Färjestads första spelare i NHL: ”Jag var helt chockad”

1986 avslutade Kent-Erik Andersson karriären med att vinna SM-guld med Färjestad.
I serien Old School Hockey möter ni här profilen som blev SHL-klubbens första i NHL.

KARLSTAD (HOCKEYSVERIGE.SE)

Vid VM 1977 spelade han mot halvtokiga kanadensare som han senare blev klubbkompis med. Svensk Mästare med Färjestad och NHL-karriär i Minnesota North Stars och New York Rangers. Bandy och fotbollstalang. Idag får ni möta Kent-Erik Andersson i serien OLD SCHOOL HOCKEY. En resa som vi börjar i Örebro där han växte upp.

– Det var bandy och fotboll som gällde i Örebro då och först spelade jag bandy i Örebro SK, berättar Kent-Erik Andersson och fortsätter:
– Jag spelade även fotboll fram till det att jag var 16 år och var en liten bit under A-laget. Då ville dom att jag skulle sluta spela ishockey och bara spela fotboll. Då sa jag ”tack och hej”. Sedan gick jag till IFK Örebro i fotboll och kunde då fortsätta spela ishockey.

Bandyn var annars den sport han var mest framgångsrik i under ungdomsåren.
– Ja, jag vann Junior-SM i bandy. Hockeyn i Örebro låg då i Division 1 som det hette då och man spelade inte så många matcher varje säsong. Nästan att hockeyn var slut då bandyn började på annandagen, så det var bara att gå över till det andra omklädningsrummet.
– Jag spelade bandy fram till det att jag var 17 år. Inte jämt utan bara då det passade eftersom det var ishockeyn som gällde, men jag hade kompisar som spelade bandy så jag ville vara med där också.

Säsongen 1967/68 gjorde han A-lagsdebut med Örebro SK i ishockey som då låg i gamla Division 2. I laget spelade spelare så som Yngve Hindrikes, Lars-Erik Ramberg, Sven-Åke ”X-et” Erixon med flera.
– Jag upplevde det inte som något speciellt att komma upp i A-laget utan det var bara att köra på.
– På den tiden hade vi bara två femmor. Örebro SK hade ramlat ur Division 1 så många av spelarna kom när fotbollen var slut. Yngve Hindrikes hade slutat högt upp i fotbollens skytteliga det året. Han var otrolig på att göra mål i ishockey också. Helt sanslös och verkligen en underskattad spelare. Han satsade mer på fotbollen så det var den som gällde.

Du spelade i Örebro SK till 1971 där ni dessutom kvalade upp till Division 1/allsvenskan, vad fattades för att ni skulle ta steget upp?
– Vi hade ett ganska ojämnt lag. Det fattades också någon pjäs, men skulle vi ha vunnit sista matchen i kvalet 71, borta mot Karlskoga, hade vi gått upp (förlust 6-3).
– Vi var väldigt nära och hade bland andra Mats Lindh med som kom från Mora och sedan gick till Frölunda. Jag tror att han hade varit med i landslaget innan, men flyttade till Örebro för att studera.
– Vi skulle haft några bra spelare till och en riktigt bra målvakt. Då hade vi en kille som heter Göran Johansson. Även han hade kommit till oss från Mora. Tyvärr var han skadad ganska mycket.

Idag är intresset för hockeyn stor i Örebro och den växte även under Kent-Erik Anderssons tid i klubbens A-lag trots konkurrensen från bandyn och fotbollen.
– Jag var där under fyra säsonger. I början var det inte många som kom och tittade. Men när vi mötte Karlskoga hade vi 6 500 åskådare, så mitt sista år då vi gick till kval hade vi ganska mycket folk på matcherna. Det tror jag Örebro hade efteråt också.
– Nästan alla lag utom vi i Örebro spelade utomhus. Vi hade inomhus på Vinterstadion. Sedan hade även Husqvarna och Vätterstad inomhus i Rosenlundshallen.

Vad är ditt starkaste minne från just tiden i Örebro?
– Året vi gick till kval. Vi hade ändå ett ganska bra lag då, men kanske inte hade något upp och göra i Division 1.
– Några spelare stack ut som exempelvis Yngve Hindrikes, Mats Lindh, Kent Grufman och några till, men vi räckte inte riktigt till.

