HV71-legendar och OS-guldmedaljör – Old School Hockey Fredrik Stillman

Fredrik Stillman är en av HV71:s största någonsin då han gjorde över 30 år i klubben som spelare och ledare – men han var även framgångsrik med Tre Kronor och vann både VM-guld och OS-guld. 
I Old School Hockey berättar nu Stillman om sin långa och lyckosamma karriär i hockeyns tjänst. 
– Klubbkänsla är A och O för mig måste jag säga, berättar 57-åringen. 

JOHANNESHOV/STOCKHOLM (Hockeysverige.se)

I HV71:s guldlag från 1995 så hittar vi dagens gäst i OLD SCHOOL HOCKEY. Fredrik Stillman. Han spelade 156 A-landskamper och gjorde inte mindre än 17 A-lagssäsonger i HV71. Han var med i 565 elitseriematcher och på dom matcherna gjorde han sammanlagt 287 poäng.

Tidigare förbundskaptenen Curt Lundmark kallade honom för den perfekte lagspelaren och att Fredrik Stillman är en av våra största backar genom tiderna. Numera är han assisterande tränare i AIK

Ungefär samtidigt som Fredrik Stillman tog sina första skridskoskär hemma i Jönköping så bildades HV71 efter en hopslagning av Stefa, Vättersnäs (slogs samman redan 1967), Husqvarna och Norrahammar. Men hans första riktiga minne av klubben HV71 har han svårt att sätta fingret på.
– Jag vet faktiskt inte vad mitt första minne var av HV71 som klubb direkt, men ett minne som etsat sig fast är när HV71 mötte Leksand hemma i Rosenlundshallen i någon kvalmatch och Leksand vann med 9-2, berättar Fredrik Stillman med ett leende och fortsätter:
– Det jag också minns var att det alltid var en publikfest när HV71 spelade hemma och att det var riktigt kul att vara med och titta.

Tillhörde du någon gång den klassiska supporterskaran som gick under namnet ”klapp och klang”?
– Nu kom jag med i A-laget så pass tidigt, men visst stod jag vid sidan om ”klapp och klang” och sjöng med lite försiktigt när jag var 12-13 år, säger Stillman med ett leende.

Du är uppvuxen i Taberg utanför Jönköping, var det naturligt trots det att spela med HV71 redan som ung grabb för det är trots allt en bit mellan Taberg och gamla Rosenlundshallen i Jönköping?
– Jag är född i Jönköping och flyttade till Taberg när jag var nio år. Då hade jag redan börjat spela hockey i HV71 och varit med i deras hockeyskolor, så visst var det naturligt för mig att spela där.
– När vi bodde i Taberg skjutsade mamma och pappa mig fram och tillbaka tills jag blev stor nog att åka buss eller cykla.

Hur långt är det mellan Taberg och Rosenlundshallen?
– Från mitt barndomshem till hallen var det väl cirka 19 km så att till exempel cykla dit var inga problem och det gav mig en del kondition också.

Debuterade i HV71 som 16-åring

Redan som 16-åring fick Fredrik Stillman chansen att debutera i A-laget.
– Själva debuten minns jag faktiskt inte, men jag minns hur stort det var att som 15-åring lyftas upp och träna sommarträning med A-truppen. 
– Självklart var det en dröm att senare få debutera i A-laget, men jag tror inte riktigt jag förstod då hur stort det var.

Klas Heed, från Färjestad, kom att bli din backpartner under en del av din tid i HV71, vad kom han att betyda för dig?
– Han var min backpartner i början av min tid i HV71 i alla fall. Det kändes tryggt att ha en äldre och fysiskt spelande back vid sidan om sig.
– Han lärde mig framför allt att täppa till hemåt för nog fick man höra då och då att jag var för offensiv i början haha…

Av alla ledare du har haft i HV71, vem har betytt mest för din utveckling som spelare?
– Jag tror att dom flesta av de tränare jag har haft genom åren har betytt något i min utveckling. 
– Timo Lahtinen var den som vågade satsa på mig som ung grabb.
– Thommie Bergman var visserligen bara i HV71 under en säsong, men han hade nog stor inverkan på i första hand oss yngre killar. Han var väldigt rak och sa vad han tyckte och tänkte. Visst sved det ibland men jag tror dom flesta uppskattade det.
– Dom två som kanske ändå betytt mest är nog Curre Lundmark och Lars-Erik Lundström. Dom var här runt fyra säsonger var. Lasse var väl den som i första hand fick min karriär att sätta fart.

