“Hade sagt till farsan att han en dag skulle sitta på läktaren och se mig spela där”

I en lång intervju i serien Old School Hockey berättar Jacob Blomqvist om sin karriär. Brynäsprofilen växte upp i Gävle och var runt i flera stora klubbar i Sverige innan karriären avslutades med att föra tillbaka Brynäs till SHL.
– Jag känner en nöjdhet och tacksamhet när jag tittar tillbaka på karriären, berättar profilen.

Foto: Fredrik Jax och Ronnie Rönnkvist. Jacob Blomqvist är starkt förknippad med Brynäs.

GÄVLE (Hockeysverige.se)

Han hade Brynäs som idoler då han stod på ståplats i Gavlerinken för att följa sitt lag. Nu har han nyligen avslutat sin karriär. Sista matchen i karriären avslutades med att han fick vara med och att ta upp sitt Brynäs till SHL. Vi pratar alltså om Jacob Blomqvist, ”Jacke” kallad.

– Det är ganska vanligt att Jacob blir ”Jacke”. Sedan har jag haft många andra smeknamn också. ”Blomman”, ”Flowertwig”, som är Blomqvist på engelska och ganska dåligt översatt, säger Jacob Blomqvist med ett skratt då OLD SCHOOL HOCKEY och hockeysverige.se träffar honom i hans hem i utkanten av Gävle och frågar om när han fick smeknamnet ”Jacke”.
– ”Jacke” har mer eller mindre följt med mig hela tiden.

Karriären inleddes som knatte i Gävle GIK.
– Nu hann det komma upp många minnen då du frågar om Godtemplarna. Jag minns att jag hade en gul hjälm som idag ligger nere hos morsan och farsan. Det var inte så många dagar sedan jag var nere i källaren där för att hämta någonting och såg den hjälmen.
– Godtemplarna, ”Saftpiraterna”. När jag ser tillbaka och jämför med idag så upplevde jag att det var en trygg miljö att utvecklas i. Roligt och med en gemenskap. Mamma och pappa pratade ofta om att det var så bra stämning bland föräldrarna när man var i väg på cuper.
– Det här tror jag smittade av sig på laget och till grabbarna när vi var i den åldern.

Varför blev det just Godtemplarna?
– Bra fråga. Vi bodde i stan och kanske att Godtemplarna var närmast då.
– Eller om det var gemensamma kompisar där, men du nog fråga mina föräldrar varför man satte in mig där. Jag tror inte att jag själv inte förstod att välja på så mycket när jag var liten.

Jacob Blomqvist är brynäsare sen barnsben

Idolerna och förebilderna fanns annars i Brynäs under uppväxten.
– Jag har egentligen haft ganska många. I Brynäs var det (Anderas) Dackell, men också ”Smurfkedjan” med Ove Molin, Anders Gozzi och Peter Larsson.
– Annars har jag haft lite olika. Exempelvis (Tom) Bissett. Främst har det varit Brynässpelare eftersom jag var på Gavlerinken och tittade under nästan varje match.

Givetvis hade han samlarkort, vilket var väldigt populärt under 1990-talet.
– Ja, ja… Det var kort på den tiden. Jag hade pärmar med bilder och bytte med kompisarna. Egentligen var det också något jag gjorde mycket i skolan, alltså att samla på hockeybilder.

Har du kvar pärmarna med bilder?
– Ja, en del. Jag tror att de ligger i en påse i garaget. Jag vet inte om det görs hockeykort längre i Sverige, men när jag var aktiv fick jag skriva på en hel del kort, så kanske är det ändå någon som gör hockeykort fortfarande.

Andreas Dackell som hockeykort.