”Anledningen att jag gick till Färjestad”

Säsongen 1971/72 lockade Färjestad över Kent-Erik Andersson till Värmland och spel i Division 1/allsvenskan.
– Det var faktiskt aktuellt redan året innan, men då ville jag inte riktigt. Jag tänkte att det var bäst att stanna i Örebro en säsong till då jag inte var riktigt 100, men jag var också här (Karlstad) på våren 1970 och träffade Kjell Glennert.

Det var handlade om ren värvning från Färjestads och Kjell Glennerts sida.
– Ja, men även Frölunda var intresserade liksom även Västerås och Södertälje. Karlskoga, som gick upp, var också på mig. Mats Lindh gick till Frölunda det året och ville att jag skulle följa med honom dit. Jag tänkte att om jag inte skulle trivas så låg Karlstad närmast. Dit är det tolv mil jämfört med Göteborg dit det är närmare 30 mil.
– Att Karlstad var närmst var faktiskt egentligen den anledningen att jag gick till Färjestad.

Han kom till ett Färjestad med bra spelare och starka karaktärer så som Conny Evensson, Per Bäckman, Nils, ”Nicke” Johansson och inte minst Uffe Sterner.
– ”Bäckis” och jag bodde grannar. Dessutom spelade jag i samma kedja som Conny.
– Jag debuterade 1971. Då var Scandinavium nytt och min första match var mot Frölunda borta. Då spelade jag i en kedja med Conny och en kille som heter Kjell Augustsson.

Kjell Augustsson, ”Greven” kallad kom senare att vara ledare i Färjestad under många år tillsammans med just Conny Evensson.
– Kjell var jättebra spelare, men hade tyvärr problem med ryggen så han fick lov att sluta. Han var alltid oskyldig fast han gjorde sattyg hela tiden, skrattar Kent-Erik Andersson och fortsätter:
– Vi bodde också grannar, mitt över gatan, och han hade verkligen glimten i ögat.

Debuterade i Tre Kronor – intill Sterner: ”En klass för sig”

Redan under sin andra säsong i Färjestad fick han, endast 21 år gammal, chansen till spel i Tre Kronor under Förbundskaptenen, Kjell Svensson.
– Jag får nog säga att jag blev överraskad. Det här var på hösten och i Prag mot Tjeckoslovakien. Samtidigt debuterade även Willy Lindström och Dan Labraaten. Den matchen spelade jag i samma kedja som Uffe Sterner och Lars-Göran Nilsson från Brynäs.

Hur upplevde du att spela med Uffe Sterner som då rankades som en av Europas absolut bästa spelare?
– Han var så bra. Jag tycker att han var i en klass för sig och en av dom bästa som varit. Uffe hade inga svaga sidor utan var bra på allt. Det var också lite av problemet, att om Uffe var bra så vann vi. Var han dålig förlorade vi.
– Laget, som alla trodde skulle bli sämre när Uffe försvann, blev nästan bättre då eftersom alla fick ta mer ansvar. Hade vi spelat så när även Uffe var med hade vi kunnat vara ännu bättre.
– Samtidigt var det Leksand och Brynäs som då turades om att vinna guldet, men jag tror att vi slutade trea säsongen 1975/76 och fyra några säsonger tidigare (1973/74).

Curling-VM stoppade finalmatch på hemmaplan

Säsongerna 1975/76 och 1976/77 tog Färjestad över Leksands plats i toppen och fick spela final mot Brynäs två säsonger i rad.
– Det sämsta var att vi 1977 inte fick spela hemma eftersom Curling-VM spelades här. Det hade vi väldigt svårt för att smälta. I stället fick vi spela i Scandinavium.
– Vi hade slagit ut Leksand och det var också där vi gjorde våra bästa matcher. Sämsta matcherna gjorde vi i finalerna mot Brynäs bägge åren.
– 1976 fick vi stryk i andra matchen efter sudden i Gävle.
– 1977 ledde vi efter halva andra matchen med 3-1, men fick stryk med 9-3. När det rann i väg gav vi upp eftersom vi redan hade förlorat första matchen nere i Scandinavium.

Brynäs var också det starkaste laget i Sverige vid den här tiden och Färjestad var då fortfarande en bit efter även om man närmat sig.
– Brynäs hade varit med om att spela finaler tidigare och var mer rutinerade. Många av oss var inte heller i vår bästa form under finalpassen eftersom vi hade fått möta Leksand bägge åren.
– Brynäs och Leksand var nästan halva/halva-landslaget. Sedan var det några andra med.

