Han blev första svenske målvakten att spela i NHL

Hardy Åström kommer alltid vara med i historieböckerna som den första svenska – och också första europeiska – målvakten att någonsin starta en match i NHL.
I Old School Hockey berättar Åström om resan till den historiska debuten – och hans karriär som också innehöll SM-guld, VM-silver och Canada Cup.
— Jag brukar säga att det jag har fått vara med om inom hockeyn är mer än vad många ens vågar drömma om, säger 75-åringen.

Hardy Åström var tillsammans med Göran Högosta Sveriges första målvakter i NHL. De flyttade över till New York-klubbarna Rangers respektive Islanders efter VM-succén i Wien 1977. I dag ska ni få träffa en av de båda i Old School Hockey, nämligen Hardy Åström. Nu har lämnat New Yorks gator och Manhattan bakom sig sedan många år. I dag bor Åström ett par mil utanför Örnsköldsvik.
— Jag har ett väldigt bra liv idag också. Mina båda grabbar, som nu är vuxna, bor nere i Ö-vik, berättar Åström och fortsätter:
— Själv bor jag och min sambo, Britt-Marie, här i Själevad. Visst spelade jag i NHL under den tid då man inte fick speciellt många dollar eller då dollarn var värd speciellt mycket. Men jag brukar säga att det jag har fått vara med om inom hockeyn är mer än vad många ens vågar drömma om.

Varför blev du just målvakt?
— Tja, det blev väl bara så när vi lirade landbandy som barn hemma i Luleå där jag växte upp.
— Faktiskt, och hur otroligt det än kan låta, var jag back i den första matchen som jag spelade. Det gick väl inte så bra så tränaren ställde in mig i målet i stället.

Debuterade i Luleå som 14-åring: ”Var på väg att lägga av med hockey”

Minns du än i dag första seriesegern med Luleå AIK i division 4, 1966?
— Jag gjorde debut som fjortonåring i Luleå AIK. Då har jag för mig att vi spelade i division 3. Debuten var mot Haparanda och i deras lag spelade bland andra Lars-Göran Tano som jag senare skulle spela tillsammans med i IFK Luleå.
— Jag var jämt uppe på Malmvallen. Där fick jag hjälpa till att skotta snö eller spola isen och till och med göra rent omklädningsrummen innan motståndarlagen kom för att spela mot oss.
— Det var inte bara hockey utan jag spelade en del fotboll också. Just seriesegern du nämner minns jag faktiskt inte så noga, men jag glömmer aldrig våra röda stickade tröjor med gula ok på ärmarna. I dom tröjorna fanns det mycket kärlek till ishockeyn.

Var IFK Luleå och Luleå SK lite som storebröder till er i Luleå AIK?
— Ja, det kan man väl säga. Det var i dom klubbarna som gräddan inom hockeyn i Luleå spelade. Kan jag ha varit sexton eller sjutton år tro då IFK Luleå värvade mig dit.
— Jag hade brutit ett finger minns jag och var faktiskt på väg att lägga av med hockey och i stället satsa på fotbollen. Men IFK ringde och efter jag spelat någon B-lagsmatch där blev jag kvar.

Fick du direkt börja slåss med Christer Grahn om målvaktsjobbet i IFK?
— ”Slim”, som han kallas, vilken suverän kille. Han var målvakt i Luleå då jag kom med i deras A-lag. Det har hänt att vi sprungit på varandra någon gång och dom tillfällena var alltid fantastiskt roliga.

Flyttade till Skellefteå: ”Kommer alltid att vara laget i mitt hjärta”

Säsongen 1973/74 kvalade sig Skellefteå AIK upp i gamla Allsvenskan där lagets stora stjärnor hette Per ”Tjuven” Johansson, Christer Johansson, ”Krobbe” Lundberg, Lars-Fredrik Nyström och Hardy Nilsson. Målvakter var Roland Lestander, Göran Hallberg och Lars Ahlin. Men till återkomsten upp i Allsvenskan ville tränaren Per Lundström stärka upp på just målvaktssidan.
— Det var nog mera en slump att jag hamnade i Skellefteå. Jag har för mig att de var ute efter någon annan men det blev jag i stället. Det klubbytet är ett val som jag aldrig har behövt ångra.

