Djurgårdsikonen Fimpen: “Wikegård ställde mig mot väggen”

Han ställdes inför ett ultimatum av Niklas Wikegård som gjorde att han valde rollen som gnuggare.
Det gjorde att Christian Eklund blev en publikfavorit i Djurgården och nu ses som en klubbikon för DIF.
Här berättar “Fimpen”, som nu är med och jobbar på Hockeysverige.se, om sin karriär i Old School Hockey.
– Min största dröm då jag var liten var att få spela i Djurgården. När jag väl var där gjorde jag allt för att hänga kvar och hade inga drömmar om NHL eller landslaget, säger “Fimpen”.

– ”Fimpen”, det kommer från att min mormor var storrökare. Hon fimpade alltid i en stor tioliters hink. När farsan skulle möta mormor och min morsa på stan sköljde han ur hinken och stoppade ner mig i den. Istället för en babysitter gick han med hinken. När mormor såg det sa hon ”det
där är min fimphink”. Sedan dess, då jag var tre, fyra månader, har jag fått heta ”Fimpen”. Jag fick alltså en Nicokick då och det är därför jag är så speedad, skrattar Christian Eklund, ”Fimpen” kallad, då vi slagit oss ner på ett café nära han och hans pappas rörfirma i Haninge söder om Stockholm.
– Idag är det ingen som säger Christian förutom min nuvarande sambo. Det är nästan så att jag reagerar då hon säger det ”Vad har jag gjort???” Jag brukar aldrig orka berättade det här, men det är den riktiga storyn.

Lika bra vi då håller oss till namnet ”Fimpen” i den här intervjun. 

”Fimpen” inledde sin hockeykarriär i Vendelsö IK som idag inte länge har någon hockeyverksamhet.

– Jag var forward, back och målis, allting. Farsan var lagledare. Idag finns inte hockeyn i Vendelsö IK utan allt är Haninge Anchors. Jag spelade i Vendelsö under ett eller två år. Sedan gick jag till Haninge Hockey. När jag var tio år flyttade jag till Djurgården. 

Tog en plats i Djurgårdens juniorlag

Vendelsö IK är för många en fotbollsklubb med en ganska stark ungdomsverksamhet.

– Då fanns det även hockey, men jag spelade även fotboll i Vendelsö ”Rävarna”. Jag tyckte hockeyn var roligare och prioriterade den före fotbollen, egentligen lite för tidigt eftersom jag lade av med den redan då jag var tolv år.
– Jag önskar att jag hade hållit på med fotbollen längre för det tror jag hade varit bra, men samtidigt visste jag ganska tidigt att jag ville spela hockey. 

Många spelare från Vendelsö, Haninge och Handen har genom åren gått till Djurgården. Bland andra Thomas Johansson, Joakim Lundberg, Robert Ohlsson, Björn Carlsson och Christian Due-Boje (via Hammarby). Det var alltså även i Djurgården ”Fimpen” kom att hamna.

– Jag ville själv dit. Det var inte så att Djurgården var så mycket bättre än oss, bara lite. Djurgården var ett elitlag och jag kommer ihåg att jag fick åka på en veckas try-out på Hovet. Efter en vecka fick som var med där reda på om man fick en plats eller inte.
– Jag fick en plats, men det blev egentligen ganska krångligt eftersom vi tränade på Östermalm och jag bodde i Haninge. En eloge till morsan (Sarina) och farsan (Anders). Eftersom jag inte hade någon annan att åka med fick dom skjutsa mig varje dag genom stan till Östermalms IP. Sedan tränade jag och efter det åkte vi hela vägen hem till Haninge igen. Det var ingen lek, men dom körde varje dag under ett par år. Jag hade aldrig varit här idag utan dom. 

"Fimpen" spelade flera säsonger i allsvenskan innan han tog klivet till Djurgårdens A-lag. Foto: Ronnie Rönnkvist

Det juniorlag han kommer upp till innehåller en rad blivande storspelare så som Kristofer Ottosson, Niklas Anger, Marcus Nilson, Jonas Forsberg, Michael Holmqvist…

– Det var många bra killar i det laget, avbryter ”Fimpen” och fortsätter:
– Jag var inte bland dom bästa i det här laget utan jag låg i mitten och skvalpade. Speciellt var det så i junioråldern. Då kom (Niklas) Kronwall, Stefan Pettersson och dom här grabbarna underifrån och som blev någonting.
– Vi vann nästan allting och var väldigt, väldigt bra. Nästan alla i mitt lag var TV-puckare förutom jag och två, tre till. Jag var inte heller juniorlandslagsman, men jag tror att det var sju eller åtta landslagsmän i vårt lag. 