Färjestad hade under flera år byggt upp ett starkt lag som via topplaceringar säsongerna innan alltså tog sig till final två säsonger i rad.
– Vi fick ihop femmorna. Dessutom gillade jag Olle Öst väldigt mycket och jag tror att han hade en stor del i framgångarna.
– Dessutom hade vi ”Nenne” (Lennart Andersson i mål. En bra målvakt. Han var skillnaden mellan att åka ur i semifinal och gå till final. Vi hade faktiskt ett ganska bra lag. Annars hade vi såklart inte gått till final två år i rad.

Vad var styrkan i Olle Östs ledarskap?
– Jag har svårt att förklara, men han var helt enkelt bra. Vi spelade borta mot Djurgården och låg under med 3-0 efter två perioder. Då kom han in i omklädningsrummet ”Nu skiter vi i det här och kör fem man full rulle framåt. Oavsett om det blir 10-0 tar jag på mig hela ansvaret. Ut och kör.” Då vände vi och vann med 5-3. Så här gjorde han flera gånger.
– Efter att vi hade fått stryk uppe i Leksand tog han taxi hem till Karlstad eftersom han var så arg på oss.

Tog emot Guldpucken – inför VM: ”En bekräftelse”

Efter finalförlusterna mot Brynäs 1977 tilldelas Kent-Erik Andersson Guldpucken som ett bevis på att han varit Sveriges bästa spelare den säsongen.
– Ja, just det, säger Kent-Erik Andersson med ett leende och pekar på hyllan ovanför soffan där vi sitter och Guldpucken står.
– Det var mest roligt och en slags bekräftelse på att jag hade gjort något rätt. Jag fick priset innan en landskamp i Stockholm före VM. Jag visste inte om något innan och tänkte ”vad ska jag åka fram dit för?”. Det var stort och enda priset jag har kvar här hemma. Resten har jag gett till barnbarnen.

VM 1977 spelades i Wien och blev en turnering där Sverige vann ett silver, men också som kommer kommas ihåg som våldets turnering. Kanada var tillbaka i VM. Senast Kanada hade varit med var 1970. Nu visade det sig att spelare så som Carol Vadnais, Eric Vail, Wilf Paiement med flera skulle utmärka sig negativt och visa upp en ren galenskap i omklädningsrummet och på isen. Värst var nog den mest rutinerade i laget, Phil Esposito.
– Turneringen blev en succé för oss eftersom ingen trodde att det skulle gå bra. Vi var det sämsta laget som hade åkt till ett VM någonsin och en massa skriverier om hur dåliga vi var, men vi fick ihop det.
– På hotellet stod dörrarna öppna för alla och det blev med det en väldigt fin gemenskap. ”Stigge” Salming tyckte inte det var bra. ”När vi sedan möts hemma i elitserien kan jag inte slå lika hårt”, skrattar Kent-Erik Andersson och fortsätter:
– Dessutom var ”Virus” (Hans Lindberg) bra, väldigt lugn. Ett kanongäng och det var nästan tråkigt då turneringen var slut. Vi hade en väldig blandning i det här laget och inte bara spelare från Leksand och Brynäs.

Tre Kronor vann första mötet mot Kanada med 4-2, men förlorade i slutspelet med 7-0.
– Vi visste att kanadensarna var tokiga och skulle spela som dom gjorde eftersom vi hade mött dom i en vänskapsmatch innan VM i Scandinavium. Att spela på det vis Kanada gjorde var också enda chansen för dom att slå oss.
– Vi slog Kanada i första matchen, men förlorade den andra med 7-0. Tjeckerna förlorade mot Kanada med 8-2, men blev ändå Världsmästare.

Det var också nära att Kent-Erik Andersson fått mjälten spräckt.
– Jag blev ”spearad” nere i ena hörnet av (Carol) Vadnais. Jag hade senare honom som assisterande tränare då jag var i Rangers. Då skrattade vi mest åt det. Han var egentligen inte heller någon ful spelare.
– Jag fick in klubban i sidan så den skinnet sjönk in vid buken och först trodde man mjälten var spräckt, men på röntgen så läkarna att det hade blivit en blödning i bukhinnan.
– Det är enda gången jag blivit kallad på doping eftersom jag spelade matchen efter. Kanske var det så att dom trodde att jag käkat något piller som jag var med och spelade. Kanske att jag inte heller skulle varit med i matchen efter, men så var det.