Berätta om debuten i Allsvenskan.
— Södertälje hemma och vi spelade oavgjort (2-2 efter Skellefteås mål av Jerry Åberg och Torbjörn Nilsson medan SSK:s mål gjordes av Dick Yderström och Dan Landegren).
— Åren mellan 1974 fram till och med 1977 kommer jag ihåg med mycket glädje. Då var det samma intresse för Skellefteå AIK som idag ute på stan. Alla pratade hockey.
— Säga vad man vill om supportrarna till olika lag, men det jag upplevde under mina år däruppe var något helt fantastiskt. Den här tiden och supportrarna gjorde att Skellefteå AIK alltid kommer att vara laget i mitt hjärta. Men jag vill lägga till att även Södertälje SK, där jag senare vann SM-guld, också har en speciell plats hos mig.

Skellefteå stod för en av svensk elithockeys stora skrällar genom åren då laget redan första säsongen i högsta serien tog sig till semifinal mot Leksand. Skellefteå förlorade dock båda semifinalerna (2-4 och 2-3) men gav de blivande svenska mästarna en rejäl kamp om finalplatsen.
— Nic Åslund skrev i Aftonbladet att vi var årets ”poplag” i svensk hockey vilket stämde ganska bra om man ser till intresset kring Skellefteå. Vi hade faktiskt ett fruktansvärt bra lag och självklart även lite flyt och en hel del tur. Tyvärr räcker det inte bara med skicklighet för att gå så långt som vi gjorde. Det krävs en del tur och stolpe in också.

Hardy Åström blev uttagen till Canada Cup: ”Visst blev jag överraskad”

Blev du överraskad när förbundskaptenen Hans ”Virus” Lindberg tog ut dig att representera Tre Kronor i Canada Cup hösten 1976?
— Det låg faktiskt till så här att jag höll på att packa inför en sommarhockeyturnering i Frankrike som jag lovat att vara med på då det kom ett brev från Svenska Ishockeyförbundet. Där stod det att jag var uttagen till att spela i Canada Cup, så det var väl bara att packa om väskan och ställa upp, skrattar Hardy Åström och fortsätter:
— Att få chansen att spela i det första Canada Cup någonsin var förstås jätteroligt. Jag hade inte spelat speciellt många landskamper innan turneringen så visst blev jag överraskad då jag kom med.

Hur upplevde du turneringen?
— Det gick väl bra förutom mot finnarna. Vi ledde matchen med 4-1 men förlorade med 8-6. Jag var riktigt dålig och förstod aldrig varför ”Virus” (Hans Lindberg) inte bytte ut mig när puckarna började trilla in.
— Jag hade stått mot USA då vi vann med 5-2. Därefter mot Sovjet där vi spelade 2-2 och i förlustmatchen mot Kanada (0-4). Det hade gått bra hela tiden men jag förstod nog inte själv hur sliten jag egentligen var.
— Visserligen var det inte bara jag som var dålig i laget då vi spelade mot Finland, men med facit i hand skulle jag blivit utbytt tidigare.

Göran Högosta:
— I matchen mot Finland ledde vi med 4-1 och blev väl alltför övermodiga. Det slank in några enkla puckar bakom Hardy Åström som stod i mål den matchen. Många tyckte att förbundskaptenen ”Virus” Lindberg borde ha bytt målvakt, men jag tror inte att det hade spelat någon större roll. 
— Vi förlorade matchen med 8-6. Den matchen kom att bli avgörande för varför vi inte tog oss till final trots att vi slog Tjeckoslovakien i den sista matchen.