Hur blev spel i Brynäs aktuellt?
– Det är så det går till i Gästrikland. Efter TV-pucken blev jag kontaktad av Brynäs och man frågade om jag ville gå dit. Det gjorde egentligen alla som fick frågan efter den turneringen.
– Jag kom ihåg att det var väldigt ärofyllt att få vara med och spela i stora Brynäs. Det var absolut speciellt att få dra på sig Brynäströjan. Jag hade suttit där på läktaren och följt Brynäs. Och utifrån det här vi pratade om med hockeykort och idoler, så jag kände mig lite stolt.

Hur ser du dag tillbaka på juniortiden i Brynäs?
– Rolig, tuff… Jag var lite av en ”late blommer”. Jag har alltid trott mig själv och tänkt att jag skulle fått spela lite mer. Generellt är det så i livet, att det inte jämt är rättvist.
– Jag hade ändå bra ledare i Brynäs och jag har bara positiva och roliga minnen från den tiden. Det var roliga grabbar som hängt med hela livet eftersom många i laget var härifrån Gävle. Jag springer på många av grabbarna titt som tätt. Då blir det alltid snack om ungdomstiden och hur den var.

Fick debutera – under Leif Boork

Säsongen 2005/06 släppte Brynäs tränare, Leif Boork, fram Jacob Blomqvist i elitserien.
–Debuten var mot Färjestad borta. Antti Aarnio, Nicklas Bäckström och jag i en kedja. ”Bäckis” skulle ta tekningen. Jag tjuvade in lite. På den tiden blev tekaren bortbytt så jag fick ta tekningen mot Jörgen Jönsson.
– Det var speciellt och jag kommer ihåg att jag tänkte, ”Oj, det är ju han”, skrattar Jacob Blomqvist och fortsätter:
– Jag slängdes in med ”Bäckis” direkt. Han är ett år yngre än jag och var ordinarie medan jag fick spela åtta matcher den säsongen. Jag hade spelat med honom innan också eftersom han spelade TV-pucken med oss 86:or. Vi hade även spelat J18 och J20 ihop. Kul att se den utvecklingen han haft.

Det blev ingen fortsättning i Brynäs för Jacob Blomqvist utan i stället var det bara att dra på sig lovikavantarna och resa upp till Kiruna för att fortsätta hockeykarriären.
– Jag tränade mestadels med A-laget i Brynäs och fick, som sagt var, spela åtta matcher. Sedan förde vi en dialog med (Michael) Sundlöv. Som jag har fattat det var jag ändå ganska nära ett A-lagskontrakt.
– Brynäs förklarade också på ett bra sätt ”Det bästa för dig är att få spela mycket hockey och utvecklas”. Det är jag tacksam för idag. Samtidigt tänkte jag att det kanske bara är något dom säger.
– Då blev det i alla fall Kiruna i Division 1 efter en try out i Arboga. Jag och en till hade blivit lovade kontrakt, men när vi skulle skriva hade tränaren (Kari Rauhanen) i Arboga tagit in några finnar i stället. Då stod vi där ganska nära seriestart.
– Min bästa kompis, Robin Westlin, hade flyttat upp till Kiruna eftersom han mamma bodde där. Han ringde och sa ”kom hit och spela”. Då var Lasse Johansson och Hasse Wallson tränare där.

Foto: Bildbyrån. En lång Brynäskarriär tog fart.

Brynäs hade också skickat med Jacob Blomqvist att dom skulle ha fortsatt koll på honom och hans utveckling.
– Det blev Kiruna och Division 1 i stället för allsvenskan. Vid första landslagsbreaket ringde Sundlöv och det skulle visa sig att Brynäs plockade hem mig och Robin så fick vi träna med dom.
– Det blev en riktig sporre och morot. Jag kände att det inte bara var något dom sa utan jag fick komma hem och träna med Brynäs, vilket gjorde mig ännu mer taggad och motiverad. Kämpade jag på och inte gav upp skulle det finnas en chans ändå att få spela i Brynäs igen.