Varför tror du att den här turneringen nästan ses som att ni vunnit guldet eftersom det trots allt bara blev ett silver?
– Eftersom vi slog ryssarna två gånger, 5-1 och 3-1. Det tror jag inte hänt vare sig före eller efter. Före var det omöjligt. Vi var glada bara att slippa förlora med tvåsiffrigt mot ryssarna. 

Han var även med vid VM 1978, men då hamnade Tre Kronor utanför pallen.
– Det största misstag jag gjort är att jag var med och spelade där. Första säsongen i NHL hade inte varit så väldigt rolig. Dåligt lag och jag tycker själv inte att jag spelade speciellt bra.
– NHL var lite annorlunda mot hur man spelade här i elitserien. ”Virus” var över till New York då vi mötte Rangers eller Islanders. Roland (Eriksson), ”Peo” Brasar och jag var ute och åt med honom. Efter blev det att alla tre åkte till Prag, men eftersom jag inte varit bra på hela den säsongen blev det inte så bra på VM heller. Vi kom fyra, men fick EM-brons eftersom Kanada kom före oss.

Färjestads första spelare i NHL: ”Var helt chockad”

Inför säsongen 1977/78 åkte Kent-Erik Andersson över till Minnesota för spel i NHL.
– Det blev klart efter VM 1977. Jag och ”Peo” Brasar var i Katrineholm hos Björn Wagnsson och skrev på. Vi båda gick till samma lag då. Det här måste varit i juni. Roland (Eriksson) hade redan spelat där en säsong då.

Hur var första träningen med Minnesota och inledande matcherna?
– Fy fan… Nu ska jag inte svära, men tränaren hade fem övningar. Varje övning var på 20 minuter och där vi åkte runt, runt eller fram och tillbaka. Jag var helt chockad.
– Jag hade haft en vision om att det var väldigt speciellt, men herregud. Vi hade en tränare som heter Ted Harris. Han hade tidigare varit lagkapten i Minnesota, men han var verkligen inte som Olle Öst.
– Första matchen mötte vi Los Angeles borta. Det var ingen taktik utan han kom in i omklädningsrummet sa ”Nu kör vi över dom”. Det där kommer jag aldrig glömma.

Hamnade ni svenska spelare mycket i fajter inledningsvis?
– Nej, det tycker jag faktiskt inte. Kanadensarna och amerikanerna hade ingen vinning av att slå ner oss. Jag tror att det mer hade varit pinsamt att börja slåss med oss.
– Jag hamnade själv inte i några slagsmål. Det kunde vara slagsmål runt om i rinken, men då fick jag försöka ta tag i någon som såg snäll ut.

Andra säsongen gjorde han bara 41 matcher efter att ha brutit armen.
– Det var i början av januari. Vi spelade hemma och jag körde in i sargen så armen gick av precis alldeles under armbågen. Jag gick gipsad två månader och fick gå och röntga mig två gånger i veckan för att det inte skulle växa fel.
– Jag kan inte räta ut den riktigt ännu, men det har ändå aldrig hämmat mig. Det var först i mars den säsongen jag kom tillbaka från den skadan.

Under sin tredje säsong i Minnesota tog han sväng ner i farmarlaget Oklahoma som spelade i CHL.
– Jag hade brutit flera revben. Det kom då ett All Star-break och vi fick inte träna gemensamt under den veckan. Jag kom precis tillbaka till det och då frågade dom mig om jag ville åka ner till Oklahoma för att spela två matcher, torsdag och fredag. Efter All Star-breaket skulle vi möta Pittsburgh borta så jag skulle då flyga direkt dit.
– Jag tyckte att det där skulle bli bra eftersom jag inte hade spelat på tre, fyra veckor. Vi mötte Birmingham och det var bara idioter. Samma sak när vi mötte Dallas men jag fick se hur farmarlaget hade det. Vi åkte buss tolv timmar direkt efter matchen i Dallas till Birmingham där vi skulle spela dagen efter. Det var inget flyg som gällde där inte.

Vilken är den kedja som du fungerade bäst i under din tid i Minnesota?
– Jag tror att det var den med Glen Sharpley och Tom McCarthy. Vi spelade ihop säsongerna vi gick till semifinal och final.
– Sedan skulle ledningen göra laget bättre och började trejda folk hit och dit, men det blev sju gånger sämre i stället.