”Fimpen” Eklund var också inställd på att när det skulle komma att handla om seniorhockey för hans del så skulle han få se sig om efter en annan klubb.

– Ja, jag förstod ganska snabbt att jag inte skulle få gå upp i Djurgårdens A-lag eftersom det var grabbar före mig. Jag var ändå ganska nöjd eftersom jag trivdes väldigt bra med grabbarna i laget. Vi hade så himla kul tillsammans. 

"Var ledsen över att jag inte kom med i TV-pucken"

Där och då sved det för ”Fimpen” att inte få chansen att spela TV-pucken, men ganska snabbt skakade han av sig den olusten.

– Visst var jag ledsen över att jag inte kom med eftersom jag aldrig fick en sådan fin jacka som dom som var med fick och gick och buffrade upp sig med, skrattar Eklund och fortsätter:
– På den tiden handlade det inte om att man inte kom in på hockeygym om man inte spelat TV-pucken. Men för mig var det ändå ingen ”big deal”, precis som det ska vara. Nu är det lavinartat och helt galet, vilket är tråkigt eftersom TV-pucken är en fin grej. Tyvärr förstörs turneringen av all den här hetsen.
– Jag var snarare sur på tränarna som inte tog ut mig. Den ena var ”Sia” (Sivert Svärling) som nyligen gick bort. Jag var sur på honom men jag förlät honom, säger ”Fimpen” med ett leende.
– I junioråldern hade jag det lite tufft eftersom jag var så pass liten. Det var många matcher där jag inte fick spela, men jag krigade vidare eftersom jag tyckte det var jättekul att få spela hockey.

Tappade du aldrig lusten för hockeyn när du inte fick så mycket speltid i junioråldern?
– Nej. Samtidigt vann vi mycket och jag tyckte det var kul att få vara med, vinna matcher och kriga om platsen. Det fanns inget annat för mig. Vad skulle jag göra annars? Jag ville ju spela hockey. I alla fall fram till det att jag var 20 år. Sedan fick jag se. Efter min sista J20-säsong var det bara att ta grejerna, dra och byta lag. 

Lasse Falk och "Fimpen" hade väldigt svårt att komma överens i Huddinge. Foto: Ronnie Rönnkvist

Istället för att ta klivet upp i Djurgårdens A-lag kom ”Fimpen” att hamna i Haninge.

– Haninge låg i Division 1 då, vilket idag motsvarar allsvenskan. Det var ett väldigt lyft för mig att få komma och spela med gamla storspelare som (Stefan) ”Keegan” Andersson, Kenta Olsson, Stefan Northman… Det var grabbar som hade varit med ett tag. Exempelvis hade ”Keegan” spelat i Elitserien (AIK).
– Det var för mig coola killar att spela med. Även ”Robban” Ohlsson och Stefan Pettersson var där. På den tiden fick man ta av sig visiret när man blev senior så hela första säsongen gick till att tycka det var coolt att åka runt utan visir. Det här var en riktigt rolig säsong. 

"Bad Lasse Falk att dra åt helvete"

Det blev en säsong i Haninge innan ”Fimpen” värvades till Huddinge.

– Jag hade ett jättebra första år där med Lasse Falk. Lasse Falk är Lasse Falk, han är tuff. Det är ingen lek att ha honom som tränare.
– Han är en av dom bästa tränare jag haft hockeymässigt, men socialt… Jag var inte redo. En 21-årig kille som kan och vet allt, men jag lärde mig mycket av honom. Vi kom inte överens och jag fick inte spela något andra säsongen.
– Till slut bad jag honom att dra åt helvete. Sedan sket jag i att komma dit och slutade med hockeyn helt i två månader. Istället var jag hemma och spelade innebandy. Dessutom började jag jobba här hos farsan. 

Då tog hockeykarriären en oväntad vändning efter ett samtal från dom värmländska skogarna.

– Sunne av alla lag ringde mig. Det kom verkligen från ingenstans. Jag satt där hemma och tänkte ”ska jag ta det här?”
– Jag lånade morsans bil, åkte till Värmland helt själv. Mitt ute i skogen. Jag tränade två träningar, sedan ville dom skriva kontrakt. Det handlade inte om några pengar. Jag fick 3 000 spänn, men hade en lägenhet som kostade 6 000 så jag gick back, säger ”Fimpen” med ett lätt skratt och fortsätter:
– Någonting gjorde att jag ville stanna kvar och spela där. Det var också ett väldigt hockeyintresse i Sunne. Jag som kom från Huddinge var van med 200 åskådare på läktaren. I Sunne var det 600-700 och det stod i tidningarna om oss. Jag var en av stockholmarna och det blev lite hypat kring det.
– Första matchen, mot Grums, gjorde jag tre poäng, två mål och en ass. Då var det ”han är bra”. Sedan dröjde det tre månader innan nästa poäng kom.