Kände du av hockeykulturen i Kiruna?
– Ja, herregud. Kiruna är Salming-mecka. Första matchen var derby mot Piteå. Då var det fullsatt, 2500-3000 åskådare, i hallen. Jag kände att det här verkligen var häftigt.
– Vi hade ett bra lag med många hemvändare. En speciell stad att bo i. Mysigt med all snö. Ett väldigt härligt äventyr.

Fick Sam Hallam som tränare: “Otroligt tacksam”

Jacob Blomqvist fick inte chansen att återvända till Brynäs efter säsongen utan först bl det spel i Kumla och sedan Valbo.
– Först var jag till Nybro, som låg i allsvenskan, på try-out för att ta en finsk spelares plats. Samtidigt var den här fiska spelaren i Finland på try out. Han fick inte kontrakt där utan kom tillbaka till Nybro. Då blev det Kumla för mig.
– Precis när jag kommit till Kumla och fixat lägenhet ringde Nybro. ”Vi har fått en långtidsskada och vill ha tillbaka dig”.  Då svarade jag nej.
– Vi kom inte vidare till Allettan med Kumla så då gick jag till Valbo.
– Jag kommer så väl ihåg när jag och farsan stod och rensade grönsakslandet. ”Jag ger allt den här säsongen i Valbo och verkligen gör ett sista försök. Annars måste jag nog börja plugga”. Då sa farsan ”Ja, det är en bra plan”. Då blev jag nästan chockad eftersom han alltid stöttat mig i att bli hockeyspelare.
– Det blev succé i Valbo. Sedan vidare till Bofors och succé. Efter det vidare till MoDo. Utvecklingskurvan gick uppåt hela tiden.

I Bofors kom han få Sam Hallam som tränare.
– Jag är otroligt tacksam för det. I Division 1 är det många som lyckas, men när dom spelarna kommer till Hockeyallsvenskan vet inte riktigt lagen hur man ska utnyttja dom spelarna. En poängstar spelare i ettan kanske blir en fjärdeline-spelare i Hockeyallsvenskan.
– Sam var ganska ny som tränare då. Otroligt jordnära. Fick med sig alla grabbar och hade en tydlig plan. ”Du kommer att få spela. Jag kommer ge dig tid”. Han hade sett mig mycket och sa ”Jag vet hur jag ska utnyttja dig och det är offensivt. Du behöver inte känna någon press”.
– Han fick mig att vara i en miljö där jag kunde utvecklas och jag kände ett förtroende direkt utan att behöva bevisa något. Det blev succé och han var omtyckt av alla i laget. Det finns alltid några som inte får spela i ett lag och är missnöjda, men han fick ihop det väldigt bra.
– Vi har stött på varandra egentligen genom hela karriären och alltid haft trevliga samtal efter matcherna.

Foto: Ronnie Rönnkvist. Nuvarande förbundskaptenen Sam Hallam.

Det var också i Bofors under Sam Hallams ledning Jacob Blomqvist fick sitt genombrott.
– Så var det absolut. Om jag tänker tillbaka på Boforstiden så är det bara med ett stort leende.
– Det här med plus/minus hade jag aldrig lagt några tankar på och fanns inte i min värld. Jag hade gjort bra med poäng, 17, 18 på tolv matcher.
– ”Din plus/minus, ”Jacke”…”
– ”Ja, men jag gör ju mycket poäng”.
– ”Ja, men det blir också lite bakåt ibland”.

– Det där fick jag lära mig av och han lade alltid fram det på ett snyggt sätt.
– Jag är väldigt tacksam att jag fick Sam som tränare när jag väl fick chansen i allsvenskan.

Efter att ha svarat för 24 mål och totalt 56 poäng på 52 matcher i allsvenskan började lagen i elitserien visa intresse för honom.
– Det blev MoDo, men från början var det lite struligt. Fredrik Andersson var sportchef där då. Han värvade mig och Robert Rosén samtidigt, men det var inga tränare klara. Det här jag berättade om Sam och hur Bofors hade en plan för mig blev väldigt svävande i luften då jag kom till MoDo. Sedan kom ”Challe” Berglund och Andreas Johansson dit.
– Det var mycket nervositet. Elitserien var trots allt högsta ligan. Vi hade ett bra lag, men det gick dåligt för oss. Vi fick kvala, men lyckades hålla oss kvar, men jag har ändå positiva minnen därifrån.

Därför blev det Leksand: “Tre otroligt roliga år”

Niklas Sundström, Mattias Timander, Per Svartvadet, Nicklas Danielsson… raden av skickliga och drivande spelare i det MoDo-laget kan göras lång.
– Byron Ritchie, Ladislav Nagy, Robert Rosén, Anton Hedman… En rolig säsong trots det dåliga sportsligt och den begränsade istiden för mig.
– Jag ser det ändå som att det var en ganska nyttig säsong för mig. Robert Rosén fick inte heller spela så mycket, men spelade i powerplay två. Han gjorde i princip varje byta han kom in där.

Foto: Ronnie Rönnkvist. Jacob Blomqvist i Leksand.

När ringde Tommy Salo från Leksand?
– Jag hade ett plus ett i MoDo. Sedan blev Markus Näslund sportchef. Han sa han att MoDo inte tänkte förlänga med mig, vilket var ganska väntat.
– Vi kollade på olika alternativ, men ganska snabbt hörde Salo av sig till agenten, Leksand hade varit i allsvenskan sju eller åtta år då. Det kändes seriöst och Leksand skulle satsa. Lite som Bofors gjorde visade även Leksand att dom trodde på mig och hade en plan. Det blev ganska snabbt att jag bestämde mig att det där ville jag vara med på. Det blev tre otroligt roliga år.

Första intervjun jag gjorde med dig så satt vi i ert omklädningsrum och du sa ”jag har alltid velat spela i Leksand”.
– (Skratt) Sa jag det? Det har jag väl egentligen aldrig tänkt, men jag är väldigt glad över att ha spelat i Leksand.
– Otroligt vilka fans Leksand har överallt. Än idag är det leksingar som kommer fram och pratar med mig. Jag har fortfarande jättemånga kompisar därifrån som jag har kontakt med och träffar. En väldigt rolig tid.

Med tanke på ”kräftgången” i MoDo, vad gjorde att det lossnade för dig i Leksand igen?
– Vi hade ett bra lag, var ett bra gäng och ett mål där vi skulle tillbaka. Nu lyckades vi inte första säsongen. Vi fick behålla i stort sett hela truppen, men fick också in lite mer spets.
– Sedan är det så att du som person mognar hela tiden. I allsvenskan hade jag dessutom presterat tidigare. Samtidigt var det hårdare konkurrens om platserna i Leksand och vi hade ett starkt lag.
– Det handlar mycket hur det är vid sidan av, hur man trivs och känner förtroende. I Leksand fick jag dessutom spela med bra spelare.
– Sedan är det speciellt att bo i Leksand. Det finns inte så mycket och det gäller att själv vara produktiv. Jag och Per Edblom köpte varsin endurohoj och körde i bergen upp mot Rättvik. Vi spelade även mycket golf och vi grabbar i laget gjorde mycket tillsammans. Det är till fördel.

Foto: Ronnie Rönnkvist. Jacob Blomqvist i Leksand.

Du spelade även med en ung Filip Forsberg i Leksand, vilken nivå höll han då?
– Redan då han kom upp såg man hans kvalitéer. Han ville mycket. Testade mycket. Lyckades däremot inte så bra. Säsongen efter lyckades han med allt han inte lyckats med innan. Man kände bara ”wow”.
– Filip spelade ihop med Jacob de la Rose och det var kul att se. Jag förstod då också vad alla pratade om, att han var en så grym talang.

