Från Leksand till galet poängrekord

Siverth Andersson från Örebro kom fram i Leksand, spelade junior-VM för Sverige – och slog ett galet poängrekord i Norge. I dag får ni träffa den tidigare så skickliga forwarden i Old School Hockey.
– Thomas Steen och jag var nog lite speciella i huvudet. Vi testade att skjuta på ett visst ställe på Abris fast vi visste att han kunde slå huvudet av oss, berättar 66-åringen om juniortiden i Leksand.

RÄTTVIK (HOCKEYSVERIGE.SE)

När Verdans Gang skulle lista ligans 34 bästa spelare genom tiderna 2016 toppades den av en svensk, Siverth Andersson. Här får ni möta honom i serien OLD SCHOOL HOCKEY där han berättar om resan från Lindesberg i Närke via elitseriespel, JVM, till norska ligan, men också till hans hem i utkanten av Rättvik.

— Vi flyttade till Örebro från Lindesberg när jag var nio år, så jag var bara med i någon hockeyskola där, berättar Siverth Andersson som är yngst i brödraskaran med Kent ”Kneten” Andersson och Tommy Andersson.
— Alla vi tre bröder var väldigt tajta och dom tog hand om mig. Kent är fem år äldre och Tommy fyra. Senare blev det att Kent hade sitt och Tommy sitt, men vi har absolut följt varandras karriärer genom åren. Sedan kanske vi inte ringde varandra så mycket under säsongerna. Det var såklart lite snack mellan oss även då, men det var aldrig så att vi ringde varandra varje vecka.

”Kent bombade in mål hela tiden”

Vem var största talangen av er tre?
— (Skratt) Den är känslig. Svårt att säga. Tommy var inte dålig han heller, men valde en annan bana. Jag måste ändå säga att största talangen var nog jag i alla fall.
— Kent var också väldigt duktig, men det är hackat som malet beroende på hur man ser på det.

Alla ni tre har haft ett extremt målsinne, vad är hemligheten bakom det?
— Att vi alltid har tävlat och velat gjöra mål då vi var yngre. Vi är enorma vinnarskallar på något sätt.
— Sedan kanske jag egentligen är en som vill passa lite mer, men vi har tränat mycket på att göra mål. Även Tommy gjorde jättemycket mål medan Kent bombade in mål hela tiden.

Medan Kent och Tommy inledde sina hockeyresor i IFK Lindesberg tog Siverths fart i Örebro IK.
— Jag kom ju från Lindesberg och hade tränat mer än alla andra nioåringar. Jag har bilder då jag spelade med (Björn) ”Nalle” Johansson i Örebro. Han måste ha vägt tre gånger så mycket som jag. Då var han 14 år och jag tio eller elva. Vi spelade dessutom backpar tillsammans.
— Jag fick vara med och spela i alla olika lag och tyckte allt var jättekul. Det var till och med så att jag hade hand om en egen grupp på hockeyskolan då jag var 14 år. Bland annat var (Lars-Erik) ”Pigge” Lord och Peter Andersson med i den gruppen. Jag var så gott som alltid på träningar i ishallen och det här var min räddning.

Siverth Andersson hamnade i Leksand

Hur menar du med din räddning?
— Det var bra att jag hade idrotten. Så var det eftersom det händer mycket i den åldern.

Var du någon gång uppe i Örebros A-lag och spelade seriematcher?
— Nej, men jag var med där uppe efter TV-pucken. Då måste jag varit 14-15 år och fick också ett kontrakt. Då fick jag en ledbandsskada som efter TV-pucken häll mig borta från hockeyn under tre, fyra månader. Precis när pojklandslagsläger och allt var.
— Antagligen tränade jag mycket. Sedan fick jag en smäll som gjorde att jag fick väldigt ont. Dessutom hade jag problem med växtvärk i knäna. Allt det här hängde nog ihop med att jag inte vilade tillräckligt.

Ni hade Lennart Källén som tränare i Örebros A-lag, var han beredd att redan då släppa upp dig dit?
— Ja, jag hade även haft honom i TV-pucken, så det var på gång. Jag var med och tränade med A-laget hela den säsongen, men sedan flyttade jag upp till Leksand.

Vad var det som tog dig till Leksand?
— Dels tror jag att Leksand hade lite koll på mig. Det fanns en målvakt som heter Danne Hjertstrand och som stod i vårt TV-pucklag. Han skulle gå på hockeygymnasium och hade anmält sig för att få där.
— Då hade han tipsat om mig. Uffe Mårtensson eller Kjelle Mases från Leksand ringde och frågade om jag ville komma upp dit. Leksand hade då redan plockat dit bland andra Thomas Steen (från Grums) och Uffe Skoglund (från Östersund).

”Jag tror att det är lite mjukare idag…”

Redan under sin första säsong i Leksand, 1976/77, lät Bengt ”Fisken” Ohlson Siverth Andersson debutera i elitserien.
— Ja, jag fick vara med en match. Jag och Steen skulle få chansen den säsongen. Först skulle jag spela mot Örebro, men då fick jag inte hoppa in utan det fick bara Steen. Sedan fick jag chansen att vara med en match, men jag satt nog mest på bänken.

Mats Åhlberg, Hans Jax, Dan Söderström, Kjell Brus, Ulf Weinstock, bröderna Abrahamsson… Det var ett milt sagt meriterat gäng Siverth Andersson kom upp till i Leksands A-lag.
— Helt enormt. Jag, Steen och Skoglund kom upp samtidigt. Tre riktiga hingstar som fick vara med och träna väldigt mycket första säsongen. Vi tränade nästan ingenting i juniorlaget utan var bara nere och spelade matcher där.
— Det skulle vara ”Brynäsandan” i Leksand, att det skulle vara hårt och tufft. Man skulle lära sig och komma in i skolan.

Hur kunde det se ut?
— Det kunde vara pikar och skoj, men framför allt var det ”Klaga inte, kör på bara”. Jag tror att det är lite mjukare idag, säger Siverth Andersson med ett leende och fortsätter:
— Det var bra år, men skulle jag ha en plats i laget fick jag först nästan bara slå bort landslagsmän.
— Den kedja jag gick bäst i var den då jag Erkki (Laine) och ”Pirro” (Per-Arne Alexandersson) spelade ihop. Sedan hade vi en femma där jag, ”Nisse-Djura” (Nils-Olof Olsson) spelade med… Nu kommer jag inte ihåg vem som var center, men det var då vi började spela lite ett, två, två.

Siverth Andersson om att vara ung i Leksand: ”På tok för mycket festa”

Som ung kille att komma upp och bo i lilla Leksand var kanske inte alltid optimalt.
— Det var jobbigt. Vi kom upp 17 juniorer samtidigt. Det här måste vara största misstag Leksand har gjort.
— Hockeygymnasiet var nytt och alla tänkte nog att Leksand var litet och att det inte händer något där, men det blev mycket tok. För mycket festa. När jag kom upp i A-laget fanns det en kategori sådana även där och det blev för mycket.
— Där skulle Leksand haft en bättre organisation eftersom det var 17 speciella killar. Fyra av oss gick upp i A-laget, Steen, jag och Skoglund. Året efter kom även Ove Pettersson upp. Lasse Karlsson kom också dit, men det var senare. 

Samtidigt var det en tuff konkurrens mellan unga killarna i både juniorlaget och A-laget.
— Ja, det var nästan så att vi slog sinsemellan emellanåt fast vi var jättebra kompisar.

