En av Tingsryds stora spelare genom historien är Bengt-Göran Karlsson. I dagens Old School Hockey berättar “Mysing” om den fina karriären.
TINGSRYD (Hockeysverige.se)
Hovmantorp. Från den lilla orten i Småland kommer en av1960 och 1970-talets mest lovande talanger, Bengt-Göran Karlsson. Många kanske inte känner honom som just Bengt-Göran Karlsson, men lägger vi till smeknamnet ”Mysing” är det nog en hel del av er läsare som drar på mungipan och minns honom.
– Smeknamnet ”Mysing” kommer från en prisutdelning i friidrott hemma i Hovmantorp. Jag fick ta emot en bronsmedalj. Jag mös då jag fick gå fram och hämta medaljen. Då var det någon som sa ”Mysing”. Jag kan ha varit nio, tio år, berättar ”Mysing” Karlsson då hockeysverige.se träffar honom för en intervju på hans altan hemma i Tingsryd.
Berätta, var hittar vi Hovmantorp?
– Från Växjö sett ligger det två mil österut. Hovmantorp är ett glasbrukssamhälle. Jag tror att man tidigare hade tre eller fyra glasbruk i det samhället så de flesta som bodde där sysselsatte sig med glasbruksarbeten.
– Nu tror jag faktiskt det inte är något av glasbruken kvar och det är verkligen tragiskt.
När ”Mysing” växte upp där var ishockeyn och idrott relativt stort.
– Vi hade en utomhusbana och spelade mot Lessebo, Tingsryd, Åseda, Lenhovda och så vidare. Det var nära till alla matcher, men vi var aldrig åt Växjö-hållet och spelade till utan det var nästan alltid mer österut.
– Friidrotten höll jag bara på med lite vid sidan av, annars spelade jag även fotboll i Hovmantorp. När jag sedan gick till Rögle spelade jag där och senare även i Västerås IK. När jag kom ner hit till Tingsryd jag lite i Hovmantorp igen.
Varför valde du att satsa på just hockeyn då du även var ganska lovande i fotboll?
– För det första kom jag in till Öster i hockeyn. Då spelade Öster i Division 2.
– Jag lyckades ganska snabbt i Öster och kom mer i pojklag, juniorlag och A-lag redan då jag var 14 år.
Spelade i Öster: “Hade runt 6000 åskådare”
Sågs du redan då som en stor talang?
– Det vet jag inte, men jag var med juniorlandslaget på lägren man hade på Bosön. På den tiden var det Lars-Erik Sjöberg, ”Lill-Strimma” (Lennart Svedberg) och många andra roliga killar med.
– Nu minns jag inte så mycket från själva lägren mer än att jag var nervös då jag tog tåget upp till Stockholm. Det var en av första gångerna jag var i Stockholm så det var rätt stort. ”Lill-Strimma” och killarna var såklart redan då bra, men inte några stjärnor ännu.
Växjö är en fotbollsstad, men hur stort var hockeyintresset då du flyttade dit?
– Då var det rätt stort och vi hade runt 6000 åskådare på kvalmatcherna mot Hagfors (Viking) och dom här lagen den säsongen vi gick upp till allsvenskan. Vi spelade bredvid Värnensvallen. Man kan säga att planen låg där man nu byggt den nya hallen.
– Jag spelade tillsammans med bland andra Tommy Svensson. Han var kluriga som hockeyspelare, men hade då börjat satsa mer på fotbollen. Efter säsongen i högsta serien lade han av med hockeyn. Vi hade ett par fotbollsspelare ytterligare med, men alla slutade med hockeyn då. Tillexempel Karl-Axel Blomqvist.
– Djurgården var bra på den här tiden och när dom kom ner för att spela mot oss var jag bara 17-18 år. Rolle (Stoltz) var med liksom Lasse Björn och (Sven) Tumba. ”Stöveln” (Carl-Göran Öberg)…
– Det var lärorikt att spela mot dem här och var också det jag ville göra. Jag hade ingen press på mig utan jag gick bara ut och körde. Jag lyckades dessutom väldigt bra under åren jag spelade i Öster.
I kvalet upp till högsta serien stötte ”Mysing” Karlsson för första gången på Des Moroney som då spelade i Fagersta.
– Precis. Han var tuff då han kom över till Sverige och Fagersta, vilket var hans första klubb.
– Vi hade våra duster genom åren. När jag var i Västerås crosscheckade han mig i ansiktet. Det var i ett av första bytena. Jag skulle bryta in vid blå linjen. Då kom Des och träffade mig med klubban rätt över munnen. Tänderna lossnade och stod rakt in i munnen, men läkaren drog dom till rätta.
– Jag fick ett tandskydd och spelade faktiskt vidare. Efter matchen fick jag åka till lasarettet, men allt klarade sig rätt bra, säger ”Mysing” Karlsson med ett skratt då han tänker tillbaka på Des Moroney som sedan skulle bli hans lagkamrat i Tingsryd.
Det blev bara en säsong för Öster i dåvarande Allsvenskan/Division 1 som högsta serien i Sverige hette vid den här tiden.
– Stig Svensson och Öster satsade främst på fotbollen. Som jag sa fick inte fotbollsspelarna vara med i ishockeyn längre. Några år senare blev Öster dessutom Växjö HC.
– Stig var egentligen inte alls inblandad i ishockeyn utan det var Rune Rydén, men också John Sonnbjer som var bagare och hade ett konditori i Växjö.
Värvades till MFF: “Bilade ner dit och bodde på hotell”
Inför säsongen 1965/66 värvades ”Mysing” till Malmö FF som då låg i högsta serien.
– Folke Lindström ville ha ner mig dit. Hans svåger hade varit här uppe och fiskat kräftor eftersom min far hade fiskevatten i sjön Rottnen i Hovmantorp så det fanns lite kontakt redan där.
– Öster hade åkt ur och jag ville fortsätta spela i högsta serien, men det blev bara en säsong i Malmö. Den säsongen gick jag samtidigt i skolan i Växjö så jag bilade ner dit och bodde på hotell där från torsdag och över helgen. Jag hade ingen lägenhet i Malmö och var egentligen bara där under kortare perioder.
I laget spelade bland andra Conny Evensson.
– Hasse Hylin var också med, Sven Crabo, en bra back som hette Tore Blomqvist…
– Jag tror att Conny läste i Lund vid den tiden. Vi hade lite kontakt då han senare spelade i Färjestad medan jag var i Rögle och Västerås. Då möttes vi en del. Han är verkligen en bra person.
När Malmö åkte ur högsta serien fortsatte ”Mysing” Karlsson sin hockeyresa i Rögle.
– ”Pollenkungen” (Gösta Karlsson) ringde och ville värva mig till det här laget. Det var intressant eftersom han satsade hårt, byggde hallen i Ängelholm och så vidare.
– Vi hade åkt ur med Malmö så jag ville ta chansen att fortsätta i högsta serien. Sedan hade vi Uffe Sterner och många andra bra spelare. Tom Haugh i målet…
– Arne ”Lillen” Johansson och jag spelade ihop ganska mycket under säsongerna i Rögle. Kjell Nilsson (senare ordförande inom Svenska Ishockeyförbundet) var också där. Vi hade ett jättebra lag, men lyckades inte redigt. Jag tycker att vi skulle gått till slutspel någon av säsongerna i alla fall. Särskilt första och andra året. Tredje säsongen vände det åt fel håll och vi åkte ur.
Vad var det som gjorde att ni inte fick ihop bitarna?
– Jag har inget bra svar. Vi hade ett bra lag och kunnat gå till slutspel. Jag vet inte om det var för mycket ihop plock eller vad det kan ha varit.
– Vi gjorde ändå många jättefina matcher mot Brynäs, Djurgården och de här topplagen, men vi räckte inte till.
“Han var duktig som fanken tekniskt”
Saknades bredden?
– Ja, lite så kan det vara. Vi hade topparna och tre femmor, men saknade nog lite av bredden.
Ganska tidigt blev ”Mysing” nära bekant med Kenneth Ekman, alltså morfar till nyblivna Stanley Cup-mästaren, Oliver Ekman-Larsson.
– Ja, det kan man säga att vi blev. Kenneth var gift då och hade barn medan jag var ungkarl.
– Vi kom ihop bra och bodde alltid tillsammans när vi var ute och reste. Helt enkelt passade vi ihop smålänningar som vi är. Jag kände dessutom Kenneth från TV-pucken där vi spelade ihop.
Andra säsongen spelade ”Mysing” Karlsson en hel del tillsammans med VM-spelaren, Anders Nordin.
– Det fungerade jättebra och han gjorde en kanonsäsong i Rögle. Han kom med lite mer i landslaget den säsongen. Orädd och en bra ledare.
– Han var otroligt snabb och det var bara att lägga ut pucken på kanten så kom han där. Alla trodde att han skulle slå igenom, men efter att han flyttat hem till MoDo stagnerade han lite.
– Vi hade även Håkan Nygren och han är som han är. Noggrann med allting, klubban och gud vet allt. Han var duktig som fanken tekniskt. När jag är nere i Ängelholm brukade jag ringa och prata med honom lite.
– Kjell ”Pipis” Larsson var också med. Väldigt duktig. Clarence Carlsson från Gävle. En skärpt kille också duktigt. Lennart Skördåker… Vi var ett bra gäng.
Tränare under flera säsonger i Rögle var tjecken Vladimir Zabrodsky.
– En bra tränare. Jag gillade honom extra mycket eftersom han lärde mig det här med skridskoåkningen och jag fick en skjuts i den under min tid med honom.
“Jag trivdes jättebra nere i Ängelholm”
Kunde han bli arg?
– (Skratt) Nej, det tror jag inte. Jag kommer inte ihåg att han skulle fått något redigt vredesutbrott. Han var kunnig och saklig.
– Hans ena grabb (Jan Zabrodsky) kom fram där nere, men flyttade sedan upp till Stockholm och spelade för Djurgården. Han var i alla fall med några matcher i Rögle.
– Vi hade även ”Professorn”, Åke Lundström, som tränare. Han var rolig. ”Professorn” var däremot en som ibland kunde bli arg när det inte gick vägen. Han var trevlig när man satt ner med honom och pratade. Väldigt teoretisk och visade hur han ville lägga upp våra matcher.
– Jag hade ”Professorn” under flera år i Västerås och jag trivdes bra med honom. Det var ingen fel på honom, men Vladimir var mjukare.
Under ”Mysings” sista säsong i Rögle spelade han tillsammans med målvakten Björn Larsson som omkom i en bilolycka.
– Han var en jättetalang. Samma sak med Jonny Sjökvist från Huskvarna, också en väldig talang. Jonny var 18 år då han omkom i en olycka. Det var under min första säsong i Rögle.
Blev Rögle lite som Malmö på 1980-talet, det vill säga illa omtyckta med tanke på alla värvningar?
– Visst var det att alla lag ville slå oss och det kan ha varit en av orsakerna till att vi inte gick till slutspel.
– Där nere var det ganska mycket i media om oss. På den tiden var det främst Kvällsposten och Helsingborgs Dagblad. Båda tidningarna skrev väldigt mycket om oss och jag uppfattade det som skrevs mestadels positivt.
Hur trivdes du vid sidan av isen?
– Jag trivdes jättebra nere i Ängelholm. En lagom stor stad och vi umgicks rätt mycket inom laget.
– Många kom ner dit som ungkarlar så vi var gott gäng som träffades mycket under helgerna. Min fru Karin kom ner under min tredje säsong i Rögle. Hon, precis som jag, är från Hovmantorp.
Lämnade Rögle för Västerås
Den som finansierade Rögles satsning var alltså Gösta Carlsson, ”Pollenkungen” kallad. Han hade gjort sig en förmögenhet på naturprodukter med pollen. Bland annat lade han grunden till företaget Cernelle. Bakom framgångarna påstod han ligga ett möte med utomjordingar i mitten av 1940-talet. Att det skulle varit därifrån han fick recepten för naturläkemedlet Cernitol av pollen.
Kenneth Ekman berättar:
– ”Pollenkungen” var en vänlig gamäng, enkel. Man kunde träffa honom ute på havet när man var där ute och fiskade. Då kunde han komma där med någon av sina vänner i en båt. Det var aldrig några problem när man hade med honom att göra.
– Det här med att han träffat utomjordingar var mitt emot där han bodde. När han var ute på ängarna och sög upp pollen pratade folk om honom och hans fru tog väldigt illa vid sig av det så hon gick nästan aldrig ut och det var alltid neddraget i deras hus. Det sas att hon gick ut på kvällarna i stället.
– Jag var målare redan på den tiden och var nere i hans källare och målade. På den här tiden fick man jobba samtidigt som man spelade. Det var också han som lade in alla pengar i klubben för att bygga en ishall.
Efter tre säsonger i Rögle flyttade ”Mysing” till Västerås.
– Utan att säga för mycket så hade jag anbud från flesta lagen. Bland annat var Leksand på mig mycket. Djurgården var också aktuellt, MoDo… Det blev ändå Västerås.
– Djurgården var det lag som låg hårdast på mig och jag skulle i så fall läsa på Bosön. Vi hade då fått vår grabb (Christian Karlsson). Han är född 1969. Vi fick flera alternativ där vi kunde bo, men jag på dagarna vara på Bosön för att sedan åka till Johanneshov och träna. Då skulle jag inte vara hemma innan tio eller elva.
– I slutet kom Västerås in mer i bilden. Pelle Bergström drev det där och hade tidigare även varit med nere i Ängelholm.
Under första säsongen i Västerås fick ”Mysing” chansen att spela i samma lag som Världsmästaren från Denver, Colorado 1962, Uno ”Garvis” Öhrlund.
– Vi spelade aldrig i samma kedja utan jag spelade mycket med Arne (Johansson) och Kent Persson. Även en del med Ove Stenlund.
– Västerås hade ett bra lag. Backar vad bland andra Curre Lundmark och Tommy Eriksson. Det var också en del egna produkter. Som målvakt hade vi Håkan Ohlsson. Han var rätt duktig och hade spelat några matcher i landslaget. Vi hade även en målvakt från Malmberget, Lennart Karlberg. Han var mest reservmålvakt, men duktig han med.
“Vi var några från hockeyn som även spelade fotboll i Västerås IK”
Hur trivdes du i staden Västerås?
– Jag trivdes bra där med. Jag har rätt lätt för mig att trivas vart jag än kommer.
– Vid sidan av ishockeyn blev det något helt annat än i Ängelholm där vi umgicks hela laget. I Västerås blev det mer att alla åkte hem till sig. Dessutom hade jag familj då medan jag i Ängelholm var ungkarl.
Du kom från hårt satsande Rögle, hur var Västerås satsning?
– Västerås satsade hårt dom med. Vi skulle gå till slutspel och låg också bra till första säsongen jag var där, men så blev det aldrig.
– Stig Pennemo levde verkligen för det här med hockeyn. Jag tycker att han var väldigt bra och höll reda på oss. Han bodde nästan i ishallen och tog hand om oss på bästa möjliga sätt.
– Vi var några från hockeyn som även spelade fotboll i Västerås IK. Det var jag, Kent Persson och Arne Johansson. Det blev egentligen bara några matcher under vårsäsongen. I augusti skulle vi åka på träningsläger i Sovjet. Då blev det inte mer.
Hur var det att åka till Sovjetunionen på träningsläger under tidigt 1970-tal?
– Jag hade varit där många gånger innan med A-landslaget och Vikingarna. Det var en upplevelse, säger ”Mysing” Karlsson med ett skratt och fortsätter:
– Vi hade med oss ”politruckarna” i bussen som jämt kollade oss. I Moskva kunde vi gå fritt på stan, men jag vet inte om dom kollade oss även där. Vi var även ute i Minsk och några andra städer.
– “Politrucken” som satt med i bussen sa aldrig ett ljud men höll koll på oss. Antagligen höll ryssarna koll på oss även då vi var på hotellen. Sedan var maten var som den var.
Idag bor Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson i Tingsryd och har så gjort sedan han värvades till klubben 1971.
– Jag ville hemåt igen genom att jag hade varit borta under många år. Det skulle vara roligt att få visa upp sig även här nere. Lite var det som att komma hem. Dessutom var Tingsryd ett bra lag vid den här tiden.
– Första halvåret var lite tufft eftersom jag bott ute i större städer. Det fanns bara Börjes här och allt kändes litet. Efter hand såg jag fördelarna med att bo på landet. Det var ändå också nära till både Karlshamn, Växjö. Inte heller speciellt långt om vi ville åka över till Köpenhamn. Jag lärde mig att bo här.
“Alla ville bråka med Anders”
Var det en kärna från Småland som drev det här laget?
– Ja, vi hade många från Småland och framför allt var flera av killarna från Tingsryd. Johnny Ryman kom från Skillingaryd, Christer Andersson Åseda, Kennet Ekman Ljungby, Benny (Runesson) var härifrån liksom Lars-Göran Johansson. Vi var verkligen ett kamratgäng.
Du, Kenneth Ekman och Christer Andersson var alla landslagsspelare, upplevde du att ni tre hade höga förväntningar på er?
– Ja, så var det. Jag skulle ligga i topp av skytteligorna. Christer var bra i målet och Kenneth duktig på backen. Jag tycker nog också att vi höll en rätt hög klass på den tiden.
Inför säsongen 1970/71 kom dessutom Anders Broström in i laget.
– Alla ville bråka med Anders, skrattar ”Mysing” Karlsson och fortsätter:
– Han det var en käck kille. När Brynäs var här och Tord Lundström retade upp honom… Alla ville räta upp Anders eftersom han hade kort stubin och då ofta blev utvisad. En skön person.
– Anders Broström kom från Kallinge, men vi hade en till bra kille nere ifrån Blekinge, Kenneth Karlsson. Han kom från Backaryd.
En tränare som gjorde ett mycket fint jobb i Tingsryd var tidigare spelaren i den så kallade ”Myggkedjan”, Karl-Sören Hedlund.
– Han var duktig och en väldigt fin kille. Jag hade honom även i Västerås som coach. Senare flyttade han härifrån till Mörrum och efter det till Ängelholm eftersom hans son Peter bodde där. Hedlund ville såklart komma närmare honom.
“Folk insåg att det skulle varit ett för stort steg för lilla Tingsryd”
Efter säsongen 1974/75 skulle 16 lag bli tio i högsta serien och nya elitserien skapades. Men Tingsryd missade att hänga på det tåget och fick därmed lämna toppdivisionen i svensk hockey.
– Vi spelare blev såklart besvikna. Tingsryd är en liten ort och visst var det en besvikelse även i byn, men jag tror att folk insåg att det skulle varit ett för stort steg för lilla Tingsryd.
– Det var såklart svårt att få hit bra spelare. Många ville bo i Växjö för att sedan pendla hit och träna. Det är alltid svårt att vara en liten ort och driva ett elitlag. För unga killar som vill satsa på hockeyn så är Tingsryd en idealisk ort att bo på eftersom dom här bara har hockeyn att tänka på.
Fanns det åren därpå en satsning från klubbens sida att gå upp till elitserien?
– Vi satsade, men inte på några stjärnor. Det var yngre killar som kom nerifrån och ville prova på att spela här.
– Om vi hade fått hit några större spelare hade vi kanske kunnat få ihop det. Nu lämnade i stället Anders Broström och senare även Kjell (Samuelsson).
– Kjell var stor och höll rent framför kassen. Hans bror, Jan, Var lika stor han. Kjell kämpade på, inte så teknisk men en fighter som inte ville förlora. Han lyckades inte redigt i Leksand. Han gick efter det till New York (Rangers) där han heller inte lyckades. Sedan kom trejden till Philadelphia. Efter det kom han in i landslaget och senare vann han även Stanley Cup med Pittsburgh.
– Det visar hur viktigt det är att få komma till rätt lag, få förtroende och allt det här.
Idag kan Tingsryd stoltsera med två Stanley Cup-vinnare från Tingsryd, Oliver Ekman-Larsson och Kjell Samuelsson.
– Det är inte dåligt, säger ”Mysing” Karlsson som själv hade förfrågningar om att flytta utomlands och spela.
– Ja, jag hade en förfrågan från Italien. Italienarna hade en sommarliga i Alperna. Svenska Ishockeyförbundet behövde ge dispens om jag kulle spela där, men dom gillade inte att man skulle åka dit och spela på sommaren, så jag fick stanna kvar här hemma.
Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson spelade kvar i Tingsryd till och med säsongen 1978/79.
– Jag var gammal, 33 år, och ville prova på tränaryrket så jag blev spelande tränare i Olofström under några år. Det var trevligt det också.
– Då bodde jag kvar här i Tingsryd och pendlade de sex milen dit ner. Samtidigt var det ganska bra vägar dit.
– Säsongerna 1982/83 och 1983/84 var jag och Kenneth (Ekman) tränare i Tingsryd. Det gick rätt bra och vi kvalade uppåt andra säsongen. Efter det var jag nere i Glimåkra som tränare under två säsonger, men det var ingen rolig väg att köra genom skogarna dit ner.
– Jag var även med Torgny (Bendelin) som assisterande när vi vann Division 2 säsongen 1992/93. Torgny och jag har fortfarande en bra kontakt. Jag var också över till honom på Gotland för några år sedan. En väldigt skön människa. Våra fruar jobbade dessutom ihop.
Missade stora landslagsturneringarna: “Det är en besvikelse”
Vad ser du idag som höjdpunkten under din tid i Tingsryd?
– Att vi var ett väldigt bra kamratgäng. Nästan alla vi som kom hit till Tingsryd under 1970-talet bor kvar här.
Säsongen 1968/69, då ”Mysing” fortfarande spelade i Rögle, kom chansen att debutera i Tre Kronor.
– I Göteborg mot Kanada. Vi vann med 2-1. Jag hade spelat i Vikingarna, men det var lite skillnad och att spela i Tre Kronor.
– Vi hade varit i Finland med Vikingarna och spelat två matcher. Där hade jag gjort tre mål i en av matcherna. Efter det spelade vi mot Kanada i Karlstad. Någon blev skadad i Tre Kronor och då kallade man in mig dit.
– Jag tycker att jag gjorde en jättebra match, vilket jag även gjorde mot Finland med Vikingarna.
”Mysing” var ofta på gränsen till Tre Kronor och var mer eller mindre bofast i B-landslaget, Vikingarna, under flera säsonger.
– Jag spelade 48 matcher med Vikingarna. Bland annat var vi i Kina, Kanada och Amerika. Det var trevliga resor.
Trots att han ofta var på tal då det kom till VM eller OS plockades han aldrig ut till någon av stora internationella turneringarna.
– Det är en besvikelse. Då jag spelade i Västerås var jag nära, men fördärvade mitt knä precis innan. Jag försökte spela med ett skydd, men knäet vek sig ibland. Det här var på Arne Strömbergs tid.
– OS 1972, när Kenneth (Ekman) och Christer (Andersson) spelade, var jag med på alla läger innan. Där var det en besvikelse att jag inte kom med. Där hade jag fått frågan vilka storlekar på kläder jag hade eftersom man skulle beställa OS-kläder åt mig.
– Inför sista lägret bestämde sig Billy Harris för att plocka med Håkan Wickberg i stället eftersom han var mer rutinerad. Han hade dessutom spelat mycket i landslaget.
Barnbarnet på väg fram i Rögle: “Sköter sig bra där”
Hur upplevde du Billy Harris?
– Han var välkammad och en försiktig kille.
Du var ändå lite av Arne Strömbergs favorit.
– Arne gillade mig. Det var också vid flera andra VM-turneringar jag hängde på gärdsgården och med i snacket, men det blev aldrig något.
Hur ser Bengt-Göran ”Mysing” Karlssons liv ut idag?
– Tidigare har jag spelat mycket golf. Tränat och hållit i gång har jag gjort hela tiden. Dessutom följer jag mitt barnbarn, Max (Karlsson), som spelar i Rögles J20 och sköter sig bra där. Jag åker ner dit och ser på hans matcher.
– Jag har dessutom haft cancer och var väldigt dålig i höstas. Det var knappt jag kunde äta och var ett tag nere i 62 kilo. Innan vägde jag 78-79 kilo, men idag mår jag bra och trivs fint här i Tingsryd där jag och Karin bor. Dessutom bor jag inte långt ifrån Kenneth (Ekman) så vi ses ganska ofta, avslutar ”Mysing” Karlsson med ett leende.
