”Jag är klar med landslaget”.
– ”Okej, jag tror du är rädd…”
– ”Vad menar du?”
– ”Jag tror att du är rädd att ge allt en gång till”
– Erkka utmanade mig och undrade vad det spelade för roll om han lade till mig på den där listan. ”Jag kommer ändå ta ut det bästa laget”.

Det här fick också Olli Jokinen att tänka om.
– Det var ett bra beslut eftersom det gav mig en extra boost den säsongen. Säsongen innan hade varit en lockout-säsong. Jag hade dessutom haft en tuff säsong i Winnipeg.
– Jag kom med i laget till OS i Sochi, vilket var en fin upplevelse. Jag sa då också att kommer vi inte till slutspel med Winnipeg och ni behöver mig så ställer jag upp i VM en gång till.
– Den turneringen skulle spelas i Minsk. Stora grejen var att jag visste med säkerhet att det skulle bli sista gången jag spelade för finska landslaget. En sak ytterligare som betydde mycket för mig var att turneringen skulle spelas i just Minsk.
– En av mina närmsta vänner hade omkommit i flygplanskraschen i Jaroslavl, Ruslan Salei. I Minsk fick jag möjligheten att besöka hans grav, lämna blommor och allt det här. Det var tufft, riktigt tufft…, säger Olli Jokinen som tystnar en stund för att samla ihop sig innan han fortsätter:
– Jag hade två till jag spelat med och som var med på planet och som jag kände, men Salei var en vän till familjen. Vi umgicks mycket under några år, så det var så väldigt ledsamt när nyheten om att han var med på planet som kraschade kom.
– Jag fick avsluta min tid i landslaget med att spela hem en silvermedalj, men också besöka min nära väns grav.

Förlorade OS-finalen mot Sverige: “En match jag hade velat spela om”

Vid OS 2006 ställdes alltså Finland mot Sverige i final. En final som höll på gå till förlängning, men där Henrik Lundqvist blev stor matchhjälte genom att i slutsekunderna rädda ett givet mål från Olli Jokinens klubba.
– Det var en fantastisk turnering av oss. Jag tror inte vi förlorade någon period innan vi förlorade finalen mot Sverige. Det var en tajt match och det stod 2-2 efter två perioder. I första bytet i tredje perioden gjorde (Nicklas) Lidström mål från blå linjen.
– Vi tryckte på bra efter det och jag hade den här chansen i slutet av matchen. Det var bara 10-15 sekunder kvar av matchen. Jag fick pucken framför mål, men jag fick inte upp pucken tillräckligt och Henrik fick dit klubban.
– Det var nära att vi skulle ha tagit matchen till förlängning. Väl där vet man aldrig vad som kunnat hänt.
– Det är en match jag hade velat spela om. Vi spelade inte bra i den finalen. Semifinalen mot Ryssland var vår bästa match i turneringen.
– Sverige var lite bättre än oss och var som bäst när det gällde som mest i turneringen. Dom hade haft en tuff start på turneringen, men vann rätt matcher.
– Det var såklart väldigt kul för deras generation spelare att få vinna, Peter Forsberg, Mats Sundin, Henrik Zetterberg, Nicklas Lidström och alla de här. Det var deras gyllene år, spelare som var födda ungefär samma år. Samtidigt var det lite bittert för oss i Finland som var födda under 1970-talet.

Olli Jokinen hyllar också målvaktsspelet som var i den finalen.
– Det var två bra målvakter. (Antero) Niittymäki var vår målvakt i den turneringen. (Miikka) Kiprusoff skulle vara vår förstamålvakt, men han var inte tillgänglig till OS. Niittymäki steppade upp i den turneringen och spelade väldigt bra.
– Samtidigt spelade hela laget fram för honom väldigt bra. Det var en av våra bästa turneringar som jag varit med och spela med landslaget.

