AIK, Djurgården eller Hammarby? “Så var mina sympatier”

Joakim Persson har vaktat målet i Hammarby, Djurgården och AIK, men vilket lag ligger honom närmast om hjärtat? Kanske får vi svar på det i intervjun om hans karriär för serien OLD SCHOOL HOCKEY.

– Vallentuna, VBK, är moderklubben och när jag växte upp där var det fotboll och hockey om vartannat, berättar Joakim Persson då hockeysverige.se träffar honom över en lunch på en fiskrestaurang i Täby.
– Vid VM 1977 i Wien hade vi (Göran) Högosta och Målvakts-Hardy (Åström). Häftiga maskerna och allt det där. Det här gjorde att jag blev målvakt från dag ett på hockeyskolan i Vallentuna.
– I fotbollen var jag forward och öste in mål, men i hockeyn har jag inte ens försökt vara utespelare. Idag uppmuntrar jag ungdomarna att testa på både och.

Göran Högosta och Hardy Åström kom att bli Joakim Perssons första förebilder.

– Ja, men ganska tätt därefter slog Pelle Lindbergh igenom. Han blev då den stora idolen för mig.
– Det var över huvud taget coolt med målvakterna, skydden och allt. När vi delade upp på gatan var det, som sagt var, målvakt från dag ett.

Hur mycket spontanidrott var det under uppväxten?
– Väldigt mycket. Jag låter nog som de flesta som växte upp under 1960 och 70-talet. Efter skolan, då det var nog kallt ute, stack man ner spontant till isen. Vid den här tiden körde man inte heller så många pass med laget. Det gällde både i fotbollen och hockeyn. Den miljön var faktiskt och väldigt utvecklande.
– Jag har dessutom två brorsor, Micke och Patrik, som också spelade hockey, men inte på någon högre nivå.

Så blev det Hammarby: “Även aktuell i fotboll”

Efter tiden i Vallentuna valde Joakim Persson att börja pendla in till södra delarna av Stockholm för spel med Hammarbys pojk och juniorlag.

– Innan TV-pucken fanns det något som hette Folksam Cup. Jag blev uttagen att vara med där, men var samtidigt i valet och kvalet hur jag skulle göra eftersom jag inte tyckte det var så kul ute i Vallentuna.
– Fotbollen tog överhanden och jag hade nästan bestämt mig för att satsa på den. När jag var 13-14 år gick jag till Hammarby. Den kullen, jag är född 1970, var bäst i Stockholm.
– Dom sa åt mig att komma dit för att testa och känna på gänget. Till saken hör att jag även var aktuell för Hammarby i fotboll.  
– Jag hade mött många av killarna tidigare under uttagningarna. Efter två pass blev jag fast där och tyckte allt var jättekul. Så blev det att jag hamnade i Hammarby.

Var det en stor kontrast träningsmässigt jämfört med Vallentuna?
– Ja, på den tiden var det så. Plötsligt blev det en annan tränings och tävlingsnivå.
– Hade det inte blivit en övergång där hade jag nog satsat på fotbollen, men där någonstans tog hockeyn över även fast jag spelade elitfotboll. Efter Folksam Cup, där jag hela tiden var den som stod, fick jag komma med 69:orna i TV-pucken, så jag spelade den turneringen två år.

Inledningsvis fick Joakim Persson kampera med Johan Abrahamsson om målvaktsposten i Hammarbys juniorer.
– På juniorsidan var det vi två. Jag kom upp så pass tidigt i A-laget att jag egentligen bara gjorde en juniorsäsong. Redan säsongen 1986/87 var jag uppe en del med A-laget och tränade. Då var jag 16 år och tidigt sett som ett löfte. 
– Säsongen efter, 1987/88, hade jag en fast plats i A-laget. Det var jag Micke Cederholm och Niklas Thorén. Johan, som är 68:a, blev kvar i J20 och kom inte upp.
– Säsong två blev det jag och Hans-Göran Elo. Han hade varit i Djurgården och kom den här säsongen tillbaka till Hammarby. Vi stod 1988/89, så det blev då aldrig någon öppning för Johan även om han var lovande. En härlig kille.

Den som kom att lyfta upp Vallentuna-fostrade målvakten i Hammarbys A-lag var Jan-Åke Andersson.

