Guide: Så spelas konferensfinalen mellan Dallas och Edmonton
Dallas Stars eller Edmonton Oilers? För andra året i rad gör de båda lagen upp om en finalplats när de möts i Stanley Cup-slutspelets västra konferensfinal. Anthony Trudeau bjuder på en fyllig guide inför drabbningen med spelschema, poängligor, analys och tippning.
Den här texten är tidigare publicerad på DailyFaceoff.com och har översatts från engelska till svenska.
Dallas Stars: 2:a i Central Division, 106 poäng, besegrade Colorado i första rundan (4–3) och Winnipeg i den andra (4–2).
Edmonton Oilers: 3:a i Pacific Division, 101 poäng, besegrade Los Angeles i första rundan (4–2) och Vegas i den andra (4–1).
LÄS ÄVEN: Guide för östra konferensfinalen mellan Carolina och Florida
Spelschema
* svensk tid anges
| Datum | Match | Tid |
|---|---|---|
| Onsdag 22 maj | Match 1: Dallas Stars – Edmonton Oilers | 02.00 |
| Fredag 24 maj | Match 2: Dallas Stars – Edmonton Oilers | 02.00 |
| Söndag 26 maj | Match 3: Edmonton Oilers – Dallas Stars | 21.00 |
| Tisdag 28 maj | Match 4: Edmonton Oilers – Dallas Stars | 02.00 |
| Torsdag 30 maj | Match 5: Dallas Stars – Edmonton Oilers * | 02.00 |
| Lördag 1 juni | Match 6: Edmonton Oilers – Dallas Stars * | 02.00 |
| Måndag 3 juni | Match 7: Dallas Stars – Edmonton Oilers * | 02.00 |
* = vid behov
Snabbfakta
Dallas Stars och Edmonton Oilers gör sig redo för den första konferensfinalreprisen sedan 2021 – något få hade räknat med inför första rundan. Dallas kom in i slutspelet efter sju raka förluster och såg ut att bli överkörda av Colorado, medan det äntligen verkade som att Los Angeles kunde få stopp på Edmonton. Våra förhandstips på Daily Faceoff? Både Stars och Oilers skulle ryka i första rundan. Oops.
Tack vare ett taktiskt sammanbrott från LA:s coach Jim Hiller – och en avgörande och historisk insats från Dallas-förvärvet Mikko Rantanen – lyckades båda lagen överleva inledningsrundan och ta sig vidare till möten med Vegas respektive Winnipeg. Och där började de visa varför de är riktiga mästarkandidater.
För Dallas innebar det att sno hemmaplansfördelen direkt i Game 1 – i vad som sannolikt är NHL:s mest högljudda arena. Connor Hellebuyck såg inte ut som sig själv utanför Canada Life Centre, och när Jets var på väg att tvinga fram en sjunde match, klev Thomas Harley fram med ett övertidsmål som satte punkt. Rantanen är glödhet, laget är djupt och skickligt – är det i år Stars äntligen får dansa hela vägen?
Inte om Connor McDavid får något att säga till om. Han har varit på krigsstigen ända sedan förra sommarens besvikelse. Enda medicinen: Stanley Cup. Oilers körde över Vegas i fem matcher och avslutade med två raka nollor. De såg knappt ut att bry sig om att Golden Knights ens försökte.
Men nu väntar ett betydligt tuffare motstånd. Dallas har lagat bristen på superstjärnekraft med Rantanen – en spelare som Oilers tidigare kunnat ignorera i tidigare upplagor av Stars. Edmonton är ute efter revansch, Dallas likaså – och vinnaren får ta sig an ett riktigt monster från öst.
Inbördes möten
Dallas: 2–1–0
Edmonton: 1–2–0
Dallas och Edmonton möttes faktiskt två gånger efter trade deadline. I det första mötet förstörde Oilers Rantanens Dallas-debut den 8 mars, när McDavid och Zach Hyman briljerade och laget gick upp i en 5–1-ledning innan Stars snyggade till siffrorna till 5–4.
Dallas fick sin revansch tre veckor senare – då med hattrick från Jason Robertson i en 4–3-seger, trots att man förlorade skotten med 44–24. Det var Stars i ett nötskal under slutdelen av säsongen: offensiv briljans, svajigt försvar och starkt målvaktsspel.
Jake Oettinger och Stuart Skinner startade alla tre matcherna. Oettinger var stabil med 91,2 i räddningsprocent, medan Skinner hade det tungt med .847 och en GAA på 3,99.
Topp fem i poängligan
Dallas
- Mikko Rantanen – 19 poäng
- Thomas Harley – 11 poäng
- Roope Hintz – 10 poäng
- Wyatt Johnston – 8 poäng
- Mikael Granlund – 7 poäng
Edmonton
- Connor McDavid – 17 poäng
- Leon Draisaitl – 16 poäng
- Evan Bouchard – 12 poäng
- Ryan Nugent-Hopkins – 9 poäng
- Zach Hyman – 8 poäng
X-faktorer
Dallas: Mikko Rantanen
Att kalla en tidigare Stanley Cup-mästare, världsmästare och stjärnspelare för en ”X-faktor” är kanske orättvist – men Dallas senaste stjärnvärvning har verkligen förändrat hela lagets identitet. Stars har aldrig haft en spelare av Rantanens kaliber i sin nuvarande kärna, men sedan han anlände vid trade deadline har han gjort ett redan farligt lag till ett verkligt hot om Stanley Cup. På bara elva matcher har han snittat över en poäng per match och ofta varit den som gjort skillnaden i jämna lägen.
Edmonton: Evan Bouchard
Bouchard har alltid varit en skicklig spelare, men sedan Kris Knoblauch tog över laget har han utvecklats till en av ligans absolut bästa backar. Med 12 poäng på elva matcher är han playoff-etta bland backar och spelar nästan 25 minuter per kväll. Lägg därtill hans roll i powerplay – som fortsatt är fullständigt livsfarligt – så förstår man varför han är så viktig. Bouchard är Oilers motvikt till Miro Heiskanen: en puckdistributör av rang, men kanske inte riktigt lika trygg i försvarsspelet.
Offensiven
Kan man verkligen få ett genombrott och slå igenom som stjärna efter att redan ha radat upp sex säsonger med 80 poäng och över 100 poäng i slutspelet? Fråga Rantanen. Den 28-årige finländaren är den hetaste spelaren i världen just nu. Efter att ha krossat sitt gamla lag i en Game 7-insats för historieböckerna, sköt Rantanen ytterligare ett hattrick förbi den förmodade Vezina-vinnaren (MVP?) Connor Hellebuyck i den första matchen i andra rundan.
Rantanen hade “bara” sju poäng totalt i matchserien som gick till sex matcher, men med självförtroendet på topp verkar ännu en explosion vara oundviklig. Hintz fart och styrka har gjort honom till den perfekta kompanjonen för Rantanen, men det var allroundspelaren Mikael Granlund som själv stod för ett hattrick mot Winnipeg i match 4. Den så kallade ”Finn Line” har plötsligt blivit en av NHL:s mest profilerade kedjor, men bortsett från dem har Dallas målproduktion i stort sett torkat ut.
Rantanens kedja, Johnston och Harley har stått för 26 av Dallas 34 mål i slutspelet. För den som vill räkna efter innebär det mer än 76 procent, och Seguin är den enda andra spelaren i laget som gjort mer än ett mål. Det kan förstås betyda att resten av laget är på väg att lossna, men bland Dallasfans som sett sitt lag bli iskallt i de två senaste konferensfinalerna lär nerverna redan börja göra sig påminda.
Duchene kan inte köpa sig ett mål, Robertson har kämpat sedan sin återkomst från skada (1 assist, 14:55 i istid per match på 6 matcher), och Seguin har varit ovanligt försiktig med skotten (1,3 skott per match, ned från 3,1 förra slutspelet). Rantanen må ha överglänst Nathan MacKinnon och Cale Makar i första rundan, men att göra samma sak mot McDavid och Draisaitl kommer inte att vara ett enmansjobb.
McDavid och Draisaitl är förstås tvåa och fyra i poängligan i slutspelet så här långt. Nummer 97 spelar i förstakedjan tillsammans med den mångsidige veteranen Ryan Nugent-Hopkins och Zach Hyman, skräpmålens mästare, som båda lämnat en tuff grundserie bakom sig. Trots att Edmontons lagkapten har varit briljant har han bara gjort tre mål, med en blygsam effektivitet på 7 procent. Det finns ytterligare en växel hos McDavid som han aldrig riktigt nådde under en godkänd men inte strålande insats mot Vegas (6 poäng på 5 matcher), en tanke som säkert håller Stars-tränaren Pete DeBoer vaken om nätterna.
Leon Draisaitl var likaså relativt anonym mot ett klart svagare Golden Knights, med två mål och totalt sex poäng på fem matcher. Den mest intressanta utvecklingen för den tyske centern var att han flyttades tillbaka till centerpositionen mellan Vasilij Podkolzin och Kasperi Kapanen – som inledde slutspelet på fjärdekedjan respektive läktaren. Om de snabba forecheckarna kan förvalta några av Draisaitls läckra passningar, ger det Kris Knoblauch möjligheten att sprida ut sina bästa målskyttar över tre kedjor.
Det innebär bland annat att flytta ner Evander Kane till tredjekedjan, vilket fungerade utmärkt i konferenssemifinalen. Efter att ha missat grundserien på grund av en (lönetaksrelaterad) skada, är NHL:s ultimata antagonist tillbaka – och bättre än någonsin. Den tidigare Atlanta Thrashers-spelaren var som en tjur i en porslinsbutik mot Vegas, med fem tacklingar per match, psykningar av målvakten Adin Hill och två mål på köpet. Kane och kedjekamraterna Adam Henrique och Connor Brown plockade isär Golden Knights i match 4, då trion stod för samtliga mål i 3–0-segern. Kan Edmonton, tidigare så toppstyrt, nu gå in i mötet med Dallas som det djupare laget?
Det skulle dämpa vissa farhågor kring lagets haltande powerplay, som bara gjorde ett mål på elva försök mot Golden Knights svaga boxplay. Den normalt sett dödliga enheten kommer inte att få det lättare mot Dallas boxplay som stoltserar med 86 procent – och som precis fått tillbaka Miro Heiskanen. Trots det fortsatte Evan Bouchard, backen som bär upp Edmontons powerplay, att stapla poäng även i spel fem mot fem mot Vegas. Hans slutspelserfarenhet och tunga slagskott kommer snart att göra honom mycket rik.
Försvaret
Finns det något labb någonstans i Finland där dussintals Miro Heiskanen ligger frysta i kryosömn? Det är svårt att tro att en människa skapad på gammaldags vis skulle kunna hitta formen så snabbt efter tre månaders frånvaro, men efter match 6 råder det inga tvivel – Heiskanen är officiellt tillbaka från vad det nu var Mark Stone gjorde med hans knä.
Heiskanen var märkbart ur rytm i sin comeback i match 4, men handskarna åkte av till match 6, och den självsäkra pucktransportören var Dallas bästa utespelare i den avgörande matchen. När Heiskanen är på sitt bästa spel kretsar matchen kring honom – precis som den gjorde i lördags; Dallas försökte med 48 skott mot Winnipegs 13 under hans istid. Tränare Pete DeBoer har valt att sätta ihop Heiskanen med den framväxande stjärnan Thomas Harley i ett superbackpar som kan åka skridskor, försvara och producera framåt under 25 minuter per kväll. Deras samspel kommer att bli nyckeln till att stoppa Edmontons stora stjärnor.
DeBoers fortsatta förtroende för Esa Lindell och den tidigare Oilerbacken Cody Ceci i andraparet gav också utdelning i andra rundan. De kanske inte hade marginalerna med sig i sina många byten mot Winnipegs fruktade förstakedja med Mark Scheifele (utmålade med 4–1 i spel fem mot fem), men de vann ändå tydligt kamp om isytorna och kontrollerade nära 60 procent av målchanserna mot Jets stjärncenter. Lindell och Ceci kommer aldrig att ösa in poäng, men de har börjat överföra sin skicklighet i boxplay till spelet i fem mot fem.
Den store, elake rookien Lian Bichsel börjar hitta rätt i sin roll som fysisk kraft framför eget mål i tredjeparet, och han kan snart få en ny partner i Ilya Lyubushkin. Ryssen rör sig som en glaciär, men han var överlag stabil i sin roll som ersättare i topp-4 bredvid Harley. Med skyddad istid bör hans defensiva styrkor kunna komma till sin rätt.
Stars må ha fått tillbaka en toppback, men just nu kan Oilers bara avundas dem medan de väntar på återkomsten av Mattias Ekholm – en av de riktigt elitpräglade defensiva backarna som fortfarande finns kvar i dagens NHL. En stor del av Ekholms slitstyrka och spelsinne går vanligtvis åt till att kompensera för bristerna i försvarsspelet hos Evan Bouchard, den offensivt lysande backen som då och då bjuder på sådana där “Vad håller du på med?!”-misstag som får Edmontonfansen att tappa andan.
Bouchards briljans med pucken gör oftast att hans defensiva äventyr är ett pris värt att betala, och den skridskoskicklige veteranen Brett Kulak har fyllt rollen som tillfällig partner och barnvakt väl. Duon har stått för nära 65 procent av de förväntade målen sedan Kulak ersatte Darnell Nurse i förstaparet, men ingen av dem är bäst i laget i plus/minus.
Den äran går till Jake Walman, vars +13 är bäst i hela NHL under slutspelet. Walmans tunga skott och orädda täckande av skott har hjälpt till att ersätta delar av vad Ekholm brukar bidra med, och hans samarbete med John Klingberg – ett annat tillskott från mitten av säsongen – har varit en tillgång för Oilers. Walmans förmåga att vinna tillbaka pucken och Klingbergs förstapassningar har passat väl in i Edmontons omställningsspel, något som kan bli särskilt viktigt mot ett Dallaslag som inte är känt för sin skridskoåkning.
Nurses samspel med den kortväxte högerfattade backen Troy Stecher innebär att Oilers inte behöver gömma någon av sina backpar i spel fem mot fem, även om deras insatser i boxplay lämnat mer att önska. Ett år efter den historiska boxplaysvit som tog dem till en match från Stanley Cup-final ligger Edmonton nu på under 70 procent i boxplay inför konferensfinalen i väst. Med eller utan Ekholm måste det förbättras mot ett Dallas-powerplay som producerar bäst av alla kvarvarande lag (30,8 procent).
Målvaktsspel
Rantanens framfart och Heiskanens triumferande återkomst får alla rubriker, men Stars hade aldrig tagit sig så här långt utan Jake Oettingers briljans mellan stolparna (2,47 insläppta mål per match, 91,7 i räddningsprocent). När Stars spelade vårdslöst och bytte chanser med motståndet i första rundan snittade ”Otter” över 29 räddningar per match. Försvaret framför Oettinger skärpte till sig mot Winnipeg, men laget behövde ändå hans makalösa räddning med plockhandsken på Mason Appleton för att undvika ännu en sjunde och avgörande match. Minnesotabon har stått för tio så kallade kvalitetsmatcher på tretton försök i årets slutspel och noterades i helgen för sin 60:e slutspelsmatch i karriären.
Stuart Skinner kan vara en känslomässig berg-och-dalbana i Edmontons målbur, men hans mentala styrka går inte att ifrågasätta. Edmontonsonen tappade sin startplats till journeymålvakten Calvin Pickard redan efter tre matcher i slutspelet. Om inte det var illa nog blev han också kvar ensam på isen vid en tung kvittering på slutsignal i match 3 mot Golden Knights, sedan Pickard skadat sig under sin sex matcher långa heta svit. Det snöpliga målet kunde ha skickat Skinner – en av ligans mest formsvajiga spelare – i en nedåtgående spiral. Istället samlade han sig och höll nollan under de avslutande 127 minuterna av serien mot Vegas.
En liknande omstart (läs: bänkning) hjälpte Skinner att hitta rätt även i fjolårets slutspel, då han förde Edmonton till en sjunde match i Stanley Cup-finalen. Han kanske inte är någon Grant Fuhr, men om Skinner kan plocka fram sin inre Bill Ranford och bli het när det gäller som mest, kommer hans positionsspel och mentala hårdhet att bli ovärderliga för Oilers.
Skador
Med Heiskanen och Robertson tillbaka är Dallas komplett för första gången på flera månader. Stars spelade med elva forwards och sju backar för att fasa in den förstnämnde i serien mot Winnipeg, men nu när stödhjulen är av för Heiskanen kan Pete DeBoer formera sitt lag precis som han vill.
Detsamma kan man inte säga om Kris Knoblauch, som tålmodigt har fått vänta på att Mattias Ekholm ska återhämta sig från sin mystiska skada under de senaste två månaderna. Men han kanske inte behöver vänta särskilt mycket längre. Ekholms återkomst gick från att vara ett ”om” till ett ”när” när den store svensken deltog i ett frivilligt träningspass med laget under helgen. Ändå – i NHL:s dimridda värld av skaderapporter – kan ”kanske någon gång i tredje rundan” betyda allt från en huvudroll i match 3 till åtta minuter i match 6. Vi kommer inte veta förrän vi vet.
Pickard räknas som dag-för-dag, på samma sätt, men Oilersfansen hoppas att de inte kommer att få anledning att sakna honom. För närvarande är det Olivier Rodrigue som sitter med keps längst ut på bänken.
En annan faktor i Edmontons skadeläge är styrkan på lagets reserver. Jeff Skinner, Viktor Arvidsson och Ty Emberson avslutade Vegas-serien som friska extraspelare trots att de spelade minst 67 grundseriematcher var. Om en spelare längre ner i kedjehierarkin skulle gå sönder, behöver det inte sänka laget.
Förutsättningar
Stars kommer aldrig ha ett lika vidöppet fönster igen, inte efter att mer än 20 miljoner dollar i lönetaksutrymme går till välförtjänta kontraktsförlängningar för Rantanen, Johnston och Oettinger den 1 juli. Trots det kändes det som att Stars spelade utan press i de inledande rundorna. Colorado förväntades köra över dem, men Rantanens briljans i match 7 gav Dallas ett uppskov med avrättningen – och en biljett till andra rundan. Jets, som vann Presidents’ Trophy, och deras pressade målvakt Hellebuyck var ur balans från första nedsläpp, och Dallas behövde inte anstränga sig särskilt mycket för att ta en betryggande 3–1-ledning i matchserien.
Nu börjar den verkliga utmaningen. Oilers är skräckmotståndaren för alla västlag med mästerskapsambitioner, efter att ha vunnit fem raka serier i sin konferens – inklusive fjolårets konferensfinal mot just Stars. Dallas kanske kände att de spelade med lånade pengar i semifinalen, men med finalen inom räckhåll för tredje året i rad måste laget – särskilt deras underpresterande veteraner – hitta rätt känsla av angelägenhet.
Det problemet har inte Edmonton. De befinner sig mitt i sin egen lönetakskris, som bara kommer förvärras när de ska betala Bouchard, och för dem gäller det att vinna nu – eller aldrig. McDavid är mycket medveten om det, och han såg direkt irriterad ut även efter att Oilers avgjort sin serie i övertid.
De är visserligen fokuserade efter fjolårets besvikelse, men är Oilers i riskzonen för att hålla klubborna för hårt? Saker och ting går visserligen bra för Edmonton, men det är mycket hockey kvar – och utifrån sett verkar laget rejält uppskruvat. Om de lägger extra press på sig själva i ett redan spänt slutspelsklimat, kan då de jämförelsevis mer avslappnade Stars dra nytta av det?
Tippning
Dallas är ett fantastiskt lag vars värvning av Rantanen kan leda dem hela vägen till en Stanley Cup. Men baserat på sättet som Oilers demolerade Vegas, har Edmonton fortfarande ytterligare enväxel i sig som andra lag i Western Conference inte ser ut att kunna matcha. Och detta utan att Drasaitl och McDavid producerat i sitt normala tempo. De kommer att ta kommando tidigt mot Stars och se till att undvika Pete DeBoers perfekta resultat i Game 7.
4–2 till Oilers.
Den här artikeln handlar om:
