Hockeytalangen som blev paralympier – efter tragedierna

Han var en gång en lovande hockeytalang från Visby. I dag är Niclas Rodhborn en trefaldig paralympier – efter år av tragedier och mörker.
– Antingen satsar jag på att bli självständig och så bra som möjligt i rullstol, ger livet en chans, eller så skiter jag i det och tar livet av mig, tänkte den nu 56-åriga Rodhborn efter att ha blivit förlamad.

STOCKHOLM (HOCKEYSVEIGE.SE)

Niclas Rodhborn (tidigare Larsson) sågs som ett ganska spännande framtidsnamn då han spelade i Roma IF hemma på Gotland. Han tog tidigt steget upp i A-laget och spelade inte mindre än tre TV-pucken. Men under sommaren 1988 kastades hans liv helt om. Josefine, hans 17 åriga flickvän, dog i hans armar. Pappan var med om en trafikolycka och en morgon då han var på väg till jobbet kraschade han in i ett träd, blev delvis förlamad och har sedan dess levt ett liv i rullstol.

Nu skriver vi 2025. Niclas Rodhborn hade inledningsvis tankar på att göra slut på sitt liv, men med starkt stöd av sin familj vände han tankarna, valde att leva vidare och satsa vidare på idrotten. Det har så här långt resulterat i tre Paralympics.

— Hockeyn kom in väldigt tidigt i mitt liv. Jag var bara sex år när jag började spela hockey på rinken ute i Roma, berättar Niclas Rodhborn då hockeysverige.se träffar honom i hans hem på Södermalm i Stockholm.
— På den tiden fanns det Bond-Roma och Stads-Roma. Stads-Roma klev in i ishallen i Visby. Själv gick jag ettan till nian i Romaskolan och vi som bodde på landet kallades för Bond-Roma.
— Vi kände att vi var riktiga Roma för vi tyckte Roma är Roma och Visby är Visby. Efter några år slogs lagen ihop och vi började träna inne i ishallen med det andra gänget.

Vilka målbilder hade du där och då med hockeyn?
— Om jag får gissa lite tror jag målbilderna började komma i tioårsåldern. Då började jag se på A-lagets matcher. Jag tror också det var då jag satte upp målet att någon gång komma med i TV-pucken.
— Redan som 13-åring tog jag plats i TV-pucklaget så jag spelade den när jag var 13, 14 och 15 år.

Tvingades sluta med hockeyn efter olyckan

En som Rodhborn spelade tillsammans med är tidigare elitseriespelaren och som idag är sportchef i Linköping, Peter Jakobsson.

— Peter är två år yngre än jag. Vi lirade mycket ihop då vi var B-juniorer. Han var redan då jättebra och vi båda är vänner än idag. Det är inte att vi hörs jätte ofta just nu eftersom vi inte bor speciellt nära varandra. Han har tidigare bott i Karlstad och nu i Linköping samtidigt som jag bor här i Stockholm.
— Vi var jättebra vänner på den tiden och båda satsade verkligen på hockeyn. Körde extraträningar och allt sådant.
— Det var under tonåren vi lärde känna varandra ordentligt. I den åldern kände båda att vi skulle i väg på hockeygymnasium. Vi skulle bli bra. Vi skulle till NHL. Det var på den nivån. Peter nådde sjukt långt och vann ett par SM-guld.
– Senare var jag lite avundsjuk på det där eftersom jag inte fick den chansen. Att jag var 19 år och inte färdig med hockeyn då olyckan hände. Det hade nästan varit skönare om jag skadade mig, just hockeymässigt, när jag var 25, 30 år för då hade jag vetat hur bra jag blivit. Nu får jag aldrig veta hur bra jag hade kunnat bli.

Peter Jakobsson:
— Niclas Rodhborn som hockeyspelare? En bra skridskoåkare. Ettrig forward med ett bra målsinne. Han hade kanske kunnat spelat högre upp i karriären, allsvenska och vem vet kanske även elitserien.
— Dessutom hade han ett bra stuk, lite hockeyfrilla (skratt) och såg bra ut på isen.