Innan vi släpper tiden i Huddinge, det lag ”Fimpen” spelade med där innehöll en rad skickliga spelare så som Kristoffer Ottosson, Sanny Lindström, Niklas Kronwall, Markus Matthiasson med flera. Trots det lyckas inte laget ta sig upp i Elitserien.

– Många av spelarna du nämner var unga då. Jag tror Lasse (Falk) kvävde många av oss unga spelare så vi inte vågade spela ut. Ottosson var ju nästan larvigt bra den säsongen, men vi lyckades inte få till det. Bland annat var Matthiasson väldigt nedtryckt.
– Vi hade ett väldigt bra lag. Fredrik Lundin, gamla bajaren var där, Lasse Thunell, men jag tror inte det var många som tyckte det var kul med hockey då vi hade honom. Jag skulle säga att det var Lasses svaghet. Styrkan var enkelhet i spelet, men det är en balansgång för det måste vara kul också.
– Han sa till mig hela tiden ”Du kommer spela i Elitserien om du gör som jag säger”. ”Varför ska jag tro på det, du som inte ens låter mig spela” Sedan kom han efter en match på Hovet ”Vad var det jag sa?”. Då började jag garva och kunde inte tycka något illa om honom. Det är en hatkärlek, säger förra Djurgårds-ikonen med ett leende. 

Christian Eklund i den ikoniska "Flamman-tröjan" 2004. Foto: Bildbyrån

Efter säsongen i Sunne var det Oskarshamn som plockade upp ”Fimpen”. Det blev som ett genombrott för honom där och han svarade för 21 mål och totalt 44 poäng på 42 matcher. Ånyo fick han dessutom sammanstråla med Robert Ohlsson som idag tränar Skellefteå i SHL.

– Jag ville till Oskarshamn redan innan eftersom (John) "Jompa" Nord spelade där sedan tidigare. Han försökte få dit mig redan före jul då jag spelade i Sunne, men då ville dom inte ha mig.
– Jag stannade istället kvar i Sunne och gjorde bra ifrån mig där. Speciellt i slutet. När jag kom till Oskarshamn släppte allt. Jag slutade fyra i allsvenskans poängliga efter att ha gjort 44 poäng på 42 matcher. Hockeylivet lekte.

Vad var det som gjorde Oskarshamn så speciellt?
– Intresset runt omkring. Vart jag än var snackade folk hockey med mig. Där var jag nästan ett proffs och jag fick rabatt på ställena jag gick.
– När jag var i skivaffären stod jag och snacka skivor med dom där, det var alltid mycket folk på läktaren och så vidare.
– Jag ville egentligen ville vara kvar i Oskarshamn eftersom det hade gått bra där. Samtidigt hade jag varit och tränat med Djurgården lite så dom hade visat intresse. Jag visste att dom hade ögonen på mig, men det var inte aktuellt att gå dit just då. 

"Var en razzia när vi spelade mot Leksand"

Trots att ”Fimpen” ville stanna i Oskarshamn och han gjort stor succé där blev det alltså ingen fortsättning för honom i klubben.
– Jag hade 4 000 kronor i månaden, men ville ha 6 000 kronor säsongen efter. Det fick jag inte. Då hade jag vunnit poängliga samtidigt som det fanns grabbar i laget som tjänade 20 000 kronor.
– Då drog jag istället till deras värsta konkurrent, Tingsryd, bara för att jävlas. Jag fick ett bra kontrakt där också. Det fanns ganska många klubbar som ville ha mig efter den säsongen eftersom jag vunnit poängligan i Oskarshamn. Inga Elitserieklubbar, men lag i allsvenskan. Bland annat Rögle.
– Varför just Tingsryd annars? Jag vet egentligen inte. Det var inget jättekontrakt. Jag fick 10 000 spänn. Sedan gick det såklart inte att göra av med några pengar där nere så på så sätt var det bra. 

Tiden i Tingsryd blev väldigt speciell för Eklund. Foto: Ronnie Rönnkvist

Tiden i Tingsryd blev turbulent, inte speciellt då för ”Fimpen” utan mer för att saker och ting runt om inte alltid var som det skulle.

