Möt morfar Ekman: ”Varit med sedan Olivers första skär”

Lockad till Ängelholm av ”Pollenkungen”, stor profil i Tingsryds AIF och omskriven då han petade Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg till OS.
I dagens Old School Hockey möter ni Kenneth Ekman, morfar till en av världens bästa backar – i en unik idrottssläkt.

Kenneth Ekman lämnade Troja redan som 20 åring då ”Pollenkungen”, Gösta Carlsson, som drev företaget Cernell, lockade ner honom till Ängelholm och Rögle. ”Pollenkungen” var också den som satte Rögle som hockeyklubb på kartan genom att värva ihop spelare från både Sverige och USA. 

Des Moroney har tidigare berättat att just Kenneth Ekman var en minst lika stor talang som exempelvis nyligen bortgångne Börje Salming, men deras karriärer kom att ta olika banor då Salming blev firad stjärna i NHL, medan Ekman nästan ständigt tackade nej till spel i Tre Kronor för att satsa på sitt civila yrke som målare. Mest omskriven blev Kenneth Ekman när han inför OS 1972 i Sapporo blev uttagen till Tre Kronor istället för dåtidens stora fixstjärna Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg. I dag känner många honom som morfar till en av världens bästa backar.

När Thommy Abrahamsson och Christer Abris skulle plocka ut sitt landslag till boken ”Ishockeyn idag 72/73” hade man Kenneth Ekman med i lagets andra backpar tillsammans med Thommie Bergman. Börje Salming plockade tvillingarna ut i tredjefemman.

Så här berättade Patric Larsson, pappa till Oliver Ekman-Larsson, om Kenneth Ekman tidigare i en intervju:
– Kenneth tycker det här med Olivers framgångar är fantastiskt kul. Det är jätteroligt för honom eftersom han varit med sedan Oliver tog sina första skridskoskär. Klart att han som gammal storspelare tycker det här är fantastiskt. Man får nog kalla det för att han är en jättesupporter.
– Oliver har fått mycket av Kenneths ödmjukhet och båda är ganska lika som personligheter.

Kenneth Ekman växte alltså upp i småländska Ljungby, som redan då var en stor idrotts ort.
– Ja, det måste man väl säga. Troja var redan då en av dom största hockeyklubbarna här i Småland, helt klart. Jag spelade även bandy parallellt med hockeyn och på sommaren blev det fotboll, friidrott och även cykel.

Cykel?
– Jag är kusin till ”Fåglum-bröderna”, Gösta ”Fåglum” Pettersson, Sture Fåglum, Erik Fåglum och Tomas Fåglum, så det blev väl naturligt med cykel för mig även om det mest var som bra försäsongsträning till hockeyn som jag cyklade.

När blev det så debut i Trojas A-lag?
– Då var jag väldigt ung, bara 13 eller 14 år, i en DM-final mot Oskarshamn.  I början spelade jag både forward och back, men senare höll jag mig till backplatsen mest jämt.

Om du fick beskriva dig själv som ishockeyspelare, hur låter det?
– Oj, det är svårt att beskriva säg själv, men jag hade ett hyfsat spelsinne och försökte spela ett enkelt backspel.

”Satsningen Rögle gjorde var unik för att vara på den tiden”

Det blev spel med Rögle BK från 1966 och tre säsonger framåt för Kenneth Ekman. Det var en ren värvning när Ängelholms-klubben hade bestämt sig att ta steget upp i det som då hette allsvenskan.
– Des Moroney hade varit och tittat på en utomhusmatch i Ljungby. Han har sagt efteråt ”Fuck it, jävla väder. Det regnade hela tiden”, om den där matchen, skrattar Kenneth Ekman då hockeysverige.se träffar honom i på hans altan hemma i Tingsryd där han bott sedan tidigt 1970-tal.
– Sedan tog Des och kontakt med mig och Rögle genom ”Pollenkungen” efter det. Satsningen Rögle gjorde var unik för att vara på den tiden. Vi hade ett kanonlag på pappret, men det stämde inte som lag. Jag vet inte riktigt varför det blev så och det går egentligen inte att skylla någon för det,
– ”Pollenkungen” valde lite mellan Des (Moroney) och Uffe (Sterner). Då tog han Uffe. Des valde då att spela i Division 3 för Lund och sedan vidare till Västerås.
– Det var inte heller tal om några stora pengar på den tiden jämfört med i dag, men jag och min fru trivdes väldigt bra i Ängelholm och vi fick ihop ett fantastiskt bra lag med Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson, Arne ”Lillen” Johansson, Uffe Sterner med flera.