Tog upp Leksand i SHL

Andra säsongen i Leksandströjan avancerade Leksand upp till SHL.
– Man hade klippt ihop någon ”highlight-video” från våra mål tidigare under säsongen, släckte ner omklädningsrummet och så vidare.
– Jag hade sådana fjärilar i magen inför matchen mot Rögle. Michael Raffl sa ”Jag kan springa genom en vägg nu” eftersom han var så jäkla taggad. Vi hade någon match kvar efter den här matchen, men då vi var klara blev det fest i Leksand. Det märktes att den klubben hade längtat efter att ta sig tillbaka under så många år.
– Att få vinna med ett lag är det absolut bästa. Allt slit, jobb, press, stress…

General Manager för Leksand var tidigare NHL och landslagsstjärnan, Tommy Salo.
– Tommy var rak och det hände saker. Han sparkade Niklas (Eriksson) och Christer (Olsson). I stället tog han in Andreas Appelgren och senare även Sjur (Robert Nilsen).
– Det märktes att Tommy hade en plan och en vilja att vinna. Tyckte han att något var fel sa han saker och det blev effekt av det. Sedan prickade han otroligt rätt med tränaren, just Appelgren.
– När Appelgren kom in var han det bästa som kunde hända. Just hur han var som person. Han fick med sig alla direkt. Först hade han varit som en tredjetränare som skulle vara länken mellan tränarna och spelarna. Han hade då redan fått den här mjuka relationen med alla spelarna. Alla hade respekt och gillade honom.
– Också en otroligt rolig person. Vi brukar SMS:a till varandra ibland och hålla kontakten.

Foto: Ronnie Rönnkvist. Tommy Salo tog Jacob Blomqvist till Leksand.

Efter en säsong med Leksand i SHL återvände han så till Gävle för spel med Brynäs.
– Drivkraften har alltid varit att få komma hem och spela i Brynäs efter det att jag gjort mina åtta matcher tidigare. Jag hade sagt till farsan att en dag skulle han få sitta på läktaren och se mig spela där, så det var målsättningen.
– Michael Sundlöv hörde av sig. Min agent hade berättat att det fanns SHL-intressen från olika klubbar, men nämnde aldrig Brynäs. När han väl ringde och sa att nu hade Brynäs hört av sig sa jag bara ”kör”.
– För mig var det aldrig någon tvekan. Fick jag chansen att spela i min hemstad var det bara att köra.

Du kom direkt till en stökig säsong med Brynäs där Tommy Jonsson fick kliva åt sidan som coach. In kom i stället Tomas ”Bulan” Berglund.
– Det hade varit på tapeten någon gång tidigare att jag skulle komma tillbaka till Brynäs. Då hade dom inte plats att ha mig för en första eller andrakedja som produktiv spelare, men nu fanns det.
– Jag satt med Sundlöv och Tommy och pratade om att jag skulle spela powerplay, första, andra…  ”Så här är vår plan”.
– Tommy fick sparken tidigt och ”Bulan” kom in. Jag fick träffa ”Bulan” innan han träffade laget. Han ville kolla om jag kunde acceptera att inte få spela powerplay. Han skulle flytta mig till boxplay och inte spela mig i första eller andra kedjan. I stället skulle jag få spela i tredje och defensivt. Kanske också gå ut på en kant i stället för center.
”Köper du det? Kommer du kunna prestera?” Det var mer eller mindre att acceptera eller gå. Jag sa att jag skulle göra det som krävdes för laget. ”Om du vill använda mig så kommer jag acceptera det, kommer inte vara grinig utan hela tiden göra mitt bästa”.

Blev kapten i Brynäs

Ändå ganska rakt av Tomas Berglund?
– Ja, otroligt rakt. Jag blev ganska orolig när jag blev uppkallad dit för att prata med ”Bulan” och Sundlöv innan dom pratat med laget. Just då kände jag att han hade någon förutfattad mening om mig.
– Sedan var han snabbt ute i media och pratade om hur förvånad han var över hur Jacob Blomqvist var som person och spelare.
– Han hade kanske hade en annan uppfattning om mig inledningsvis, men sedan hade vi en jättebra relation och jag blev kapten under honom.
– Just att få komma hem, haen bild över hur det skulle vara och se ut för att allt sedan skulle bli lite omkastat var såklart speciellt. Ändå en bra och händelserik första säsong.

