”Lidas” – spelaren, människan och skådespelaren

Tajmingen känns lite udda. Nicklas Lidströms besked att han slutar läckte ut i anslutning till Stanley Cup-finalens inledning och lade sordin på nattens match mellan New Jersey Devils och Los Angeles Kings. Inte för att spelarna på isen gjorde speciellt mycket för att ändra på det – matchen var bland det sämsta jag har sett i finalväg på den här sidan NHL-lockouten 2004/05 – men det stal ändå rampljus från finallagen.

Samtidigt har jag full förståelse för Nicklas Lidström. Om han känner att han har bestämt sig till hundra procent antar jag att det är något han vill förmedla så snabbt som möjligt för att kunna gå vidare med livet. En sommar av spekulationer tjänar ingen på. Det är Peter Forsbergs avslutande år i karriären ett bevis för.

Att försöka sammanfatta Nicklas Lidströms karriär och betydelse i ett sketet blogginlägg känns som en övermäktig uppgift. Jag vill egentligen bara skriva under på klychan att ”Lidas” är mycket mer uppskattad i Nordamerika än här hemma i Sverige. När jag i natt följde reaktionerna på Twitter blev det tydligare än någonsin. Andra NHL-spelare i andra klubbar än Detroit beklagade beskedet att han lägger av och många av de unga NHL-backarna bekände utan omsvep att de hade haft ”Lidas” som idol och förebild medan de blommade ut till fullblodsproffs. Bättre betyg kan en spelare inte få.

När jag själv tänker tillbaka på Nicklas Lidströms karriär är det naturligtvis det avgörande målet i finalen av Turin-OS 2006 som sticker ut mest. Men jag minns även med glädje hans totaldominanta spel i Stanley Cup-slutspelet 2002, när han plockade hem Conn Smythe Trophy som slutspelets mest värdefulla spelare. Personligen har jag aldrig sett honom i bättre slag än så. Det var det moderna backspelet utfört till perfektion natt ut och natt in.

Jag har haft äran att träffa Lidström vid åtskilliga tillfällen och det har alltid varit ett rent nöje. Han har nämligen lika stort tålamod med journalister som han har haft med pucken på isen. Han tar sig alltid tid, är vänlig, tillmötesgående och uppriktig på ett artigt sätt. Mitt starkaste minne är från NHL Awards i Toronto 2008 där han plockade hem sin sjätte Norris Trophy. Efter att han har hållit sin presskonferens på engelska smyger jag fram lite diskret och frågar om jag kan få ställa några frågor på svenska. En PR-snubbe med ilsken uppsyn sätter bryskt fram handen som ett stopptecken och säger snorkigt att ”Mr. Lidstrom has fulfilled his obligations for the evening”. Nicklas Lidström är av en annan åsikt och förklarar lugnt för den överbeskyddande NHL-medarbetaren att han absolut inte har något emot att svara på några frågor till. Jag får tio minuter för mig själv med världens bästa hockeyback och ler uppskattande mot den surpuppan som ville förhindra intervjun när jag går därifrån.

Tycker jag att det är sorgligt att Nicklas Lidström lägger av? Både och. Han kommer naturligtvis att lämna ett enormt tomrum efter sig inom sporten och inte minst som ambassadör för svensk hockey nu när Mats Sundin, Peter Forsberg, och snart även Daniel Alfredsson, alla har tackat för sig. Samtidigt ser det bättre ut än någonsin på tillväxtsidan i svensk hockey när det gäller backar. Erik Karlsson – som fyller 22 år i dag, grattis! – har etablerat sig som en stjärna den här säsongen samtidigt som Oliver Ekman Larsson är på god väg att få sitt stora genombrott han också. Utöver det tror jag att Adam Larsson och Jonas Brodin kommer att göra dem sällskap vad det lider. Nu kommer ingen av de här spelarna att komma i närheten av vad Nicklas Lidström har uppnått meritmässigt, men de ger i alla fall svensk hockey hopp om en ljus framtid.

*****

Slutligen bara: det fanns ännu en anledning till att Nicklas Lidström stal rampljuset under nattens första Stanley Cup-final. När spelet var som allra sämst i den andra perioden spelade NBC upp den här reklamfilmen under ett av spelavbrotten. Den var mer underhållande än det som utspelade sig på isen under natten.