Kenneth Ekman blev snabbt god vän med Uffe Sterner.
– Vi bodde grannar i Utvälinge, med Uffe och Maud, som var hans fru då. Jag var även med hem till Uffes föräldrar. Vi hade spelat en kombinerad A och B-landskamp hemma i Norge. Uffe körde och då stannade vi till där, så jag kan skryta med att jag varit hemma hos hans föräldrar.
– Vi var jättebra kompisar där nere, men inte lika bra kompisar då vi spelade i varsitt lag, säger Ekman med ett leende.

Ekman hade även en god kontakt med Des Moroney.
 – Vi hördes i alla fall en gång om året och har alltid haft en bra relation. Des var en fantastiskt bra spelare som dessutom var väldigt skicklig på skridskorna. Han var även min första riktiga tränare och kom att betyda väldigt mycket för min utveckling som spelare.
– Det var inte så vanligt att man lägre ner i serierna hade riktiga tränare då, men Des var en fantastiskt bra tränare.

Det talades om en stark rivalitet mellan Ulf Sterner och Des Moroney. Något som ska ha fått ”Pollenkungen” att inte låta kanadensaren följa med laget upp i Division 1.
– Uffe och Des var kanske inte de bästa vännerna, men jag vet inte om jag upplevde det som något märkvärdigt. ”Pollenkungen” valde senare att inte förlänga Des Moroneys kontrakt, utan valde att satsa på enbart Sterner, men det var väl av ekonomiska skäl.

Den som finansierade Rögles satsning var alltså Gösta Carlsson, ”Pollenkungen” kallad. Han hade gjort sig en förmögenhet på naturprodukter med pollen. Bland annat lade han grunden till företaget Cernelle. Bakom framgångarna påstod han ligga ett möte med utomjordingar i mitten av 1940-talet. Att det skulle varit därifrån han fick recepten för naturläkemedlet Cernitol av pollen.
– ”Pollenkungen” var en vänlig gamäng, enkel. Man kunde träffa honom ute på havet när man var där ute och fiskade. Då kunde han komma där med någon av sina vänner i en båt. Det var aldrig några problem när man hade med honom att göra.
– Det här med utomjordingar var mitt emot där han bodde. När han var ute på ängarna och sög upp pollen pratade folk om honom och hans fru tog väldigt illa vid sig av det så hon gick nästan aldrig ut och det var neddraget i deras hus. Det sas att hon gick ut på kvällarna.
– Jag var målare redan på den tiden och var nere i hans källare och målade. På den här tiden fick man jobba samtidigt som man spelade. Det var också han som lade in alla pengar i klubben och för att bygga en ishall.

Tog steget upp – rasade ur

Kenneth Ekman var med redan då Rögle tog steget upp i Division 1.
– Då var även Pentti Lindegren och Björn Elvenes med. Då fick antingen två nordbor eller en amerikan vara med, så Pentti spelade inte så mycket och Elvenes blev skadad i en olycka där han körde rakt in i en lastbil. Björn återhämtade sig och spelade senare i Malmö, men avled senare (1988) i cancer.

Trots ett starkt lag på pappret fick Rögle aldrig ihop alla bitar menar Kenneth Ekman.
– Vi hade ett kanongäng och borde ha gått till slutspel. Det blev sedan att vi tappade folk hela tiden och mot slutet var det egentligen bara jag, ”Mysing” och Arne (Johansson) kvar. Alla stack och även vi lämnade skutan då vi åkte ur.
– Annars var det ett stort publikintresse, men jag minns inte vad man sa på stan då vi åkte ut. Jag var gift och inte ute så mycket.