Vad sa killar som Christer och Thommy Abrahamsson när ni juniorer kom upp och levde rövare i A-laget?
— Thomas Steen och jag var nog lite speciella i huvudet. Vi testade att skjuta på ett visst ställe på Abris fast vi visste att han kunde slå huvudet av oss. Egentligen var det bara dumt gjort.
— Abris har nypt till mig ordentligt en gång och när han skulle ta Steen en gång brottade han ner Abris. Vi var tvungna att vara så för hade vi bara lagt oss då hade dom här killarna ätit upp oss. När Abris kom ut med klubban över huvudet var det bara att skydda sig, skrattar Siverth Andersson.
— Abris älskade nog oss ändå och jag tror att dom tyckte det var roligt att vi var där uppe och hetsade. Hade vi bara bugat och bockat tror jag inte heller att vi hade kommit så långt.
— Okej, Steen hade kommit långt ändå. Jag tyckte vi andra var hyfsade, men Steen hade en växel till och en tyngd.

Missade junior-VM 1978 på grund av skada

Under tiden i Leksand fick Siverth Andersson även chansen i juniorlandslaget. Dels blev det guld i JEM (under 18), dels brons på JVM (under 20).
— Jag bommade junior-VM 1978. Det var någon skada. När vi spelade junior-EM fick jag ett skott bakom örat och hade mycket blod i det. När jag kom hem och gick ner på vårdcentralen sa läkaren att jag hade tur eftersom hon hade varit på föreläsning om just det. Jag fick spruta in något i örat så blodet löstes upp. Hon sa att det handlade om timmar. Annars hade jag varit helt döv på det örat. I alla fall vann vi den turneringen.
— När vi åkte till Junior-VM var det under min nästan bästa säsong. Det hade gått väldigt bra för mig under hösten och jag hade fått ett bra självförtroende. Sedan skulle vi spela en juniormatch mot Mora i DM. Då skjuter någon av mig två ben i foten.
— Jag låg i det militära samtidigt och skulle åka upp till en övning samtidigt som foten dunkade så in i helvete. När jag tog av mig skon var hela foten blå. Då var det två veckor kvar till det att vi skulle spela Junior-VM.

Turneringen skulle dessutom spelas i Karlstad och Karlskoga.
— Jag åkte hem och lade mig hos morsan i Örebro. I alla fall fick jag ner svullnaden. Åkte till Karlskoga. Mina klubbor och allting stod där. På med grillorna, tog ett skär, ”klick, klick”. Då hade det klibbat ihop sig.
— Jag frågade ”Fisken” (Bengt Ohlson) ”Vad ska jag göra?” Han följde med mig upp på lasarettet för att röntga foten. Läkare sa att det inte skulle bli värre i alla fall även om det kommer göra lite ont. ”Allt går att lösa om du bara vill”.
— ”Fisken” frågade hur jag ville göra och det var såklart att jag ville vara med. I tre veckors tid tog vi bort all tejp för att sedan ta bort allt blod. Sedan gick jag på kryckor i två veckor. Foten var som en köttslamsa, men jag spelade Junior-VM med den, vilket inte var något bra.

Siverth Andersson spelade framför allt i en kedja med Ove Olsson och Håkan Loob under Junior-VM. Han svarade för två mål och totalt tre poäng på sex matcher.
— Som tur var hade jag plastskridskor, Torspo, vilket hjälpte mig rätt bra och det gick helt okej.

”Jag skulle ha stannat i Leksand”

Trots ett lag bestående av bland andra Pelle Lindbergh, Tomas Jonsson, Thomas Eriksson, Håkan Södergren, Håkan Loob, Mikael Andersson, Thomas Steen, Ove Olsson, Conny Sifverberg, Tommy Mörth, Mats Näslund, Tommy Samuelsson, Lasse Karlsson, Thomas Kärrbrandt med flera slutade bara Sverige trea efter Sovjet och Tjeckoslovakien.
— Kolla forwardsuppsättningen. Alla blev någonting och många kom till i NHL och med i landslaget. Det var ett bra lag.
— Egentligen borde jag inte säga det, men Pelle Lindbergh hade ingen bra sista match mot Sovjet. Det var någon puck som ryssarna sköt utanför blå som han släppte in mellan benen. Jag tror att han grämde sig för den så länge han levde. Men han gjorde absolut andra matcher som var helt fantastiska.