– Dom hade en liten fin vana i Tingsryd att dom inte betalade skatt för oss spelare. Jag fick ett samtal någon kväll. ”Du har betalat 300 spänn i skatt på ett halvår”.
– Någonstans hade man fifflat. ”Här har du dina pengar”. Korkat som jag var tyckte jag bara ”Vad bra, 10 000”
– ”Vi pröjsar in din skatt senare”
– ”Okej”.
– Klart att jag förstod att det var något fuffens, men jag valde att inte bry mig så mycket, men jag fick pröjsa in den där skatten ur egen ficka och blev även av med en bil jag hade fått. Dom snodde allt.
– Det var en razzia när vi spelade mot Leksand. När vi kom in i omklädningsrummet efter första perioden kom Dan Hobér in och sade: ”Bara så ni vet grabbar så har det varit razzia här. Dom har gripit fyra av våra högsta i klubben. Polisen är här utanför och vi får se om vi har något lag kvar imorgon” Vilken bra ”pepping” det var inför andra perioden, skrattar Eklund. 

Nobbade Djurgården – då vann de två guld

Då blir han kontaktad av K-G Stoppel i Djurgården.

– ”Jag såg att det var strul i Tingsryd och vi behöver en kille som vill köra”. Då tog jag den chansen.
– Det är inte så många som vet om det men jag hade fått chansen av Djurgården även tidigare. Då jag åkte till Sunne ringde K-G Stoppel mig. ”Tjena, du kan få komma upp till Djurgårdens A-lag nu”. Det här var precis då jag kommit in i Sunne. ”Jag vet inte hur mycket du kommer få spela. Vi har Hardy Nilsson här och det kan bli så att du bara får vara med och träna men inte spela matcher”
– Då tackade jag faktiskt nej eftersom jag ville spela matcher. Djurgården tog dit Christian Sjögren istället. Han vann två guld. Jag brukar säga till honom att det där är mina guld ha ha… skämt åsido så gjorde han det bra.
– När jag fick frågan från Djurgården andra gången då tackade jag faktiskt ja och då var jag mer mogen också. Jag kom dit vid jul. Kenta Johansson var tränare och i första matchen spelade vi mot Södertälje på Hovet. 

Fick du en stor roll inledningsvis?
– Ja, jag fick en stor roll redan då jag kom till Djurgården. Redan i första matchen fick jag lägga en straff mot Roffe Wanhainen som jag brände.
– Jag fick spela mycket och var också outtröttlig på den tiden. Jag tror det var med Kyösti Karjalainen och Micke Johansson jag fick gnugga. Vi gjorde bra ifrån oss i slutet av säsongen, men även i slutspelet. Efter den säsongen skrev jag ett treårskontrakt. 

"Wikegård ställde mig mot väggen"

Säsongen efter kliver Niklas Wikegård in i Djurgårdens bås.

– Då fick jag göra ett val. Han ställde mig mot väggen. Jag var center på den tiden. Då frågade han mig ”Antingen satsar du som center, playmaker i någon av topp två linorna” Där hade vi Ottosson, Espen Knutsen och Micke Johansson. Vi hade sjukt bra centrar. ”Eller så väljer du att bli en tredje, fjärde-gnuggare, då kan du spela här i tio år”
– Jag valde att gnugga i tredje, fjärde, bli duktig på boxplay och ”döda ner” spelare. Det blev att jag bytte spelstil, nästan på dagen, för jag var inte så från början. Nu skulle jag bli bra på att teka, täcka skott och spela boxplay.
– Det här övade jag på hela den säsongen och mycket riktigt fick jag spela mycket i dom situationerna. 

Niklas Wikegård var den som fick "Fimpen" att bli en gnuggare. Foto: Bildbyrån

Hur känner du idag kring att du gjorde det bytet?
– Klart att jag hellre hade varit en Fredrik Bremberg och gjort en massa poäng, men jag var inte tillräckligt bra och hade då inte fått spela.
– Jag tycker det var stort av Wikegård att säga ”Vill du spela kvar och mycket, gör så här”. Nu hade jag haft honom i juniorerna och kände honom ganska bra.
– Idag är jag glad att jag gjorde så och jag tyckte om det jobbet. Jag hade nog aldrig heller blivit en så pass bra spelare om jag försökt stånga mig in som första- eller andrafemman-spelare. 

"Min största dröm var att få spela i Djurgården"

Nästan halva Djurgården spelade i olika landslag, men det blev aldrig riktigt aktuellt för ”Fimpen” att dra på sig landslagströjan.

– Jag var inte tillräckligt bra…

Tänkte du ens i sådana banor?
– Någon säsong då det gick ganska bra, jag tror det var Hardy (Nilsson) som hade hand om landslaget, då tänkte jag att kanske jag skulle få chansen. Han tog in lite konstigt folk, så jag tänkte att dom kanske skulle skriva fel i sin dator så även jag kom med där ha ha…
– Jag tänkte nästan aldrig på landslaget. Mitt problem var att min största dröm då jag var liten var att få spela i Djurgården. När jag väl var där gjorde jag allt för att hänga kvar och hade inga drömmar om NHL eller landslaget. Jag levde redan i min dröm då jag spelade i Djurgården.
– Idag säger jag till mina barn om dom ska drömma att då drömma om NHL. Sikta mot stjärnorna så kanske du kommer en bit på vägen dit i alla fall. 

