Exklusivt utdrag: “Sitter fortfarande kvar som ett jobbigt minne”

På torsdag släpps Mats Lusths bok “Översten från Orsa”.
I dag kan hockeysverige.se exklusivt bjuda på ett utdrag ur boken från när Lusth jobbade som ambulansförare i Karlstad.

På torsdag släpps boken ”Översten från Orsa”. Alltså berättelsen om Mats Lusth av Mats Lusth. Det kommer vara en pre-releasen i Malmö under torsdagen på Folk & Rock i centrala Malmö. Där kommer Mats Lusth själv finnas och signera boken från 17.30 och egentligen hela kvällen.

Redan idag kan hockeysverige.se exklusivt bjuda er läsare på ett utdrag ur boken från då han jobbade som ambulansförare i Karlstad:

Jag jobbade på fysioterapin i Karlstad under sex månader. Efter det var jag på ungdoms psyk i Karlstad. Då fick jag ett nätverk även där. Efter en kort tid träffade jag en ambulansförare som tyckte att jag skulle börja jobba på ambulansen. Att det skulle pass mig perfekt. Jag gick en sju veckors ambulans-kurs. Sedan började jobba på ambulansen i Karlstad. Samtidigt gick jag en 20 veckors undersköterskeutbildning.

Jag trivdes väldigt bra på ambulansen. Det är nog bästa jobbet jag har haft. Där fick jag dessutom uppleva allt. Det var utryckningar till trafikolyckor, sjukdomsfall, hjärtstopp, hämta döda… Egentligen allt som ingick i det där yrket. För mig kändes allt det där naturligt i och med att jag växt upp med föräldrar som jobbade på sjukhus. Hemma diskuterade mamma och pappa mycket av det som hänt på sjukhuset så jag lärde mig ganska mycket om det där. När jag kom tillexempel till en trafikolycka gjorde den här bakgrunden jag hade med mig hemifrån att jag var lugn och blev aldrig uppstressad. För mig kändes det naturligt att hantera svåra situationer som vi kunde möta.

Några situationer jag var med om sitter fortfarande kvar i mig. Första trafikolyckan. Det här var utanför Karlstad på vägen mot Grums. Vi var första bil på plats, men visste inte innan vi kom fram vad som hade hänt. Men det var en bil som kört över ett dike, frontat och slagit runt i hög fart. Min kollega hade jobbat på ambulansen länge. Första vi såg var en person som låg helt utslagen. Kollegan sa till mig att hålla liv i den personen medan han skulle gå 70 meter bort där bilen låg för att se vad som händer där ”Håll bara liv i honom.” Det var bara för mig att sätta mig hos honom. Ögonen stod ut på honom. Jag kände runt hans ögon, satte på halskrage, gav syrgas och försökte få kontakt med honom, men jag lyckades inte riktigt. Han andades och stönade i alla fall. Fem minuter senare kom en ambulans ytterligare.

Min kollega, som skulle bort och titta vid bilen, kom inte tillbaka direkt utan jag satt där och gjorde allt för att hålla min kille vid liv. Totalt var det tre personer i bilen och jag fick reda på efteråt att när dom kommit till akuten var en avliden och två klarade sig. Han jag skulle hålla vid liv var allvarligt skadad och hade fått en blödning bak i skallen som tryckts fram. Det var också anledningen till att ögonen stack ut så mycket. Alla tre hade varit drogpåverkade och det var antagligen anledningen till att dom hade kört av vägen, vilket vi också fick reda på senare.

“En tredjedel av barnets huvud var ute”

Andra gången jag kommer att tänka är då vi är ute på en vanlig sjuktransport. Vi skulle hämta en person och ta honom till Karlstads Sjukhus. Då fick vi ett larm på radion. ”Ni kommer möta en bil. Sätt på sirenerna. Den kommer blinka på er för ni är närmast. En tjej i den bilen håller på att föda.” Vi mötte ganska snart en bil som blinkade, blinkade och blinkade. När vi stannade låg kvinnan med båda fötterna uppe på instrumentbrädan och utan byxor. En tredjedel av barnets huvud var ute. Larmcentralen skickade en ambulans med en barnmorska i och som kom fram ungefär en kvart efter oss. Vi fick ut kvinnan och upp på båren. Pappan var orolig och sprang runt ute på vägen. ”Du måste stå vid sidan och sluta spring runt bilen, vi löser det här.” Vi behövde vara två för att få ut kvinnan så vi kunde inte samtidigt försöka få lugn på pappan som hela tiden sa ”varför händer detta mig, varför händer detta mig…” Precis då vi fått ut kvinnan och lagt henne på båren kom barnmorskan. Dom tog vår bår in i sin ambulans och vi fick deras för att vi sedan kunde åka vidare på transporten vi var ute på.

När vårt uppdrag var klart åkte vi in till pappa och kvinnan som just fött. Vi fick berättat för oss att precis när man kommit in genom ambulansentrén var barnet ute. Navelsträngen hade legat runt halsen så dom hade varit tvungna att klippa den på sjukhuset. Vi hade såklart kunna klippt den och löst situationen, men det var skönt att ha en barnmorska med och att allt slutade mycket bra. Pappan och mamman var tacksamma ”Vilket lugn ni hade och jobbade så systematiskt.”

Vid ett tillfälle skulle vi hämta en som tagit självmord. Det var en man som kört rakt på och frontat en långtradare. Mycket själviskt. Då fick jag ta spypåsar och en skrapa. Sedan sätta mig i baksätet för att skrapa ner så mycket vi fick loss av hans hjärna, men vi fick inte bort allt. Vi tog sedan hela bilen, åkte till brandstationen och försökte sanera den innan vi åkte till skroten. Fy fan, vad hemskt det var och det är något som fortfarande sitter kvar som ett jobbigt minne i hos mig.

En annan trafikolycka där personerna bilen var drogpåverkade som jag kommer ihåg väl var då dom i bilen så mycket att jag och min kollega fick blod i ansiktet. Vi hade visserligen handskar på oss, men vi låg över personerna i bilen för att försöka få loss dom och på med syrgas. Dessutom hade den personen jag jobbade med att få loss gulsot. Jag och min kollega fick direkt efter vi klara på platsen lämna blodprov för att sedan nästa bli isolerade innan vi fick svar. Det gick ett par dagar innan svaret kom och jag minns att jag tänkte ”fan…”, men det skulle visa sig att vi var okej.

Boken släpps även av Idrottsförlaget på bokmässan i Göteborg som pågår 26 till 29 augusti. Vi kan lova att Mats Lusth bjuder på mycket mer än bara ishockey i boken.

Förhandsbeställ boken här

TV: Simon Robertsson målskytt i försäsongsdebuten