Jacob Blomqvist får tidigt ett A på bröstet för att två säsonger utses till kapten.
– Det var väldigt overkligt. I början var det ”Ska jag vara det i stora Brynäs?” Jag hade lite svårt att fatta det.
– När jag sedan hade smält det kände jag bara en enorm stolthet när jag åkte runt med ett C på bröstet. Jag försökte verkligen sända rätt signaler på och utanför isen, hur man beter sig.
– Från ”Bulan” hade haft lite funderingar kring mig till det att han ville ha mig som kapten gjorde att jag kände att jag kanske ändå hade vunnit. Att jag hade knutit näven i fickan och visat. Det var ännu ett tecken på att jag hade agerat rätt. 

Foto: Ronnie Rönnkvist. Jacob Blomqvist blev kapten i Brynäs.

Tord Lundström, Stig Salming, Anders ”Masken” Carlsson, Lasse Bylund, Tommy Sjödin, Janne Larsson, Anders Huss, Anders Bäckström, Jan-Erik Silfverberg, Willy Lindström, Johnny Stridh, Johan Larsson, Jakob Silfverberg, Anderas Dackell, Anton Rödin, Jacob Blomqvist…
– Det var som när kaptenerna skulle avtackas tidigare och jag kom in i det rummet. Då kände jag mig nästan som en lite pojke. Dom är legendarer och ”wow”. Att jag då skulle få vara med där.
– Nu är jag stolt över det och ingen kan ta ifrån mig att jag varit kapten i Brynäs IF. Det är nästan att det först nu när jag tänker att jag varit kapten som det sjunkit in.

Säsongen 2016/17 tog sig Brynäs till final mot HV71.
– När det sista jag fick vara med om i Brynäs var att vinna kan jag se tillbaka på den finalserien, vilket otroligt många fortfarande pratar om, som positiv.
– Då, när vi förlorade finalen, var det nästan tyngre än att åka ur eftersom vi var så nära att få vinna det där guldet. När jag fått smälta allt så var det ändå en häftig upplevelse. Den finalserien vi bjöd upp till…
– När jag tänker tillbaka på det var häftig att få vara med på hela resan fram till ett mål skiljde lagen emellan i match sju.
– Slutspel är något helt annat. Match varannan dag med förväntningar och en speciell känslan i kroppen. Det var helt underbart. Det enda jag hade i huvudet var hockey. Alla du pratar med pratar hockey. Allt du tänker på eller drömmer är hockey.
– Just i det här slutspelet och just när finalserien drog i gång… Känslorna var verkligen utanpå. 

Jacob Blomqvist fick inte vara kvar i Brynäs

Efter säsongen 2019/20 valde Brynäs och Jacob Blomqvist att bryta – för den här gången är värt att tillägga. Ny klubbadress blev i stället Timrå.
– Jag skulle förlänga kontraktet med Brynäs i början på serien. Det var Sundlöv som sa att Brynäs ville förlänga igen. Det drog ut på tiden och det blev ta om budget. Jag tänkte ”vad är det som händer?”
– Till slut blev det inget. Samtidigt hade Brynäs på gång med Peter Andersson som tränare. Som jag fattade blev det ingenting eftersom han inte ville ha mig kvar eller fått säga någonting om hur han ville att nästa säsongs lag skulle se ut. I alla fall fick jag beskedet att jag inte skulle få vara kvar.