Det blev en A-lagssäsong för Niclas Rodhborn innan olyckan tvingade honom att sluta med ishockey.
— Det gick ganska bra för mig och det var ett väldigt drag kring hockeylaget redan då. Vi hade full ishall hela tiden. Över tusen personer på hemmamatcherna i Division 2. Det där med publika intresset har gått lite i vågor under åren.
— Strax efter min olycka gick Visby upp i ettan och efter det har man varit bra. Just draget kring hockeyn i Visby har också kommit tillbaka senaste åren.

”Jag får rysningar när jag tänker på det”

Den största av alla hockeyspelare som fostrats på Gotland är såklart Håkan Loob. Dubbel Världsmästare, Stanley cup-vinnare, OS-guld och svensk mästare.

— Jag har spelat med trea av dom fyra bröderna Loob. Håkan är den enda jag inte spelat med eftersom han är några år äldre. När jag började komma upp i A-laget var han redan i elitserien och NHL.
— Janne, Peter och Anders spelade jag ändå samtidigt med, vilket var rätt coolt. Alla fyra var bra och speciella. Håkan och Anders var små och tekniska. Janne och Peter stora som hus, kraftfulla och sköt som hästar sparkar. Det var rätt häftigt att få spela och träna med dom.

Om du blickar tillbaka på din hockeyresa, vad ser du som största ögonblicket?
— Jag måste nog säga att det är enda A-lagssäsongen jag hann med, 1987/88. Då var jag 18, 19 år. Att spela inför en fullsatt Visby Ishall med familj, släkten och vänner på plats. När man gjorde mål…
— Jag får rysningar när jag tänker på det och när man klev in till Eye of a tiger. Det var mäktigt.
— Sedan var det mäktigt med TV-puckåren, men det var inte samma publikdrag runt det.

Ligger hockeyn dig fortfarande nära hjärtat?
— Jag går inte och ser väldigt mycket hockey. Under ett tag då jag hade flyttat upp hit tyckte jag det var kul, men sedan tog min idrottskarriär över. Dessutom åkte jag utomlands två gånger i månaden från januari till december.
— Såklart att jag kollar hockey när det är med landslaget, VM, OS och alla stora matcher. Åker jag över till USA kan jag gärna kolla på NHL. Det tycker jag är jättekul. Speciellt om det är några svenskar med i lagen där.

Niclas Rodhborn drabbades av en tragedi

När Niclas Rodhborn var 19 år drabbades han av en rad tragedier som kastar om hela hans liv för all framtid. Allt börjar med att hans flickvän, Josefine, plötsligt avlider.

— Josefine fick något som man nu vet vad det är, men som man då knappt visste vad det var. Hon drabbades av plötsligt hjärtstopp. Det kan man drabbas av utan att egentligen ha något som helst fel.
— Klart att man kanske har någon svaghet, men det var inget som gick att se. Hon var inte sjuk utan var som vem som helst en sekund innan hon dog. Det är så snabbt det kan gå.
— Jag tänker ofta på den danska fotbollsspelaren (Christian Eriksen) som segnade ner på planen under EM. Han fick hjälp direkt. Här hände det hemma hos mig min säng. Jag hade ingen hjärtstartare och det var långt till Visby Lasarett.
— Ambulansen var ändå där på 10-15 minuter, men dom fick inte liv i Josefine.

Går det att klä ord på dina känslor där och då?
— Det är svårt, men först blev det en chock och jag kunde inte ta in det över huvud taget. Vi visste inte heller något när hon åkte i väg med ambulansen. Jag har fått höra efteråt att dom åkte in med släckta ljus eftersom dom redan hade gett upp.
— När vi kom in till Visby lasarett mötte vi hennes familj. Vi visste ingenting, men tänkte att det kunde gå bra. Sedan kom läkarna och sa att det var kört. Det brast för oss allihop. Jag sprang ut därifrån…, säger Niclas Rodhborn samtidigt som ögonen blir blanka trots att det snart är 40 år sedan hans flickvän somnade in.

Niclas Rodhborn fortsätter:
— Det går nästa inte att förklara hur otroligt sorgligt det blev för alla oss omkring henne. 17 år och fullt frisk. Jag hade själv just fyllt 19 år.
— Det är otroligt sorgligt med sjukdom också, men du har då möjligheten att prata med personen, sörja tillsammans och vara lite förberedd på det, men det blir chockartat då det kommer från ingenstans.
— Men jag kunde nästan inte acceptera det ”Hur fan kan det hända en så glad och levnadsfrisk person som älskar livet?” Att hon då nästan inte få se vad livet är.

Tog studenten mitt i mörkret

Hur minns du idag den här kvällen innan Josefine gick bort?
— Vi skulle upp till gymnasiet dagen efter. Hon gick i ettan på gymnasiet och jag i trean. Jag hade tagit körkort ett halvår innan och hämtat henne inne i Visby där hon bodde med sina föräldrar. Jag hade inte heller flyttat hemifrån så jag körde ut till mina föräldrar i Follingbo.
— Hon gick in och satte sig vid köksbordet på nedervåningen och pratade med mamma. Jag tyckte att det var jättehärligt att hon hade en så bra kontakt med min familj. Att familjen älskade henne och hon älskade dom.
— Jag sa helt tryggt ”Jag går upp och lägger mig så kommer du då du känner för det”. Sedan sprang jag upp för trappen och gick och lade mig. Hon kom upp, tittade in i mitt sovrum och kollade om jag sov. ”Somna inte innan jag kommer”.
— Josefine gick på toaletten och när hon hade kommit in i rummet och lagt sig i sängen låg vi och gosade lite. Helt plötsligt sa hon;
— ”Vänta lite Nicke”
— ”Vad är det som händer?”
— Sedan svarade Josefine mer utan då dog hon. Hon kände att det var något som hände, men måste ha känt det bara sekunder innan. Två minuter innan kände hon ingenting och sa inte heller någonting då hon gick och lade sig, att hon skulle mått dåligt, haft ont i huvudet eller hjärtat. Ingenting. Det var exakt som vilken kväll som helst.

Du var 19 år och ska gå på din 17 åriga flickväns begravning, hur hanterade du det mitt i all förtvivlan och sorg?
— Det var otroligt tragiskt och svårt att ta in allt. Redan några veckor efter var det begravning. Otroligt tungt och jag var som i ett riktigt mörker.
— Det ena ledde till det andra. Jag sov extremt dåligt under den här perioden, naturligtvis. Jag mådde skit, åt dåligt, sov dåligt och att då åka till sommarjobbet…
— Jag tog studenten, men ville knappt ta den. När man ser mina studentbilder är det en tragisk kille som mår skit. Jag ville till slut ändå ta studenten eftersom jag såklart visste att det var något jag bara skulle göra en gång i livet.
— Jag var med en liten stund med klasskompisarna, men jag kunde inte känna någon glädje. Jag var helt nere i skorna.

”Jag fick en blackout eller somnade vid ratten”

I början på juni började Niclas Rodhborn sommarjobba inne i Visby.

— I augusti skulle jag in i lumpen och hade kommit in på en hockeypluton. Vi var fem killar blivit antagna på P18 i Visby och som skulle få ”permis” när det behövdes för matcher och träningar. Vi skulle få lite extra eftersom vi var lite talangfulla spelare och inte förstöra våra karriärer under tio månader i lumpen.
— Jag åkte in till Visby klockan fem varje morgon under hela juni och halva juli. Mådde skit. Var utmattad mentalt och fysiskt. Jag fick en blackout eller somnade vid ratten. Jag har egentligen ingen aning om vilket.
— I alla fall kom jag av vägen på väg till jobbet vid fem på morgonen och körde in i en telefonstolpe. Sedan tog det tvärstopp in i ett träd och jag flög ur bilen.

Minns du det här?
— Nej, ingenting från innan olyckan. Jag minns när jag ligger i skogen eftersom jag till och från var till vid medvetande. Jag låg där i två timmar och det var ingen som sett olyckan när den hände.
— Klockan sju på morgonen kom det några vägarbetare som fick se att det stod en bil där. Dom såg att jag låg där eller om det var så att jag gav läten ifrån mig. Det här minns jag inte heller och alltihop var så suddigt.
— Jag minns att jag försökte ta mig upp. I slutet på 1980-talet hade jag knappt sett några personer i rullstol. Idag är det något helt annat. Vi syns på TV. Är på Paralympics och så vidare. Men jag visste inte att man kunde bryta ryggen och nacken, men ändå överleva. På den tiden trodde jag att om man bryter nacken dör man.
— När jag låg där i skogen kunde jag inte tänka mig i min vidaste fantasi att jag hade brutit ryggen och var förlamad. Många som bryter ryggen idag vet när man gör det. ”Jag kan inte röra mig” och vet att man ska ligga still.
— Man såg tydligen i gräset att jag hade försökt ta mig upp, men då hade jag också svimmat av smärta.

Kan det här ha försvårat din skada?
— Absolut. Så var det säkert, men man kan aldrig veta. Man har 18 revben och jag bröt nio av dom. Alltså halva bröstkorgen och låg där i två timmar.

Åkte till Ryssland för en operation

Hade du många skärsår?
— Nej, inte många alls. I annat fall hade jag legat där och förblött, så jag måste säga att jag har tur som sitter här idag. Hur kunde inte nio revben som gått av petat sönder något så jag hade förblödigt invändigt? Det är nästan ett mirakel.
— Jag flögs upp med helikopter till Karolinska samma dag. Låg där i sex månader från mitt i sommaren till december. Där smällde dom på två 40 centimeter långa stag på varje sida som ett gips för ryggraden.
— Ett år senare åkte jag till Ryssland för att operera mig. Det var enda stället i världen man kunde försöka göra någonting åt det här. Hans Norberg var också med mig dit för att se om han skulle göra en operation. Han bröt nacken på hockeyplan och blev helt förlamad i armar och ben. Det var lite mer riskfyllt för honom att operera nacken än för mig att operera ryggen.
— Visst, man kan dö på operationsbordet. Den risken var jag beredd att ta som 20-åring. Läkarna där ansåg inte att det fanns någon risk att jag skulle bli förlamad i armarna också. Hade den risken funnits skulle jag kanske ha avstått. Ska du däremot operera nacken är det ännu större risk att du dör på operationsbordet eftersom det är så nära hjärnan och det kan bli komplikationer.
— Vi var sex utlänningar där och en som opererade nacken dog. Hon var 20 år och hemskt det också. 

När han kom till Ryssland tog läkarna där bort stagen.
— Läkarna skulle ta bort benbitar som tryckte på ryggmärgen. På Karolinska hade man inte plockat bort benbitarna från en krossad kota, vilket jag tyckte var jättekonstigt. Dom ville väl inte gå in och pilla, förstöra och var rädda för att förvärra skadan mer än den redan var.
— Vad hade hänt om man tagit bort benbitarna direkt på Karolinska så blodflödet hade gått igenom? Det visade sig att min ryggmärg inte var av, vilket man sagt till mig på Karolinska att den var.
— Jag åkte till Ryssland för att ta nerver från mina höfter där man inte behöver nerverna så mycket och med dom försöka bygga förbi brottet där ryggmärgen var avsliten.
— Det behövde man aldrig göra för när dom plockade bort benbitarna såg dom att ryggmärgen var hel. Läkarna skickade elektricitet från nacken och ner och det gick att skicka det genom ryggmärgen. Då har man också mycket större chans att bli bra, men det blev jag inte.
— Jag fick upp förhoppningarna där och åkte sedan hem för att träna varje dag med rörelsebord och sjukgymnast. En timme om dagen fem dagar i veckan under ett år höll jag på med det där. Sedan gav jag upp det där eftersom det inte hände någonting.

Fanns tankar då på att du skulle tillbaka till ishockeyn?
— Bra fråga… Tänkte jag så då? Jag tänkte nog mer att jag hoppades kunna komma upp och gå i alla fall. Det var direkt ett stort mål för mig.
— Jag kunde inte acceptera att sitta i rullstol resten av livet utan jag försökte göra allt för att komma upp igen. Ett steg var att åka till Ryssland för att dom skulle få göra det dom kunde. Sedan hoppas på att forskningen i världen skulle gå framåt. Jag tänkte att jag var så pass ung att det skulle hända grejer under tiden. ”Någon gång ska jag gå”.

”Det här ventilerade jag inte med någon”

Det är väl inte för sent ännu om man ser till framstegen i forskningen?
— Nej, men nu börjar jag kanske ge upp lite 56-år gammal, skrattar Niclas Rodhborn och fortsätter:
— Klart att det kan finnas en chans, absolut, men min lycka står inte och faller med det på samma sätt som det kändes då.

Råkade även din pappa ut för en trafikolycka vid den här tiden?
— Farsan var med om en bilolycka innan det här, men inte så kraftig som min. Han bröt benet, så han låg på lasarettet då jag kom in. Det var inte så att han blev rullstolsburen, men allt kändes galet och det var så mycket som hände just då.

Niclas Rodhborns tankar svävade vid den här tiden i väg kring om han verkligen ville leva vidare eller göra slut på sitt liv.
— Ja, det var 100 procent så. Jag kom upp till Karolinska, 15 juli, samma dag som olyckan skedde. Under en månad låg jag på rygg utan att röra mig. Så småningom kom jag mer och mer upp i rullstol. Jag fick börja med en liten stund om dagen för att det sedan blev mer och mer.
— Efter tre månader satt jag nere på sjukgymnastiken på Karolinska och tänkte ”hur ska du ha det? Josefine är död. Du kan inte spela hockey längre. Du sitter i rullstol på obestämd tid…”
— Jag fattade att jag inte skulle gå själv ut från Karolinska. Det kände jag i kroppen. Antingen satsar jag på att bli självständig och så bra som möjligt i rullstol, ger livet en chans, eller så skiter jag i det och tar livet av mig.
— Så här satt jag och diskuterade med mig själv inom mig. Det här ventilerade jag inte med någon.

Blev framstående inom para-idrott

Idag är du en framstående idrottskille med flera Paralympics bakom dig, någonstans måste du ändå ha tagit beslutet att bli bäst.
— Med bäst menade jag att bli självständig. Jag skulle bli kung på att ta en trottoarkant. Jag skulle köra bil, bo själv och inte ha en assistent. Leva lite som jag gjorde innan. Att helt enkelt klara mig själv.
— Jag blev ju som ett barn igen och kunde inte ens klä på mig själv. Få runt ett par jeans runt rumpan när du inte kan ställa dig upp och dessutom ha en dålig bålbalans, bara det är ett väldigt arbete.
— När jag tagit beslutet att ge livet en chans kändes det mer och mer rätt ju längre jag kom. Det tog inte så lång tid. Livet gick mentalt lite upp och ner kanske fem, sex år efter olyckan. Jag var inte längre så självmordsbenägen som jag var i början för då skulle jag ha kunnat gjort det. ”Jag kan lika gärna ta beslutet och skita i det här för det känns piss nu”
— Jag hade över huvud taget inte någon livslåga, men det kändes, som sagt var, mer och mer rätt och jag blev nyfiken på livet.

Blev alla små mål du tog dig förbi som en trigger att ta nästa, nästa, nästa och så vidare?
— Exakt. Det blev lite som i idrott med att hela tiden ha små mål. ”Nu klarade jag det här. Nu fick jag en bil och kan köra vart jag vill. Hockeyklubben vill anställa mig på kansliet. Idrott, det var jättekul att spela rullstolstennis…”
— När jag sedan började med tennis kände jag att det var världens härligaste tävlingar som jag åkte runt på. Australien, Sydamerika, Japan, USA, hela Europa… Där hade jag som mål att ta mig in i landslaget och ut på touren.
— Jag nådde målen ganska snabbt eftersom jag var ung, van att träna och hade en viss koll eftersom jag hade hållit på med hockey och även fotboll sedan jag var sex år.

Att lyckas ge livet en chans trots att man gått igenom en tragik och tuff tid är det få som klarar helt själv. För Niclas Rodhborn har hela tiden hans familj funnits som stöd.
— Utan familjen tror jag inte att det hade gått. I alla fall inte för mig, säger han med ett leende som visat på en tacksamhet och värme för sin familj. 
— Folk kommer fram till mig och säger ”Vad stark du är Niclas. Jag hade aldrig klarat att leva vidare om jag hade brutit ryggen”. Det vet jag inte stämmer på alla dom som kommer fram och säger så till mig för det kan man inte veta förrän livet ställs på sin spets.
— Jag tror många hade klarat det, men vissa kanske inte hade gjort det. Jag har såklart tänkt på om jag skulle ha klarat det här själv, men det vet jag inte. I alla fall har det hjälpt mig enormt mycket med stödet från min syster (Mia), bror (Jesper) och mamma (Gunilla). Pappa lever inte längre.
— Framför allt har min mamma, syster och bror stöttat mig hela vägen. Någon av dom var med varje dag under halvåret på Karolinska. Syrran, Mia, var med mig till Ryssland och var där under flera månader i dom tragiska miljöerna som fanns där under 80-talet.

Niclas Rodhborn har varit med i tre paralympics

Vilka förutfattade meningar möter du som para-idrottare?
— Det har blivit bättre och bättre. Mindre och mindre dåliga förutfattade meningar. Folk blir mer och mer upplysta och ser att vi klarar oss själva. Det räcker att backa 10-15 år så var det inte många som visste att vi kan köra bil med handreglage, jobba, betala skatt och leva vår idrott på det sättet vi gör.
— Visst, det kan komma en gammal dam på 95 år med rullator som tror att hon kan hjälpa mig bara för att jag sitter i rullstol. Att hon klarar mer än mig. ”Hur ser du på mig egentligen? Är jag så tafatt så att du som knappt kan stå ska hjälpa mig med grejer”, skrattar Niclas Rodhborn och fortsätter:
— Nu tog jag ett extremexempel, men så fort jag tappar någonting kan det komma 30-åriga tjejer eller killar som ska vara där och hjälpa mig att ta upp det jag tappat. Jag kan faktiskt bli lite grann stött av det. Hur ser man egentligen på folk i rullstol? Ser vi verkligen så tafatta och hjälplösa ut så vi inte kan plocka upp en grej från marken ens en gång?
— Jag önskar att man kunde avvakta lite. God hjärtat och det är fint att hjälpa varandra, men dom som kommer fram till mig i rullstol hade inte gjort samma sak om det var någon som inte har en funktionsnedsättning som tappade något på marken. Då väntar man och ser om den som tappat kan plocka upp det själv. Om det är hundra äpplen som ramlar så går man dit och hjälper till.
— Som sagt var, avvakta lite grann. Tappar jag min mobil på marken så tar det en sekund för mig att ta upp den. Sedan kan det vara personer i rullstol som inte når den och då ska man självklart hjälpa till, men rusa inte in i situationen. Själv kan jag då känna ”men va fan. Tycker du att jag är helt hjälplös?” Man måste tänka lite på hur man ser på folk.

Niclas Rodhborn har så här långt varit på tre Paralympics. Ett i tennis, ett i basket och ett som förbundskapten.

Du som gammal lagidrottare är det en självklarhet för dig att bygga ett lag på en sådan resa?
— Ja, så har det varit. Det har jag säkert haft nytta av, men jag har inte tänkt så tidigare.
— Däremot, när jag började söka efter en idrott var det kämpigt. Jag ville bo på Gotland och vara nära familjen då det här hände, men det finns inga lagidrotter där. Det finns inte rullstolsbasket eller någonting så jag var tvungen att ta en individuell idrott.
— I början tyckte jag nästan dubbel var roligare än singel eftersom det blev som ett litet lag. Som Förbundskapten och har haft hand om landslagen, att då få bygga ett litet lag med dom som vi hade med till Paralympics. Det där älskar jag, att vara en liten trivselfarbror. Dom ska må bra som fan för då prerasterar man som bäst.
— Jag älskar att fixa och serva om jag tillexempel är Förbundskapten eller lagledare för någonting.

Kan du på ett Paralympics även inkludera andra idrotterna i det här?
— Ja, det tycker jag. Om vi pratar Paralympics bor vi i paralympiska byn. Först är det OS-byn. Några dagar efter OS är slut börjar Paralympics. Då bor vi i samma by och tävlar på samma arenor.
— Jag spelade på samma banor som (Roger) Federer, (Rafael) Nadal och dom gjorde i Rio de Janeiro. Under tävlingarna umgås vi i hela svenska truppen och kanske till och med nordiska länderna.
— Var det någon som tog medalj i den svenska truppen hade vi ceremoni med hela svenska truppen på balkongen där hemma. Det kan ha varit någon i ridsporten som vunnit medalj. Då stod vi och hurrade och klappade händerna för den eller dom, så det är en jättefin sammanhållning.

Blev ingen kälkhockey

Har det aldrig varit aktuellt med kälkhockey?
— Nej, det har aldrig varit aktuellt. Nummer ett är att det inte finns på Gotland. Ska jag vara helt ärlig finns det knappt några lag i Sverige.
— Det är på is och heter kälkhockey, men det är inte ishockey. Du sitter med två små klubbor på en liten kälke. Har du en dålig bål, som jag har, känns det svajigt. Jag tror inte att det skulle passa mig och jag har inte heller ens testat det.
— Jag saknar hockeyn för mycket och vill inte bli påmind om den. Absolut att jag kan gå och se hockey, men jag tror att jag bara skulle bli frustrerad att inte göra grejerna jag gjorde innan med hockeyn.

Hur var du som hockeyspelare?
— Jag var center eller vänsterforward. En målgörare. Snabb, bra skridskoåkare. Ganska liten. Jag är 1.83 nu, men jag växte ganska sent och var en av dom minsta. När jag var 13 år och med i TV-pucken såg det helt sjukt ut när dom andra var två år äldre och en halv meter längre.
— Liten, inte så stark, men teknisk och hade fördelen att dom inte kom åt mig.

Hur ser livet ut idag?
— Efter satsningen på rullstolstennisen som höll på i nästan 25 år ute på världstouren började jag jobba som kommentator för tennis på Warner Bros Discovery. Det som är Eurosport, Kanal 5, HBO Max och så vidare. Där har jag kommenterat Grand Slam turneringarna sedan 2010. Även ATP-touren under senaste åren, men nu har vi inte den längre.
— Dessutom jobbar jag i en rullstolstennisklubb som sportchef och tränar några nybörjare varje tisdag ute i Järfälla. Plus att jag ordnar läger och tävlingar för alla våra medlemmar. Vi har ett 50-60-tal medlemmar runt om i nästan hela Sverige. Mestadels är det stockholmsspelare.
— Sedan har jag suttit med i Parasportförbundets styrelse senaste två åren. Faktiskt ända fram till för en månad sedan. Dessutom sitter jag med i eldsjälsgalans jury, vilket har varit ett jätteroligt jobb.

”En förbannat bra människa”

Vi avslutar med några ord från goda vännen och tidigare lagkamraten i Roma, Peter Jakobsson.
— Niclas var redan då allt det här hände en väldigt omtyckt person inom hockeyn och även socialt. Öppen, social, många vänner, glad, ödmjuk och, ursäkta språket, en förbannat bra människa och är så fortfarande.
— Det tog hela Gotland hårt. En tuff och tråkig tid för många såklart. Allra helst för Niclas och hans närmaste.
— Jag och Josefine gick i parallellklass. Otrolig tragisk händelse. Josefine var också en väldigt fin person. En glad människa, så det var otroligt tråkiga händelser här och då på kort tid. Otroligt sorgligt när jag nu tänker tillbaka på det.
— Det är bara att lyfta på hatten för Niclas. Den vägen han har tagit sig fram på. Där han legat på sjukhus under flera månader i Ryssland, komma tillbaka, ha den livsglädjen han har och skaffat sig möjligheten att leva det livet han gjort… Inte se hindren utan möjligheterna, fått spela tennis och resa runt hela världen. Det krävs ett pannben för det och det har han verkligen visat att han har. Jag blir nästan lite rörd när jag pratar om Niclas. Det är en häftig resa han gjort och jag är glad för hans skulle att han fått göra den resan.
— Sedan kanske den resan hade sett annorlunda ut om inte olyckan varit. Då kanske den hade gått i hockeyns tecken, men det vet man aldrig.

Även den kanske största hockeygotlänningen, Håkan Loob, är imponerad över Niclas Rodhborns resa.
— Ja verkligen. Han spelade hockey i Roma IF med mina brorsor och jag måste säga att det är starkt av honom att kunnat ladda om efter så många motgångar.