Då var det väl inte lika vanligt att drömma om NHL som det är idag?
– Idag vill knappt ungarna spela i SHL, men jag hade nått mitt mål då jag var 24 år och hade kommit till Djurgården. Jag kände att det inte kunde bli bättre.
– Jag är också glad att jag spelade kvar där så pass länge. Jag ville inte heller gå någon annanstans. Problemet var att jag kanske kunde bli lite bekväm, men jag trivdes hela tiden bra i Djurgården. 

En stor anledning till att ”Fimpen” valde att stanna i Djurgården var sammanhållningen vid sidan av isen.

– Den betydde allt. När det gick tungt orkade vi tack vare den hålla ihop. Vi bytte nästan aldrig spelare. Som mest kunde det vara fyra, fem nya inför en säsong. Annars var det (Björn) Nord, ”Otto” (Kristofer Ottosson), ”Falken” (Nichlas Falk), ”Jimpa” (Ölvestad), Ronnie (Pettersson)…
– Jag kan nästan rabbla upp 15 namn som inte byttes ut. Vi umgicks även mycket med familjerna utanför isen, vilket inte är så vanligt i Stockholm. Spelar man i Karlstad bor oftast alla inflyttade bredvid varandra.
– Vi hade en perfekt mix och hade kunnat täcka skott med ansiktet för dom här grabbarna. Tyvärr vann vi aldrig guldet, i alla fall inte jag. 

Utlandsäventyr i Tyskland: "Coachen hatade svenskar"

Inför säsongen 2005/06 bryter Christian Eklund upp från Djurgården och ansluter tillsammans med Rolf Wanhainen och Martin Lindman till tyska Augsburg.

– Augsburg hade en svensk/kanadensisk coach, Randy Edmonds. Roffe kände jag lite från Huddinge innan. Jag ville testa något nytt och hade en dialog med Djurgården om det. Dessutom ville jag, innan jag lade av, testa på att spela utomlands. Då passade Tyskland bra eftersom jag bland annat kunde tyska. Min mormor är tysk.
– Det var en jättekul säsong, men familjen trivdes inte så bra. Vi spelade i ett fattigt lag längst ner i München. Det var åtta timmar i buss till nästan
alla matcher och då fick familjen vara själva. Ganska tidigt bestämde jag mig för att inte vara kvar där mer än en säsong.

”Fimpen” hade möjligheten att stanna kvar i Tyskland ytterligare en säsong, men valde att flytta hem till Stockholm och spela för Djurgården.

– Vi fick en annan kanadensisk coach (Paulin Bordeleau) när Randy fick kicken. Den coachen gillade inte svenskar och framförallt inte mig så mycket även om jag fick spela.
– Jag hade chansen att spela i andra tyska lag, Iserlohn och Mannheim, som erbjöd mig bättre kontrakt än att åka hem. Vi tog beslutet att åka hem ändå och jag trivdes alltid bäst i Djurgården. (Johan) Kellerstam var där, K-G Stoppel, alla var där och det behövde jag. Jag är en vanemänniska.

Sammanhållningen med lagkompisarna var alltid viktig för "Fimpen" (till höger). Här med Robin Figren och Jacob Josefson 2008. Foto: Bildbyrån

"Jag älskade att jobba hårt och spela fysiskt"

Hur var kontakten med Djurgården då du ville komma ”hem” igen?
– Det var inga problem och Djurgården var schyssta och visste att jag ville dit samtidigt som ville ha mig. 

Du är då trots allt på toppen av din karriär då.
– Ja, och jag mådde bra av det här utlandsäventyret. Jag hade erbjudanden från några andra klubbar där jag skulle få lite bättre betalt, men det fanns inte på kartan att jag skulle byta det mot Djurgården.
– Mitt mål sedan jag var liten var att spela i Djurgården och det var där jag ville vara. Sedan var jag lagom dålig för att inte bli värvad, men också lagom bra för att inte bli sparkad ha ha…
– Det var som att komma hem igen. Samma grabbar var kvar. Jag hade också kontakt med ”Otto” och flera andra grabbar från laget under tiden jag bodde i Tyskland. 

Du kallades för en ilsken grythund efter en match…
– Jag ville vara i ansiktet på motståndarna och göra allt för laget. Min roll var inte att göra avgörande poängen utan den var att jobba ner motståndarna. Speciellt i slutspelen. Sedan käftade jag väldigt mycket. Jag älskade att jobba hårt och spela fysiskt. Dom skickade in mig och några terriers till för att jaga, jaga, jaga.