Hyllningen till Börje Salming: ”Finns knappt ord”

Hans ”Virus” Lindberg:
— Alla spelare verkade ha tappat skenorna och vi tappade 4-1 till 8-6. Vi pratade om hur vi skulle spela inför tredje perioden, men ingenting fungerade. På den här tiden fanns inte heller någon timeout att tillgå. Ingen gav upp, men ingenting fungerade.
— När jag var förbundskapten i Schweiz hade jag Juhani Tamminen som assisterande. Han var med i den här matchen och gjorde dessutom tre av Finlands mål. Han kunde heller inte förstå vad som hände, finnarna kunde göra lite som man ville.

Lasse Oksanen till hockeysverige.se:
— Vi i Finland har alltid velat slå Sverige och ni har alltid varit vår käraste rival. Det har alltid varit spännande att spela mot Sverige och att dessutom få vinna har alltid känts extra bra.
— Men jag måste också få säga att svenska spelarna alltid varit trevliga att ha och göra med och vi har alltid haft en god relation till varandra. Det var en upplevelse och väldigt lärorikt att få spela mot alla dom här stjärnorna som var med i Canada Cup.

Innan premiärmatchen mot USA i Maple Leafs Garden fick Börje Salming en flera minuter stående ovation från drygt 16 000 åskådare. Ett klassiskt hockeyögonblick.

Hardy Åström:
— Det finns knappt ord för det vi fick uppleva. Men efter ett tag började det faktiskt bli jobbigt eftersom man ville komma i gång och spela. Man är så fruktansvärt koncentrerad just då.
— Att det var just Börje som fick de här hyllningarna kändes extra kul eftersom vi är jämngamla och kände varandra ganska väl uppifrån Norrbotten då han spelade i Kiruna och jag i Luleå.
— Vi var ut i Toronto och åt någon kväll tillsammans med Börje och då förstod man hur stor och hur fantastiskt populär han hade redan hade hunnit bli där i stan.

Börje Salming har tidigare berättat för hockeysverige.se och Old School Hockey:
— Vi hade ett jäkla fint lag och hela turneringen var grymt bra. Det var första gången som alla dom bästa spelarna i världen var samlade i en och samma turnering, så det här var väldigt stort. Jag var på toppen av min karriär och visst gjorde jag en bra turnering (Börje nominerades i turneringen All Star team).
— När vi skulle spela hemma i Toronto mot USA fick jag den här ”standing ovation” vilket har uppmärksammats stort här hemma i Sverige. Där borta var inte sådana här tillfällen helt ovanliga. Jag tror att det blev väldigt omtalat här hemma eftersom det inte fanns någon direkt rapportering från NHL till Sverige. Det kunde hända att någon tidning i New York skickade några resultat till en svensk tidning. Svenskarna förstod helt enkelt inte att det hade gått ganska bra för mig och Inge (Hammarström) i Toronto.
— Självklart var det här ett stort ögonblick för mig men när jag stod där på isen så tyckte jag nog mest att det var pinsamt.

Minns VM i Wien: ”Esposito skulle fram och slåss med Salming”

Hardy, var det under Canada Cup som proffsköparna började visa intresse för dig?
— Visst var det lite tissel redan då, men det var först efter VM 1977 som det blev klart med New York Rangers. Nu vet jag att man som Skellefteå AIK:are inte ska alliera sig med ”björklövare”, men det var faktiskt deras spelare Bruce Abbey som hjälpte mig med kontraktet.

Vid VM i Wien 1977 slutade Sverige på silverplats efter Tjeckoslovakien i en turnering som man minns för några uppmärksammade händelser.
— Vi började turneringen fantastiskt bra och slog faktiskt Sovjet två gånger (5-1 och 3-1) vilket var en riktig skräll. Det målvaktsspel som Göran Högosta visade upp i den här turneringen var något av det svettigaste jag har upplevt.
— Sedan blev vi rejält överkörda både målmässigt och fysiskt av Kanada i den andra matchen. Göran hade blivit skadad och jag hade spelat ett par matcher och stod även den här matchen mot Kanada. Vi förlorade med 9-0. Till andra matchen i slutspelet var han tillbaka mellan stolparna igen.

Hur upplevde du kanadensarnas insatser mot Tre Kronor?
— Det var väl ingen höjdare eftersom de spelade ganska brutalt mot oss. Dom hatar verkligen att förlora och tog till alla tänkbara metoder för att vinna sina matcher. Men det där har vi lagt bakom oss nu och glömt.
— Incidenten med Stig Salming i hotellets restaurang har i mina ögon blivit ganska uppförstorad. Visst skulle Phil Esposito fram och slåss med Salming och det var nära att det blev ett rejält bråk. Vi satt ju och åt och hann väl inte se så mycket av det där eftersom det aldrig blev något riktigt bråk.

Du kamperade tillsammans med Göran Högosta i landslaget under många år. Hur var er relation?
— Vi har alltid haft en bra relation och väldigt mycket roligt tillsammans. Ett kul minne jag har med Göran är från då vi båda spelade i varsitt farmarlag, han i Hershey och jag New Haven. Det var så trångt i spelarbåsen så vi som var reservmålvakter fick sitta där ismaskinen åker ut och in.
— När slutsignalen gick visste varken Göran eller jag hur matchen hade slutat eftersom vi satt och snackade gamla minnen i stället, skrattar Hardy Åström.

Historiska debuten i NHL: ”Hamnade på omslaget av Sports Illustrated”

Efter VM 1977 fick Hardy Åström sätta sig på flyget mot New York för sin första NHL-camp med Rangers.
— Rookiecampen minns jag mest för att vi åkte hur långt som helst med buss tvärs över landet för att spela träningsmatcher.
— Vi var från början runt sjuttio spelare och när det började dra ihop sig ritade man ett streck på en tavla och skrev New York på ena sidan av strecket och New Haven på andra. Därefter vilka som skulle vara i respektive lag. Jag hamnade i Rangers.

Doug Soetaert, Lindsay Middlebrook, John Davidson och Wayne Thomas. Det var inga dåliga målvakter du fightades om målvaktsspaden med.
— Nej, men jag upplevde mig inte som sämre än någon av dem. Däremot måste du vara bättre en de amerikanska målvakterna för att ta en plats.

Debuten?
— Mot Montréal och Ken Dryden borta den 14 februari 1978, vinst med 6-3. Montreal hade vunnit fjorton matcher i rad, men vi lyckades vinna och det gick riktigt bra för mig. Jag hamnade faktiskt på Sports Illustrateds omslag och i tidningen så var det ett reportage om mig.
— Både den tidningen och pucken från den matchen finns kvar här hemma.

Hur var det att nu dela omklädningsrum med Phil Esposito som under VM i Wien gått ganska hårt åt er i Tre Kronor?
– Phil var helt underbar att ha i ett lag, han var hur bra som helst mot mig och alla andra i laget. På banan var han en gris liksom Maloney och de här killarna. Men vid sidan om var han en bra vän och det som hände i Wien har jag inget minne av att vi ens pratade om.

Rök ihop med NHL-profilen: ”Han skyllde på mig i media”

