Stortalangen som slutade – som 24-åring

När Krister Sterner lyftes upp i Leksands A-lag var han 17 år. Ändå fick han aldrig riktigt chansen i klubben.
I dagens Old School Hockey möter ni stortalangen som lämnade Dalarna, och till slut avslutade karriären som 24-åring.
– Hade jag suttit lugnt i båten hade jag säkert haft chansen att ta över, berättar 72-åringen.

Krister Sterner kom fram i första delen av 1970-talet som en av svensk ishockeys stora framtidsnamn. Problemet var bara att han som målvakt inledningsvis komma att vara back-up till Christer Abris. Till saken hör att Abris då var en av Sveriges absolut bästa målvakter. Först senare när Sterner flyttade till Göteborg för att spela med Västra Frölunda fick han sitt nationella genombrott. Där fick han dessutom vara med om en flygolycka som slutade nästintill overkligt bra.

Men vi börjar Krister Sterners resa i just Leksand.
– Jag spelade hockey precis som alla ungdomar här gjorde på den tiden. Vi bodde då utmed Järnavägen och vi var ett gäng där som varje vinter spolade upp en is ut mot vägen hemma hos ”Pirro” (Per-Arne Alexandersson), berättar Krister Sterner då vi ses på Siljans Konditori i Leksand.
– Vi byggde en liten sarg av gamla fisklådor som Bengt ”Fisken” Ohlsons pappa skänkt oss. Jag som var lite yngre fick väl hoppa in i målet där.

Det här gänget med Per-Arne Alexandersson, Per-Olov Brasar, Ulf Weinstock, Peter Gudmundsson, Nils-Olov ”Djura” Olsson, Yngve Gyll, Åke Danielsson, Stig Nordin med flera var ni tajta som ungdomar under den här tiden?
– Vi träffades, kanske inte varje dag, men väldigt mycket vintertid och under hockeysäsongen. I och med att jag bodde granne med ”Pirro” och hade en bra kontakt med Uffe, som min bror spelade tennis med, blev vi väldigt tajta.
– Stig Nordin, Yngve Gyll och det gänget var något år äldre än jag så vi kanske inte umgicks så mycket då. Uffe är ett år äldre, ”Pirro” ett år yngre. Vi spelade baseboll tillsammans på sommaren och hockey på vintern.

Var du aktiv även i baseboll?
– Som målvakt blev jag ”catcher”, skrattar Krister Sterner.
– Riktigt aktiv var jag inte, men jag var med och spelade någon match. Annars var det inte så många andra idrotter för min del.

Leksand vann sitt första SM-guld 1969. Då var fortfarande Krister Sterner Junior.
– Det var såklart en kick för hela Leksand. Sedan var jag bara 15 år då. Jag minns det som att det var en höjdare och hela bygden levde upp.
– Klart att det också var en inspiration för oss unga killar eftersom allt här kretsade kring hockeyn på vintern.
– Idag finns det också många andra idrotter i Leksand, baseboll, orientering, snowboard… Mycket annat du kan hålla på med.
– På den tiden var det en del som åkte slalom, men dom flesta höll på med hockeyn.

Juniorlandslagsman – och tvåa: ”Tråkigt att bara nöta filt”

Säsongen 1969/70 tog Leksand upp Krister Sterner som tredjemålvakt i A-laget bakom Christer Abris och Gunnar Mårs. När sedan Mårs lämnade för Norrköping/Sleipner (senare Vita Hästen) blev Sterner tvåa.
– Jag var bara 17 år då så det var stort och en höjdare, men det var lite tråkigt att bara nöta filt.

Hur var relationen med Christer Abris inledningsvis?
 – Den var absolut bra och han stöttade mig. Jag tyckte att det var roligt att få vara med och träna. Så länge jag hade juniorlaget och kunde få spela matcher där var det roligt.
När jag sedan växte ur juniorlaget lockade det att flytta då klubbar hörde av sig. Vid den här tiden var jag dessutom med i Juniorlandslaget och fick lite olika erbjudanden.

