Hampus i himlen och Zlatan i gatan

Alla har vi platser som vi drömmer om och längtar efter. Några längtar hem och andra längtar bort och en del bara längtar i största allmänhet. Jag förlorade en gång mitt hjärta till södra Kaliforniens vita stränder och vajande palmer, och det verkar som om Hampus Lindholm nu känner likadant.

Det är väldigt få människor förunnat att bli NHL-proffs. Av Sveriges lite drygt 62 000 registrerade spelare var det förra säsongen bara 67 som fick trä på sig en NHL-uniform, vilket innebär att ungefär en på tusen lyckas. 0,1 procent alltså. Ur den lilla skara av ytterst kompetenta idrottsmän som kommer så långt att de faktiskt får chansen att åka över och försöka ta en tröja är det väl ungefär hälften som vänder tillbaka.

Det är lätt att bli pessimist när man stirrar sådana siffror i gapet. Jag är i grunden optimist men älskar pessimismens ödesmättade fraser och lyriska dramaturgi, så jag tar mig friheten att citera Iggesundsgänget och den fina gamla visan ”Pessimistkonsulten” på den här punkten:

För inte är det väl någon mening
Att man slåss i en förening
Nej det tjänar ändå ingenting till
Det är lika bra att sluta drömma
Det går åt helvete i alla fall
För om man drömmer om Paris
Hamnar man på något vis
Lik förbannat i Hudiksvall

För Hampus Lindholm är drömmen nära nu. Efter ett imponerande rookieläger i Anaheim tror en del att han har goda chanser att gå hela vägen och knipa en plats i Ducks redan i höst.

Men vi dröjer oss kvar i Paris en stund.

Det har varit ett väldigt ståhej om den staden nu i dagarna och tyvärr har vi väl antagligen bara sett början av eländet. Efter Barcelona och Milano är det alltså nu Paris som blir skådeplats för det märkliga mediala spektakel som omgärdar Zlatan Ibrahimovic och hans person. Vår mest påpassade idrottsman byter ännu en gång ner sig både sportsligt och geografiskt, och ska man orka förvalta en hel ö och dess täta stam av dovhjort på egen hand är det väl logiskt att man vill trappa ner lite på motståndets kvalitet.

OK, jag raljerade lite i överkant där. Zlatan är en gudabenådad fotbollsspelare och det var knappast hans avsikt att byta klubb nu igen. I Barcelona var han inte tillräckligt bra och i Milan var han så in i helvete bra, men blev därmed en värdefull handelsvara för den skenheligt korrupta mafioso som så länge styrt både den italienska fotbollen och landets politik. Som av helgonens försyn kom en hedersknyffel till oljeschejk – un divino salvatore – och löste ut den gamle häradsbetäckaren – il vecchio stallone – ur hans finansiella bryderier.

Men med en ny Zlatan-affär kommer en pervers baksida av allmänintresse jag inte alls förstår. Från och med nu punktmarkerar tidningsdrakarnas hejdukar Zlatan och Helena i deras jakt på ny villa, franska handväskor och det perfekta uttalet av bonjour. Som professionell kändisstalker är det oerhört viktigt att smälta in i den lokala miljön, och en effekt av detta är att var och varannan söndagskrönika om fotboll framöver kommer att bestå av ungefär 20 procent franska fraser. Som för att manifestera det fenomenalt berikande i att fara runt på sin citymoped med en baguettejävel på pakethållaren och sitta på kafé och via Google Translate recitera den franska pressens åsikter om det bollgeni vars nyhetsvärde aldrig tycks ta slut.

Jag drömmer inte alls om Paris. Faktum är att jag skyr Paris och deras dötrista katedraler, snorkiga taxichaufförer och småjävla tjugofemcentiliters pilsnerglas som pesten. Jag hade hellre spenderat resten av mitt liv i Markaryd.

I min värld är det Hampus Lindholm som är på väg mot himmelriket. Han lär nog slippa ha Johan T Lindwall med sig dit.

Bland tiotusentals personer i Consol Energy Center var det nog bara jag och Claude Lemieux som inte var särskilt förvånade när Hampus Lindholm på midsommarafton plockades redan som sexa av Anaheim Ducks. Jag såg åtta av Rögles tio matcher i Kvalserien och under de tjugo år jag tittat på elitishockey har jag aldrig sett en back i den åldern agera med sådan kyla och sådant dödsförakt som Lindholm. Att Anaheim skulle välja en back var ganska givet och Hampus var den bäste som var kvar sedan Reinhart, Murray och Rielly tingats av andra lag. Jag vet inte när jag såg en 18-åring åka skridskor på det där viset sedan… Erik Karlsson.

Lindholm har fått mersmak av den kaliforniska solen, och det har jag full förståelse för. Har man chansen att ta en tröja i ett hockeylag på jordens mest underbara plats och få förtroendet av en tränare som inte bara ser ut som Lilla Fridolf utan också verkar vara en skön filur så bör man ta den så fort som möjligt. Rögle försvinner inte, det har de med eftertryck bevisat gång efter annan och den här gången är de i Elitserien för att stanna – med eller utan Lindholm.

En halv säsong i Allsvenskan är inte mycket seniorhockey att ha med sig i bagaget. Men det hade inte heller Cam Fowler, Nick Leddy, Drew Doughty eller Zach Bogossian när de med en enda sommar som uppladdning klev rakt in i NHL.

Den samlade expertisen av förståsigpåare säger naturligtvis att han ska stanna och mogna och utvecklas. Experterna säger det. Statistiken säger detsamma. I mina öron låter den inställningen ungefär lika aptitlig som om de gregorianska munkarna spelat in en körversion av Iggesundsgängets ”Pessimistkonsulten”.

Hampus lyssnar inte på det där. Han har bestämt sig för att rida den här framgångsvågen från Skäldervikens vindpinade dyner, över Atlantens iskalla bränningar och hela jävla vägen till Stilla Havets magiska möte med sanden på Huntington Beach.

Fucking right.

Text: Peter Sibner