Är du med på varför du blev kallad för ilsken grythund?
– Ja, jag förstår exakt. Det är passande och jag älskade att ha den rollen. Det fanns inget roligare än att komma in och möta Jörgen Jönsson och dom här grabbarna. Vi skulle stänga ner motståndarnas bästa grabbar så dom skulle tycka att det var tråkigt att spela hockey.
– Får man uppskattning från laget och publik ”Ni spelade 0-0 och stängde ner landslagsfemman” då är det riktigt kul att ha den rollen. Att få dom femmorna att åka och byta tidigt för att slippa oss, komma under skinnen på dom…, säger ”Fimpen” med ett leende. 

Kände du uppskattningen från fansen när ni gjorde det är ”grythundsjobbet”?
– Ja det tycker jag, om jag täckte skott eller så. På Hovet, till slut blev det så att jag nästan ville att motståndarna skulle få skjuta så jag kunde täcka skott, få pucken i magen och höra jublet. Det var för oss i tredje- och fjärdefemman som att göra mål.

Hovet är väldigt tajt, känner man av den här närheten som spelare eller blir det som vilken isyta som helst?
– Det känner man av. Jag har spelat i Tyskland då det var 19 000 åskådare på läktaren, men det var ändå inte alls i närheten av hur det är att spela på Hovet. När det är mycket folk och bra match är det inget som slår Hovet.
– Jag gillar det här gamla som är på Hovet, att man får gå i branta trapporna upp och sätta sig på läktaren för att kolla hockey. Det är ingen lyx eller någon jävla bastu. 

Christian Eklund var assisterande kapten i Djurgården under tre säsonger. Foto: Bildbyrån

"Blev förvånad över att jag fick kaptensroll"

När Christian Eklund återkom till Djurgården inför säsongen 2006/07 utsågs han till assisterande lagkapten.

– Det var också en barndomsdröm och det blev en viktig roll för mig. Jag blev väldigt förvånad över att jag fick den rollen eftersom vi hade många bra ledare i laget, men jag var väldigt stolt över den.

En anledning till att han fick ett A på bröstet, tror ”Fimpen” själv, var att han hade den uppoffrande rollen på isen.

– Ja, men också att jag var omhändertagande i omklädningsrummet. Jag småskojade och det gjorde nog mycket att jag är framåt som person. Jag tror att jag kunde peppa folk.
– Sedan hade jag, precis som många andra i laget, ett uppoffrande spel på isen. Vi hade en modell som kommit från ”Challe” (Berglund) och neråt, som vi ville att alla skulle falla in i, att alla jobbade hårt och inget blaj. Att vara en riktig Järnkamin. För mig var det då en ära att forma spelarna som var på väg upp. 

Säsongen 2009/10 gick Djurgården till final mot HV71.

– Det speciella som gjorde att vi gick till final var Hardy Nilsson. Samtidigt hade vi en sjukt bra juniorverksamhet. Bland annat fick vi upp (Patrick) Cehlin, (Jacob) Josefson, (Marcus) Krüger och några till.
– Det var verkligen ”Hur många juniorer finns det, har jag något jobb kvar snart?”, skrattar ”Fimpen och fortsätter:
– Dessutom hade vi en häftig sammanhållning, men stora faktorerna var Hardy Nilsson och Marcus Ragnarsson. ”Ragge” spelade 30 minuter per match och jag tror inte att jag sett någon spelare spela så bra hela tiden under en säsong. Dessutom hade han bara en axel eftersom den andra var helt paj.
– Innan Hardy kom var jag lite bekväm. När han kom fick jag upp intresset för hockeyn ännu mer eftersom han kom med nya idéer. Han skruvade verkligen hjärnan på mig och kom med så roliga grejer på träningarna. Dessutom kom han med nya idéer på hur vi skulle spela hockey.
– Det var som att jag var junior igen då vi hade honom. Jag tyckte det var häftigt att få den känslan igen trots att jag var över 30 år. ”Fy fan vad jag tycker det är kul med hockey”.

Varför räckte ni inte till mot HV71 i finalen?
– Vi vann första matchen. Sedan var det fem raka matcher som slutade oavgjort och sedan gick till förlängning. Det var tillfälligheter som avgjorde,
men HV71 hade också ett väldigt bra lag. Bland annat spelade (Stefan) Liv grymt bra.
– Sedan tror jag HV71 hade lite mera spets. Bland annat hade dom (Teemu) Laine, (Johan) Davidsson och grabbarna. Vi hade HV71 flera gånger på kroken. Vi ledde med 3-0 i match fem, men tappade till 3-3 och förlorade sedan i sudden. Dessutom hade vi ett stolpskott innan dom avgjorde.
– Att vara i en så lång slutspelsbubbla var något speciellt. Jag kommer knappt ihåg slutspelet eftersom man är i den här bubblan hela tiden. 