Hans Jax, Mats Åhlberg, Dan Söderström, Dan Labraaten, Olle ”Mapa” Sjögren, Christer Abris, Thommy Abrahamsson, Kjell Brus… Att säga något annat än att det var ett profilstark Leksand är att sväva på sanningen.
– Jag kände många av killarna innan och alla var trevliga. Vi var ner till Schweiz på Europacupen och det var stort att få åka med på sådana resor. Samtidigt var jag ganska ung i förhållande till alla andra.
– Vi hade Vilgot (Larsson) som tränare i juniorlaget och man sköt ganska bra där också, så jag upplevde inte att det var en så stor omställning. Klart att det var lite hårdare, men inte något som jag idag minns att jag tänkte på.
– Samtidigt var det en annan typ av hockey på den tiden och inte påkörningar på målvakterna som finns och nästan är tillåtet idag. Det var nog ett enklare målvaktsspel då än idag. Det var att man skulle mota pucken.

Krister Sterner kom att spela Junior-EM 1971 och1972. Turneringen 1972 spelades bland annat i Skellefteå, Boden och Luleå. Det slutade med ett svenskt guld.
– Det var väldigt stimulerande att komma med i juniorlandslaget och en morot. Vi var dessutom några stycken från Leksand…

Förutom Krister Sterner även Per Brandser (då Karlsson) och Peter Gudmundsson. Dessutom var även Tunabroarna som senare skulle komma till Leksand, Roland Eriksson och Göran Högosta, med.
– Så jättestort kanske det inte upplevdes som det gör idag när man blir uttagen.
– Jag och Göran var målvakterna där uppe i Norrland. Vi tampades om förstaspaden. Jag hade väl lite tur på den resan och fick förstaspaden.

Och utsågs till turneringens bästa målvakt.
– Ja, det stämmer. Den match jag minns bäst är nog ryssmatchen som vi vann med 4-1, vilket var häftigt.

Gav dom här framgångarna extra självförtroende?
– För mig var det att återvända hem till att sitta på bänken i Leksand. Klart att jag ändå fick lite klappar på axeln, så var det.

Valde att lämna Leksand: ”Hade jag varit kvar…”

Allmänt sas det att Krister Sterner skulle vara den som tog över efter Christer Abris.
– Jag upplevde det inte så utan Abris skulle vara kvar många år till. Om chansen kom försökte jag stå i mål lite oftare.

Upplevde du inte själv att du var den stora målvaktstalangen i Leksand?
– Nej, men hade jag varit kvar i Leksand och suttit lugnt i båten hade jag säkert haft chansen att ta över.

Hade du möjligheten att stanna i Leksand och hur blev Västra Frölunda aktuellt?
– ”Bittan” (Johansson), eller om det var Kjell Jönsson, ringde upp. Antagligen var Lars-Erik Sjöberg inblandad, men det ska jag låta vara osagt. Han hade antagligen ett finger med i spelet.
– Leksand ville säkert ha kvar mig, men (Lars) Stenvall blev kvar där och något år senare kom Göran dit.
– Jag åkte i alla fall ner och träffade Frölunda på Opalen i Göteborg. I och med att jag ville stå i mål mer matcher ville jag ta chansen. Det var ett nybyggt Scandinavium och Jack Bownass var tränare, så det var mycket som lockade.

Jack Bownass var en före detta NHL-spelare i Montréal och New York Rangers. Dessutom hade han spelat VM för Kanada på Johanneshovs Isstadion i Stockholm 1969.
– Det var väldigt häftigt och hade sin stil. Han var mycket ”på” och hade den här amerikanska stilen.
– Däremot hade vi ingen riktig målvaktstränare i Frölunda. Jag minns vid ett tillfälle att jag och Sune Ödling blev kallade till någon boxningstränare som fick stå och slå på oss så vi skulle tåla smällarna. Mycket speciellt och det här tror jag inte att man håller på med idag.