Efter fyra säsonger i Leksand valde Siverth Andersson att flytta hem till Örebro som då spelade i Division 1.
— Det var dummaste jag gjort. Dels hade jag, Steen och Skoglund jättejobbigt att hitta rätt i Leksand. Sedan stack Steen (Färjestad). Då sa Kent (Andersson) att jag skulle komma hem eftersom Örebro satsade. Det var då Örebro hade miljonkedjan (Lars-Gunnar Lundberg, Hardy Nilsson, Martin Karlsson).
— Då tänkte jag att det kunde vara läge att flytta hem. När jag kom dit hade Kent skrivit på för Södertälje, men det var en helt annan sak.

Kan du utveckla hur du menar med det dummaste du gjort?
— Jag hade kommit in i Leksand, blivit en där och hade fått en lugn säsong eftersom jag var stabil då. Jag hade inte bara behövt ligga och jaga i varje match.
— När jag väl kom upp behövde jag inte tänka på att prestera varje träning för att få spela nästa match, så jag skulle ha stannat i Leksand och byggt upp mig lite, men det blev inte så.

Hur upplevde du säsongen i Örebro?
— Säsongen gick så där (13 mål, totalt 27 poäng på 23 matcher). Sedan åkte jag på en sjukdom. Antagligen hade jag en infektion i prostatan som slog ut mig något för jäkligt. Jag låg på lasarettet i tre månader under hösten.

Siverth Andersson gick till Södertälje – skadad

Efter säsongen med Örebro flyttade Siverth Andersson till Södertälje där storebror Kent spelade.
— Jag satt i rullstol och missade kvalet med Örebro. Efter säsongen ringde Kent och sa att jag skulle till Södertälje. ”Jag sitter i rullstol och har gått ner 15 kilo.”
— Idrottsläkaren i Södertälje jobbade på Huddinge Sjukhus. I början visste dom inte riktigt vad det var så jag låg där och gjorde massor med prover innan det löste sig så jag kunde spela.

När han väl var på benen igen satte coachen, Curre Larsson, ihop honom med sin bror i samma kedja.
— Jag hade ingen grundfysik, men kämpade mig fram. Dessutom gjorde jag mer mål en Kent (24 mot 17).

Det blev bara en säsong även i SSK.
— Jag trivdes och det var kul. Kent och jag hade verkligen roligt tillsammans, men jag gick gå därifrån efter en säsong.

Hur upplevde du tidigare WHA-proffset, Curt Larsson, som coach?
— Han var bra. Absolut. Vi drog inte riktigt hundra, men jag måste säga att han inte hade det lätt. Han skulle ta upp Södertälje till elitserien, men vi fick stryk mot Hammarby i kvalet, vilket var helt sjukt.
— Jag tror det kan ha berott på att sista matchen blev uppskjuten och vi fick vila en vecka. Då började vi grubbla. Hammarby gjorde mål i fyra mot fem i avgörande matchen. Sedan rasade allt bara

Kämpade mot skadebesvären

I stället för en fortsättning i Södertälje flyttade Siverth Andersson till hans andra bror, Tommy, för spel i Köpinglaget, Westmannia.
— Han var där då. Jag var tvungen att skriva ner mig i pengar. Samtidigt fick jag en massa andra anbud, men Tommy sa ”kom hit”.
— Det blev en jätterolig säsong. Det var precis när hallen i Köping byggdes och det var ett uppsving. Vi fick ihop ett bra lag, men var faktiskt tvungna att lägga oss i sista matchen eftersom vi annars skulle få åka och spela mot Piteå i kvalet. Det var inte värt att lägga ut så mycket pengar för att åka dit upp för.

Trots att det blev spel i Division 1 för honom under tre säsonger plockade Leksand tillbaka Siverth Andersson 1983.
— Tore Jobs, som jag kände väl sedan tidigare då han varit i Leksands juniorlag, tog dit mig.
— Det var jättebra för mig eftersom jag tände till och tänkte att jag nu skulle få ordning på grejerna. Jag var fortfarande bara 24 år, men kroppen som var dåligt sommartränad när jag flyttade hem till Örebro, låg på lasarettet, det blev dåligt i Södertälje och inte så bra i Köping heller…
— Jag var inte så bra grundtränad kan man väl säga, men jag gav mig fasen på att göra det bra. Jag tränade hårt och det gick hyfsat den säsongen. Samtidigt fick jag slita hårt. Dels drogs jag med det här gamla som jag fick i Örebro. Så fort jag överansträngde mig fick jag inflammation, vilket innebar att jag åt inflammationstabletter hela tiden, men jag kämpade på den säsongen.

Dan Labraaten, Roland Eriksson, Per-Olov Carlsson, Ivan Hansen… Ni hade ett bra lag den säsongen också.
— Vi hade bland annat ett träningsläger i Tyringe. Jag var pigg och kroppen var fräsch.
— När jag kom till Leksand den säsongen fick jag slåss för saker och ting. Lennart Åhlberg och Tore Jobs satte mig på speciella uppgifter. Tillexempel när vi skulle möta AIK. Då sa dom åt mig att ta bort Per-Erik Eklund eftersom han var enormt bra.
— Vi skrattar åt det här än idag när vi ses. Jag tänkte innan matchen på hur jag skulle ta bort Per-Erik. ”Jag tar honom bara”. Det slutade med att jag stod på anfallsblå och han bakom deras mål. Samtidigt spelades matchen för fullt i andra zonen. Det här var dessutom på Hovet. Han rörde knappt pucken under hela matchen.
— Det fungerade jättebra i den matchen. Sedan sa Åhlberg åt mig att vi skulle försöka samma sak en gång till. Problemet var att Per-Erik är en smart kille. Han var rätt snabb i sidled, så han vände och vred lite på sig så då var jag helt borta och blev tråkad. Åhlberg sa till Ivan (Hansen), som faktiskt satt på bänken då ”Ivan, du får ta över Siverths roll.”
— Klart att jag tänkte hur det skulle gå eftersom Ivan nog aldrig hade markerat en spelare i hela sitt liv, skrattar Siverth Andersson.

Flyttade till Norge

Redan efter en säsong i Leksand lämnade han för att flytta till Norge och spela för Sparta.
— Det skulle bli ett tränarbyte i Leksand. Dan Söderström skulle komma in. Då förstod jag att han nog inte ville ha mig med för att bygga laget eftersom jag gjort både det ena och andra under åren. Jag vet inte, men han kanske tyckte att jag skulle bli ett besvär för honom.
— Det var inte någon spelare Leksand tog in som var så mycket annorlunda än vad jag var. Samtidigt hade Tore redan då ringt mig om att komma till Norge och jag, som sagt var, kände på mig att det inte skulle bli en fortsättning i Leksand och visste om det.

Var det en självklarhet att tacka ja till Sparta?
— Det var så här att jag hade precis blivit tillsammans med Tore Jobs kusin. Egentligen hade inte det med saken att göra, skrattar Siverth Andersson och fortsätter:
— När vi kom till Sarpsborg från ”fel håll”, vilket är en industristad, såg det inte så roligt ut. Jag kände väl lite så där då. Tore övertalade mig och sa att jag skulle tycka det var så väldigt roligt. ”Vi gör något roligt av det här”. Så blev det också.

I Sparta fick han dessutom spela med Frölundalegendaren, Anders Broström.
— Bamsebjörnen. Vi umgicks rätt mycket då och har kontakt än idag.

Var det en stor kontrast mot elitserien där du spelade säsongen innan?
— Ja, det var en jätteskillnad. Som natt och dag. Vi fick bara vara två utlänningar. Första säsongen var det som nedre delen av Division 1, alltså det som idag är Hockeyallsvenskan. Bland annat mötte vi Örebro och fick stryk med lite mål.
— Sedan var det oftast bara två femmor som var bra, men hockeyn var ändå uppgång där då.

Siverth Andersson satte ett galet poängrekord i Norge

Trivdes med att bo i Sarpsborg under dina fyra år i Sparta?
— Ja, jättebra. Människorna där är fantastiska och lättsamma. allt var inte så allvarligt.
— Jag har fortfarande en bra kontakt med klubben. Det var under en period efteråt som det var mindre, men när internet och allt det här kom… På facebook har jag nog minst 500 från Norge som följer mig.
— Gångerna jag åker dit och går på gågatan i Sarpsborg säger folk fortfarande ”Hej Siverth”.

Andra säsongen i Sparta satte Siverth Andersson ett smått fantastiskt rekord som står sig än idag. Under sina 36 matcher svarade han för smått otroliga 67 mål och totalt 110 poäng. Alltså drygt tre poäng per match.
— När jag kom dit fick jag en lite halv taskig start. Jag fick en smäll på tummen som gjorde att jag hade väldigt ont. Mitt under säsongen, på vägen hem, såg jag cirklar runt gatlamporna och tänkte ”vad fan är det här?”
— Jag var upp till sjukan och det visade sig att det var en av mina ögondroppar som jag inte tålde och då hade fått två sår på hornhinnan. När jag låg i sängen hemma och det rann var ur ögat kom Tore Jobs och frågade om jag kunde spela på onsdag.
— ”Nej, jag ser ingenting”.
— ”Jag beställer tid hos optikern.

Till saken hör att han hade glasögon till vardags.
— Jag åkte ner till optikern och provade ut några Coca Cola-bottnar. När jag sedan spelade matchen såg jag inte reklamen på andra sidan sargen när jag stod vid vårt bås.
— Normalt när jag spelade hade jag linser, men dom kunde jag inte stoppa in eftersom jag hade sår på hornhinnan.

Till andra säsongen lyfte Siverth Anderssons spel.
— Jag kände att det här kunde bli roligt. Vi var ett bra gäng och jag hade tränat något enormt innan eftersom jag var så taggad på det här.
— Redan tidigt andra säsongen förstod jag att det här kunde bli något bra. Det var ett lag i ligan som lagen kunde vinna mot med 10–12 mål. När vi spelade mot det laget gjorde jag ändå inte ett enda poäng.

”Då förhandlade jag mig till att slippa sommarträningen”

Givetvis behövde han ha en bra omgivning för att nå upp till makalösa 100 poäng på 36 matcher.
— Då spelade jag mest med Stephen Foyn och Roy Johansen, så det var inga dåliga killar jag hade med mig.
— Stephen var där före mig och gjorde då ganska lite poäng. Han spelade med en liten klubba så jag sa åt honom att förlänga klubban och efter det levererade många pass till mig.

Hur uppmärksammades det här rekordet i norsk media?
— Dels blev jag utsedd till bästa spelare den säsongen och visst var det något enormt. Det som uppmärksammades först var då jag gjorde mitt 100:e poäng. Det var på 31 eller 32 matcher.
— Man skojade och sa att Örjan Lövdal gjorde poäng även när han satt i utvisningsbåset. Lövdal slutade på 108 poäng. Han gjorde många pass och var en duktig hockeyspelare.  Vi är vänner idag i alla fall, säger Siverth Andersson med ett leende och fortsätter:
— När jag kommer dit på jubileet senare i år ska han lägga fem straffar på den målvakten vi hade medan jag ska lägga fem på målvakten Stjernen hade. Det ska bli kul.

Kom du upp i samma nivå hockeymässigt säsongen efter?
— Nej, då small det. Jag fick en sådan jäkla propp så att jag fick problem med ryggen. Det fick jag lida av och det blev inte detsamma. Jag kan nu också säga att jag inte var lika taggad heller. Vi hade inte riktigt samma lag och det hänger absolut ihop. Det går inte att göra så många mål om man inte har rätt lag runt om sig.
— Stephen gjorde också mycket poäng säsongen, men det var framför allt pass. Poäng är såklart svårt, men 67 mål… Även fast norsk hockey var som det var och andra målvakter, men om spelare från SHL skulle gå ner och spela i Division 2 idag så tror jag inte många av dom kommer göra 67 mål.