Säsongen 1980/81 spelade Kent-Erik Andersson Stanley Cup-final mot New York Islanders, men förlorade den med 4-1 i matcher.
– Det är fantastiskt att fått vara med om. Mycket media och vi fick inte vara i fred över huvud taget. Folk var heltokiga.
– Vi vann inte eftersom Islanders var mycket bättre än oss, men det är en annan femma. Islanders hade Stefan Persson, Tomas Jonsson och Anders Kallur. Hade deras lag två skadade så kunde dom plocka in två nya som var nästan lika bra. Det var skillnad mot oss där det var förödande om någon i laget blev skadad.

Flytten från New York: ”Jag sa att jag sålt huset”

Inför säsongen 1982/83 blev Kent-Erik Andersson trejdad först till Hartford, men direkt vidare till New York Rangers.
– Det här var innan serien. Vi var i Calgary för att spela. Det hade gått rykten om att jag skulle bli trejdad. Lagen fick bara skydda 15 spelare. Samtidigt var jag 31 år då.
– Han som var General Manager, Lou Nanne och som jag spelat då jag kom till Minnesota, gick fram och tillbaka utanför omklädningsrummet och på något vis kände jag att det var någonting.
– Lou började prata runt, men då frågade jag bara ”Vart ska jag?”. Han berättade att han försökt få igenom att inget annat lag skulle ta mig så jag kunde vara kvar. Det var flera klubbar som var intresserade ”Jag vet att du inte vill dit eller dit, men Rangers har du sagt att du kunnat tänka dig”.
– Det här var den 1:a oktober. Vi flög hem dagen efter. Dagen efter det flög jag  vidare till New York och kvällen efter spelade vi match eftersom serien började. Min fru fick ta hand om att sälja huset och alla sådana grejer.

Ny hemmaarena för honom blev då Madison Square Garden på Manhattan, New York.
– Jag är glad att jag hamnade där under två säsonger, men två år räckte mer än väl. Det är svårt att beskriva hur det var, men jag måste säga att det var en upplevelse.
– Vi bodde norr om stan där även Anders (Hedberg) och ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson) bodde, Scarsdale. Sedan hade vi träningsarenan i Rye. Det tog en kvart, 20 minuter att åka dit hemifrån. Vi tränade aldrig i Madison Square Garden mer än då vi samtidigt tog någon lagbild.

Varför ville du inte stanna längre än två år?
– Jag tyckte att det var jobbigt för barnen som nästan var instängda, men det var ändå fantastiskt och roligt att spela där.

Hur viktig var Anders Hedberg för det här laget vid den tiden?
– ”Pröjsarn” var inte med så mycket eftersom han blev skadad. Anders var rutinerad och hade varit med i Rangers under flera år.
– Det var jättebra för mig att både ”Pröjsarn” och Anders var där när jag kom dit. Andra säsongen kom även ”X-et” (Jan Erixon) och Peter Sundström dit.

Coach för New York Rangers var OS-guld coachen från 1980, Herb Brooks.
– Han var speciell, hade i alla fall lite system och visste vad det handlade om. En del av killarna tyckte inte om honom, men jag tyckte att han var bra. Han var europeisk i sitt sätt att se på hockey och hade också varit i Davos någon säsong innan.
– Herb Brooks var en av få tränare där borta som hade idéer på vad vi skulle göra i alla fall, men han lyckades inte fullt ut att få ihop det.

Hade du chansen att stanna i Rangers och NHL om du velat?
– Jag vet inte riktigt eftersom det aldrig var aktuellt. Dagen efter sista matchen åkte jag och pratade med Craig Patrick, som var General Manager, och sa att nu skulle jag åka hem.
– ”Nej, men det kan du inte göra”. Jag sa att det redan var bestämt och jag sålt huset. Hade det varit i Minnesota kunde jag kanske tänkt mig att stanna några år till, men inte i New York.

Vände hem – och avslutade med SM-guld: ”En lång natt”

På hösten 1981 var Kent-Erik Andersson med i Canada Cup under Anders ”Ankan” Parmström och Jan-Erik ”Biffen” Nilssons ledning. Sverige, med Pripps-loggan på bröstet i stället för Tre Kronor, gjorde en svag turnering och slutade femma.
– Det var väl ingen höjdarturnering, skrattar Kent-Erik Andersson och fortsätter:
– Det gick bra tills vi kom dit. Vi fick stryk knappt i två matcher mot ryssarna innan vi åkte över. Vi hade ett bra lag, men fick helt enkelt inte ihop det.
– Jag tror att vi blev lite knäckta redan innan turneringen. Vi kom tid på måndagen, eller vilken dag det var. Dagen efter mötte vi Kanada som hade ett annat system där 40 spelare slogs om att komma med. Vi förlorade med 10-3 och Kanada körde över oss totalt.
– Jag tror aldrig att vi hämtade oss efter det. Efteråt tror jag ledningen ångrade att man hade tagit den matchen. Vi var helt enkelt inte bra i den turneringen, men slog finnarna i alla fall.

