Sveriges mest rutinerade NHL-scout: ”Då fick jag nästan tårar i ögonen”

Redan 1988 fick han jobb som NHL-scout för Boston Bruins. Snart 30 år senare är Svenåke Svensson fortfarande kvar på samma tjänst. För hockeysverige.se berättar han hur han har opererat för att behålla jobbet så länge – och hyllningen han fick av Tim Thomas efter Stanley Cup-segern 2011.
– Han att hade mig att tacka för att jag hade gett honom chansen. Då fick jag faktiskt nästan tårar i ögonen, berättar Svensson.

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Svenåke Svensson är född i Skellefteå men uppväxt i Kiruna. Som spelare var han bland annat i Djurgården under två säsonger. Som tränare fick han sitt stora genombrott när han säsongen 1987/88 tog upp Västerås till elitserien. Många trodde då att svensk hockey hade hittat ett stort framtidsnamn på tränarsidan. Nu blev det inte så. Säsongen efter valde norrlänningen att parallellt med ett tränarjobb i Uppsala kliva in som Europascout för Boston Bruins. Ett jobb som han nu har haft i inte mindre än 28 år.
– Jag hade nått toppen som tränare och därifrån finns det bara en resa och den går nedför, säger Svenåke Svensson till hockeysverige.se när vi träffar honom över en kopp grönt te (!) i Sturegallerian i Stockholm.
– Den våren tackade jag nej till tränarjobbet i sex olika elitlag. Det var lag från hela kustvägen ner kan man väl säga. I samband med det där hörde faktiskt Boston av sig. Jag hade varit tränare i Rögle under tre säsonger innan Västerås. Där ersatte jag Barry Smith och före honom hade det varit Ted Sator. Just Sator hade hamnat i Boston som assisterande coach. Han ringde över till Rögle och sa att man ville ha en svensk hockeyscout. Det här var då Mike Milbury hade kommit in som assisterande GM (General Manager) och head coach. Rögle kopplade direkt över till mig för att höra om jag var intresserad. Jag nöp mig i armen och sa tack så mycket.
– Jag var deltidsscout från början och det fanns ingen ekonomi i scoutingjobbet vid den här tiden. Dessutom älskade jag ju hockey så vi flyttade samtidigt tillbaka till Uppsala där jag varit tidigare. Där blev jag kvar som tränare i fyra säsonger.

Givetvis går det inte att jämföra scoutingjobbet 1988 med det som utförs 2016.
– Då var det betydligt färre scouter. Nu vimlar det ju av dom var vi än är. Trots allt är det ett väldigt fritt jobb. Egentligen är det bara kring stora turneringarna som vi är lite låsta. Då kommer alla från Nordamerika och samlas under fyra, fem dagar i Finland, Tjeckien, Sverige eller vart turneringarna nu spelas. Då blir det att kasta sig i bilarna och fara lite kors och tvärs för att även hinna se andra spelare om det nu är långt upp i Finland och så vidare.
– I början var det lugnare men jag tycker ändå att man hade koll på det mesta då också.

När du kom ut till Finland, Ryssland eller vart du nu var vid den här tiden, fick du respekt som scout eller var det taggarna utåt från klubbarna?
– Jag sa aldrig att jag var scout utan smög in i något hörn och gjorde mina anteckningar. Så har i alla fall jag alltid opererat.
– Klubbarna har aldrig tittat snett på mig. Egentligen är det bara Svenska Ishockeyförbundet som gjort det. Alltså dom som jobbade där då: ”Ska du ta våra spelare och så vidare?” Det tycker jag är fel inställning. Som förbund kan du inte stjäla spelarnas dröm. Dom måste få ha NHL som en dröm samtidigt så tar vi inte spelare om dom inte är tillräckligt bra.

Upplevde du att Svenska Ishockeyförbundet motarbetade dig inledningsvis?
– Nej, det tycker jag inte. I och med att jag varit tränare så pass länge kände jag till bakdörrarna och vilka jag kunde bolla lite grann med. Pärmbärarna som var på förbundet och som inte hade spelat hockey själva kanske var lite som avundsjuka i början. Nu finns det inget sådant kvar där.

Foto: Ronnie Rönnkvist

”VID TVÅ PERIODER GÅR GRÄNSEN…”

Det är många som målar upp en bild av att en scout åker runt och äter räkmackor och bor på flotta hotell mest hela tiden. Just därför bad vi Svenåke Svensson beskriva hur en arbetsdag ser ut för honom.
– Jag har lyxen att styra min dag själv. Jag jobbar förmiddagen. På eftermiddagen är jag social, träffar vänner och så vidare. Oftast, om det är vardag, börjar matchen klockan sju. Jag tar mig dit i tid, får laguppställningen, skriver in den i datorn, gör mig redo och spänner upp ögonen för att se om det är något jag tycker om. Ibland kan det gå en period och redan då ser man att här fanns det ingenting att bevaka. Skulle jag ta någon därifrån får jag säkert sparken.

Går du hem då?
– Nej, vid två perioder går gränsen, skrattar Svensson och fortsätter:
– Är det någon kille som jag tyckte om så kan jag passa på att gå ner i korridoren efter matchen. Då pratar jag i regel med spelarens tränare innan och frågar om det är okej att jag pratar med hans spelare i fem minuter för att känna honom på pulsen lite.
– Annars åker jag hem snabbt så jag ska hinna se Sportnytt. I regel på förmiddagen efter, undantag finns, ska rapporterna in i datasystemet. Är jag däremot på resande fot och kanske ska till Finland dagen efter så kan det där bli liggande några dagar innan rapporterna skrivs. 

Rapporterna granskas relativt omgående borta i Boston.
– General managern är inne och läser allting. Jag får inte så mycket feedback från just honom då. Det kommer upp när vi har våra möten.
– På måndag, den 25 april, ska vi alla in till Boston för möten. Då är det mycket feedback. Det kan vara så att jag får frågan: ”Du gillade den här finska spelaren ena dagen och tyckte att han var en andrarondare. Två dagar senare har du honom som sjunderonadre”. Även om jag har skrivit i texten om anledningen så kanske dom ändå behöver få veta mer om varför jag resonerat som jag gjort.

Foto: Getty Images/Elsa

”VÄLDIGT STOLT ÖVR ‘PEBBEN’”

Svenåke Svensson har varit med och plockat över många bra spelare till Bostons organisation, men det är två som han är extra stolt över.
– Tim Thomas från AIK. Han vann Stanley Cup åt oss 2011. Då var han helt fenomenal. Tim var free agent då han spelade i AIK och innan det hade han varit i Finland. Managern tyckte att jag skrev så bra om den där Tim Thomas och han undrade i fall det kunde vara något för vårt farmarlag.
– Jag kommer så väl ihåg när vi satt där i omklädningsrummet efter Stanley Cup-vinsten i Vancouver. Han hade då vunnit Conn Smythe Trophy (slutspelets mest värdefulla spelare) och då sa han att hade mig att tacka för att jag hade gett honom chansen. Det jag svarade var att det här var något som han hade gjort själv, men då fick jag faktiskt nästan tårar i ögonen.
– Den andra som jag är väldigt stolt över och som Boston draftade i sjunde ronden är (Per-Johan) ”Pebben” Axelsson, som nu dessutom jobbar med mig. Han gjorde elva säsonger i Boston. Det är inte många sjunderundare som gör det.

Du fick en ring när Boston vann Stanley Cup 2011, vad betyder den för dig?
(Svenåke Svensson skiner upp och visar ringen som han faktiskt har tagit med sig till intervjun)
– Den är helt fantastisk. Även om jag skulle bli arbetslös och inte ha en spänn på fickan skulle jag aldrig sälja den. Det finns inte på kartan.

Svenåke Svensson har träffat och jobbat tillsammans med storheter som Ray Bourque, Cam Neely, Bobby Orr och så vidare.
– Första två åren tog alltid Mike Millbury över mig till träningslägret. Då var jag fortfarande coach i Sverige och han ville att jag skulle köra lite ”Swedish Skills”. Då hade coachen en grön tavla med krita där man skrev upp övningarna. Jag hade en keps på mig och då kom Bourque fram, tog kritan och skrev coach på min keps. Tyvärr vet jag inte var jag har den kepsen i dag, men det var ändå ganska kul.
– Cam Neely var spelare på den tiden jag kom in i Boston. Han törs jag säga vad jag tycker till. Om jag tycker något är käpprätt fel för klubben, i och med att jag har varit där längst, så brukar jag lätta på hjärtat. Han uppskattar det.

Svensson har även fått jobba under legendariska Harry Sindens ledning.
– Harry var stenhård, men också öppen och lyssnade på oss andra. Alla hade en sådan respekt för honom. Jag hade alltid med mig en muta åt hans hustru Ellen varje år och det var en flaska Absolut Vodka, haha…

Hur tänker du kring Bostons insats den här säsongen?
– Vi var inte bra och måste byta ut en drös av medelmåttiga spelare, tycker jag spontant. Vi har en femmannagrupp som är ryggraden, men vi måste få till en lite bättre omgivning.

Svenåke, vem är Sveriges största talang just nu?
– Bra fråga. Rögle har en ung duktig back, Timothy Liljegren, men även Ludvig Elvenes, forwarden, är väldigt bra. Det finns ytterligare en rad talanger födda 1999. Nu pratar jag alltså om dom killarna som ska draftas nästa säsong.
– Däremot är 98:orna det blekaste jag har sett i talangväg på många år i Sverige. I Finland finns det däremot enastående talanger födda 1998. Annars brukar Sverige dominera då det gäller talanger från Europa, men inte i år.