Efter succén mot Montreal spelade Åström ytterligare en period innan coachen Jean-Guy Talbot ånyo petade honom. Kort därefter blev han nedflyttad till farmarlaget New Haven. Efter säsongen valde Åström att flytta hem till Skellefteå.
— Jag tyckte aldrig att jag fick en ärlig chans i Rangers trots att det gick väldigt bra för mig i New Haven. Jag minns att Anders Hedberg ringde den sommaren och tjatade på att jag skulle komma tillbaka, men jag förblev en butter norrlänning och spelade för Skellefteå det säsongen.
— Efter säsongen här hemma i Skellefteå ringde min advokat från USA och meddelade att jag blivit såld till Colorado Rockies (som senare blev New Jersey Devils) där jag skulle få Don Cherry som coach. Det är väl ingen hemlighet direkt att han hatar svenskar, skrattar Hardy Åström och fortsätter:
— Vi hade ett väldigt tunt lag och efter säsongen fick han sparken. Jag stod ju 49 av de 80 matcherna och jag vill nog säga att det trots allt gick ganska bra för mig. Men när Cherry fick sparken skyllde han på mig i media. Jag hade varit för dålig, därför fick han sparken.
— Senare fick jag chansen att bemöta hans kritik i ett målvaktsmagasin borta i Kanada. Det jag svarade honom då var att han borde haft en sådan makt att han kunde peta mig om jag var så dålig. Han talade emot sig själv med andra ord.
— Som tränare tyckte han nog att det var viktigare att kostymen satt snyggt än att vi i laget skulle vara bra förberedda inför matcherna. Han är inte på min topplista bland tränare i alla fall, men han ligger heller inte i botten.
— Jag kommer ihåg då vi spelade i Colorado och vi mötte Pittsburgh. Vi låg under med 2-0 efter första perioden. Vi hade ändå gjort en hygglig period fast vi låg under. Då kom min ”kompis” Don Cherry in i omklädningsrummet.
— Han gick tvärs över rummet fram till Don ”Big Bird” Saleski. En stor kille som hade kommit till oss från Philadelphia. När Cherry kom fram till Saleski skällde han och gav honom en någon så djävulusisk utskällning har jag aldrig varit med om att en spelare fått vare sig tidigare eller senare.
— Grejen var bara den att Saleski inte hade spelat en sekund i den matchen. Inte ett byte hade han varit ute på isen. Cherry gick ut och smällde igen dörren. Det var alldeles tyst i omklädningsrummet. Alla satt och gapade och fattade ingenting. Då sa René Robert ”Du har nog gjort en dålig uppvärmning”. Sedan började alla att garva.

Vilka ligger på din topplista bland tränarna?
— Timo Lahtinen gillade jag. Vi vann guld i Södertälje tillsammans 1985. ”Virus” Lindberg var en annan tränare som jag gillade liksom Pelle Lundström uppe i Skellefteå.
— Det fanns ytterligare många bra och jag hade även många bra ledare i ungdomslagen.

Såldes till Calgary Flames – men fick inte spela i NHL

Nu blev Hardy Åström även lagkamrat med för oss svenskar ökände Wilf Paiement som härjade ganska vilt under VM 1977.
— Han var precis som Esposito, en underbar kille att ha i omklädningsrummet och vid sidan av isen. Men på träningarna kunde han bara köra rakt över en efter han skjutit, så det gällde att vara på tårna.

Hamnade du i några slagsmål under dina år i NHL?
— Det var några mindre, mot Boston bland annat, men inga större grejer.

Varför blev det spel i Oklahoma City Stars i CHL och inte Calgary Flames dit du sålts inför säsongen 1981/82?
— Jag var helt enkelt för dålig (skratt). Det gick ganska bra för mig där och jag trivdes över huvud taget bra i Oklahoma, men vi hade ett väldigt tunt lag där med. Jag minns att vi spelade mot Edmonton Oilers farmarlag runt 25 gånger och dom var riktigt bra och vann säkert 23 av våra möten.
— Det var lite enformigt och till slut blev det att vi morsade på varandra och sa lite skämtsamt ”Jaha, då var det dags igen. Hur har ni haft det sen senast?”
— Kari Eloranta spelade också i Oklahoma. Han tillhörde Calgary men han hade inte den här mentaliteten som Calgary ville ha. Han var så lugn och en fantastiskt duktig back. Kari bodde faktiskt hemma hos mig i Oklahoma när han åkte upp och ner mellan NHL och CHL.