Djurgården föll på målsnöret i slutspelet 2010, mycket tack vare HV:s Stefan Liv. På bilden: Christian Eklund och André Petersson. Foto: Bildbyrån

"Kan gräma mig över att vi inte kunde vinna guld"

Då kände du såklart en besvikelse över att förlorat finalserien, men kan du så här i efterhand vara stolt över vad du och ni som lag presterade den säsongen?
– Då var det en besvikelse, men idag är jag stolt över att vi tog oss till final. Det roliga var att ingen trodde på oss innan säsongen. Alltså precis tvärtom mot då vi åkte ur när alla trodde på oss.
– Självklart hade jag velat vinna, men jag tycker det är väldigt stort att ha fått spela en SM-final. Men visst hade jag velat haft en vinst på mitt C.V.
– Jag kan gräma mig över att vi inte under alla mina år jag spelat för Djurgården kunnat vinna ett guld. Det är surt.

Vad ser du som höjdpunkten i Djurgårdströjan vid sidan av finalspelet 2010?
– Det är nog också med Hardy, kvartsfinalspelet mot Luleå. Vi låg under med 3-0 i matcher, gick upp till 3-3, men sedan förlorade vi. Dom matcherna och det trycket var sjukt häftigt att fått vara med om.
– När jag kollar tillbaka är nog junioråren roligast. Många stressar sig igenom barndomsåren för att så snabbt som möjligt komma till A-laget. Men när jag tänker på då jag hade som roligast var då vi åkte på cuper när vi var små eller juniorer.
– Man käkade godis. När vi åkte på en SuperElit-helg och spelade mot MoDo och Skellefteå smugglade vi in chips på rummet. Sedan satt vi där, käkade chips och spelade TV-spel.
– Sportsligt var det självklart grymt att få spela på ett fullsatt Hovet. Jag får nypa mig i armen när jag tänker på att jag har fått vara med om det.

Säsongen 2011/12 är mörk i Djurgårdens historia då ett favorittippat Stockholmslag fick lov att lämna Elitserien.

– Den resan var jäkligt tung. Vi var guldtippade och hade ett bra lag, men vi fick inte ihop det eller kemin att stämma i laget. När man mentalt har grävt ner sig så pass djupt som vi gjorde är det svårt att ställa om i en kvalserie.
– Vi krossade Rögle i första perioden och kände att om det här var kvalserien så kommer det vara lugnt. Rögle lyckas få in några studspuckar och vann matchen. Vi började alltså med en torsk hemma. Då var det bara…, säger Eklund och skakar på huvudet samtidigt som han tittar ner på bordet en stund innan han fortsätter:
– Det blev klart att vi skulle åka ur efter att ha förlorat mot Leksand. Redan där och då bestämde jag mig för att spela kvar oavsett om jag skulle behöva göra det gratis. Det var mest pinsamt eftersom alla runt omkring mig är djurgårdare. Vi hade åkt ur med den här stora fina föreningen. 

Fick du personligen något skit för debaclet?
– Jag kom undan ganska bra. Visst fick jag lite gliringar då jag var och handlade på ICA Maxi här i Haninge. Det var folk som skrev ”sopor” på min
brevlåda, men annars var det inget speciellt.
– Jag var också ganska snabb i intervjuerna efter att säga att jag skulle spela kvar. Det var bara att vara ärlig, vi var för dåliga. Ingen i laget ville åka ur och gjorde allt vi kunde för att inte göra det, men det funkade inte. Det tror jag folk förstod. 

Christian Eklund hade en strulig säsong när Djurgården spelade i allsvenskan 2012/13. Foto: Bildbyrån

Under säsongen var det förutom målvaktstränaren Thomas Magnusson sju tränare in och ut i laget, ”Challe” Berglund, Tomas Montén, Tony Zabel, Mikael Johansson, Nichlas Falk och Hardy Nilsson. Givetvis påverkade den omsättning på ledare gruppen.