Hade du chansen att vara kvar i Norge ytterligare några säsonger?
— Ja, men sista säsongen hade jag jätteont. Då förhandlade jag mig till att slippa sommarträningen. Dessutom hade vi ett dåligt lag.
— Tore sa att jag inte kunde ligga där uppe och snirkla, vilket jag också kände. Då gick jag tillbaka till min roll och spela mer defensivt eftersom vi var tvungna att vinna matcher, vilket gjorde att det inte blev så mycket poäng den säsongen. Jag tror knappt att vi gick till slutspel det året. Klubben hade ekonomiska problem så vi blev dessutom av med många spelare.
— Sedan fick vi besked att vi skulle ha barn. Samtidigt fick jag frågan om att bli spelande tränare i Sparta, men tackade nej. Dels betalade jag turistskatt så det skulle bli jättedyrt för föreningen att ha kvar mig.
— När jag lämnat Sparta vann man, så dom vann säsongen före jag kom dit och den efter att jag flyttat hem. Ändå sa dom att så bra lag som Sparta hade under mina två första säsonger där hade dom aldrig haft.

Det gör Siverth Andersson i dag

När Siverth Andersson återvänt hem till Sverige skrev han på för Lindlöven där hans bror, Tommy, var tränare.
— Jag hade ischias. Vissa matcher gick det hyfsat, men i andra matcher, då jag klev av bussen, fick jag inte med mig benen. Det var nästan att jag hoppade av den säsongen.
— Jag hade två år där, men sa efter den första att dom inte skulle behöva betala mig pengar när jag nästan inte kunde spela.  På den tiden jobbade jag dessutom som snickare och vissa dagar hade jag så ont att jag knappt kunde ta mig hem. Sedan fick jag hjälp med det där och efter det har jag inte haft ont igen.

Efter tiden i Lindlöven tränade Siverth Andersson, tillsammans med en kompis, Örebros juniorlag.
— Då hade även HC Örebro startats upp. Jag var med där i fem år, men tränade aldrig. På slutet kanske jag tränade lite, men framför allt spelade jag hela tiden matcher.
— Sedan kom vi på att vi skulle flytta upp till Leksand igen. Då ringde ”Roggan” (Roger Lindqvist) ”Siverth, ska du inte lira?” Även Ove Pettersson var med då, så jag var med där (Ore/Orsa) och gjorde mål i första matchen.
— Stefan Svensson som hade spelat i Leksand spelade i Häradsbygden då. Han fick pucken vid blå så jag tänkte att jag skulle nypa honom. Han satte ut sitt knä så det träffade mitt. Jag hade knäskydd sedan 70-talet och själva skyddet var så gott som borta, så han slog av knäleden på mig.
— Efter ”Roggan” blev jag tränare där uppe under två säsonger. Sedan insåg jag att det inte var något jag skulle ge mig in på.

Hur mycket hockey blir det idag?
— Jag ser hockey på TV. I vintras ringde dom och sa att Oddset skulle ha någon tillställning i hallen före Luleå-matchen. Det var jag ”Sigge” (Magnus Svensson), ”Peo” Carlsson, Janne Huokko och Tomas Forslund.
— När jag kom dit sa jag till ”Levvan” (Jonas Levén) att jag bara har grillor, men han fixade så jag fick lite grejer, så jag kunde vara med.
— Dessutom var jag i Spanien och spelade golf så en av kompisarna där sa att dom hade ett gäng i Falun som körde en gång i veckan, så där har jag hoppat med och kört lite. Jag ska träna lite till för att sedan åka på det här i Norge, avslutar Siverth Andersson. 

Source: Siverth Andersson @ Elite Prospects