Läs mer: Här hittar du allt inför NHL:s Trade Deadline.
Imorgon kväll är det bytesstopp i NHL. Eller ja, det där är en sanning med en viss modifikation. Klubbarna får trejda bäst de vill, men spelarna får inte delta i slutspelet om de trejdas efter fredag kl 21:00, svensk tid. Det finns alltså ingen poäng att genomföra något spelarbyte efter dagen som i folkmun kallas "deadline day".
De senare åren har vi sett en tydlig trend: de största namnen på marknaden trejdas allt som oftast innan den sista dagen. I år var Elias Lindholm länge det största namnet - men han flyttade ju på sig redan en dryg månad innan deadline. Nu ryktas det ju dock om att han kan komma att trejdas igen. Även det andra stora centernamnet på marknaden, , trejdades i samma krokar. Så sent som i går natt bytte mästarna Vegas dessutom till sig - och i natt värvade de backstjärnan .
I år är det ett litet mellanår på trejdmarknaden. Förra året var det många fler stora namn som satt med utgående kontrakt än i år, och stora stjärnor som Elias Pettersson, William Nylander och Rasmus Dahlin har nyligen skrivit på långa kontrakt. Nu tycks i stället Jake Guentzel och kanske, kanske Jacob Markström bli de största namnen som flyttar på sig under transferfönstrets sista dygn.
Men inte sällan får faktiskt dessa sena, och ibland ganska “små”, trejder en betydelse under ett slutspel - eller rent av på lång sikt. Här går jag igenom tio av de mer häpnadsväckande trejderna som genomförts det sista dygnet innan deadline, genom åren.{{ PAYWALL LIMIT }}
Den ena klubben fick Hull - den andra vann
Många beskriver den här trejden som en av de mest ensidiga någonsin. Men det var "förloraren" i trejden som faktiskt vann Stanley Cup. Trots det är jag övertygad om att de inte skulle genomföra övergången igen, om de fick chansen att vrida tillbaka klockan.
Det sista dygnet innan deadline för övergångar 1988 fick vi se en trejd som få kan mäta sig med, historiskt sett. Då bytte Calgary Flames till sig Rob Ramage och målvakten Rick Wamsley från St. Louis Blues. I utbyte släppte de Steve Bozek – och en ung Brett Hull. Hull och coachen Terry Crisp var inte bästa vänner och den unge snajperns arbetsmoral ifrågasattes hos Crisp.
Visserligen vann som sagt Calgary Stanley Cup 1989 med Ramage som en nyckelspelare och Wamsley som backup till Mike Vernon, men St. Louis fick i stället en av NHL-historiens mest fruktade målskyttar. En spelare som då snarare var känd som "Bobby Hulls son". Brett Hull gjorde sin första hela säsong i NHL när han skeppades bort från Calgary, och stod på 50 poäng på 52 matcher vid tillfället för övergången. Därefter följde ett sanslöst decennium i St. Louis, med tre skytteligatitlar, två säsonger över 70 mål och en över 80 samt en Hart Trophy och en Ted Lindsay Award.
Brett Hull gjorde 527 mål på 744 matcher med Blues och är 195 mål före tvåan Bernie Federko i klubbens skytteliga. I poängligan är han tvåa med sina 936 poäng. Men trots hans individuella succé skulle det dröja tills dess att han flyttade till Dallas innan det blev en Stanley Cup 1999. Sen vann han en till av bara farten i Detroits klassiska Hall of Fame-lag 2002. De individuella framgångarna gjorde dock att legendaren fick sin tröja, nummer 16, upphängd i taket av St. Louis.
Kul kuriosa: Rob Ramage trejdades efter en dryg säsong med Calgary till Toronto, mot ett draftval som visade sig ge Timrå-kultliraren Kent Manderville.
En av tidernas största till Pittsburgh
Vi går från 1988 till 1991. Då fick vi se den kanske allra mest lyckade deadline day-dealen genom alla tider. Då bytte Pittsburgh Penguins nämligen till sig den hårdföre backen Grant Jennings, tillsammans med Ulf Samuelsson – och Ron Francis. Francis var lagkapten för Hartford Whalers från 1985 till säsongen 90/91, då han fråntogs "C:et". Det sägs vara en anledning till att han till slut trejdades. Det blev en allt för frostig relation mellan franchise-spelaren och Whalers lagledning.
Den här trejden, med Francis som klart tyngsta namn, var till sist det som tippade Pittsburgh över kanten och gav klubben två Stanley Cup-titlar 1991 och 1992. Penguins hade ett lag fyllt av superstjärnor som , Jaromír Jágr, , med flera - och det blev inte direkt ett sämre lag av att Francis och Samuelsson anslöt.
John Cullen, Jeff Parker, Zarley Zalapski gick motsatt väg och även om Cullen vid tillfället var en hundrapoängsspelare vid tillfället fejdade hans karriär snabbt ut. Några år senare återvände han till och med till Pittsburgh.
Ron Francis är Pittsburghs sjätte bästa poängplockare någonsin (och NHL-historiens femte bästa). Han blev Hartford Whalers överlägset bästa poängplockare med sina 821 poäng på 714 matcher. Han slutade mer än 300 poäng före tvåan. Senare slöt Francis cirkeln genom att återvända till Carolina, som ju Hartford då hade flyttat till, och där var han en bärande spelare i laget som gick till Stanley Cup-final 2002. Även i den klubben är han sexa genom tiderna, om vi räknar bort Hartford-poängen.
Keith Tkachuk till St. Louis Blues
Keith Tkachuks förtjänstfana hänger i taket i Arizonas hemma-arena. Men han förknippas nog lika mycket med St. Louis Blues, som han trejdades till från Coyotes vid deadline 2001.
En av den amerikanska ishockeyns allra största genom tiderna, och en av NHL-historiens främsta powerforwards, hamnade i St. Louis efter en trejd mot Michal Handzus, Ladislav Nagy, ett förstarundeval som visade sig bli Ben Eager, och den blivande SHL-stjärnan Jeff Taffe.
Tkachuk kunde sånär föra St. Louis Blues till en efterlängtad Stanley Cup-titel men resan tog slut i konferensfinalen mot stjärntäta Colorado. Men även om det aldrig blev någon Stanley Cup i St. Louis är han en av klubbens största profiler genom tiderna. Det blev 427 poäng på 543 matcher under två sejourer i St. Louis. Förutom en kort avstickare till Atlanta blev Tkachuk St. Louis trogen från den där Deadline-dagen 2001 tills dess att karriären avslutades 2010. Han har sedan dess jobbat för klubben i olika roller, nu som "director of player recruitment".
Även Arizona fick stor nytta av den här trejden. Både Michal Handzus och Ladislav Nagy, som senare kom att representera både Mora och Modo i Sverige, gjorde bra ifrån sig i sin nya klubb.
"Tidernas värsta trejd"
Det finns ett par trejder som gör anspråk på att vara tidernas sämsta/bästa trejder. Ett par av dem finns med på den här listan, bland annat den här. I samband med trade deadline för 28 år sedan skedde nämligen den ökända "Markus Näslund"-övergången.
Som tur är återfinns Markus Näslund på den vinnande sidan av trejden, medan Pittsburgh Penguins för ovanlighetens skull snarare återfinns på den förlorande. I ett Penguins som hade mer offensiv talang än vad som kanske är nyttigt för ett lag, fanns det ingen plats för den tidigare megatalangen Markus Näslund. Efter att ha dominerat i både Elitserien och JVM gjorde svensken bara elva poäng på 71 matcher under rookiesäsongen i NHL 1993/94, säsongen därpå blev det 2+2 på 14 matcher, och genombrottet kom först under hans tredje säsong. Då gjorde Ö-vikspojken 52 poäng på 66 matcher innan Penguins valde att släppa honom till Vancouver.
I motsatt riktning gick Alek Stojanov, som hade valts som nummer sju i draften 1991. Nio platser senare plockades Näslund. Att trejden genomfördes får dock ses som bisarrt, även när den gjordes. Medan Näslund trots allt fått sitt genombrott hade hans kanadensiske trejdpartner bara gjort en poäng på drygt 60 NHL-matcher. Det skulle inte bli så många fler, vare sig poäng eller matcher.
Stojanov, en utpräglad slagskämpe, gjorde 2+4 på 45 matcher i Pittsburgh Penguins. Markus Näslund gjorde 346 mål (tvåa genom tiderna), 410 assist (femma genom tiderna), 756 poäng (trea genom tiderna), på 884 matcher (femma genom tiderna) i Vancouver. Tröja 19 hänger såklart i taket i Rogers Arena. Han gjorde sju säsonger som lagkapten för Vancouver innan British Columbia och Kanada byttes mot New York och USA.
Alek Stojanov lade av med ishockeyn 2002. Han avslutade karriären i New Mexico Scorpions.
När slutspels-MVP:n skeppades
2004 tog han klivet ut till att bli en superstjärna, genom att vinna Hart Trophy, slutspelets poängliga och Stanley Cup som 24-åring. Fyra år senare var Brad Richards inte längre en del av Tampa Bay Lightning.
Lightning var tajta upp mot lönetaket och var tvungna att göra sig av med en av de "tre stora", där Richards ingick tillsammans med Vincent Lecavalier och Martin St. Louis. Valet föll på Brad Richards. Att han trejdades var nödvändigt vid tillfället, men utbytet de fick för honom var inte direkt värdigt en 28-åring som fyra år tidigare utsetts till slutspelets MVP.
Tampa Bay fick utespelarna Jussi Jokinen och Jeff Halpern tillsammans med Mike Smith och ett fjärderundeval. Tillsammans med Brad Richards gick också Johan Holmqvist i motsatt riktning. Mike Smith var såklart en uppgradering jämfört med "Lill-Honken" men var överlag en misslyckad målvakt under de dryga tre åren han hade i Tampa Bay. Hans stora genombrott kom i stället vid flytten till Arizona.
Brad Richards gjorde 227 poäng på 220 matcher i Dallas innan han sajnade ett fett kontrakt med New York Rangers. Under hans andra hela säsong i Stars gjorde han 91 poäng på 80 matcher och slutade sjua i NHL:s poängliga, bakom hyfsade lirare vid namn Henrik Sedin, Alex Ovechkin, Sidney Crosby, Nicklas Bäckström och hans tidigare Tampa-polare Steven Stamkos och Martin St. Louis.
Jeff Halpern och Jussi Jokinen blev misslyckade spelare i Tampa Bay.
Pittsburgh började lägga grunden
De missade slutspel 2006, åkte ut i förstarundan 2007, men 2008 var året då Pittsburgh Penguins på allvar blev en Stanley Cup-utmanare under Sidney Crosby-eran. De var sånär att gå hela vägen men föll i finalen 2008.
Vid deadline 2008 plockade Penguins in två spelare som mycket väl kunde ha blivit de sista avgörande pusselbitarna. Då anslöt nämligen Pascal Dupuis, som sedermera blev klubben trogen karriären ut, och superstjärnan Marián Hossa. Slovaken var då, precis som under många år senare, en av NHL:s mest respekterade tvåvägsforwards. Säsongen innan trejden hade han dessutom sprängt 100-poängsvallen i Atlanta.
Hossa fick aldrig sin Stanley Cup-titel med Pittsburgh. Han var med och förlorade finalen mot Detroit, bytte sedan till Detroit, och förlorade finalen även året därpå – mot Pittsburgh. Som tur är hade han bättre känsla i nästa klubbyte, då han hamnade i Chicago och vann tre Stanley Cup.
Men finalförlusten med Pittsburgh kan inte direkt skyllas på Hossa. Han gjorde dundersuccé, och med 26 poäng på 20 matcher var han bara en poäng sämre än Henrik Zetterberg och Sidney Crosby som delade på poängligavinsten. Så även om det inte blev någon Stanley Cup borde Hossa bli ihågkommen för att vara en av NHL-historiens allra bästa "rentals".
Värt att notera är att Atlanta fick den blivande Växjöspelaren Colby Armstrong (som var mycket nära vän med Sidney Crosby), den blivande HV-spelaren Erik Christensen, Angelo Esposito (som körde över Jacob Markström i JVM-finalen 2009) och en förstarunda som blev Daultan Leveillé. Han gjorde noll matcher i NHL.
Den sista pusselbiten
Marian Hossa och Pascal Dupuis tog Pittsburgh nära pokalen, men inte hela vägen. Året därpå fick de som bekant sin revansch, då med Hossa hos motståndarna Detroit. Den som beskrivits som den sista pusselbiten som gjorde Penguins till mästare är trejden som tog legendaren Bill Guerin till klubben.
38-åringen vann Stanley Cup med New Jersey redan 1995 och 14 år senare var det alltså dags igen. Efter ett par säsonger som lagkapten för New York Islanders fick den så rutinerade forwarden bytas till en utmanare - och var högst bidragande till att Penguins faktiskt gick hela vägen och vann.
Trots hans respektabla ålder gjorde Guerin succé i sin nya klubb. Han gjorde 15 poäng på 24 matcher och slutade precis utanför topp-tio i slutspelets poängliga. I Pittsburghs interna var han så bra som trea, bakom Jevgenij Malkin och Sidney Crosby.
Guerin trejdades dessutom bara mot ett draftval, och det kan man minst sagt säga att han var värd. Den amerikanske ikonen avslutade sedan karriären året därpå och jobbade för Penguins 2011 till 2019. Inte nog med att Bill Guerin vann en Stanley Cup som spelare i klubben. Han vann också två som assisterande general manager.
Sedan några år tillbaka jobbar han emellertid som som GM för Minnesota.
"Tidernas värsta trejd, version 2.0"
Deadline hade passerat. Men det tisslades och tasslades om att det hade gjorts en trejd till. Det talades om att det var stora namn involverade. Sen kom det fram: Washington trejdar till sig Michael Latta och Martin Erat mot deras nyligen valda förstarundetalang Filip Forsberg. Det var inget stjärnnamn med, som det talades om, men väl en kommande stjärna.
Tillsammans med bland annat Joe Thornton till Boston-trejden, till New Jersey och Markus Näslund till Vancouver brukar det här bytet lyftas fram bland de bästa/värsta affärerna i modern tid. Redan när den gjordes var de flesta överens om att Washington hade gjort bort sig, och Filip Forsberg har genom åren onekligen bevisat att så var fallet.
Martin Erat gjorde två mål på 62 NHL-matcher för Washington. Michael Latta gjorde fyra mål på 113 matcher. Tillsammans gjorde de alltså sex mål på 175 matcher för Capitals. I november 2017 hade Filip Forsberg gjort lika många mål – mot Washington. På sju matcher.
Erat höll sig kvar i NHL till 2015 men spelar nu hemma i Tjeckien. Michael Latta gjorde sin sista NHL-match som 24-åring år 2016. Han hamnade senare i Färjestad. För hockeysverige.se har Latta berättat om trejden:
– Trejden skedde ganska sent, vi såg att Erat byttes mot Forsberg. Då visste jag inte vem Forsberg var, nu är han en stjärna, men man visste inte hur bra han skulle bli just då. Jag tänkte: 'det låter vettigt, en ung talang mot en äldre skicklig spelare'. Sedan hörde jag mitt namn och tänkte 'herregud'. Sedan ringde inte telefonen förrän efter fem minuter. Min värld förändrades ganska mycket där, men det blev bra för mig. Men jag vet inte om Washington skulle göra trejden igen om de fick chansen.
Latta har nog inte fel i sin analys... Filip Forsberg är som bekant storstjärna i Nashville Predators och tanken på att få se honom i Washington kittlar ju, såklart. Men Washington valde Erat och Latta i stället. Inte ens idag, sju år senare, går det att förstå hur ledningen tänkte där.
Klockan slog för Big Ben
Efter några år som en bra backupmålvakt valde Tampa Bay att säsongen 12/13 satsa på Anders Lindbäck som förstemålvakt - men Lindbäck lyckades inte bevisa att han höll som förstavalet.
Vid deadline kom Tampa Bay fram till att något behövde göras. Då valde de att satsa på den dittills oprövade och relativt okända Ben Bishop, som under tre år stått omkring 30 NHL-matcher för St. Louis och Ottawa. Men i samband med flytten från Tampa Bay gick den drygt två meter långa målvakten (han är till och med längre än Anders Lindbäck, som mäter 199 centimeter) från att vara en ganska anonym målvakt i mängden – till att bli en världsspelare.
Bishop tog över förstaspaden från Lindbäck och spelade 63 matcher säsongen därpå. Han var finalist i Vezina Trophy-omröstningen. Det var han även 2016, då han slutade tvåa i omröstningen. 2015 förde han Tampa Bay till Stanley Cup-final. Få målvakter var bättre under åren 2013 till 2017, då Ben Bishop tillhörde Tampa Bay. Dessvärre för hans del hade Tampa en ännu bättre målvakt i organisationen, , så till sist hamnade han i Los Angeles och sedermera i Dallas där han avslutade karriären.
Tampa betalade ett fjärderundeval och den då mycket hajpade Cory Conacher för att få Bishop. Conacher hade vid tillfället gjort 24 poäng på 35 matcher som rookie men lyfte aldrig i Ottawa. Det blev bara ett år där.
Efter några år tillbaka återvände Conacher dessutom tillbaka i Tampa Bay, efter att ha gjort ett succéår med Bern i Schweiz, men färgade aldrig i Lightning utan fick nöja sig med att bli en bra AHL-spelare. Men även om han inte blev vad man en gång trodde har han onekligen hjälpt Tampa Bay. För det var trejden mellan honom och Ben Bishop som i slutändan gjorde att Tampa Bay kunde gå till final 2015, och sånär vinna sin andra Stanley Cup-titel.
Svenske superlöftet mot det tyngsta namnet
Förra fem år sedan fanns länge en hel del tunga namn på marknaden. Men Artemij Panarin och Sergej Bobrovskij blev kvar i Columbus och Matt Duchene hamnade också i Columbus några dagar före deadline. Helt plötsligt riktades precis alla blickar mot Ottawa Mark Stone, som var det sista tunga namnet som skulle byta klubb.
Till skillnad från hur det ofta blir byttes han dock inte bort några dagar före deadline, utan blev klar för sin nya klubb under den sista timmen innan transferstoppet. Stone, allmänt sedd som världens bästa defensiva ytterforward vid tillfället, hamnade då i Vegas Golden Knights som verkligen spände musklerna för att gå till en ny final.
Men det var inte bara Stone-pusselbiten som gjorde trejden intressant. I motsatt riktning gick ett andraval, Oscar Lindberg, och en back som då rankades som en av de allra bästa backarna utanför NHL: Erik Brännström.
Nu, några år senare, kan vi väl konstatera att Erik Brännströms tid i Ottawa kanske inte varit så lyckad som vi och Senators hade hoppats även om han i alla fall är en ordinarie NHL-back. Och vid trejdens genomförande förra året hade han varit en absolut toppback i AHL för Chicago Wolves, och en av hela JVM:s läckraste spelare.
Trejderna när en renodlad storstjärna byts mot ett råämne som spås en lysande framtid är alltid intressanta och i det här fallet är det bara att konstatera att Vegas vann. Mark Stone har varit en stjärna sedan han anslöt, och i somras förde han som lagkapten klubben till deras första Stanley Cup.