Var det givet med Färjestad när du vände hem?
– Ja. Vi hade huset kvar här i Karlstad. Barnen hade kompisar här som dom lekte med på somrarna, men var även inskrivna i skolor.
– Det var aldrig aktuellt att spela någon annanstans. Flera klubbar ringde, men vi hade flyttat klart.

Var det svårt att ställa om till spelet i elitserien?
– Nej, det tyckte jag inte. Kanske lite i början eftersom det var större rinkar, men svårt att ställa om vill jag inte påstå att det var.

Säsongen 1985/86 kom att bli Kent-Erik Anderssons sista. Avslutet kunde inte ha blivit bättre. Färjestad blev Svenska Mästare. Dessutom assisterade han till två av Färjestads tre mål i den avgörande finalen mot Södertälje.
– Jag var mest glad att jag kunde vara med eftersom jag hade fått en puck i ögat från Lars Mohlin i MoDo. Jag höll på att bli blind, men jag kom tillbaka i mitten av januari. Sedan började slutspelet i början av mars.
– Jag visste inte hur det skulle gå med ögat eftersom det tog upp till tre veckor innan jag kunde se med det igen. Även om det var kanonroligt att vi vann var jag gladast över att jag såg på ögat. Jag fick inte tillbaka 100 procents syn, men jag tycker inte att jag blev störd av det då jag spelade.
– Samtidigt tog jag inte allt så allvarligt eftersom jag visste att jag skulle sluta efter den säsongen

Och det blev med ett SM-guld om halsen.
– Det blev ett suveränt avslut när det blev som det blev.

Hur minns du idag finalserien mot Södertälje?
– Det kunde ha gått hur som helst och var bara ett mål som skiljde oss åt när allt var klart, 3-2 i avgörande matchen som spelades i Karlskoga.
– Vi låg under med 2-1 i matcher när vi kom till Södertälje. Då spelade vi bästa av fem. Vi slog Södertälje i Scaniarinken och sedan vann vi, som sagt var, i Karlskoga. Södertälje var precis lika bra som oss. Eller lika dåliga om ni vill, skrattar Kent-Erik Andersson och fortsätter:
– Södertälje hade vunnit året innan och dessförinnan fått stryk i finalen mot AIK. Anders Eldebrink och kompani var bra. Hardy Åström i mål…

Vad kan du berätta om guldfesten efteråt?
– (Skratt) Den var här på Gustav Fröding, tror jag, och det var full rulle. Sven-Ingvars var där och spelade.
– Det blev en lång natt. När jag kom hem mötte jag barnen som skulle till skolan. Därför vet jag att jag var hemma kvart i åtta.

Tog över som sportchef: ”Det var cirkus”

Kent-Erik Andersson jobbade även som sportchef i Färjestad under en tid.
– Olle (Öst) var här, men stack mitt under säsongen. Alla kontrakt var på väg ut och allt med vad han lovat och inte lovat. Det var cirkus.
– Jag var med i styrelsen då och vi hade ett möte där övriga styrelsen frågade om jag kunde ställa upp under en tid. Då gick dessutom ryktena att Conny (Evensson) skulle komma hem igen från Göteborg.

Hur var den tiden?
– Långa dagar och mycket jobb. Jag jobbade samtidigt och hade fullt sjå att få ihop ett lag. Många gick till Malmö och det var jobbiga tider. Det kunde gått käpprätt åt… Vi hamnade dessutom i allsvenskan efter jul några år senare.
– Vi fick hit några spelare samtidigt som vi sålde några till Malmö. Bland annat köpte vi då hem ”Bengan” (Bengt-Åke Gustavsson) och ”Looben” (Håkan Loob), vilket blev vändpunkten.

Kent-Erik, hur ser ditt liv ut idag?
– Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. Ishockeyn ser jag mest på TV:n. Privat är jag mycket på Västkusten. Nu vet jag inte hur jag kommer göra, om jag kommer ha stället kvar.
– Det är bara två månader sedan min fru, Ann-Charlotte, gick bort, så jag lever mest här och nu just nu, avslutar Kent-Erik Andersson. 

FOTO: Ronnie Rönnkvist, Bildbyrån, Arkiv.