Hur togs allt det här med Rögles värvningar emot i media?
– Det var inte så populärt. Det hade börjat med Frölunda. Brorsan (Gösta Ekman) spelade där och jag har själv varit nära att gå till Frölunda vid två tillfällen, men jag hade dåligt självförtroende och vågade inte.
– Jag tränade som ett djur för att komma dit upp och bli bäst, men när jag väl kom dit upp tänkte jag att det inte var möjligt. Får man sådana tankar är det inget bra.
– Som sagt var, först Frölunda och sedan Rögle. Det var inte populärt vid den här tiden.

Trots att det inte blev något slutspel och gruppen splittrades var det alltid en bra stämning i laget både på och vid sidan av isen.
– Ja, så var det. Några bodde i spelarvilla. Bland andra Tom Haugh. Där samlades ungkarlarna. Spelarvillan var ett hus som låg jämte ishallen. En av spelarna som var gift, Klas-Göran Nilsson, bodde i en av villorna där.
– ”Pollenkungen” skulle senare låta bygga 25 villor ute i Utvälinge där vi, som sagt var, bodde. Han skulle ha alla spelare där, men så blev det aldrig. Annars blev det inte att jag umgicks så mycket med ungkarlarna eftersom jag var gift. Det blev mest med närmaste. Bland annat Ulf Berglund, ”Sliparn”. Han bor upp i ”Ö-vik” nu, men han ringer då och då så vi brukar prata en stund. Själv är jag dålig på att ringa.

Till andra säsongen i högsta serien värvades Anders Nordin och Håkan Nygren från MoDo AIK under vilda protester från ”Kabben” Berglund uppe i Örnsköldsvik. Kjell Nilsson plockades tillbaka från AIK. Samme Nilsson som senare skulle bli Ordförande inom Svenska Ishockeyförbundet. Däremot hade Ulf Sterner lämnat för spel med Färjestad. Trots hårda satsningen missade ånyo Rögle slutspelet.

Både Nordin och Nygren valde att lämna Rögle efter säsongen. Liksom Tom Haugh som valde spel i Japan. Kjell ”Pipis” Larsson valde Skultuna. En ung Sverker Torstensson från Jonstorp kom in i laget samt en av Sveriges mest lovande målvakter, Björn Larsson, som närmast kom från Färjestad, men växt upp i Stockholm där han spelat för bland annat Älvsjö och Djurgården. Larsson som senare skulle trakiskt omkomma i en trafikolycka och gå ur tiden endast 27 år gammal.

Säsongen blev ett stort misslyckande och Rögle – dåtidens Malmö – rasade ur Division 1 efter att ha kommit sist i södra gruppen efter att ha endast skrapat ihop sju poäng. Kenneth Ekman, ”Mysing” Karlsson, ”Lillen” Johansson med flera lämnade och det skulle dröja till säsongen 1992/93 innan Rögle BK var tillbaka i hockeyns finrum, det vill säga till elitserien.

Har du fortfarande ett hjärta för Rögle?
– Jag följer Rögle. Det var fyra säsonger som jag var där, så självklart

”Fanns bara Nybro och Tingsryd kvar att välja på”

Efter Rögle blev det från och med säsongen 1969/70 blev det spel för Kenneth Ekman i Tingsryd. Totalt kom han att spela 13 säsonger i klubben.Anders Broström spelade sex säsonger tillsammans med Kenneth Ekman i Tingsryd berättar:
– Ekman var oerhört skicklig spelare. Han sökte aldrig rampljuset. En fantastisk människa som tog hand om oss lite yngre. Ödmjukheten personifierad.
– Han satte alltid andra framför säg själv. En idealisk lagspelare och helt enkelt en fantastisk människa!

Kenneth Ekman:
– Des hade flyttat till Tingsryd efter att han hade tränat Rögle och Lund. Han frågade mig om jag ville komma dit. Jag hade många anbud att välja på just då, men ville stanna i Småland. Då fanns det bara Nybro och Tingsryd kvar att välja på och Tingsryd såg ut att ha det bästa laget av dom två.

Vilka var Tingsryds så kallade stjärnor vid den här tiden?
– Åke Ryman, målvakten Christer Andersson, bröderna Kurt och Leif Jakobsson. Det var otroligt många bra spelare i Tingsryd då och en fantastiskt fin sammanhållning.

Ni var under många år en fantastisk plantskola för hockeyspelare. Varför kom Tingsryd att vara den ledande klubben inom ishockeyn i Småland vid den här tiden?
– Vi gamla killar jobbade på att ha en bra sammanhållning i klubben, vilket är viktigt. Sedan var det bra ledare och på en liten plats som Tingsryd snackas det hockey när det går bra och intresset blir stort av det. Des Moroney införde också att vi skulle träna sju gånger i veckan som var unikt då.
– Under en säsong fick vi lov att spela våra hemmamatcher i Karlskrona då man byggde vår hall hemma i Tingsryd. Hade vi gjort en dålig träning eller match var det bara att sätta sig i bussen tidigt på lördagsmorgonen och åka dom sju milen till Karlskrona, träna och sedan hem sju mil igen.
– Det kändes som vi levde i den bussen och for runt i hela Sverige, utom till Kiruna, medan andra lag flög till våra hemmamatcher, skrattar Kenneth Ekman.

Vilken kom att bli din största framgång med Tingsryd?
– När vi hängde kvar första säsongen, men även säsongen då vi var en match ifrån SM-slutspel. Vi förlorade den sista matchen mot Nybro, som inte hade något att spela för då, med 5-2 så det blev ändå nedflyttningsserien, som det hette då, för Tingsryd.

”Ansågs att söder om Göteborg kunde man inte spela ishockey”

Efter säsongen 1974/75 skulle 16 lag bli tio i högsta serien och nya elitserien skapades. Men Tingsryd missade att hänga på det tåget och fick därmed lämna toppdivisionen i svensk hockey.

Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson:
– Vi spelare blev såklart besvikna. Tingsryd är en liten ort och visst var det en besvikelse även i byn, men jag tror att folk insåg att det skulle varit ett för stort steg för lilla Tingsryd.
– Det var såklart svårt att få hit bra spelare. Många ville bo i Växjö för att sedan pendla hit och träna. Det är alltid svårt att vara en liten ort och driva ett elitlag. För unga killar som vill satsa på hockeyn så är Tingsryd en idealisk ort att bo på eftersom dom här bara har hockeyn att tänka på.

Fanns det åren därpå en satsning från klubbens sida att gå upp till elitserien?
– Vi satsade, men inte på några stjärnor. Det var yngre killar som kom nerifrån och ville prova på att spela här.
– Om vi hade fått hit några större spelare hade vi kanske kunnat få ihop det. Nu lämnade i stället Anders Broström och senare även Kjell (Samuelsson).
– Kjell var stor och höll rent framför kassen. Hans bror, Jan, Var lika stor han. Kjell kämpade på, inte så teknisk men en fighter som inte ville förlora. Han lyckades inte redigt i Leksand. Han gick efter det till New York (Rangers) där han heller inte lyckades. Sedan kom trejden till Philadelphia. Efter det kom han in i landslaget och senare vann han även Stanley Cup med Pittsburgh.
– Det visar hur viktigt det är att få komma till rätt lag, få förtroende och allt det här. Efter säsongen 1974/75 skulle 16 lag bli tio i högsta serien och nya elitserien skapades. Men Tingsryd missade att hänga på det tåget och fick därmed lämna toppdivisionen i svensk hockey.
– Säsongerna 1982/83 och 1983/84 var jag och Kenneth (Ekman) tränare i Tingsryd. Det gick rätt bra och vi kvalade uppåt andra säsongen.

I slutet av 1960-talet omkom Tingsryds starke man, Ragnar Sandberg, efter en trafikolycka. 

Christer Andersson minns:
– Han dog på våren andra gången vi gick upp i högsta serien. Det var ett jäkla slag för han hade TAIF i sin ficka. Dom som satt i styrelsen då hade nog inte lätt att reda ut allting.
– Nu var det några starka människor kvar i styrelsen. Främst var det Gunnar Jonasson som fick ta hand det mesta. Som alltid på den tiden, och är så fortfarande för många klubbar, hade vi taskigt ekonomiskt. Där Tingsryd är idag, Hockeyallsvenskan, tror jag inte att det är många klubbar, kanske inte mer än tre fyra, som kan säga att dom har några pengar.
– Ragnar var en väldigt trevlig människa. Jag bodde ihop med en norrlänning. Vi delade en lägenhet här i Tingsryd. Då kunde Ragnar komma över på kvällen med surströmming, en 37:a brännvin och några öl.
– Första året jag kom hit spelade vi utomhus, även andra. Då kunde Ragnar slita upp mig och andra i laget klockan sju på morgonen för att gå upp och skotta banan. Det skulle man gärna vilja se killarna göra idag.

Tingsryd kom att spela i högsta serien mellan 1969 och 1975 då nya elitserien skapades. Visserligen blev det aldrig något slutspel, men man vara nära flera gånger och hade ett väldigt bra lag.

Christer Andersson igen:
– Styrkan var att Tingsryd är en liten ort och att vi då fick en fin sammanhållning. Nu äter killarna ihop varje dag, men vi träffades på ett matställe och umgicks alltid efter träningarna.
– Jag tror det bara var Åke Ryman och Kenneth Ekman som var gifta vid den tiden. Den kan ha varit någon till, men det var inte många i alla fall. Vi hade väldigt roligt vid sidan av med och det tror jag var väldigt viktigt.
– På den tiden ansågs det att söder om Göteborg kunde man inte spela ishockey. Så var det bara. Kanske var det så också att vi hade lite dåligt självförtroende. Säsongen när elitserielagen, 1974/75, skulle tas fram var det en enda serie och ett väldigt resande. Bland annat skulle vi möta Brynäs. Det var såklart stort, men dom var lite för bra för oss.
– Leksand var det däremot alltid roligt att komma till. Det var väldigt trevligt folk och allt sådant där. (Christer) Abris spelade där. Vi hade en bra kontakt. Det var Christer och ”Honken” (Leif Holmqvist) som spelade i landslaget då jag spelade där. Christer och Thommy är verkligen två kanonkillar. Det vilade aldrig några ledsamheter. Dom var alltid trevliga och vänliga.

Petade ”Lill-Strimma” till OS 1972: ”Inte enkel att ersätta”

Kenneth Ekman spelade sju A-landskamper. Det var förbundskapten Billy Harris som plockade upp honom i Tre Kronor. I debuten spelade han i samma backpar som Thommy Abrahamsson från Leksand.
– Man kan väl säga att min riktiga debut i Tre Kronor blev mot Sovjet i Göteborg inför OS 1972. Det gick inget bra varken för mig eller laget och vi förlorade med 4-7.
– Dagen efter spelade vi mot Sovjet på Hovet och då gick det riktigt bra och vi vann med 4-3. Målvakten Christer Andersson härifrån Tingsryd var också med minns jag, men jag tror bara att han var reserv i dom matcherna. (Leif) ”Honken” Holmqvist stod i första matchen och jag tror att det var Christer Abris som stod dagen efter.

Du petade självaste Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg i Billy Harris trupp till OS 1972 i japanska Sapporo. Det blev väldigt uppförstorat i media, kände du en extra press på dig att prestera av den anledningen då?
– Det gjorde jag väl, även om det kanske inte fick så stora proportioner som jag först trodde att det skulle få. ”Strimma” var fantastiskt stor då och en mycket fin kille som inte var alldeles enkel att ersätta.

Vad är dina starkaste minnen från OS-turneringen?
– Vi hade USA i första eller andra matchen och dom hade alltid bra lag till OS, men vi vann med 5-1. Sen var vi så nära att vinna både guld och silver, men både Sovjet och Tjeckoslovakien lyckades vända sina matcher mot oss och jag har för mig Sovjet fick 3-3 och tjeckerna vann med 2-1.
– Avslutande förlustmatchen mot Finland, då vi förlorade med 4-3 trots att vi ledde med 3-2 i andra perioden, var väl heller inget roligt minne direkt.

När det drog ihop sig till VM i Prag samma år så hade en fjunig 20-åring från Kiruna tagit Kenneth Ekmans plats. Hans namn var Börje Salming, men det handlade inte om någon petning från Billy Harris sida som det då gjordes gällande i tidningarna.
– Det stämmer inte utan det var så att jag tackade nej till VM i Prag. Jag var inte så glad i att spela med Tre Kronor och skulle inte heller ha åkt med till OS om det inte varit för att det var en så lång och spännande resa.
– Jag blev uttagen till VM, men då jag tackade nej fick (Björn) ”Böna” Johansson från Södertälje ta den platsen och inte Salming. Jag är himla glad att jag fick spela ihop med Börje Salming i Vikingarna (B-landslaget) och han skulle nog ha åkt till VM oavsett om jag var med eller inte.

När så förbundskaptenen Billy Harris lämnade sitt jobb inför säsongen 1972/1973 tog tidigare världsmästarmålvakten Kjell Svensson över.
– Det var lika där att jag inte ville spela Tre Kronor då jag hade mitt jobb som målare hemma i Tingsryd. Jag tackade nej när man frågade om jag ville vara med.

Vad hade förbundskaptenen Billy Harris för goda ledaregenskaper?
– Han var väldigt kanadensisk och det var bara att komma etta som räknades. Det märktes inte minst i Sapporo då han var måttligt engagerad i sista matchen mot Finland då vi ”bara” kunde vinna silver. Men jag vill verkligen säga att Billy var en mycket fin människa och ledare.

Efter Kenneth Ekmans tid som spelare slog han sig på tränarbanan under en period.
– Jag och ”Mysing” tränade Tingsryd i två säsonger, men jobbet som målare tog för mycket tid så det fungerade inget bra. Han bor förresten kvar här i Tingsryd, man ser nästan hans hus härifrån mitt (Ekman sträcker sig mot fönstret och pekar bortöver).

Vilken kontakt har du med hockeyn i dag?
– Oj, det är mycket då jag har fyra barnbarn som spelar eller har spelat hockey. Sedan har vi Amanda Ilestedt som spelar fotboll i landslaget, så det blir runt 100 – 150 matcher som jag ser varje år. Det är underbart kul att följa med och titta, men jag har inga officiella uppdrag kring lagen utan är mer lite privat teknisk rådgivare.

”Hade Oliver från det att han bara var någon månad”

Barnbarnet Oliver Ekman-Larsson kan nu titulera sig Stanley Cup-mästare. Den andra från det lilla hockeytokiga samhället Tingsryd i Småland. Först var som bekant Kjell Samuelsson som blev mästare med Pittsburgh.

En som följt Oliver Ekman Larsson på nära håll under hela hans liv är just morfar Kenneth Ekman. En gång OS-spelare och backgeneral i både Tingsryd och Rögle.
– Annika (Mamma) jobbade mycket och Patric (Pappa) spelade hockey så vi hade Oliver mellan oss under hockeymatcherna från det att han bara var någon månad, berättar Kenneth Ekman då hockeysverige.se träffar honom på hans altan hemma i Tingsryd.
– Han satt blickstilla och följde matcherna. När han blev sex, sju år brukade jag säga att han skulle titta på om det var någon back som hade bra passningar eller skridskoåkning. 

Oliver Ekman Larsson var dessutom redan som ung kunnig på regelboken.
– Patric var en jättebra domare och Oliver var ofta med honom, så han kunde regelboken redan då han var tio år. Suveränt.
– Jag minns ett tillfälle då Tingsryd hade kvalmatch mot Södertälje och jag ropade till då det blev en utvisning. Jag skrek ”Det var väl ingenting”. Då sa Oliver rätt som det var ”Morfar, det var en solklar utvisning”.
– Lika så i pojklaget. När det var tekning åkte Oliver och ställde sig på rätt plats. Där stod han först helt själv, vilket gjorde att domarna flyttade tekningen dit.

Morfar Kenneth och Oliver har under alla år också haft en väldigt nära relation.
– Ja, den har varit tajt. När Oliver gick i skolan bodde han en halvmil utanför här så han gick alltid hit efter skolan. Sedan gick han härifrån till träningarna. Många gånger gick han även hit efter och låg över till nästa dag.
– Sedan har jag skjutsat honom mycket och följt då han var på landslagsläger. Jag var även över ett par gånger då han spelade i Arizona, vilket var roligt.

Vart kommer hans fina skridskoåkning ifrån?
– Jag vet inte riktigt, men Patric körde mycket med honom. Oliver har den här mjuka fina åkningen som inte var likt min direkt, skrattar Kenneth Ekman och fortsätter:
– Han dansade verkligen på blålinjen. När Oliver var yngre såg han Andrejs Maticins, en lett i Nyköping som var väldigt duktig passningsläggare från egen blålinje och rätt över hela planen.
– När Oliver sedan började spela i pojklagen började även han slå dom här långa passningarna. Så man kan säga A-lagshockey i miniatyr tidigt. Det här gjorde att han aldrig hade några stora problem att komma in i A-lagshockeyn. Han gick också direkt från J18 till A-lagsspel.

Hur upplever du att han utvecklats som hockeyspelare sedan han lämnade Tingsryd?
– Egentligen har Oliver utvecklats på alla punkter. Framför allt har han blivit starkare mentalt.

Tog det mycket på honom då hans mamma, tillika din dotter, Annika gick bort?
– Ja, det var jobbigt för honom. Annika gick bort mitt under säsongen så han åkte hem och sa adjö till sin mamma. Han kom även hit och sa hej… fy fasen…, säger Kenneth Ekman samtidigt som han blir glansig på ögonen.
– Kevin såg alltihop… Det var jobbigt för honom också. Han har alltid varit lillebror och inte haft det så lätt. Nu gjorde Kevin en kanonsäsong i år som tur är och verkligen visade vilken duktig hockeyspelare han är.

Oliver Ekman Larsson har berättat att han går in med 1,5 miljoner kronor i aktieägartillskott till Tingsryd för att visa tacksamhet för var klubben gjort för honom, men samtidigt är det något som antagligen inte kan påverka på kort sikt den ekonomiska kris klubben befinner sig i. Det visar på hans stora hjärta för klubben och Tingsryd som ort.
– Här i Tingsryd älskar man verkligen Oliver. Han är likadan mot alla. Kramar om gamla tanter han möter och egentligen alla han träffar.

Hur känns det att höra för ett morfarshjärta?
– Det är skönt och han är ingen diva.

Följde Stanley Cup-finalen noga: ”Luften gick ur mig totalt”

Efter 14 säsonger i NHL fick han äntligen lyfta Stanley Cup-bucklan.
– Det var spännande så jag fick ont i magen (skratt) och jag vågade inte riktigt tro på det.

Florida tappade en ledning på 3-0 i matcher mot Edmonton till att det efter sex matcher stod 3-3.
– Oliver sa när vi nu pratat efteråt att till och med coacherna började bli nervösa i slutet. ”Vi killar pratade i slutet om att (Gustav) Forsling och (Aaron) Ekblad hela tiden skulle köra mot (Connor) McDavid och (Leon) Draisaitl”. ”Så fixar vi andra resten”. Sedan vann Florida med 2-1 i sista matchen.
– Jag såg alla matcher och när det var klart gick luften ur mig totalt. Jag sitter på helspänn och ser matcherna. När Inga-Lill dessutom började springa runt TV:n blev även jag nervös.
– Han ringde någon dag efter och berättade att han var helt slut mentalt. Han orkade knappt vara med och fira. Klart att anspänningen tog på honom.

Under alla sina säsongen i Phoenix, Arizona och Vancouver har han bara spelat slutspel två gånger.
– Han spelade en conference final mot Los Angeles som sedan vann Stanley Cup (säsongen 2011/12). Då hade Arizona ett rätt skapligt lag.
– Efter hand började Arizona sälja av sina stjärnor. Han tyckte det var lite jobbigt, men samtidigt trivdes han oerhört bra där och väldigt ledsen då han flyttade därifrån.

Under Oliver Ekman Larssons 24 slutspelsmatcher svarade han för två mål och totalt sex poäng.
– Hans slutspel har varit fantastisk med tanke på den rollen han haft. Då Florida tog honom spelade han i första backpar tillsammans med Forsling. (Brandon) Montour och (Aaron) Ekblad var opererade i början av säsongen. Oliver gjorde poäng i varje match och kom snabbt upp till 20-25 poäng.
– När Montour och Eklblad kom tillbaka fick Oliver flytta ner och dom båda fick direkt tillbaka sina platser. Det gjorde att Oliver inte fick samma istid.
– Han kämpade på och gjorde det bra för det är inte lätt, eftersom han inte spelade alla powerplay, sitta tre, fyra minuter och helt plötsligt hoppa in mot McDavid. Det var tufft, men han grejade det.

Hur var första samtalet med honom efter att Florida vunnit Stanley Cup?
– Oliver är ganska sansad och vi tog det på facetime då även Maja och lilla Leo var med. Alla var glada, men man fattar inte hur stort det är. Inte jag heller eftersom jag inte tänkt så långt tidigare.

Barnbarnsbarnet Leo är nu två månader och när samtalet kommer över till att Kenneth Ekman nu är trefaldig gammelmorfar så plockar han fram bilder från firandet där familjen är samlad.
– Det är såklart kul. Jag hade två barnbarnsbarn innan. Zebastian Ilestedt slutade spela, satsade jobbet och har nu två pojkar.
– Maja har skickat bilder på Leo. Han är så otroligt go och när jag parat med honom på facetime tittar han så nyfiket.

Går i Börje Salmings fotspår: ”Kan bli större press”

Nu spelar Oliver Ekman Larsson för Toronto där Kenneth Ekmans tidigare lagkamrat i Tre Kronor, Börje Salming, är en av klubbens största genom alla tider.
– Det kan bli en lite större press. Toronto är hockeyns Mecka. Det Ska bli kul och jag hoppas att han hinner återhämta sig. Jag trodde redan innan att dom skulle hänga på, men jag hörde också lite snack om Edmonton, men nu fick dom i stället Colin Delia från Vancouver.

Har Oliver haft Börje Salming som en förebild på något vis?
– Nej, jag tror inte det, men jag spelade med Börje i landslaget på 1970-talet. Vi var bland annat i Tingsryd och spelade. Två dagar efter i Växjö. Vi var också på landslagsläger innan OS i Sapporo 1972, men han kom inte med dit, vilket jag konstigt nog gjorde.
– Jag tyckte Börje var en bra kille. När vi var i Malmö och Södertälje och spelade med landslaget bildade vi backpar. Han var jättebra att spela med. Vi kompletterade varandra.
– Vi mötte ryssarna nere i Malmö. Ryssarna anföll. Jag stötte högt upp och blev bortgjord direkt. Det var Börje mot tre ryssar. Han gick ner på knä och försökte täcka. Christer Andersson stod i mål och ryssarna lattjade med pucken mellan varandra.
– Jag knackade klubben i isen allt vad jag orkade och då släppte en av ryssarna pucken bakåt. Helvete vad arga dom blev. Speciellt eftersom vi gick upp och kvitterade till 2-2, skrattar Kenneth Ekman. 

Unika släkten

Håll i er för här kommer en släktsaga inom idrotten som är unik.

Kenneths dotter Madelene är gift med Fredrick Ilestedt, som i sin tur är släkt med Sven Tumbas bror Nils. Madelene spelade allsvensk fotboll för Öster. Deras söner Zebastian Ilestedt har spelat på elitnivå, men slutat nu och Fabian Ilestedt spelar hockey i Mora och dottern Amanda Ilestedt spelar fotboll i Paris Saint-Germanin och landslaget.

Dottern Annika, som gick bort 2017, spelade också fotboll i Allsvenskan för Öster. Hennes sambo, Patric Larsson, har spelat ishockey för bland annat Karlskrona och varit sportchef i Tingsryd. Kenneth är därmed morfar till Oliver Ekman-Larsson i Toronto Maple Leafs och Kevin Ekman-Larsson som spelar i Manchester Storm.

Sedan har vi Kenneths bror, Gösta Ekman, som lämnade Troja för två allsvenska säsonger med Västra Frölunda 1960-62. Plus Gösta och Kenneths kusiner, de framgångsrika cykelbröderna Fåglum, som bland annat vann OS-guld i México City 1968. Kenneths pappa var bror med cykelbrödernas mamma Lilly.