– Han var coach första säsong. Säsong två blev det Christer Westerlund.
– Det här visar väl hur gammal jag är, att statistiken från matcherna dom säsongerna finns inte ens med på eliteprospects.com. Jag spelade ganska mycket säsong två eftersom jag och Elo delade på jobbet.
– Samtidigt hade Hammarby hade bekymmer. Arne Jansson, en legendarisk ordförande, kallade in mig då jag var på väg att åka på solsemester vid Medelhavet. I samband med det här hade både Leksand och Brynäs hört av sig. Jag sa till Arne att jag gärna stannade i Bajen eftersom jag då skulle få spela mycket, vilket var viktigt eftersom det var min JVM-säsong.
– På den här tiden, även fast avtalen gått ut, kostade vi spelare pengar. Bland annat var det mycket med Huddinge och Hammarby när spelare skulle till AIK eller Djurgården, Micke Nylander och mer i nutid Dick Axelsson.
– Nu snackar vi maj 1989 och det fanns inga mobiltelefoner. När jag kom till hotellet låg det en lapp där det stod att jag skulle pingla en signal hem till morsan och farsan. ”(Ingvar) ”Putte” Carlsson från Djurgården försöker få tag på dig. Jag har fått ett nummer”. 

“Du går till Djurgården – dealen är gjord och vi får 375 000”

Det blev för Joakim Persson att snabbt jaga rätt på en telefon.

– Det blev en telefonkiosk utan för Aten någonstans.
– ”Tjena Jocke, det är klart att du ska till oss i Djurgården.”
– ”Jaha, ska jag det?”
– ”Arne har sagt att det är okej och du får snacka med honom. När kommer du hem?”
– ”Söndag”
– ”Bra. På måndag ska du vara på Klocktornet”.

Nästa samtal blev till Hammarbys Arne Jansson.

– Vi har snackat och ni båda vill spela. Det här med ekonomin… Jag har förlängt med Elo och du går till Djurgården, vilket ser snyggt ut. Dealen är gjord och vi får 375 000.
– Jag var 19 ”bast” då och det var aldrig något snack om några agenter.

1988 plockades han dessutom ut till Junior-EM i Tjeckien tillsammans med målvaktskollegan Jonas Levén som idag jobbar som materialförvaltare i Leksand.
– Jag hade förmånen att göra 29 Juniorlandskamper och var med redan från U16 där jag stod nästan alla matcherna. Jonas slog igenom i J18 och blev förstakeeper under U18 EM. ”Levvan” och jag har än idag lika kul när vi ses och hade väldigt roligt i landslaget. 
– Sedan blev det lite omvänt under J20-VM. Han fick starta, men sedan tog jag över spaden i slutet av turneringen.

Vid båda turneringarna missade Sverige medalj. Detta trots spelare så som Mats Sundin, Nicklas Lidström, Niklas Andersson, Daniel Rydmark med flera.

– Joacim Esbjörs… Nästan alla av oss som var med blev elitspelare. Vid J20 VM slog (Eric) Lindros igenom, och vi spelade jämt med Kanada även om han gjorde två mål på mig då.
– Vi förstörde för Sovjetunionen, som det var på den tiden, då Patric Englund gjorde 5-5 målet i den matchen. Vilket gjorde att Kanada vann JVM.
– En anekdot från turneringen som jag minns är med Stefan Elvenes. Han hade varit med i JVM både med 68:orna och 69:orna. När det sedan var dags för oss 70:or blev han och Marcus Ragnarsson bortplockade dagarna innan.
– Vi hade ett talangfullt lag, men vi hade förväntat oss mer än där vi hamnade. En medalj hade varit väldigt kul.

Det blev aldrig spel för honom i Tre Kronor, vilket han inte lägger så mycket vikt vid så här långt efter karriären.

– Ofta när man spelar är man inne i den där bubblan. Man ser lite till sig själv och vill alltid spela. När man sedan slutar spela, i synnerhet jag som hjälper, guidar och vägleder spelare, fick jag en reflektion över mig själv. ”Aha, det kanske var så.”
– Jag ville lämna Djurgården, men så här efteråt var det fantastiskt kul med två SM-guld, ett SM-silver samt att vi vann Europacupen. Allt jag fick vara med om och lärde mig.
– Då var jag mest inne i det här att få spela. Missnöjd över att jag inte fick spela. Bland annat var det under en hel säsong jag inte fick spela utan jag fick matcha i Nacka som lirade i gamla ettan.