Hur tog du det?
– Otroligt tuff. Från att prata om förlängning innan säsong och att man skulle skriva ganska snabbt till att det aldrig hände eller blev något. Säsongen var strulig och det gick knackigt för oss.
– Jag kommer ihåg när jag fick beskedet av Sundlöv. ”Jag tog hit dig och nu får jag stå här och säja hej då till dig”. Det var otroligt tungt och riktigt jobbigt.
– När jag kom hem tänkte jag ”vad är det här, vad ska hända nu?” Det är en speciell arbetssituation att vara hockeyspelare. Sanna, min sambo, sa bara då ”Det här kommer bli bra. Jag följer med dig än vad som händer”. Då hon sa det kände jag ett lugn och kunde hantera det som hänt, säger Jacob Blomqvist med ett leende som visar på tacksamhet mot Sanna som under intervjun är nere i köket och leker med deras dotter.
– Samtidigt kände jag lite skam över att jag inte fick vara kvar.
– Vi kollade runt och ganska tidigt hörde ”Nubben” (Kent Norberg) från Timrå av sig och visade intresse. Timrå hade på gång ett bra lag, skulle satsa och bygga upp något. Jag fick en liten leksandskänsla över det hela.
– Vi åkte upp dit, tittade på allt där och hade ett bra möte med klubben. Ganska snabbt bestämde vi oss för Timrå och geografiskt var det närmsta Gävle så vi hade möjligheten att åka hem på lediga dagar och helger.
– Jag skrev på för Timrå och det kändes kanon. Vilket gäng! En familjär klubb och allt det jag hade hört om tidigare. Spelare, ledare och alla runtomkring, var bara positiva saker. När jag pratar om Timrå idag känner jag att det var en rolig tid i mitt liv.Dessutom föddes vår dotter där.
– Det blev avancemang och vi lyckades hålla oss kvar. En jätterolig tid. Bra arena att spela i och kanonkillar i laget som jag har blivit riktigt bra kompisar med.

Foto: Bildbyrån. “Jacke” gick till Timrå.

Ni hade spets med Jonathan Dahlén och några till, men vad var styrkan i den här gruppen?
– Vi hade ”Jonte”, (Jens) Lööke och (Albin) Lundin i början, men över huvud taget ett starkt lag. Dessutom hade vi otroligt kul vid sidan av. Det var helt underbart faktiskt. Dock var det corona-året så det var inget folk i arenan när vi gick upp, vilket var det tråkiga.
– Det var en speciell säsong och jag märkte där hur mycket fansen gör för sporten. Utan fansen skulle det knappt finnas något intresse. Det är dom som gör att man som spelare får ut sina sista 10-15 procenten. Det var skönt när vi fick säsongen efter fick börja spela inför publik igen

Under säsongen 2022/23, efter 26 spelade matcher med Timrå, lämnade han Medelpad och flyttade hem till Gästrikland och Brynäs.  
– Så fort det ens var lite kontakt, även om det var luddigt, och jag insåg att chansen fanns att få komma hem igen kollade vi direkt om möjligheten fanns. Den dörren hade jag egentligen stängt i mina tankar.
– När jag kom hem från någon bortamatch hade Sanna redan packat färdigt alla packlådor (skratt). ”Det är inte klart ännu”.
– Det var helt underbart att få komma hem och det mottagandet jag fick. Sen gick det ganska snabbt från det att jag spelade i Timrå till det att jag hoppade in i Brynäs. Men skillnaden på stämningen i gruppen var som natt och dag.

Spelade ur Brynäs ur SHL: “En enorm skam”

Det Brynäs och Jacob Blomqvist först kämpade för var att undvika negativt kval.
– Vid jul och nyår kändes det som att skulle vi inte vinna första matchen, Oskarshamn borta så… Det kändes i hela gruppen att oron för kvalspel var enorm.

Vad bottnade det här i?
– Jag vet inte. Av det jag förstått var det rörigt redan innan. Ansträngd stämning. Mikko Manner var tränare och dom hade en finsk tränargrupp, men också många finnar i laget. Kanske att gruppen blev uppdelad eller något. 
– Det var svårt att spela hockey. Dels deras system hur man exakt skulle göra på isen. Tryckt stämning och inte som det skulle vara, så egentligen är det inte konstigt att det blev som det blev.