Hur var Sune Ödling som träningskompis?
– Det var jättekul. För något år sedan var jag uppe utanför ”Ö-vik”. Då var jag ut och hälsade på honom. Han och hans fru blev ganska överraskade när jag knackade på. Sedan satt vi och snackade ett tag.
– Vi har egentligen inte haft speciellt mycket kontakt efter det att han flyttade upp dit något år efter att jag kommit till Frölunda.

Trivdes du bra med att bo i Göteborg?
– Det var mysigt att komma till storstaden som 18,19-åring. Dessutom hade jag nyss fått körkort så jag kunde ta mig ner själv.
– Jag bodde på Högsbohöjd. Ni vet Frölundaborg och sedan backen upp. Jag trivdes bra, men hade bara hockeyn, skolan och ett år i lumpen under den tiden jag var i Göteborg. Sedan var det såklart mycket resor med Frölunda.
– Ett år var jag uttagen till Vikingarna, som det hette på den tiden. Jag stack från luckan i början på december och det var först en bit in i januari då jag kom tillbaka.

Leif ”Blixten” Henriksson, Mats Lindh, Willy Lindström, Kjell-Rune Milton, Roger Olsson, Svante Granholm och så vidare. Med andra ord var det ett profilstarkt gäng även i Västra Frölunda.
– Jag har jämt upplevt i lagen jag spelat att man är ett lag. Att alla hjälpte varandra och så vidare. Bröderna Willy och Evert Lindström tog hand om mig då jag kom ner och visade mig Göteborg i sin BMW.

Sedan tidigare var även Lars-Erik Sjöberg från Laknäs utanför Leksand där. Dessutom var han Västra Frölundas lagkapten.
– Han var en trygghet, men som tyvärr gick bort alldeles för tidigt. Min dåvarande fru umgicks med hans fru och även Lars-Eric Esbjörs. Framför allt under våra bortamatcher.

Efter Jack Bownass kom Lars-Eric Lundvall in som tränare för Västra Frölunda.
– Det var lite annorlunda jämfört med Jack Bownass. Lasse var lite enklare och efter honom kom Arne Strömberg som måste ha varit i slutet av sin karriär som tränare.
– Klart att jag såg upp till någon som hade varit med så mycket som Strömberg. Det hade varit bättre om man även på den tiden hade speciella målvaktstränare på samma sätt som man har idag. Tillexempel likt Alexander Millner som är här i Leksand idag.

Upplevde du Arne Strömberg som en hockeynörd?
– Ja, det fanns bara hockey i det huvudet. Jag kan inte tänka mig att det var något annat än det.

Matchens lirare i debuten – med Vikingarna

Första säsongen i Västra Frölunda var Krister Sterner andramålvakt bakom Sune Ödling, men under andra säsongen delade han och Ödling på målvaktsjobbet. Under sina tre sista säsonger i klubben tog han förstaspaden före Christer Ståhl som man värvat från Västerås.
– Det var väldigt stimulerande. Jag stod många matcher och statistiken jag hade var positiv. Som jag sa kom jag även med i Vikingarna en säsong. Det var säsongen 1975/76 och vi spelade i Katowice.

Krister Sterner och Hardy Åström delade på målvaktsjobbet. Sterner stod mot Sovjet. Vinst med 4-3 och han prisades som bäst på plan i svenska laget.
– Att jag kom med dit såg jag som ett bevis på att det hade gått bra den säsongen. På den resan åkte vi bland annat till Auschwitz och tittade på koncentrationslägren. Det var intressant, men också långt innan resorna som man kan åka dit ner på på idag och en del var ner-stängt.
– Tillbaka till hockeyn så var det häftigt att få komma med som senior i dom här sammanhangen.

Trots fint spel i Polen med Vikingarna kom han inte med i något landslag vid något ytterligare tillfälle.
– Det finns så mycket annat i livet så jag tänker inte något på det där idag. Nu är det mer än 50 år sedan och jag tänker mer på hur det går för Leksand idag. Jag har en hustru som är mer hockeynörd än vad jag är, så vilken tur jag haft i livet. Jag hade visst kvar lite matjord i fickorna även efter flygolyckan. Hon har bland annat fått suttit och skrivit protokoll åt sin pappa, ”Sigge” Bröms, då han var tränare.
– Vi har haft säsongsbiljetter till Leksands matcher under alla år, men inte i år eftersom vi har skaffat en liten hund som vi måste ta hand om. Så länge den är valp så kan vi inte lämna den.

Var ”Sigge” Bröms en förebild för dig under uppväxten?
– Förebild var det inte eftersom jag var målvakt, men han var stor för mig, absolut.

Säsongen 1973/74 inleddes på ett mindre lyckosamt sätt för Sterner.
– I en av första matcherna, vi spelade mot AIK, fick jag en puck rakt i ögat. Jag drog ner rullgardinen och fick ligga i mörker hemma sovrummet utan att egentligen få göra någonting.

 Hade du inte ansiktsmask när du spelade?
– Ja, jag hade mask. Titta hur Abris gjorde med sin mask. Vi höll på att laborera med våra masker och jag hade en Jaques Plante-mask som jag hade filat lite för mycket på.
– Det var ett skott av (Hans) ”Virus” Lindberg som gick rakt upp i ögat. Jag låg med rullgardinen runt en vecka, tio dagar, men det återhämtade sig snabbt ändå.

Har du några men av det idag?
– Nej, ögonen är i alla fall fortfarande lika, skrattar Krister Sterner.

Avslutade karriären – som 24-åring

Vad ser du som din största framgång under tiden i Västra Frölunda?
– Måste ha varit säsongen jag kom med i Vikingarna. Annars var det både upp och ner.

Du petade ändå Christer Ståhl, hur var konkurrensen mellan er båda?
– Vi försökte hjälpas åt och såg varandra som lagkamrater och kompisar. Några problem mellan oss målvakter är inte något jag upplevt i lagen jag varit med i utan man har försökt hjälpas åt.
– Klart det också är en konkurrens, men det är tränarens sak att ta ut vem som ska stå. Tyvärr har Christer gått bort för ett tag sedan.

Efter säsongen 1976/77, endast 24 år gammal, valde Krister Sterner att avsluta karriären.
– Vi skulle få en dotter och min dåvarande fru ville flytta hem till Leksand.

Det fanns också tankar hos honom att fortsätta spela ytterligare några säsonger.
– Jo och det var några klubbar som ringde, men på den tiden kunde man inte leva på hockey på samma sätt som idag. I stället blev det mer för mig att hitta ett jobb, någonting att leva på.

Hörde Leksand av sig?
– Christer var tillbaka då. Sedan hade dom även Lasse (Stenvall). Jag fick hoppa in på något träningspass då Christer var skadad, men något mer än så blev det aldrig.

Tunabro, Mora…?
– (Janne) Simons ringde en gång, men det var inte aktuellt, säger Krister Sterner med ett leende.

Var det självklart för dig som leksing att tacka nej till Mora?
– Ja, det tyckte jag då, men idag tänker jag om vi haft båda lagen med i högsta serien. Vilket drag det hade blivit kring dalahockeyn. Jag hoppas att Mora kommer upp och vi får dom här riktiga fajterna igen.
– När jag själv spelade var det speciellt att möta Mora. Det var viktiga matcher att vinna. Även om jag vill att Mora ska gå upp måste det vara under förutsättning att Leksand vinner alla matcherna mellan lagen.

Flygolyckan i Hedesunda: ”Vingarna slets av”

Redan som ung fick Krister Sterner upp ett intresse för flyg och flygning.
– Min far och hans bröder drev ett flygbolag. Det började här i Leksand för att sedan flytta ner till Borlänge och Dala Airport. Sterners Aero.

Krister Sterner tog själv flygcertifikat.
 – Ja, det gjorde jag. Det här måste varit 1975, i slutet av min tid i Göteborg, men jag lade av att flyga själv i och med att vi gick ner i backen.