Hur upplevde du hattandet mellan Djurgården och ”farmarklubben” Nacka?
– Djurgården var en fantastisk föregångare på det sättet, att ha det upplägget. Lite mer åt NHL-hållet. Att spelarna skulle få tid att utvecklas. Vi var också många unga lovande spelare som gick den vägen. Bakom mig kom Petter (Rönnqvist) och (Rolf) Wanhainen upp. Samma sak med back och forwardssidan. (Marcus) Ragnarsson, ”Sudden” (Mats Sundin)…
– Självklart hade jag sajnat för att få spela i Djurgården. ”Putte” var dessutom så övertygad om att det var ett treårsavtal som gällde för mig. Säsong ett var kanon för mig eftersom jag fick spela runt 14 matcher under hösten i Nacka. Det blev en perfekt uppladdning inför JVM.
– Tommy Söderström ryckte in i lumpen efter mitt JVM 1990, så jag blev uppflyttad permanent i A-truppen under den våren och agerade back-up till Roffe Ridderwall, ”Gubben” som vi kallade honom matcherna Tommy inte kunde komma loss på grund av lumpen.
– I debuten, Scandinavium borta mot Frölunda, blev jag utsedd till matchens lirare trots att Patrik Carnbäck gjorde mål redan efter 1.36 medan jag låg och simmade ute i hörnet. Varför jag var där ute är en annan historia, skrattar Joakim Persson och fortsätter:
– Säsongen därpå, 1990/91, där senare den säsongen Tommy fick sitt genombrott i Canada Cup. ”Falken” (Lars Falk) ville gå på en målvakt och Tommy blev uttalad etta. Jag stod en match den säsongen och fick ett tiotal matcher i Nacka. Då ville jag lämna eftersom det fanns andra lag i elitserien som var sugna på att jag skulle spela där, men Djurgården sa bara nej, nej, nej…

Det blev ytterligare en säsong för honom i Djurgården.

– Jag kände att jag bara satt fast på bänken i Djurgården. Det styrde att mitt nästa val, oavsett vart jag skulle gå någonstans, var intentionen att få spela. Jag törstade verkligen efter att spela.
– Det här gjorde att jag, utifrån alternativen som fanns och kanske skulle bli back-up igen och bara spela fem eller tio matcher, gick tillbaka till Hammarby.
– I efterhand ser jag tiden i Djurgården som fantastisk och, det här med ungdomlig entusiasm och hela tiden gå vidare…
– Det ser jag även idag när jag jobbar med unga klienterna, att killarna har ett go, vill gå vidare och har hur mycket tid som helst på sig.
– Med tiden ser man ändå hur svårt det är att få vara med och vinna. Det kan man även se i NHL med ”Sudden” och ”Henke” (Lundqvist) som inte fått vinna Stanley Cup även om båda vunnit med landslaget.
– Just att få vara med och vinna med Djurgården är något jag känt uppskattning för i efterhand. Allt jag fick vara med om och uppleva. Framgångar, ja, men också vad som krävs av dig daglig basis som spelare för att bli bäst. Det var en väldigt hög träningsnivå på alla träningar i Djurgården. 

“Det gjorde att jag valde Hammarby en säsong till”

Säsongen 1992/93 kom att bli hans andra av tre vändor i Hammarby.

– Vi var nära att gå upp den säsongen och jag stod nästan allt, vilket gjorde att jag fick en ordentlig ”boost” i min utveckling.
– Det här var säsongen vi slog ut AIK, alltså i (Börje) Salmings sista match. Då var det tydligen snack om Pelle och Pekka-varning på mig. Pelle (Lindbergh) och Pekka (Lindmark) kom med i Tre Kronor från spel i Division 1. Snacket var om jag också skulle komma med i landslaget trots att jag spelade i Division 1, men det stannade vid just snack.
– Än en gång valde jag att stanna eftersom jag sent blev ”pickad” av Boston. Idag kan du sajna efter 22 års ålder för vilken klubb du vill, men då var det annorlunda. Mike Milbury hade varit här på plats för att bevaka Mariusz Czerkawski. Vi hade spelat tillsammans i Djurgården, var kompisar och är så än idag.
– När Milbury bevakade honom fick han upp ögonen för mig. Innan hade jag långa samtal med Wille Löfqvist och Tommy Sandlin. Jag tror att jag satt fem, sex timmar hemma i Tommys villa efter deras SM-guld 1993. Brynäs hade (Michael) Sundlöv, men ville spetsa laget med att ha två målvakter.

Innan Joakim Persson tog beslut kring vart han skulle spela pratade han med Boston-legendaren, Harry Sinden.