”Hade jag varit på topp kanske MoDo kunnat undvika att åka ur”

Varför valde du Örebro när du återvände hem till Sverige efter säsongen i Oklahoma?
— Uppriktigt sagt var det inte många andra klubbar som visade intresse för mig. Hardy Nilsson hade varit i Örebro året innan och tyckte att jag skulle spela där. Även ”Krobbe” Lundberg spelade i Örebro då.
— Det var ett väldigt roligt år och det här var första gången det spelades en Allsvenska efter jul, vilket är väldigt roligt att fått vara med om. Dessutom spelades det är ganska bra hockey i den serien.
— Året efter flyttade jag till ”Ö-vik” för att spela med MoDo. Första halvan av den säsongen fungerade bra för mig, men jag genomgick en ganska tuff skilsmässa under säsongen som gjorde att jag inte spelade speciellt bra mot slutet. Hade jag varit på topp i stället kanske MoDo kunnat undvika att åka ur.

Hardy Åström flyttade till Södertälje – och vann SM-guld

Säsongen 1983/84 hade tränaren i Södertälje SK, Timo Lahtinen, fått hem Anders Eldebrink från NHL. Dessutom hade Uffe Borg anlänt från AIK, Peter Wallin från New York Rangers, Hans Särkijärvi från Djurgården och Jarmo Mäkitalo. Säsongen därpå värvade SSK dessutom Anders ”Masken” Carlsson från Brynäs, Thom Eklund från Björklöven och Hardy Åström från MoDo. Det här kom att bli Hardy Åströms stora nationella framgång som slutade med SM-guld efter att han storspelat i finalserien mot Djurgården.
— Vilket gäng vi hade, skrattar Åström. Om Skellefteå är laget i mitt hjärta har ändå Södertälje en nästan lika stor plats. Vi hade en fantastisk mix av spelare och här kan man snacka om fajt på träningarna. Det var ingen som lade fingrarna emellan ute på isen. Då träningen var slut hade vi lagt alla tuffa strider åt sidan och var då ett jäkla bra kompisgäng i stället.
— Det var inte bara talang i det här laget utan nästan alla var verkliga vinnarskallar som avskydde att förlora. Att då få vara med det här gänget och vinna SM-guld var väldigt stort.
— Jag spelade ytterligare en säsong i Södertälje innan jag slutade spela. Under mina år i klubben bodde jag i Stockholm och där, liksom i SSK, trivdes jag väldigt bra.

Thom Eklund:
— Hardy var ruggigt bra i finalserien och det var skönt när motståndarna skulle dumpa och stressa oss. Då gick Hardy bara ut och slog i väg pucken så Djurgården fick aldrig tag i det spelet mot oss.

Bosse Ericson:
— Vi hade ett fantastiskt bra gäng. Anders (Eldebrink) var kanske på toppen av sin karriär. Vi hade en bra målvakt (Hardy Åström). Sedan hade vi en del spelare som var väldigt underskattade. Södertälje plockade upp några spelare som blivit ratade i Djurgården, Peter Wallin, ”Säcken” (Hans Särkijärvi) och Peter Ekroth. Dom blommade ut på ett fantastiskt sätt i Södertälje och var väldigt bra.
— Peter Ekroth var en väldigt underskattad back. Sedan hade han sina sidor där det ballade ur och så vidare. Jag tycker i alla fall att han var jättebra. Dessutom hade vi Thomas Jernberg som också spelade jättebra.
— Vi hade även bra forwards, Thom Eklund, Jarmo (Mäkitalo), ”Masken” (Anders Carlsson), ”Glenna” (Glenn Johansson), Conny Jansson och så vidare. I princip alla ”peakade” karriärmässigt. Reine Landgren, han hette Karlsson vid den här tiden, var också grymt bra liksom Leffe R (Carlsson).
— Vi spelade den avgörande matchen i Norrköping. Vi var väldigt bra men det blev ändå väldigt tuffa drabbningar och fysiska finaler.

Vad hände efter att du hade slutat med hockey?
— Jag tränade Kiruna ett par säsonger och efter det har jag bara haft några mindre tränaruppdrag. Jag var även ner en säsong som målvaktstränare i Södertälje. Det var Mats Hallin som ringde och frågade om jag kunde ställa upp. Så det blev en del pendlande mellan Örnsköldsvik och Södertälje, avslutar Hardy Åström.

---

Hardy Åström tar ut sitt All Star-lag

Vi avslutar med Hardy Åströms drömfemma:

Målvakt

John Davidson
— En sympatisk kille som hade en bra storlek och var en väldigt bra målis. Dessutom var han bra på att hjälpa till med andra spelare. Även om vi var konkurrenter var han ödmjuk och hjälpsam. Vi blev bra kompisar och jag har lite kontakt med honom på Facebook fortfarande. Han blev sedan också manager i Rangers.

Backar

Anders Eldebrink
— Också en ödmjuk och rolig kille som gav allt för laget. Utan honom hade vi aldrig vunnit SM-guldet med Södertälje 1985. I alla fall var han den tunga pjäsen i det laget. Han var bra att ha framför sig eftersom han röjde och häll undan ganska bra.

Börje Salming
— Han är bra som människa, ödmjuk, plus då att jag har känt honom sedan han spelade i Kiruna. Jag stod matchen då han fick den här ”standing ovation” i Kanada. Det jag tänkte var ”Ska det aldrig ta slut” samtidigt som jag tyckte det var häftigt eftersom vi förstod hur stort det var för honom. Samtidigt visste jag också hur jobbigt sådant här är för honom eftersom han inte är mycket för att synas i medier eller sådana här sammanhang. Han är inte den som söker sig till att vara störst, vackrast och bäst utan är fortfarande den ödmjuka killen jag känner från Kiruna tiden. Framförallt var han en mycket bra hockeyspelare.

Forwards

Phil Esposito
— Phil var den bästa lagkamrat man kunde ha i sitt lag. Han skulle kunna gå i döden för dig som lagkamrat. Däremot tror jag inte han är så väldigt sympatisk som motståndare. När jag var i Rangers var han riktigt bra, en målgörare, den som peppade lag och när det blev några smällar var det han som tog det mot styrelsen eller vad det kunde vara. Samtidigt var han polis på matcherna. Folk kanske tyckte att han gled omkring på träningarna, men det gjorde han inte. Han var dessutom bland våra snabbaste spelare mellan röd och blå. När han skulle åka lite längre gick det långsammare. En bra hockeyspelare.

René Robert
— Han blev trejdad till oss i Colorado från Buffalo. Det var en kille som gav 110 procent på träningarna. En riktigt sniper. Här stod det mellan René och Wilf Paiment, som också var en sådan som alla svenskar hatade. René är dessutom en väldigt ödmjuk och bra människa. Det var aldrig att glida omkring och han drev på hela laget.

Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg
— Han var en tekniker utöver det vanliga. I alla fall har jag inte sett någon annan som varit så teknisk med klubban som han var. Synd att aldrig fick chansen att spela i NHL, men jag tror att på den tiden hade han fått det lite jobbigt. Dom hade antagligen huggit av honom armarna eller annars hade han fått stått upp och boxats lite grann. Skulle han spelat idag hade han varit självklar i NHL. Bra skott och också en mycket bra människa som jag fortfarande har en bra kontakt med. Vi hörs åtminstone varannan vecka.

Coach

Timo Lahtinen
— ”Spela bucken”… Han fick ut max av varje spelare i laget. Han kunde vara snäll och ödmjuk med spelarna, men han kunde även vara ”pain in the as” eftersom han alltid sa vad han tyckte. ”Antingen sitter du på bänken annars börjar du ta i”. Det spelade ingen roll vem du var. Där var det ingen pardon. Jag var med som målvaktstränare i Södertälje ett tag. Då hade vi två slovaker, (Lubomir) Sekeras och (Robert) Döme. Dom var lite lata på träningar. Vi hade ett rum där han tog in dom och helvete vad han skällde på dom. Som coach går det inte att komma ifrån att han var en vinnare.

---

Source: Hardy Åström @ Elite Prospects