Bild: Fredrik Jax.

Hur var då känslan när det till slut blev som det blev och Brynäs åkte ur SHL?
– Jag skämdes. En enorm skam. Det var så overkligt att jag skulle vara en del i det lag som spelade Brynäs ner en division. Mycket skam, känslor och ångest. Usch. Jag mådde verkligen dåligt.
– Fem, tio sekunder efter slutsignalen när det var avgjort, det trodde jag aldrig Brynäspubliken skulle göra, vändes allt och publiken skrek ”Vi älskar Brynäs, vi ska tillbaka”, säger en nästan rörd Jacob Blomqvist och fortsätter:
– Det var jag absolut inte förberedd på då. Där hände det något i Gävle och med alla Brynässupportrar runt om i Sverige. Under många år hade det gått halvknackigt och på något sätt var det som alla vände bland och tänkte att dom skulle trycka oss i ryggen upp och tillbaka till SHL. Det gjorde dom verkligen också.

Jacob Blomqvist fick drömavslutet

Brynäs, med supportrarna i ryggen, tog steget tillbaka till SHL.
– Under tre, fyra veckor var jag inte och handlade. Det fick sambon göra. Jag ville inte träffa eller prata med folk.
– Som tur var kunde jag gömma mig ute i skogen för att jaga. Jag skämdes. När jag väl började vara ute bland folk var det ryggdunk ”Vi tror på er”.

Med tanke på det du berättar, hur ser du tillbaka på avslutet du fick med Brynäs?
– Tankarna när jag satt där och skämdes i omklädningsrummet var ”nu har det hänt”. Tanken som också slog mig var också om det här skulle vara det sista jag gjorde i min karriär. Då fick jag nästan panikångestattacker. Hela min karriär var inte värt något om det här skulle bli det sista jag gjorde.  
– När alla stannade kvar och sa att nu kör vi så började jag måla upp ett nytt scenario. Tänk om jag får lyckas avsluta karriären med att ta upp Brynäs igen. Jag målade upp ett drömscenario. Och sedan slog det in.
– Det var så mycket glädje och jag känner en sådan tacksamhet att själv få välja när jag skulle sluta och då dessutom få vinna med laget som varit min motivation genom hela karriären, i hemmastaden med mina nära kompisar, publik och allt. Att få vara med om att vinna sista matchen… Jag är så tacksam över det.
– Det är få förunnat att få ha ett sådant fint avslut. Det är SM-guld eller Stanley Cup som kanske skulle kännas större, men att få vinna med laget som jag vuxit upp med då jag satt på läktarna och såg alla mina idoler, bättre avslut än så kunde jag inte önska mig.

Foto: Bildbyrån. Blomqvist sista match i karriären slutade med ett minne för livet.

Hur ser Jacob Blomqvist liv ut idag?
– Dotter på tre år. Sambo med Sanna. Varit arbetslös ett tag, men har fått jobb sedan fyra veckor tillbaka som virkesköpare på Stora Enso, vilket jag känner mig väldigt välkomnad i. Både i själva företaget och av alla trevliga kollegor. Det blir mycket att träffa skogsägare titta på skog, prata hockey eller jakt.
– Jag trivs jättebra. Får vara hemma och har nära till kompisar och familj. Sedan har jag varit upp i arenan på ett gäng matcher. Jag spelade själv den stora cancermatchen nyligen. Jag är fortfarande lite stel efter den och det beror nog på att jag glömde att stretcha (skratt).
– Livet är på topp. Saknade av hockeyn finns inte där. Jag känner en nöjdhet och tacksamhet när jag tittar tillbaka på karriären – som slutade för bara åtta månader sedan, avslutar Jacob Blomqvist med ett skratt.

Den här artikeln handlar om:

Dela artikel: