Old School – Anders Kallur

”Det kunde ha blivit Hartford”

Anders Kallur är forwarden som vann fyra Stanley Cup-titlar med New York Islanders under början av 80-talet – men det vara nära att det blev NHL-spel med Hartford Whalers istället för honom.
– Hartford försökte få mig dit också, så visst kunde jag ha hamnat där, säger Kallur.

Namnet Kallur förknippas numera med friidrott i idrottsvärlden. Susanna och Jenny Kallur, som växte upp nära Lugnets friidrottsanläggning i Falun, har blivit folkära i klass med Björn Borg, Ingemar Stenmark och Carolina Klüft. Systrarna Kallurs pappa är som vi alla vet en av svensk ishockeys stora spelare, nämligen Anders Kallur. Den gamle ytterforwarden plockade under 80-talet inte mindre än fyra Stanley Cup-ringar hem till Falun, som en del av New York Islanders legendariska mästarlag.

När startade du upp din hockeybana?
– Jag började spela hockey här hemma i Falun i det som hette Falu Godtemplare och som efter en hopslagning med Falu BS så småningom kom att bli Falu IF. Bröderna Thommy och Christer Abrahamsson var några år äldre en jag men kom från samma klubb och blev lite av förebilder då de visade vägen för oss yngre att det gick att komma till Allsvenskan fast man var från Falun. Även Jan-Olof Kroon kom från Falu GIF och han spelade senare i Örebro SK, Leksand och AIK.

Var det flera sporter som gällde parallellt med hockeyn för dig?
– Jag spelade fotboll i Korsnäs IF som junior men som senior spelade jag i femman och sexan för HAIK, Hälsingegårdens AIK. Fast jag slutade när jag var runt 20 och hockeyn tog överhand.

När blev det aktuellt med spel hos rivalerna från Borlänge, IF Tunabro?
– Det måste ha varit 1972, Tunabro gjorde tre säsonger i allsvenskan och jag kom dit det andra året. Det jag minns bäst från det var hur livat det blev och vilka motsättningar det var mellan de båda klubbarna. Tunabro var Faluns absolut största konkurrent och där skulle jag spela.

Roland Eriksson, Ivan Hansen, Göran Högosta, Jan-Ove Wiberg med flera spelade i Tunabro. Varför hamnade inte du i Leksand som de?
– Jag hade också en förfrågan från Leksand när Tunabro åkte ur

Foto: Anders Kallur.

allsvenskan, men de var för sena helt enkelt. Min granne och barndomskamrat från Falun, Lars Djuse, hade flyttat till MoDo när jag flyttade till Tunabro och redan då hade MoDo pratat lite med mig. Så när de hörde av sig så kände jag att det skulle vara kul att spela med Lars igen. Därför blev det två fina säsonger i MoDo för mig.

Varför flyttade du relativt omgående ner till Stockholm och valde först spel i Södertälje, hur hamnade du till att börja med i sportklubben?
– Anledningen till att jag flyttade ner var att jag skulle gå på GIH (Gymnastik och idrottshögskolan) men varför det blev just Södertälje är en bra fråga… men jag hade väl helt enkelt inga anbud från AIK och Djurgården. Thomas Gradin flyttade ner till Stockholm av samma anledning och hamnade i AIK, så det kanske var så att lagen delade upp oss spelare som skulle plugga i Stockholm mellan varandra.

Sen bytte du vidare till Djurgården…
– Jag hade en ambition med hockeyn och när Södertälje åkte ur så var Djurgården det bästa alternativet och flera av mina bästa vänner från Örnsköldsvik, så som Bosse Berglund och Håkan Dahllöf, spelade redan där. Djurgården kom med ett bra anbud och verkade satsa ordentligt, så det vore helt enkelt kul att vara med i den satsningen, så jag och Mats Waltin skrev på.

SM finalen med Djurgården och MoDo 1979 fick du se från läktarplats. En besvikelse antar jag? Vad hade hänt?
– Det var en stor besvikelse, jag hade fått en tackling så bröst benet tog lite stryk. Jag missade inte bara finalspelet utan även VM-turneringen där på våren.

Nära Hartford istället

Var kontraktet redan skrivet med New York Islanders när du blev skadad för du åkte väl över på hösten efter den säsongen?
–Jo det är riktigt att jag åkte över på hösten det året men kontraktet skrevs först i maj efter VM. Jag hade faktiskt en del hjälp av Des Moroney som hade lite kontakter inom Islanders organisation vid övergången.

– Det var lite hemlighetsmakeri vid övergången, då jag var draftad för WHA-laget Hartford Whalers och WHA-ligan och NHL skulle slå ihop samma år, så det ändrades lite regler som gjorde det möjligt för mig att spela i Islanders.

Så du kunde lika gärna ha hamnat i Hartford?
– Dom försökte få mig dit också, så visst kunde jag ha hamnat där.

Var det ett stort steg så här i början på 1980-talet att ta klivet från elitserien till NHL?
– Det är svårt att bedöma, men jag representerade en spelstil som New York Islanders saknade vid den här tiden samtidigt som jag var ruskigt motiverad så för mig gick det bra måste jag säga. Visst tog man mycket stryk på träningarna och det fanns killar som jagade mig för att de var rädda för att jag skulle ta deras plats. Jag har fått berättat för mig efteråt hur Islanders coach Al Arbour skämdes över hur de övriga killarna behandlade mig på isen i början, men jag märkte egentligen ingenting av det utan man var så fokuserad på att lyckas.

Klubben du kom till då, New York Islanders, var NHL:s bästa organisation under flera år. Vad gjorde er så starka?
– Det fanns så många ledarkaraktärer i laget som Bryan Trottier, Denis Potvin, Clarke Gilles, Mike Bossy med flera. Bossy visade alltid vägen med sitt effektiva målskytte och så vidare. Det var alltid någon som tog tag i laget och visade vägen i match efter match.

Vilken status nådde de övriga tre svenskarna, Mats Hallin, Tomas Jonsson och Stefan Persson?
– Av oss fyra så är det väl Stefan Persson som nådde högst status i Islanders. Han var ofta utnyttjad i power play tillsammans med Denis Potvin och gjorde det väldigt bra. Han var kvar två säsonger efter att jag lämnat New York.

Hur stor var hockeyn på Long Island då, idag lever den ett relativ undanskymt liv där?
– Om du menar på själva Manhattan så var det väl inte så stort men kring Coliseum där vi spelade så var hockeyn större. Vi hade ett fantastiskt lag och vi var i Stanley Cup final fem år i rad så visst blev hockeyn omtalad i New York.

Du vann fyra Stanley Cup titlar, vilken värdesätter du högst?
– När vi vann den första så var jag skadad och missade slutspelet.

Foto: Bildbyrån Anders Kallur – numera NHL-scout.

Axeln hade slagits ur led och en benflisa hade släppt. Men vid den andra vinsten så fanns jag med på isen liksom den tredje och fjärde vilket får en att känna sig mer delaktig. Så ska jag välja en så får det bli den andra Stanley Cup titeln.

Vad hände för Anders Kallur efter NHL-tiden?
– Jag stannade kvar i nio månader i New York och sedan nappade jag på ett tränaranbud från italienska Brunico. Vi hade två år kvar innan Susanna och Jenny skulle börja i svenska skolan så vi passade på att få se lite av Europa. Det var en jättekul tid och en skarp kontrast mot NHL, men det var härligt att se alla varianter på hemmabyggda spolmaskiner, haha. Det var ganska mycket folk på matcherna och de flesta matcher spelades utomhus.

Vilken kontakt har du med hockeyn idag?
– Jag jobbar sedan 18-19 år heltid som scout åt New York Islanders.

Dina döttrar Susanna och Jenny Kallur når idag fantastiska framgångar inom friidrotten så slut fråga måste bli – vad springer du 60 m häck på?
– Haha… ja du… det får man nog mäta med solur… Jag har faktiskt aldrig försökt mig på att springa 60 meter häck utan överlåter det år ”Sanna” och Jenny.

Legendfakta

Anders Kallur
Född: 1952
Forward
Landskamper: 47 A – 17 B – 3 J
Moderklubb: Falu GIF
Canada Cup 5:a: 1981
Stanley Cup mästare: 1980, 1981, 1982, 1983
Guldpucken: 1979
Elitseriens poängligavinnare: 1979
Sveriges All Star team: 1979
Klubbar som spelare: Falu GIF – Falu IF – IF Tunabro – MoDo AIK – Södertälje SK – Djurgårdens IF – New York Islanders – Indianapolis Checkers
Bor idag i Falun.

Text: Jante Abrahamsson