Så påverkades svenskarnas trejdvärde av 4 Nations

4 Nations Face-Off kom, sågs – och Kanada segrade. Men hur påverkades de deltagande spelarnas marknadsvärde av turneringen? Matt Larkin tar en titt på åtta spelare – varav fyra är svenskar – som nämns i trejdrykten inför NHL:s trade deadline den 7 mars.

Den här texten har tidigare publicerats på DailyFaceoff.com och är översatt från engelska till svenska.

Men en och en halv vecka kvar till NHL:s trade deadline granskar vi om, och i så fall hur, någon förändrade sitt trejdvärde genom sina insatser i 4 Nations Face-Off, detta med hjälp av data från SportContract.

För ett år sedan hade få av oss kunnat föreställa sig att 4 Nations Face-Off skulle ge någon insikt i en spelares trejdvärde. Det var ett påhittat evenemang mellan fyra nationer, som förväntades ha en intensitetsnivå någonstans mellan en All-Star-match och en World Cup-turnering. Men så fort Kanada, Finland, Sverige och USA visade sin passion stod det klart att insatserna var höga. Det innebar att turneringen gav en viss inblick i hur spelare presterar under press.

Det vore en överdrift att säga att detta evenemang var fullt av realistiska trejdkandidater – men en anmärkningsvärd mängd deltagare finns med på Frank Seravallis senaste lista över Trade Targets. Några av dessa namn, och fler därtill, är värda att diskutera här.

Joel Armia, Montreal Canadiens

Vi vet vad vi får från Armia vid det här laget i karriären: en storvuxen spelare och en skicklig boxplay-specialist som ändå har viss offensiv uppsida. Han levererade ungefär som väntat för Finland, där han spelade två matcher i en checking-roll och snittade 10:36 per match. Han drog dock på sig ett par utvisningar, vilket begränsade hans förmåga att bidra i boxplay. Han hade det även tufft i spel fem-mot-fem. Men det skedde i ett skadeskjutet lag som mötte världens bästa nationer. Vi vet vem Armia är; ingenting han gjorde förändrade den bilden, trots en anonym insats.

Erik Karlsson, Pittsburgh Penguins

Karlssons roll i Sveriges lag gav en antydan om vad han skulle kunna vara för en contender: inte längre en arbetshäst som förr, utan en offensiv vapenbärare och första powerplay-back som spelade cirka 18 minuter per match. Han delade den svenska poängligaledningen med tre poäng på tre matcher. Om vi bortser från det faktum att hans cap hit på tio miljoner dollar gör en trejd svår att genomföra utan lönetaks-retention, visade Karlsson att han fortfarande har mycket att ge vid 34 års ålder.

Brock Nelson, New York Islanders

Nelson är den bästa centern på marknaden just nu, även om det fortfarande finns en chans att Islanders förlänger hans kontrakt. 4 Nations speglade dock inte riktigt vad han bidrar med i ett NHL-lag, då han fick nöja sig med en fjärdekedje-roll. I vanliga fall är han en topp sex-forward. Hans påverkan var dock relativt begränsad. Han noterades inte för en enda poäng, och USA hade ett förväntat målövertag på endast 43,3 procent med Nelson på isen i fem-mot-fem. Turneringen blev därmed en påminnelse om att Nelson inte kommer att vara en stjärna i sitt nästa lag – snarare en dyr, men kompletterande pjäs.

Gustav Nyquist, Nashville Predators

Nyquist var den enda spelaren på denna lista som lyckades göra mål i 4 Nations, tro det eller ej. Han stod för kvitteringen i den (betydelselösa) match där Sverige besegrade USA i gruppspelets sista omgång. Nyquist var satt i en checking-roll men gjorde ett stabilt jobb med den begränsade speltid han fick, och noterades för ett xGF% på 53,6 procent i spel fem-mot-fem. Trots att Predators har floppat denna säsong är Nyquist bara ett år från en 75-poängssäsong. Turneringen påminde oss om att hans smartness gör honom användbar även i en djupare roll.

Colton Parayko, St. Louis Blues

Paraykos storlek och styrka blev tydlig i turneringens mest omtalade sekvens: de tre fighterna inom loppet av nio sekunder i öppningssekunderna av Kanada–USA, där han kastade runt J.T. Miller som en trasdocka. Men i övrigt var Parayko en av Kanadas svagare punkter, ofta övermannad och tveksam med pucken. Trots sin fysiska storlek spelar han inte särskilt hårt i defensiven, och han gör heller inte mycket mål trots sitt tunga skott. När Parayko var på isen i fem-mot-fem vann motståndarna skottförsöken med 82–53. Han gjorde troligen inte bara bort sig inför OS 2026, utan även för de NHL-lag som eventuellt överväger att ta över de fem återstående åren på hans kontrakt med en cap hit på 6,5 miljoner dollar.

Elias Pettersson, Vancouver Canucks

Pettersson är den självklara huvudpersonen i denna diskussion. Han har kämpat hela säsongen, och förhoppningen var att en trejd av J.T. Miller och ett slut på Vancouver Canucks omklädningsrumsproblem skulle ge honom en nytändning – likaså att få spela för Sverige i en turnering med de bästa mot de bästa. Men Pettersson var osynlig och gick poänglös genom hela turneringen. Visserligen hade Sverige ett positivt förväntat målövertag med honom på isen, men när du är en 100-poängsspelare och startar turneringen mellan Filip Forsberg och Adrian Kempe är noll poäng helt enkelt oförsvarbart. Med sin cap hit på 11,6 miljoner dollar gjorde han inte mycket för att höja sitt trejdvärde med denna bleka insats.

Mikko Rantanen, Carolina Hurricanes

Rantanen spelade över 20 minuter per match för Finland men fick bara med sig en enda poäng. Han har också haft en något skakig start i Carolina efter trejden dit. Det har varit en märklig resa från att vara en superstjärna och framtida Hall of Famer för bara några månader sedan till att nu ha folk som ifrågasätter hans värde. 4 Nations dämpade inte direkt oron kring hur han passar in i sitt nya lag. Det är inte omöjligt att han byter klubb igen inom de kommande elva dagarna.

Rickard Rakell, Pittsburgh Penguins

Rakell var en av många svenskar som åkte på influensan under 4 Nations och missade därför en match. Därför kan vi inte döma honom alltför hårt för att han gick poänglös i sina två framträdanden. Den större bilden är dock hans imponerande comeback-säsong i Pittsburgh, vilket fortfarande gör honom intressant för potentiella spekulanter.