Fredrik Stillman: “Värdesätter SM-guldet mest”

Största framgången med HV71? 
– SM-guldet 1995 (svaret kommer blixtsnabbt).

Svensk Mästare 1995 i Gavlerinken, vad gjorde den här generationen spelare så pass bra att ni räckte hela vägen fram till guldet?
– Vi kom åtta i serien och hade absolut inte det bästa laget på pappret, men det var många lokala spelare här ifrån Jönköpingstrakten som verkligen ville nå hela vägen för klubbens skull. Killar som brann för det här och vi fick väl allt att stämma i slutspelet efter en ganska jobbig säsong.

Vad värdesätter du mest VM-, OS- eller SM-gulden?
– SM-guld.

Varför?
– Det är vad man är i dagligen. Killarna man spelar med hela året och går igenom hela den här processen. 
– VM är under en kort period där man har alla bästa spelarna och förväntas att ta medalj. Då blir det inte samma grej. 

Helt tyst från NHL: “Jag kan känna att det är lite bittert”

Året efter reste du din första vända ner till Berlin för spel i tyska ligan med Capitals (då klubben hette Preussen Devils), vad var det som lockade ner dig dit?
– Jag ville göra något annat, få energi. Jag hade spelat i HV71 under en faslig massa år och behövde få en nytändning i hockeyn. Då var Berlin ett mycket bra alternativ.

Var det stor kontrast mot svenska elitserien?
– Ja, det tycker jag nog. För det första var det en annorlunda hockey som spelades där och den var inte helt enkel att hänga med i. Sedan var lagen en härlig mix av tyskar och kanadicker som gjorde att vi fick en skön stämning i gänget.
– Efter fredagsmatcherna åt vi ofta middag med våra fans, vilket var lite annorlunda men ganska roligt måste jag säga. Hela stämningen var annars väldigt bra kring matcherna och mina båda år där nere var fantastiskt roliga.

Hur kom det sig att det bara blev en ettårig sejour?
– Det var för att Berlin i första hand hamnade i ekonomiska problem, men jag återvände till Berlin några år senare igen. Jag måste säga att jag trivdes väldigt bra där.

Det var aldrig aktuellt med spel i NHL?
– Nej, aldrig. Det var ingen klubb som hörde av sig. Jag kan känna att det är lite bittert när man tänker på hur det är idag med alla som är med i Junior-VM får i princip alltid får något slags erbjudande. 
– Det är en sak som jag önskar hade gått annorlunda. Jag gjorde vad jag kunde och spelade min hockey. Jag var väl för liten, för långsam eller något. Det hade varit kul att ha fått en möjlighet ändå och visat vad jag kunde. Jag hade ändå kanske varit hemma i oktober igen. 

“Alla negativa skriverier fick oss att svetsas samman som grupp”

Du har två VM-guld och ett OS-guld på ditt samvete. Om vi börjar kort med VM 1991 i Åbo då du vann ditt första VM-guld, vad är dina starkaste minnen från den turneringen?
– Det var min debut i VM och jag hade överraskande kommit med i sista stund på bekostnad av Tommy Samuelsson. Just det här VM:et fick mig väl att förstå att jag var med i Tre Kronor på allvar. Jag fick vara med och möta ryssar, kanadensare, tjecker och så vidare på riktigt, om ni förstår hur jag menar.
– Hela VM var en otroligt stor upplevelse även om jag inte fick spela i dom tre sista matcherna eftersom Calle Johansson kom till truppen då från NHL.

Året därpå var Tre Kronor oerhört nederlagstippade inför VM-turneringen i Prag. Hur gick snacket mellan er spelare under turneringen då dom svarta rubrikerna avlöste varandra i media?
– Det hade skrivits att det var nattsvart för Tre Kronor och Expressen hade en helt svart första sida har jag för mig, skrattar Fredrik Stillman och fortsätter:
– Jag tror alla negativa skriverier fick oss att svetsas samman som grupp. Vi var realister och insåg att vi inte hade dom där riktigt stora stjärnorna i laget utan att vi bara var hårt arbetande hockeykillar som, om vi skulle vinna guld, fick överträffa oss själva.
– Vi gjorde ett bedrövligt gruppspel där vi spelade 0-0 mot Italien, förlorade mot Tyskland med 5-2 och mot Finland med 3-1 innan vi i sista gruppspelsmatchen spelade 4-4 mot USA. 
– När vi väl kom till kvartsfinal och vann med 2-0 mot Ryssland, efter ett fantastiskt bra försvarsspel, vändes allt till vår fördel.

Vad betydde Conny Evenssons ledarskap för det här guldet?
– Jättemycket. Conny samlade ofta oss spelare och spände sina ögon i oss och berättade hur viktig varje spelare var och vilka uppgifter vi måste klara av ute på isen om vi skulle lyckas.

OS-guldet 1994: “Det var en hemsk upplevelse”

OS 1994 i Lillehammer då Fredrik, kan man vara med om något större som hockeyspelare än att vinna OS-guld?
– Om man ser nyktert på den frågan så är givetvis ett OS-guld det största eftersom man bara spelar OS vart fjärde år, men för mig personligen smäller, som sagt var, SM guldet 1995 med HV71 högre. 

Hur upplevde du OS-finalen mot Kanada som ni ”bara” skulle vinna enligt all expertis och förbundsordförande Richard Fagerlund?
– Jo, vi var favoriter, men en final är alltid en final och Kanada hade ett väldigt bra lag så det var inte ”bara” att gå ut och vinna.

Och straffdramat som avgjordes av Peter Forsberg och Tommy Salo?
– Det var otroligt spännande och man vågade knappt titta. Det var en hemsk upplevelse (skratt) och jag tycker än idag att så pass stora finaler inte ska avgöras på straffar. 
– Allt gick bra för oss och sista straffarna är redan klassiska så nu minns jag väl bara hur det kul det var att vinna.

Tommy Salo:
– Det var en resa i sig kan man väl säga. Jag hade spelat i Vikingarna (B-landslaget) en del matcher den säsongen och funderade inte mycket på att jag skulle få chansen att spela OS.
– Väl i OS följde jag första matchen från läktaren och trodde väl att jag skulle se resten av matcherna därifrån också. Andra matchen var jag reserv och inför tredje matchen, mot Frankrike, kom Mårts in på mitt rum och sa att jag skulle stå.
– Tanken var hela tiden att Håkan Algotsson skulle vara förstamålvakt i turneringen. Nu åkte han hem till Göteborg eftersom hans fru skulle föda. Då fick jag chansen i stället och Micke Sundlöv kom tillbaka och var andra målvakt resten av turneringen.

Hann du bli nervös inför straffläggningen?
– Det blev jag helt klart. I första hand var jag väldigt nervös under själva förlängningen. När väl straffarna drog i gång försvann lite av nervositeten.

Var det tungt att få hela laget över sig?
– Då fick jag panik, skrattar Salo.

Peter Forsberg:
– Det var helt otroligt att straffen gick in och att det vart ett ”game winning goal”. Fast egentligen var det Salo som räddade straffen efter som avgjorde. Att sedan få vara med att vinna Sveriges första OS-guld i hockey var självklart väldigt stort.
– Fast straffen, det var egentligen inte meningen att det skulle bli så där, men det blev otroligt bra. Tänker man efter nu när man snart är fyrtio år så skulle jag nog inte göra den nu inte. Man var ung och dum samtidigt som man tänkte att man inte hade något att förlora.

Vilket av OS-gulden, 1994 eller 2006, värdesätter du mest?
– Jag vet inte och det är svårt att svara på det där. Guldet 2006 var otroligt kul det också. Det hade strulat med foten och jag hade haft problem med ljumsken. Att då få komma dit och vinna det OS-guldet tillsammans med ”Sudden”, Lidström, ”Lunkan”, Alfredsson och några till som jag spelat ihop med så länge betydde mycket.
– Samtidigt betydde första OS-guldet och det där med straffen att jag fick en grund att stå på. När jag var 23 år hade jag vunnit OS, VM och Stanley Cup, vilket betydde att jag inte kände samma press 2006, men båda gulden var otroligt kul att vinna. Fast att 2006 vinna med grabbarna nästan sista gången som vi kunde vinna något tillsammans var otroligt kul.

“Jag fick panik och ångest på samma gång”

Fredrik, du kom att vara HV71 trogen under hela din karriär i Sverige. Saknade du anbud eller betydde klubbkänslan så pass mycket för dig?
– Jag hade väl några anbud från några andra elitserieklubbar som jag övervägde noga. Varje gång kom jag fram till samma svar att skulle jag spela i Sverige så var det HV71 som gällde. Klubbkänsla är A och O för mig måste jag säga.

Varför valde du att kliva på jobbet som sportchef?
– Jag tog först ett sabbatsår efter hockeyn och hade inga planer på att någonting egentligen. Det var skönt att kunna vara uppe så länge jag ville, äta en pizza på onsdagen och spela golf på torsdagsmorgonen. 
– Det tog bara fram till hösten innan jag kände att det här inte skulle fungera. ”Jag kommer gå upp i atomer”. Jag återupptog mitt jobb som fastighetsmäklare i tre hela månader. Sedan insåg jag att det ville jag inte göra. Jag ville hålla på med hockeyn. 
– På något sätt kom jag in i HV71 och var där som assisterande tränare under två och en halv säsong. Först med Harald (Lückner) och sedan Pelle (Pär Mårts). 2005 fick jag frågan om jag ville bli sportchef efter Dag Larsson. 

Och du tackade ja direkt eller?
– Jag svarade blankt nej direkt, sprang hem, gömde mig och blev jätterädd. Hur skulle jag klara det jobbet och vara chef över Pelle Mårts som kunde allting? Jag fick panik och ångest på samma gång, skrattar Fredrik Stillman och fortsätter:
– Det gick någon vecka och jag funderade på det där. Jag hade tackat nej och trodde frågan var borta. Efter tio dagar tänkte jag ”Vilken fegis du är Fredrik som inte vågar. Du har ändå hållit på med hockeyn så länge” Jag fick väl lära mig det här med ekonomi, excel-fil, ringa lite agenter och vad man behöver kunna. 
– Jag gick upp till (Bengt) Kinell och sa att jag ångrat mig och om tjänsten fanns kvar så skulle jag ta den. Det värsta som kunde hända var att det skulle gå åt helsike. Det var tuft i början, men vi fick ordning på det till slut.

Trivdes du med att frontas utåt som sportchef under nio år?
– Jag trivdes nog aldrig med att få en massa besvärliga frågor. Jag valde en restriktiv väg och fick mycket kritik för att jag inte var tillräckligt öppen som jag borde ha varit. Det var ändå mitt sätt för att skydda klubben och spelarna. 
– Jag ville inte gå händelserna i förväg utan var det någon som skulle komma in i klubben ville jag berätta det för laget så inte spelarna först fick läsa om det i tidningarna. 
– Det fanns såklart en del utvecklingspotential från min sida, men jag höll det där hela vägen. Det fick jag både intern och extern kritik för, att jag inte kunde kommunicera lite bättre. 

“Då kände jag att jag skiter i det här och sade upp mig”

Varför valde du att jobba i Ryssland?
– Efter året 2015 med Andreas Johansson, där man sparkade honom, kände jag att klubben var på väg åt fel håll. 
– Jag hade fått ett jättetydligt uppdrag av styrelsen att sätta tonen för HV71 igen. Vi tappade av efter att vi vunnit 2010. 2011 vann vi serien, men åkte ut mot AIK i kvartsfinalen. Då fick Janne Karlsson sparken. 
– Sedan var det tre, fyra säsonger där vi åkte ut i kvartsfinalen. Då kände jag att vi hade tappat mandatet. 
– På våren 2014 fick jag ett jättetydligt uppdrag av Hans-Göran Frick i styrelsen att HV71 skulle ta tillbaka taktpinnen så vi behövde ha någon tränare som kunde ställa krav här igen. 
– Då tog vi in Andreas Johansson. Vi ledde serien vid novemberuppehållet och laget hade en fantastisk utveckling. Det blev gnäll i laget och sedan fick Andreas sparken.

Berodde gnället på att Andreas Johansson var för tuff och ställde för höga krav?
– Ja, jag tror det. Alla klarade inte av kravställningen. Det här var ändå precis vad klubben eftersträvade. Likt förbaskat gick man den vägen. I december hade klubben förlängt med Andreas för att sedan sparka honom i mars. Då kände jag att jag skiter i det här och sade upp mig. Jag sa ”Det här är fel väg att gå, jag vill inte vara med längre”. När jag gick därifrån hade jag inget jobb. 
– Sedan var jag ute och åkte motorcykel på crossbanan en dag. Då ringde David Nemirovsky. Han hade tidigare spelat en säsong i HV71 (2000/01). Nemirovsky är en Ukrainskättling som var född i Toronto. Han ringde då han satt svettig i bussen hem från någon match och frågade vad jag gjorde.
– ”Ingenting”
– ”Jag hörde att du inte hade något jobb, vill du komma till Ryssland?”
– ”Ja, vad roligt.”
– ”Jag är assisterande sportchef i Vladivostok. Om du vill får du komma hit och jobba som backtränare. Vi behöver lite nytt ledarskap här och vill spela en lite mer västerländsk hockey med att sätta lite mer press”
– ”Ja, men vart är det någonstans?”
– ”I Vladivostok.” 
– ”Vart ligger det?”
– ”En bit öster ut”. 
– ”Jag ska bara kolla med frugan hemma”
– Jag googlade fram Vladivostok på datorn. Jag bläddrade och bläddrade på kartorna och helvete vad långt bort det låg. Samtidigt tänkte jag att det inte spelade någon roll om jag skulle vara i Moskva eller där borta för jag skulle ändå inte komma hem på hela året. 

Åkte din fru med?
– Nej, hon är egen företagare så hon stannade kvar hemma. Jag bodde där själv, men hon kom och hälsade på ett par gånger. Det var en rolig resa som jag inte vill ha ogjord. Det kan vara bland det roligaste jag gjort faktiskt. Krävande, men roligt. 
– Att få alla att förstå var en utmaning. Dom var hyfsat skeptiska till mig i början eftersom jag kom dit som västerlänning. Helst ville killarna ha en sådan här på morgonen, säger Fredrik Stillman samtidigt som han markerar en smäll med öppen hand.
– ”Nu gör du så”. I stället för någon som frågar ”Hur skulle du göra det här i stället?”
– ”Berätta du, det är du som är tränare”
– Vi blev femma första säsongen och sexa andra, så det var många glada miner där borta. Vladivostok är en fantastisk stad. Jättevackert och man säger att det är Rysslands San Francisco. Det ligger på en sluttning ner mot havet och som på en halvö så solen går runt längs havet hela vägen runt. 

“Jag tror inte på att skälla eller stå och skrika på folk”

Du var ledare i Ryssland under många år, var det stor skillnad i omklädningsrummet jämfört med hur det är här i Sverige?
– Nej, det skulle jag inte säga. Alla drivs av den här passionen, lidelsen, alla älskar att spela hockey, man driver med varandra, stöttar varandra… 
– Klart att ledarskapet sätter sin prägel. Om jag får generalisera lite är det betydligt rakare och tuffare där. Ledarna skällde lite mer vid vissa tillfällen. Det ledarskapet var så djupt rotat att spelarna till och med efterfrågade det. Spelarna trodde att dom behövde skäll för att spela bra. 

Har du tagit med dig något av det ledarskapet till Sverige?
– Nej, det kan jag inte säga. Jag har kört min stil.

Som utomstående betraktare får man en bild av att du är ganska soft i din ledarstil. 
– Jag tror inte på att skälla eller stå och skrika på folk. Först handlar det om att alla ska förstå. Sedan gäller det att följa upp kontinuerligt vad man gör på isen. Är det inte tillräckligt bra måste man säga det. 
– Man kan säga det på olika sätt, men det viktiga är att när man sagt det till någon och ställt krav på en annan person måste man då följa upp det också. När det blir bra eller fortsätter vara dåligt måste man uppmärksamma det. Det är så man kommer åt individen i långa loppet. 
– Jag vill inte gå in och säga ”fan, vad dålig du är”. Det är ingen som mår bra av det. En tydlig kravställan, men du behöver inte ställa krav med knytnäven utan i stället göra det med öppen hand. 

Hur var det socialt att leva i Ryssland?
– Det var snarlikt som att bo på en annan ort här i Sverige. En viss hemlängtan hade jag såklart. Hemma är hemma. 
– Jag jobbade med hockeyn på dagarna mellan matcherna. Sedan fick jag lite ledigt på kvällarna. Då tittade jag mest på TV:n eller gick på restaurang för att äta någonting.
– Det gick bra, men var naturligtvis även långa resor. Även det tog tid och kraft. Första tre åren var jag i Vladivostok. Då tog det inrikes reguljärt nio och en halv timme till Moskva. Däremot tog det längre tid när vi flög eftersom vi hade lite mindre plan och inte långdistansplanen. Vi var tvungna att stanna halvvägs, i Sibirien, för att tanka, skrattar Fredrik Stillman och fortsätter. 
– Det var såklart lite annorlunda, men det var bara sätta sig ner, hålla käft, läsa en bok och sova lite. 

“Jag fick nog av det där att vara längst fram”

Fredrik Stillman har under hela sin tränarkarriär valt att vara assisterande tränare. Det har heller aldrig lockat honom att kliva in som head coach. 
– Jag var faktiskt head coach tre månader under sista säsongen i Vladivostok då klubben sparkade (Alexander) Andrijevskij. 
– Jag känner att jag fick nog av det där att vara längst fram då jag var sportchef och hade högsta ansvaret i HV71 under nio år. Då fick jag stå längs fram och fronta alla problemen, parera, sätt ihop allt, media, sponsorer och allt vad det var. 
– Efter den tiden ville jag tillbaka till rötterna igen. Till det här att jobba med spelet. Ska man stå på högra eller vänstra skridskon? Vilket håll ska klubban vara åt… Det är sådant jag går i gång på.

Den 7:e september 2011 kom det nyhetsflashar om att ett ryskt plan med ett hockeylag i hade störtat just efter planet lyft i staden Jaroslavl.
– Det är en av största chockerna jag upplevt. En overklighetsupplevelse. Ett rykte spreds sig om att ett plan hade kraschat i Ryssland och att Stefan (Liv) var med på det. Efter någon timme fick vi bekräftat att det var hans plan och efter någon timme ytterligare att han var med. Sedan skulle familjen åka över och identifiera honom. Allt var hemskt, Det var en mörk dag och var så även en ganska lång tid efteråt. Jag kommer ihåg minnesstunden vi hade i det som då hette Kinnarps Arena. Det var fruktansvärt tungt, säger Fredrik Stillman som tystnar en kort stund innan han fortsätter:
– Hela bygden var som helt förlamad flera veckor efter eller kanske ännu längre tid. Det tog hårt på människor eftersom Stefan var så folklig och gick hem i alla led. 

Fredrik, om du får plocka ut ett All Star team med dom spelare du spelat med, hur skulle det se ut?
– Nu skulle jag kunna göra det enkelt för mig och säga Mats Sundin, Peter Forsberg och Nicklas Lidström eftersom jag har spelat med dom alla, men jag vill plocka ut ett HV71 lag för det är trots allt dom killarna som jag har spelat med mest.
– Esa Keskinen var en fantastisk lirare som kanske inte var den tuffaste spelare som HV71 har haft, men han var makalös stundtals hos under sina år i klubben. Stefan Örnskog får bli center. Okej jag vet att Keskinen också var center, men det finns lag som spelar med tre centrar numera, skrattar Fredrik Stillman.
– Det här var jättesvårt, men som tredje forward väljer jag Uffe Dahlén. Han kom hit ner och gjorde en och en halv fantastisk säsong. Kenneth Kennholt får bli min backkollega för Stillman själv vill vara med också. Stefan Liv kom med först i slutet av min karriär, så som målvakt väljer jag Kari Takko, avslutar Fredrik Stillman.

Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"

TV: Calle Odelius listar sina bästa med- och motspelare