– När jag var i Boston och träffade honom sa han ”Det kvittar vart du spelar. Om en säsong vill vi att du kommer till Boston. Det viktiga för oss är att du spelar. Om det sedan är i second league eller topp league spelar ingen roll. You are the guy.” Det här gjorde att jag valde Hammarby en säsong till för att få spela mycket.

Du gjorde en match för farmarlaget Providence Bruins.
– Ja, efter säsongen skulle jag och Mariusz åka över, men jag skulle bli avstängd av Svenska Ishockeyförbundet om jag åkte. Det var ett jäkla liv, men till sist kom vi i väg.
– Då hade jag Micke Thelvén som svensk agent. Han hade dessutom spelat i Boston. Jag spelade sista matchen här med Hammarby. Sedan var det knappt någon sömn på två dagar.
– Providence låg illa till i tabellen och när vi landade blev Mariusz kvar i Boston. Han fick en vilodag, vilket jag inte fick. Jag kom in sent, match, tidsomställning, inte sovit någonting och vi skulle möta Adirondack inför 9000 åskådare i Civic Arena.
– Det var match klockan sju, men för mig var det mitt i natten. Man frågade om jag verkligen skulle spela ”I wanna play”. Hela Boston-ledningen, Milbury och kompani, var där för att titta.
– Jag gick ut på isen, men det kändes skumt och jag svettades som tusan. Första perioden gick kanon och jag höll nollan. Jag började känna i vaderna att det var något som inte stämde.
– I period två kom en situation där jag blockade pucken. Till saken hör att jag innan matchen fått ett speciellt välkomnande ”Welcome swede”.
– Deras spelare slog på en stoppsladd, stänkte snö och sa ”Fuck you swede. Welcome to the big league”. Jag tog min klubba och hakade honom så han slog baklänges. Det blev världens slagsmål. Den som kom till undsättning för mig var Bill Armstrong som idag är ”GM” för Utah. Bill var ”tuff guy” och hade spelat med Tommy (Söderström) i ”Phillys” (Philadelphia Flyers) farmarlag, Hershey.
– Jag hade själv inte koll vilka som var fighters, men han sa att är det någonting så kommer jag alltid backa upp dig. Det tog inte lång tid, halva matchen innan det blev en stor fight.
– I andra perioden började jag känna mig ännu konstigare. I slutet av den fick vi två man utvisade och Adirondack låg på. Då fick jag kramp i vaderna och kunde inte flytta mig i målet. Jag fick lämna isen och det var så illa att jag fick åka ambulans till Rhode Island hospital. Där fick jag dropp och dom fyllde på liter efter liter under natten.
– Dagen efter kom Mike och Bostonledningen förbi. ”God job, You have a contract”.

Joakim Persson återvände efter matchen hem till Sverige.

– Det var saker på det personliga planet och på den tiden hade jag ingen att bolla det med. Jag visste inte hur jag skulle göra med allt.
– Jag var upp till Bengt Hedin i MoDo. Vi satt i skidbacken uppe i ”Ö-vik” och pratade. Sedan var jag i Gävle igen. Just då skulle AIK gå in i klassiska kvalmatcherna mot Boden. (Torgny) Bendelin hade dessutom sagt att han absolut ville ha mig som förstamålvakt i AIK.
– Mike Milbury hade sagt att han ville att jag skulle starta i AHL och sedan stå tio matcher första säsongen. Jag satt i Globen, såg på matchen och hade bestämt mig för att tacka nej till ”Ö-vik” och Gävle. Skulle AIK gå upp skulle jag gå dit. Vinner Boden sajnar jag på för Boston”. AIK gick upp. Då valde jag att gå dit.

Under båda säsongerna i AIK hade också Torgny Bendelin honom som förstamålvakt.

– AIK gick igenom ett litet stålbad ekonomiskt. Samtidigt var det en superhärlig upplaga av AIK. HV71 var mästare, men vi tvålade dit HV borta med 8-2. Vi fick en flygande start och var ändå med.
– På den tiden, slutet 80-tal, tidigt och mitten av 90-tal, var hockeyn väldigt het i Stockholm. På vardagsmatcherna kanske det var 8000, men vi snittade 9-10 000. Djurgården kanske snittade tusen färre, men det var kul att spela hockey i Stockholm. Fotbollen låg i bakvattnet på den tiden. 
– Två jättekul säsonger. Jag var 26 år och hade kontakt med Boston efter den första. Då hade Blaine Lacher slagit igenom. Jag tror han gjorde en eller två säsonger i Boston och hade blivit Årets Rookie i NHL någon månad.
– Då kände jag mig mogen efter det jag gått igenom och mentalt stark, men då var Boston fullt eftersom dom även hade Bill Ranford och Craig Billington. Jag var inte heller sugen på farmarligorna. I stället flyttade jag då till Tyskland.