Därför blev Olli Jokinen tränare

Varför valde du att bli coach efter det att du slutat spela?
– Jag tänkte mycket under mina sista år i karriären på vad jag ville göra. Jag hade många idéer på vad jag ville göra, vad jag var intresserad av, var kapabel att göra och allt det där.
– Slutsatsen blev att jag spelat hockey hela livet och att jag nu skulle testa på att bli coach. Jag hade möjligheten att kliva in i proffsvärlden direkt, men precis som en spelare måste man jobba sig upp och se om det verkligen är något du vill göra, så att vara proffscoach direkt var ett stort nej, nej för mig.
– I stället kom en idé upp om att starta en hockeyakademi på hög nivå i Florida. Hockeyutbildningen skulle hålla en hög nivå, men också att skolan skulle finnas med där. Vi ville inte att barnen skulle göra samma misstag vi gjorde som unga då det var hockey, hockey medan skolan kom i andra hand.
– Det var roligt att jobba med det där under fem, sex år. Vi fick jobba med hockeyspelare som var 15-16 år och på väg uppåt. I USA är det den bästa åldern att coacha i. Spelarna som är 15-16 år spelar inte i USHL, junior eller prep-school och är för unga att spela på college, men håller en väldigt hög nivå.
– Att coacha tog över väldigt snabbt. Att se hur vi kunde utveckla unga spelare. Hur de gjort sin hemläxa varje dag och allt utanför hockeyn. Det var så mycket annat än att bara vara hockeycoach.
– Under åren där målade jag upp en bild över vad det innebär att vara coach. Givetvis är det olika för olika personer, men för mig betyder det att är du coach är ditt jobb att jag hjälpa individen att bli en bättre spelare oavsett vilken nivå är. Jag fick jobba med spelare på alla nivåer under de här åren och det var väldigt roligt.

Från och med säsongen 2024/25 är alltså Olli Jokinen coach i SHL för Timrå.

Staffan Kronwall:
– Det är sjukt fascinerande att Olli Jokinen, med över 1200 NHL-matcher, är coach i Timrå. Jag kan inte släppa taget om det. Om jag ska ta en liknelse så skulle det vara ungefär som att Daniel Alfredsson skulle vara coach i Vasa. Det är som en utopi och känns nästan löjligt.
– Det betyder också att Olli är en kille som vill vara här och brinner för att bli en bra tränare. Han skiter i det ekonomiska och har säkert ett par hundra miljoner på kontot redan. Dessutom tror jag att hans familj är baserade i Florida, så det är många saker som är häftiga.
– Han älskar att utbilda hockeyspelare och älskar sporten. Det är stort och något jag gillar. Självklart tror jag att alla tränare gör det, men där kan det också finnas med att dom vill göra karriär och tjäna pengar medan Olli inte behöver göra karriär eller tjäna pengar. Han brinner för att bli en bra tränare och utbilda så många spelare han kan. Jag tycker att det finns något fint i det.

Så hamnade Olli Jokinen i Timrå

Olli, hur blev Timrå aktuellt?
– Under Covid kunde vi inte hålla akademin på den nivån vi ville eftersom många av våra spelare inte var från Florida. Spelarna som var U15 eller U16 kunde komma från olika delar av Europa och USA. Även från Kanada. Spelarna som inte var från området bodde på skolan. Vi visste inte om det skulle bli skola online framöver, om vi kunde ha dörrarna öppna till skolan och en massa sådana frågor.
– Jag gjorde mig då tillgänglig och sa till min agent som jag hade som spelare att låta klubbarna veta vad jag har gjort och kunde tänka mig att vara coach i till exempel finska ligan om det fanns lag där som ville göra en förändring.
– Det slutade med att jag fick jobb i Jukurit. Säsong ett blev en väldig succé. Vi slutade tvåa i serien och förlorade i match sju under slutspelet. Efter den säsongen började få flera lag som var intresserade. Inte bara från Finland utan även från andra länder.
– Jag hade ingen brådska och ville slutföra mitt kontrakt med Jukurit. Efter tre år fanns det intressen från flera lag utanför Finland. Timrå var ett av många lag som visade intresse Det kändes rätt och organisationen är i ett läge där man har chans att vinna, men också att man vill göra förändringar i vilken riktning man vill gå. Vad planerna för framtiden är och allt det där. Allt det kändes det bra och jag kände att det här var nästa steg för mig.

Har det varit en stor omställning att gå från finska ligan till SHL?
– Det är inte något större skillnad som spelare att gå från finska till svenska ligan. Det är ett steg uppåt i karriären. SHL är mer likt hur det är i Nordamerika jämfört med hur finska ligan är.
– Ur ett själviskt perspektiv är Timrå ett steg i rätt riktning för mig. Som coach vill jag, precis som alla coacher, coacha på högsta möjliga nivå. Samtidigt har jag ingen brådska att leta mig uppåt.
– Jag gillar att vara här, hur organisationen är och att få vara en del av förändringen i klubben. Att vara en av alla som varit med och gjorde det bättre att vara här i framtiden.

Och till jul ska du prata svenska?
– Ja, det är mål. I januari kan vi ha den här intervjun på svenska, säger Olli Jokinen med ett skratt och fortsätter:
– Det är stor sak för mig för att komma in landet och visa en respekt för folket här. Oavsett vart du kommer, vill du vara en av folket i landet och inte en outsider, tror jag det är viktigt att lära sig språket för att visa att du vill där, avslutar Olli Jokinen.