– Det var en väldig osäkerhet från klubben. Jag tror att hade vi haft kvar Hardy Nilsson hela tiden så hade vi klarat det. Samtidigt ville han inte vara kvar.
– Det blir stökigt när först Tony Zabel kom in för att sedan åka ut. Sedan kom ”Falken” och ”Challe”… Det var en jävla ”meck” och till slut visste man knappt vem som bestämde. Det var en väldigt rörig säsong. Det skrek panik från klubben och det spreds till spelarna.
– Med det laget skulle vi aldrig åkt ur och det var alldeles för dåligt av oss spelare. Jag tror det handlade om att man skrev upp oss ”Djurgården har ett guldlag”. Då kände vi spelare att den här säsongen blir den då vi vinner guld. När det inte gick bra tänkte vi nog ”Vi har så bra spelare att det kommer lösa sig”.
– Helt plötsligt fick Hardy sparken ”oj, nu är det visst panik”. Sedan handlade det om ett mål som gjorde att vi hamnade i kvalserien. Jag kan säga att komma uppifrån och spela kvalserien, det är inte kul. Jag har även spelat med Oskarshamn på väg upp och då är det mycket lättare.

"Läkaren ringde mig och sa att jag kunde bli förlamad om jag körde vidare"

Hur upplevde du spel i allsvenskan?
– Det var svårare att spela i allsvenskan än i Elitserien. Dessutom var jag skadad och hade dålig känsel i vänsterarmen. Jag hade fått en nackskada som påverkade. Det är ett diskbråck som ligger mot en nerv, vilket jag fortfarande känner av.
– Jag missade en massa matcher. När jag väl var med, så fort jag fick en tackling tappade jag känseln. Det blev ingen bra säsong och jag gjorde bara 26 matcher i grundserien. Jag hade velat bidra mer.

Bestämde du dig under säsongen att det skulle bli din sista tack vare din nervskada?
– Nej, jag ville köra vidare. Det var ”Challe” Berglund som sa att jag inte skulle få köra vidare. ”Hade du varit min son hade du inte fått spela”.
– Jag vägrade först sluta och sa att jag kommer spela. Då fick läkaren ta tag i det. Han ringde mig och sa att jag kunde bli förlamad om jag körde vidare. Jag gjorde röntgen och allt möjligt, men till slut sa man att dom inte kunde spela mig ”Det skulle inte vara schysst mot dig själv”.
– Efter det spelade jag några matcher i Haninge och försökte göra en rolig grej av det med ”Linkan” (Fredrik Bremberg). Jag visste att jag inte kunde spela utan jag lockade bara hit honom, säger ”Fimpen” med glimten i ögat.

Christian Eklund var en publikfavorit som spelare är en Djurgårdsikon efter avslutad karriär. Foto: Bildbyårn

Hur känner du kring ditt avslut som hockeyspelare?
– Jag hade velat bestämma själv när jag skulle sluta. När jag förstod hur omfattande skadan i nacken var, jag hade kunnat bli sittande i rullstol, klart att jag då tycker det var ett bra beslut av ”Bengan” (Bengt Gustavsson, läkare) att säga att jag inte jag skulle spela mer. 

"Har blivit en hockeynörd efter att jag lagt av"

Även om Christian ”Fimpen” Eklund idag brinner för hockeyn så har han inte under sin långa karriär varit någon direkt hockeynörd.

– Jag har faktiskt inte varit någon hockeynörd alls. Det har jag blivit efter det att jag lagt av.
– Under hela tiden har jag haft ett stort musikintresse som jag delat mycket med ”Björne” Nord. Vi hade mixade CD-skivor som vi brände, men även kassettband där han i olika konvoluten skrev vilka låtar det var.
– Det här intresset delade jag med några i laget. Jag träffar fortfarande ”Björne” och hans bror John för att lyssna på och snacka musik. 

Var du på mycket konserter också?
– Ja, och jag brydde mig inte så jättemycket om hockeyn vid sidan av. När jag sedan fick barn har jag följt dom och blivit mer hockeynörd.
– Innan tyckte jag om musik och att spela hockey. Annars, jag skulle aldrig kolla på en annan match, men nu gör jag det. Nu har jag barn som är i rullorna så idag är jag med dom och kollar varje match.

Vilken är den mest minnesvärda konsert du varit på?
– Jag var på någon The Cure konsert när dom fortfarande var heta. Den mest minnesvärda tror jag är senaste Bob Dylan-konserten jag var på. Det var på Waterfront och den var skitdålig. Jag tog med mig min äldsta son (William) ”Nu ska vi gå på Dylan och du ska få höra några riktiga klassiker”. Dylan spelade inte ens en klassiker utan bara en massa jazz (Skratt).
– Björne tog med mig på någon Lou Reed-konsert när han mer eller mindre bara stod och stämde gitarren hela konserten.
– Annars skulle jag säga att John Holm-konserten jag var på nyligen med Björn, John och några till var väldigt fin. Det var i en källare där det bara var 50-60 pers och kollade. 

---

Sanny Lindström: "Därför vinner Färjestad SM-guld"