Äventyret i Tyskland: “De flesta lagen hade en eller två fighters medan vi hade fem”

Joakim Persson, Peter Ekroth, Andreas Salomonsson, Johan Sälle, Pierre Johnsson samt Patrik Ross kom alla att spela för tyska Ratingen säsongen 1996/97.

– När jag spelade AJABAJACANCER-golfen, vilken är viktig organisation för både mig personligen och KMJ Sports, uppe i ”Ö-vik” gick Andreas Salomonsson i samma boll. När jag och Mia gifte oss i somras var Pierre Johnsson och Fredrik Olausson bestman liksom goda vännen Johan Sälle.
– Vi spelade på olika håll, men när vi nu tar en fika eller ses över en kall öl kommer vi tillbaka till anekdoterna kring vad som hände under den säsongen. Det går egentligen inte ens att återge.

Hur hamnade du där?
– Jag ville utomlands och hade bland andra ett par finska bud, Lukko. När jag var i Djurgården spelade vi Epson-cup mot Team Canada och Düsseldorf, DEG som laget hette, och tyckte det var väldigt kul. Vilken stämning det var på matcherna.
– Vi spelade även poolspel inför Europacupen i Berlin, så jag gillade det där med Tyskland. Många skulle dit. (Petri) Liimatainen hade stuckit dit säsongen innan.
– Den här var den lilla klubben utanför Düsseldorf mot den mäktiga klubben (DEG) med Hardy Nilsson, Mikko Mäkelä, Åke Lilljebjörn, Peter Andersson och tyska landslagsmännen.
– Ratingen visade sig vara ligans sämsta lag, men även ligans värsta lag. På den här tiden tillät man 16 importer och de flesta lagen hade en eller två fighters medan vi hade fem. Under försäsongen… En match ska i genomsnitt ta en timme och en kvart. I våra matcher fick man slå på minst två och en halvtimme.
– Vi skulle upp och möta Wedemark, som idag är Hannover, och jag stod på läktaren efter att ha fått en puck på nyckelbenet. Det var fullsatt och jag förstod att någonting var på väg att hända. Efter halva matchen skickade lagen in varsin femma med enbart värsta spelarna. Publiken stod upp och alla visste vad som skulle hända när pucken släpptes.
– Det blev ett stort slagsmål och alla in på isen utom en. Slagsmålet verkade aldrig ta slut. Domarna gav upp. Jag böjde över båskanten. Då tittade ”Salle”, Andreas Salomonsson, upp och sa ”Vart fan har vi hamnat?” Vår kanadensiska coach stod med foten på sargen ”This is hockey, this is hockey…”
– Det slutade med att man avbröt matchen . När jag ska gå ner till omklädningsrummet och förbi vakterna till min målvaktskollega, Ian Wood. Då kom han springande. Efter kom Shawn Andersson, även han har spelat med Tommy Söderström, och jagade in honom i duschen. Det blev slagsmål med tio man i vårt omklädningsrum till polisen kom. Jag vet inte hur många som han duscha, men vi fick poliseskort med dubbla polisbilar när vi lämnade arenan. Då var vi alltså ännu bara tidigt i augusti på tal om vart vi hade hamnat.

Blev det ändå en rolig säsong?
– Vi hade väldigt kul. Tufft att vi fick mycket spö och hade en hög omsättning på spelarsidan. Vi bytte spelare kors och tvärs. Smålänningen ”Rossen”, Patrik Ross kom. Han hade varit i Lukko. ”Ekan” (Peter Ekroth) kom in från Oskarshamn. Dessutom kom Danne Hobér in som coach när Bill Lochead fick kicken.
– Han hade sina favoritspelare där flera hade spel i NHL på sin C v. Bland annat spelade Brian McReynolds med oss. Han kom senare att spela i Malmö. Sköna lirare. Lochead fick inte ihop det och vissa av killarna var inte ens svettiga efter ett is-pass.
– Då anställde den tyska ”GM” Danne Hobér… Med honom kom det in något annat och det blev hårdkörning ”de lux”.  Kanadensarna i laget höll på att dö, skrattar Joakim Persson och fortsätter:
– Vi körde två pass om dagen och flera killar i laget slutade spela så vi torskade matcherna av den anledningen. Danne gjorde ett gott jobb, men klubbledningen valde då att gå förbi ”GM” och ta tillbaka Bill Lochead, coachen som hade fått kicken. Han var då förbannad på ”GM” och ville slå ihjäl honom. När vi åkte till bortamatcherna körde han en bil bakom bussen eftersom han inte fick åka med oss.
– Det var, som sagt, en kul säsong och en fantastisk liga som växte. Publiken var magisk. I första ligamatchen hade vi Düsseldorf borta med Hardy Nilsson. Vi vann den matchen. Två timmar innan matchen var det fullt, 10 000 åskådare. Vi var vana att spela på Globen då det var fullt, men kom du in där 20 minuter innan började det fyllas på. Här var det fullt. Det är en härlig fanskultur i Tyskland.

Tvisten med Västerås: “Man kan inte säga upp sig”

Efter den turbulenta säsongen valde Joakim. Persson Västerås där Dan Hobér nu klivit in som coach.

– Danne ville ha mig till Västerås. Jag var tveksam. Skulle jag stanna i Tyskland? Samtidigt kände jag att Västerås hade något kul på gång. Dessutom hade jag några polare som eventuellt var på väg dit, men det blev aldrig av.
– Taktiskt kanske det var ett bra val, men jag har alltid varit en känslomänniska. Bästa besluten har jag tagit utifrån magkänslan.
– VIK var jättefint, inget snack om det. ”Mange” Eriksson, som var min back-up i Hammarby, kom in och fick en jättefin start. Jag hade startat, men vi hade någon torsk mot Leksand och några till matcher. Då kom Magnus in och spelade kanon, vilket var jättekul för honom.
– Då var jag tillbaka till det här jag kände i Djurgården, att jag ville spela. Det slutade med att Västerås inte ville släppa mig eftersom dom hade betalt övergångspengar till AIK. Innan jul gick jag då upp till kontoret och sa upp mig.
– ”Man kan inte säga upp sig.”
– ”Jo, jag säger upp mig.”

Med det startade en tvist mellan å ena sidan Joakim Persson och andra sidan Västerås.

– Det gjorde att jag initialt flyttade tillbaka till Stockholm och spelade med Lidingö som gjorde en satsning under vårsäsongen.
– Tvisten löste sig inte eftersom det inte var någon klubb som kunde betala dom här pengarna. Det innebar att jag blev sittande hela den sommaren. Jag fick inte åka till Tyskland eftersom ITC-kortet, alltså ”international transfer card”, satt Västerås på och dom ville ha tillbaka pengarna. Jag tror att Västerås hade betalat i storleksordningen 750 000 kronor.
– Svenska Ishockeyförbundet meddelade att jag fick spela Division 2-hockey. Jag körde i gång i Vallentuna och tog ett säljjobb. Från att spela elithockey inför fullsatta läktare och egentligen vara i min ”prime”, på två är spelade jag division 2-hockey inför 250 personer. Där kan vi tala om kontraster.

I november 1998 kom han och Västerås till slut fram till en förlikning.

– Vart skulle jag då ta vägen? Hammarby hade aviserat att dom skulle göra en satsning kommande år. Janne Järlefeldt, som jag kände sedan Djurgårds och Nacka-tiden, var i Hammarby. Det blev att jag valde att gå till Bajen. 
– Då hade jag även elitseriebud, men Hammarby flaggade för att det skulle bli en satsning. (Patrik) ”Putte” Erickson kom, (Robert) Nordmark, Lennart Hermansson… Jag valde att stanna och blev kvar tre säsonger ytterligare. Där fick jag dessutom spela mycket.

Spelare och agent – samtidigt: “Blir ofta påmind”

Om vi stannar till lite vid Lidingö säsongen 1997/98 var laget nära att gå upp till elitserien. I kvalet besegrades först Tingsryd och sedan Arlanda innan Timrå blev lite för svåra i sista playoffomgången innan kvalserien.

– Det var inte långt borta att vi slagit även Timrå. Det var tuffa matcher och väldigt häftigt.
– Just andra matchen mot Timrå var det så knökat i lilla Lidingöishall att det var folk som inte ens kom in. Hockeyfeber på Lidingö, det hade man inte sett komma. Ett kul minne och ett väldigt skönt gäng.

Tränare i Lidingö var Staffan Tholson tillsammans med Mats Ulander. Just Tholson kom att bli Joakim Perssons tränare även senare i Hammarby.

– En superhärlig kille. Tyvärr höll inte satsningen den säsongen. Utfallet blev inte som var önskat. Däremot blev säsongen efter mer positiv.
– Säsongen 2000/01 hade jag en av mina bästa säsonger. Vi spelade ett kvalspel som Leksand vann. Samtidigt hade jag börjat som agent och spelade mot mina klienter. Jag blir ofta påmind om det där, men det var en annan tid och självklart gjorde jag precis allt för att Hammarby skulle vinna matcherna.
– Efter den säsongen hade jag flera bud. Bland annat låg ”Nubben” (Kent Norberg) på och ville att jag skulle komma upp till Timrå. Det var något lag ytterligare som hörde av sig och frågade om jag ville komma dit. Jag var ju en färdig, etablerad målvakt och förstod att jag var ett gångbart namn.
– Samtidigt hade jag ett nybyggt hus i Stockholm, allt flöt på, bra socialt umgänge och den här satsningen gjorde att det kändes kul. Jag ville såklart också gå upp med Bajen.

Då kom Leif Boork tillbaka till Hammarby.

– Inga ”hard feelings”, men Leffe kom in till den här satsningen med hans hockeykompetens. Helt plötsligt tyckte Leffe och jag väldigt olika. Han ville gå en annan väg. Det var ganska snopet eftersom vi förde diskussioner om ett nytt tvåårsavtal. ”Härligt, jag satsar två år till”.
– När jag hade hamnat i den här situationen med Vallentuna ”Vad ska jag göra nu då jag inte får spela hockey?”. Trots allt var hockeyn innan det vad jag levde av. Tiden gick från juli till november innan det då löste sig med Bajen.
– Då hade jag börjat spåna kring vad som kan hända. Jag hade innan tagit för givet att det här bara skulle fortsätta. I samband med det började jag titta på det här med att bli agent. Jag hade dessutom synpunkter på agenterna som hade kommit in. Det med agenter var också något nytt. När jag spelade i AIK på 90-talet hade man agent om man skulle till NHL. Skulle du flytta till Schweiz fanns det kanske någon agent nere på kontinenten. Det dök upp diverse diffust folk som kallade sig agenter.
– När jag var i Tyskland uppstod situationer med den agent som tagit mig dit och som uppdagades. Han var bosatt i Wien. Det var konstiga betalningar, pengar som han inte skulle ha utan skulle gått till min lön. Då växte hornen på mig. Det här kunde man göra på ett annorlunda sätt. ”Det här ska jag testa på”.
– Jag och min polare och kollega, Peter Wallén, tyckte att det här var något vi skulle kunna jobba heltid med. Vi slog våra påsar ihop. Sedan flera år tillbaka har vi båda särat på oss.

Alltså samtidigt som Joakim Persson fortfarande spelade inledde han nu sin resa som agent.

– Det går såklart inte idag, men det här var med SICO:s goda minne. Jag kallades svartfot eftersom jag inte fick ha licens. Jag fick inte heller förhandla med lagen jag spelade i. Det fick min kollega sköta, vilket vi också gjorde helt korrekt.
– Jag gjorde såklart allt för att stoppa puckar oavsett om jag spelade mot mina klienter, men det gjorde också att elitserielagen hörde av sig. Jag sa att jag skulle testa på det här under sex månader. Efter sex månader hade jag fått in så många killar jag spelat med och mot så helt plötsligt hade vi ett helt stall och jag tyckte det var jättekul.
– Hade det inte varit kul skulle jag antagligen hoppat på tåget och fortsatt spela. Då kommer jag tillbaka till Bajen. Att jag där kunde spela hockey och jobba som agent.

Varit agent i 25 år: “Kanske var det ödet”

Då han fortfarande spelade i Hammarby, men var på väg till New York för att besöka klienter i NHL hörde Leif Boork av sig.

– När jag stod på Arlanda ringde Leffe och sa”Jocke, jag är jätteledsen, men vi tagit ett beslut att i stället gå på unga målvakter.” Det var Carl-Johan Klint och Christopher Heino-Lindberg. Heino blev för övrigt senare min klient.
– ”Okej, vad gör jag nu?” Hockeyn var fortfarande så jäkla kul. Samtidigt hade jag agentbiten, nybyggda huset…
– AIK gick samtidigt igenom det här med finnarna och Jokerit. Finnarna sa att dom behövde ha en ledande målvakt för att bygga upp AIK igen. Dessutom tillsatte man Anders Gozzi som spelande sportchef. Anders och jag hade spelat tillsammans tidigare.
– Jag ville fortsätta spela, hade varit i AIK tidigare, klubben visade att man ville ha mig och man skulle satsa. Många unga spelare var dessutom på väg upp. (Yared) Hagos, (Andreas) Jämtin, (Jonas) Liwing… Killar som jag och Gozzi fick vara lite lagpappor åt.
– Jag gjorde två säsonger i AIK som var jättekul och det vara nära att vi gått upp.

Ni hade alltså en spelande agent och en spelande sportchef…
– (Skratt) Ja, det var vad som är twisten på det hela. Det kom in några äldre också. Bland annat Stefan Gustavsson.
– Jag hade kunnat fortsätta spela, men då tog det andra över. Jag lämnade inte något när jag slutade spela utan jag gick till något.

Har du ångrat att du slutade så pass tidigt?
– Nej, hur mycket än jag älskar att spela hockey. Jag gick in någonting som jag har en passion för. Det enda var att om jag skulle fortsätta jobba som agent. Som jag sa tidigare, att då jag gick in i det skulle jag testa på det i sex månader. Nu har jag varit agent i 25 år.
– Det ledde till någonting. Kanske var det ödet som gjorde att jag idag sitter i den här situationen som jag gör.
– Plus att mina 17 år på elitnivå har gett mig så pass många insikter jag har tagit med mig och som hjälpt många av klienterna. Speciellt unga klienter, att kunna hjälpa och vägleda. Ta bort skygglapparna och se saker ur ett vidare perspektiv och lite mer långsiktigt. Vara en som jag själv borde haft vid den punkten jag behövde bolla viktiga beslut och när det visade sig att det blev fel, men som jag också lärde mig av.
– Att kunna vara med för att guida och vägleda var en härlig känsla och är också anledningen till att jag hoppade på det här jobbet.
– Sedan är inte det något som ersätter känslan när man står i gången till en match i ett fullsatt Globen och man känner pulsen när man är på väg ut på isen. Den kicken…

Och det här jobbet kommer du fortsätta med eller?
– Ja, men man ska vara ödmjuk i det. Idag tror jag vi är 15 eller 16 utav alla dessa agenter som kan jobba heltid. Nu var jag tidigt ute och vi har byggt upp KMJ sports, vilket är landets största ishockeyagentur. Nio i staben och 120 spelare.
– Det har varit jätteskoj, men utmaningen har också legat i, 2018 eller 2019 tog jag NHLPA-licensen…
– I stort sett har alla svenska agenter partners där borta som sköter alla förhandlingar. Jag är en jobbig jäkel och var tidigt med i alla samtalen med kollegorna där borta kring besluten som togs. Det kunde vara fysiskt eller i telefon.
– 2018, 2019 hade jag fått erbjudanden att bli sportchef på SHL och Hockeyallsvensk nivå, vilket var jättekul. Där någonstans kände jag efter vad nästa steg var, i vad låg nästa utmaning.
– Jag har alltid varit en som gillar att tävla och utmaningar. Utmaningen var att faktiskt sköta det själv i NHL. Klienterna jag hade, Linus (Ullmark), ”Jeppe” (Bratt), Gustav (Forsling) hade kunnat välja att stanna hos nordamerikanska agenterna. Nu valde dom att stanna med mig då jag stack ut hakan. Det har varit jättekul och positivt så fortsättning följer.
– Jag har inga ambitioner att göra något annat och jag har ett fantastiskt jobb. Det är en passion. Även om det är jobb dygnet runt känns det aldrig betungande.

AIK, Djurgården eller Hammarby? “AIK:are när jag växte upp”

Jocke, är AIK, Djurgården eller Hammarby det lag som ligger närmast ditt hjärta och fick du skit någon gång för att du spelat i alla tre lagen?
– (Skratt) Ja, jag fick skit eftersom det stod i media att Hammarby inte kunde behålla mig då jag gick till Djurgården.
– Jag var AIK:are när jag växte upp. Gnagaren som blev Hammarbyare, hamnade i Djurgården och inte fick välja det själv. Inget ont om Djurgården, men så var mina sympatier.
– Jag spelade i Hammarby under en lång, lång tid. Under tre sejourer, 80, 90 och 00-talet, vilket är unikt. Att spela i tre årtionden för en klubb.
– Sympatierna har legat hos Hammarby och AIK. Känslorna finns hos båda. När det sedan kommer till jobbet har jag som agent haft flest klienter i Djurgården, avslutar Joakim Persson med ett skratt och när vi stängt av bandspelaren påpekar han att han är glad när det går bra för samtliga klubbar han spelat för. 

BILDER: Stickan Kenne och Ronnie Rönnkvist.