Säsongen 1974/75, närmare bestämt den 13 februari, skulle Västra Frölunda spela bortamatch mot Brynäs. För ovanlighetens hade lagledningen beslutat att laget ska flyga upp till Gävle med tre mindre Cessnaplan hyrda från Baron Air i Helsingborg. I det ena av planen som lyfte från Torslanda satt förutom piloten Reijo Junno även Svante Granholm, Kjell-Ronnie Pettersson, Henric Hedlund, Leif Henriksson, Lars-Erik Esbjörs, Krister Sterner och Christer Ståhl.

Lars-Erik Esbjörs gillade inte att flyga i små plan och ringde tränaren Lasse Lundwall kvällen innan. Han har berättat i en tidigare intervju för Old SCHOOL HOCKEY och hockeysverige.se hur han mindes den här flygresan som kunde kostat honom, Krister Sterner och flera spelares liv.
– Olyckan skedde kvart över tio och den här dagen minns jag fortfarande mycket väl. Jag ringde Lasse på kvällen när jag såg att vi skulle flyga och sa att jag tar bilen upp. Då är jag ändå uppe samtidigt som er. ”Nej”, sa Lundwall. ”Det går fort upp och ännu fortare ner.”, skrattade Lundwall. Och det gjorde det fan i mig.– Som tur var klarade vi oss allihop. Man kan skratta och skoja om det så här lite efteråt men det var givetvis lite kämpigt runt omkring det hela.

Hur gick dina tankar just då det stod klart för dig att ni är på väg att störta?
– Först hörde jag att en motor började hosta och sedan dog den. Då tänkte jag att vi klarar oss på en motor. Men när den andra började hosta, stånka och lägga av började jag fundera på vad i helvete det var som hände. Jag satt bakom piloten i den tiosittsiga Cessnan. Dom andra halvsov och jag tror att det bara var jag och Krister Sterner som var vakna.
– När det blev dödstyst tänkte jag att nu jävlar är det bara att sitta stilla, vänta och hoppas att jag klarar mig. Som tur var tog han trädtopparna. Vingarna slets ju av men flygplanskroppen förblev hel. Piloten var fastklämd och skadade sig ganska allvarligt. Efter kraschen såg jag ett hål vid sidan som jag kunde gå ut igenom. Men då märkte jag att det inte var så lätt att gå eftersom höften hade hoppat ur led.

Det är helt otroligt att ni alla klarar er, men känner man någon dödsångest eller liknande i ett sådant läge?
– Någon dödsångest hade jag väl inte. Jag satt bara och väntade på att det skulle smälla. Man trodde att man var Stålmannen och satt där med raka armar. Men dom blev som gummiarmar när det small i trädtopparna. Armarna vek sig givetvis och jag slog näsan och tänderna i pilotens stol.
– Sedan hade jag ena benet ute i gången så jag hade bara vänsterbenet bakom honom. Det var också därför som höften hoppade ur led eftersom jag körde in knäet i ryggen på honom. 

Hur fick din fru Eva reda på olyckan?
– Eva fick reda på via radion att det hade hänt någonting, men hon visste inte vilka som var med på det planet. Det tog någon timme innan dom hittade oss. Det första jag sa till läkaren efter det att dom hade hittat oss och jag kommit in på lasarettet var att ringa hem till Eva och tala om att jag lever.
– Det dröjde en lång stund innan hon fick reda på det eftersom läkarna först ville ha reda på vad det var för fel på mig innan dom kunde rapportera vad det var. Eva fick nog reda på det genom att alla spelarna som inte var med i planet hade ringt till henne. Svante Granholms var hemma hos min fru och eftersom jag och Svante inte hade ringt hem så förstod dom att vi var med på det planet.

Sterner: ”Jag har haft matjord i fickorna”

Krister Sterner:
– Jag skulle åka med dom som var flygrädda. Eftersom jag hade flygcertifikat tänkte man att jag kunde hoppa in om det hände piloten något.
– Jag satt en bra bit bak i planet. Ingen av oss fick sitta vid piloten. När han hörde att jag hade ”cert” sa han att jag kunde sitta där på vägen hem.

När började du förstå att det nog inte skulle gå så bra?
– När piloten skulle börja sin inflygning. Han skrek till oss att motorerna hade stannat.
– Jag kollade väl att alla hade bälten på sig och sa till dom jag såg inte satt riktigt att sätta sig upp. Det tror jag gjorde nytta.

Blev det någon panik hos killarna som var flygrädda?
– Nej, man hann inte få panik eftersom allt skedde under en så kort tid. Även om det var en eller två minuter från tusen meters höjd som vi var på hann i alla fall jag inte bli rädd.
– I och med att vi alla spelade hockey hade vi nog också lite av en buffertzon som hjälpte oss.

Minns du fortfarande ljudet då ni gick ner mellan träden?
– Nej och jag minns inte själva kraschen. Det jag minns är att vi ligger och krälar inne i planet och försöker ta oss ut. Också att det låg något träd över dörren.
– Efteråt har jag tänkt att vi hade en väldig tur som gick ner i skogen och båda vingarna med bränslet försvann så inte planet kunde började brinna.
– Innan jag sprang i väg för att söka hjälp ville jag se statusen på folk. Jag sa också åt dom som var runtomkring mig att jag skulle springa i väg eftersom det var bråttom att få hjälp, men jag tror inte dom kom ihåg det utan undrade nog efteråt vart jag hade tagit vägen.
– Vi visste inte vart vi var någonstans, men jag hittade en väg som gick bort till en bondgård. Dom hade inte sett eller hört något så jag berättade om vad som hade hänt.

Hur tänker du idag kring det du var med om för 50 år sedan?
– Att jag har haft matjord i fickorna.

Svetsade det här samman gruppen också?
– Det är så mycket man är med om tillsammans i ett lag och vi var nog sammansvetsade innan också.
– Jag var också den enda från det planet som spelade matchen efter och flera låg kvar på lasarettet, Svante Granholm, Lars-Erik Esbjörs… (Henrik) ”Tosse” Hedlund kom läkarna fram till att han hade lunginflammation. Jag vet inte om det är sant eller inte. Själv hade jag slagit i huvudet lite och fick sy några stygn.

Det här blev såklart enormt uppmärksammat i media.
– Jag tror att det här var ute på nyheterna redan vid lunchtiden. Våra fruar nere i Göteborg ringde till varandra och var oroliga eftersom dom inte hade hört så mycket.
– Min sambo jag hade då gick över till Esbjörs fru när hon fick höra vad som hade hänt. Vi bodde dessutom ganska nära varandra. Klart att dom måste varit förvirrade. 

Anledningen till olyckan ska ha varit ha berott på problem med bränsletillförseln.

Numera flyger alltså inte Krister Sterner och då inte ens som passagerare, men det har inget med själva flygolyckan att göra.
– Jag tänker på barn och barnbarn och vill inte spilla ut så mycket koldioxid i luften. El-flyg är nog den väg vi måste mot, men det kommer nog ta lite tid att lösa det här med att flyga på el. Dessutom kör jag elbil sedan sju, åtta år tillbaka.

Hur har livet varit efter karriären och hur ser det ut idag?
– Jag gick i pension för sju år sedan från Ejendals där jag haft en bra tid. Vi försöker träffa familj och allt sådant. Jag har båda föräldrarna kvar i livet och som jag besöker emellanåt. Dom bor på ett äldreboende ute i Lycka.
– Vi tar oss också lite semester då och då. Semestrarna blir med tåg i stället för flyg. Inte för att jag är flygrädd utan, som sagt var, av andra orsaker. Vi var för ett år sedan ner till Rom, Pompeij, Capri och så vidare.
– Vi har fem barn och 13 barnbarn så totalt kan vi blir 25 stycken när vi alla ses, vilket är jättekul, avslutar Krister Sterner.

FOTO: Ronnie Rönnkvist, Bildbyrån, Arkivbilder.