GÄSTKRÖNIKA: New York City solokvist – en reseskildring med hockeyfokus

Klockan har precis passerat midnatt i det stora äpplet. Lördag har övergått till söndag. Den från gatan sett lite skumma salongen visar sig vara oväntat ljus inuti och på väggen hänger ett signerat foto föreställandes Dee Snider, sångaren i Twisted Sister. Han ser svinnöjd ut. På en spegel läser jag: Good tattoos are not cheap, cheap tattoos are not good”. Jag kommer på mig själv att tänka att det antingen skvallrar om god kvalitet eller så är det bara ett sätt att ta ut överpris från dalmasar på tillfällig visit i storstan.

Vid sidan av mig sitter Diego. Han säger inte så mycket men jobbar steg för steg fram karriärens första tatuering – en fusion av min nyfödde sons namn i New York Islanders typsnitt, Brooklynfärger och de fyra klassiska orangea ränderna som symboliserar dynastins Stanley Cup-segrar. När det börjar bränna och svida i huden känns det onekligen som jag är på väg att pressa ut det mesta av min helg i New York.

Fredag 4/12: Gameday – NYI vs. STL

Planet anländer till JFK Airport som planerat 13.30 fredag eftermiddag. Med lite is i magen har jag via appen Hotel Tonight bokat in mig till ett bra pris på The Court, ett nyöppnat hotell vid East 39th & Lexington. Med den appen funkar det så att en hel del vassa hotell lägger ut sina sista tillgängliga rum till rörliga priser. Du kan max boka tio dagar i förväg och ju längre du vågar vänta, desto bättre deal får du.

Jag gör en miss direkt på flygplatsen då jag via JFK Airtrain väljer Howard Beach Station och tar mig vidare med tunnelbana mot stan. Det tar mig totalt två timmar till hotellet, via de lite skummare delarna av Brooklyn. De dollar jag sparar på att ta tunnelbanan lägger jag istället på ett gäng entertainers som rätt vad det är befinner sig i vår vagn. Ni som flyger in till JFK bör istället välja JFK Airtrain till Jamaica Station och därefter vidare med LIRR (Long Island Rail Road) mot Manhattan – tar inte längre än 35 mins till Penn Station/34th Street och kostar $15.50.

Nåväl. Vilken grymt fin känsla att vara tillbaka i NYC! 18 år sen sist och glad i hågen checkar undertecknad dalmas in på The Court vid 16-tiden. Får ett kanonrum på femte våningen med alla nödvändiga bekvämligheter och samtliga hockeykanaler. Fyra timmar till nedsläpp. Hinner med ett samtal hem och en dusch innan svidar om till en stilig #29 NELSON och knallar ut från hotellet.

Är man som jag i detta läge rejält utsvulten men inte hinner med ett restaurangbesök innan match har många av pubarna i NYC en riktigt fin regel. Du kan ta med dig en påse bättre fastfood från valfritt ställe och äta vid ditt bord på puben under förutsättning att du sköljer ner det med dryckesvaror som inhandlas på plats. En lösning så god som någon. Jag har stämt träff med ett par vänner från stan och de köpt med sig fantastiskt saftiga och välsmakande burgare från nyöppnade Chick-fil-A på 37th Street. Sitter riktigt fint tillsammans med ett par perfekt tempererade Brooklyn Lager.

Med mat i magen känner jag mig riktigt redo för NYI-STL på Barclays Center – matchstart 19.30. Biljetter är inte köpta i förväg, Barclays är kända för dyra biljettpriser och jag är heller inte sugen att sitta i närheten av taket. Med två timmar kvar till nedsläpp hittar jag via Stubhub klockrena biljetter på långsidan, sektion 24, rad 17 för under $80 dollar stycket. Ruggigt bra – genomför köpet och känner mig nöjd tills det visar sig att Barclays Center inte alls hajat att det är år 2015. Tydligen måste alla biljetter skrivas ut på papper för att vara giltiga. Fan! Hur länge håller NYC Public Library öppet? Fyra bibliotekarier och en fenomenal uppvisning i byråkrati senare står vi strax innan de stänger med biljetterna i näven. Förbannat fint, off to Brooklyn!

Ner i tunnelbanasystemet vid 32:a gatan och efter en ungefär 15 minuter lång resa kommer jag och mitt sällskap upp i Brooklyn, precis vid arenan strax innan portarna öppnar. Jag förklarar för de två förlorade hockeysjälarna (Pittsburgh-fans) att jag är ute efter den totala upplevelsen och tänker inte missa warm-ups. Medan de tar varsin till öl i närheten spatserar jag istället själv förväntansfullt rakt in i Barclays Center.

Total merchtorsk direkt. I och med att det är tredjetröjorna som gäller för kvällen hamnar jag rätt in i ett område med bara svartvit merch. Visst gillar jag Long Island-traditionen men måste erkänna att jag är lite svag för de svartvita tröjorna. Kikade runt lite först men fastnade sen för en nallebjörn med svarta tröjan till junior, en pyjamas (även den till JR) och en svart ”Brooklyn”-tee till mig själv. Gott så.
När jag vid kassan sedan vänder mig om inser jag att det finns en hel butik med ännu mer grejer som jag missat, den är dock helt fullproppad och jag får reda på att de håller öppet en timme efter match. Au revoir.

En burk Brooklyn IPA för 12 dollars senare står jag bara ett par meter ifrån en skäggig Rick DiPietro medan Shannon Hogan kör lite uppsnack inför match. Glider vidare och kollar in lite signerade tavlor som går för högstbjudande under kvällen men inser att de inte är i min prisklass. Brian Strait annonseras som healthy scratch, folk jublar.

18.50 tar jag mig ner mot platserna och inser att ”limited view” inte är applicerbart på sektion 24. Klockrena platser. Tar med mig dryckesvaror och kamera och gör de andra Islesfansen sällskap nere vid rinkside där man kan kolla warm-ups på nära håll genom plexit. I det läget känns det riktigt mäktigt att vara på plats och så nära isen. Clutterbuck sätter in en tackling så det sjunger i sargen och får ordningsvakten på andra sidan att nästan ramla omkull, det är bra fokus på uppvärmningsövningarna.

Att vi befinner oss i en modern arena märks tydligt när vi närmar oss matchstart. Produktionerna på jumbotronen är riktigt fina och skapar hög stämning. Välbehövligt då det strax innan nedsläpp inte är speciellt välfyllt inne i Barclays. Märkligt hur många åskådare det är som dräller in minuterna efter nedsläpp, och gör att man tvingas resa sig gång efter annan samtidigt som man i många lägen får sikten skymd. Skärpning, vi är väl här för att se hockey?!

0-1 efter två perioder och stämningen i hallen är inte direkt elektrisk.
Själv har jag hängt med en kille från Philly borta i Austin i några dagar vilket inneburit hårda diskussioner och en hel del munhuggande. Ivrig att få testa lite av det jag snappat upp tar jag tillfället i akt när David Backes tacklar Brock Nelson på ett fult sätt:
-”Hey Backes, you fuckin’ piece of shit”, förkunnar jag högt och tydligt. Känns bra och tufft i ett par sekunder ända tills jag ser det förskräckta ansiktsuttrycket på pojken i bänkraden framför.

Spelet fortsätter hacka och några minuter in i tredje missar Josh Bailey ytterligare ett rätt bra läge. Killen bakom bjuder på ”If you know the Rangers suck”-chanten, bara det att han byter ”the Rangers” mot ”Josh Bailey” istället. Utöver detta är det lite spridda ”Let’s go Islanders”, där framförallt sektion 329 håller igång på ett rätt bra sätt. Fjärdelinan är vårt vassaste vapen framåt, förstalinan kommer ingen vart.

Till slut händer det. En riktigt fin give n’ go mellan Strome/Grabovski avslutas av den sistnämnde som nätar på egen retur. Stället exploderar. Vilken känsla att stämma upp i ”YES, YES, YES”-chanten! Fortsatt hög stämning efter det och laget spelar betydligt bättre. 1-1 efter full tid och matchen går till overtime och 3 mot 3-spel.
Har inte riktigt tagit ställning tidigare men måste medge att spelformen 3 mot 3 är riktigt underhållande. Intressant att se hur Blues väljer 2FW/1D medan Islanders går med två backar i varje formation, helt klart har de respekt för Blues offensiva vapen. Hamonic & Nielsen gör ett stort jobb i att ligga nära och avväpna Tarasenko ett par gånger, Greiss storspelar i målet. Mållöst efter OT och straffar avgör.
Nielsen ser iskall ut, bjuder på ett av sina två moves och går forehand fivehole. Riktigt snyggt. Greiss räddar och Okposo sätter den distinkt, högt på högersidan. En räddning senare är det total eufori och high-fives, två poäng till Isles trots en allt annat än bra insats! Känns dessutom extra skönt när man ser översteskurken Kirk Muller husera i motståndarbåset.

Efter en avslutande bild med legendariske kommentatorn Jiggs McDonald och bisittaren/ex-liraren Butch Goring är jag påtagligt nöjd med min Barclays-upplevelse. På vägen ut plockar jag upp en svart matchtröja modell mindre från shopen, en utmärkt julklapp till tidigare nämnda junior därhemma.

Lördag 5/12: NHL Store – The Flying Puck – Pop Tattoo

Efter en tidig lördagmorgon och en solig löptur i Central Park väljer jag Scotty’s Diner vid hörnet av hotellet framför Macy’s och annan stressig julshopping. Där får jag i lugn och ro sitta ner över en Eggs Benedict och skriva en reserapport för New York Islanders Sweden  samtidigt som servitören fyller upp min kopp med blaskigt kaffe inte mindre än fyra gånger. Utomordentligt fin känsla.

Efter att ha blivit rejält dumförklarad av min fru hemma i Sverige, som inte för allt i världen kan förstå hur man kan sätta sig och skriva några timmar när man är i NYC beger jag mig åter ut på stan. Denna gång styr jag kosan mot NHL Store, enligt på 46th & Americas men som efter en halvtimmes letande visar sig ligga på 47th & Americas. Jag har hört mycket varierande omdömen om denna butik men tycker definitivt den är värd ett besök. Med välfyllda hyllor och bra service hittade jag själv finfina klappar till goda vänner och deras framtida storspelare. Alla lag har matchtröjor och t-shirts tillgängliga från sina stjärnspelare, endast från Toronto Maple Leafs lyser dessa med sin frånvaro. Hittar bara James Van Riemsdyk, inser att de inte har någon vassare kille än så och tycker för ett kort ögonblick synd om klubben och dess fans.

Med en välfylld kasse i näven kliver jag ut från NHL Store med två val. Antingen hakar jag på gårdagens sällskap och lyssnar på livemusik eller så sätter jag mig alena och kollar in kvällens hockey någonstans. Kvällsmatcher är man inte direkt bortskämd med i Sverige så valet är enkelt. Jag rådfrågar Twitter om vart jag ser Ottawa-Islanders bäst och min kravspec är som följer: likasinnade hockeykonnässörer, kall dryck & kycklingvingar med självklara tillbehören blue cheese-dip & selleri.

Får en hel del förslag på bra sportsbarer, bland andra Overlook på 44th Street, Stout i närheten av Penn Station och The Flying Puck vid 31st Street. Alla är Rangerspubar men välkomnar även såväl Isles som Devils-fans. Valet faller på den sistnämnda med det sköna namnet, jag tar tunnelbanan ner till Penn Station och knallar vidare därifrån.
Väl inne på The Flying Puck är det första jag ser en stor Rangerslogga bakom baren. Beslutar mig trots detta för att stanna då jag vet att trasorna är matchlediga och dessutom erbjuds jag en perfekt plats vid baren. Tre väl tilltagna skärmar visar från vänster till höger St. Louis – Toronto, Ottawa – Islanders och Detroit – Nashville. Jag har perfekt sikt mot alla tre. Ett smärre himmelrike för en Yahoo Fantasy-frälst kille som jag själv och i mitt nuvarande lag ryms spelare från alla matcherna.

Avverkar ett par riktigt fina Samuel Adams Winter Lager och en välbalanserad tallrik kycklingvingar. Till vänster om mig hinner ett äldre par damer som varit på teater komma och gå, en överförfriskad irländare får lämna stället mot sin vilja när han för tredje gången förolämpar bartendern och på min högra sida huserar ett par fans från St. Louis. De sistnämnda grabbarna är till en början lite reserverade efter gårdagskvällens förlust i Barclays Center men mjuknar påtagligt när jag föreslår Colton Parayko som en möjlig arvtagare till hårdskjutande legendaren Al MacInnis. Vi surrar vidare lite om hur vi i Sverige år efter år ser St. Louis som en möjlig kandidat till Stanley Cup-titeln, men hur det kommer sig att de gång efter annan underpresterar när det närmar sig play-offs.

Toronto piskar denna kväll upp Blues med 4-1. Kadri ser oförskämt pigg ut och kanske har det blöta krutet i killens bössa till slut torkat. Detroit vinner en jämn och bra match mot Nashville, 5-4 e. OT och Gustaf Nyquist får sätta sista baljan assisterad av Kronwall. Naturligtvis ser jag till att tokjinxa Islanders med tio minuter kvar av sista perioden. Konstaterar då krasst via @Massetyson på Twitter att laget via sin 2-0-ledning är på väg mot ett fläckfritt 4-0-0-record under min tid i USA. Därefter kommer både reducering och kvittering som ett brev på posten och en dittills osynlig Erik Karlsson avgör i förlängningen.
Efter matchen är jag besviken men långt från nedslagen. Att stänga veckan med 3-0-1 är rätt fint det med. När de flesta övriga gäster lämnat stället sitter jag kvar och för en lång diskussion om världssituationen, livet och familjen tillsammans med bartendern. När jag tagit den sista slurken av min dubbla espresso, betalat notan och är på väg ut genom dörren vänder jag mig om och frågar:
– Finns det någon nattöppen tatuerare i närheten?

Joakim Sandin – Massetyson
Passionerad dalmas boendes på västkusten. Spelsinne och skridskoåkning var helt ok men noll pull ups på Coopertestet som 14-årig nykomling i Leksands IF imponerade inte nämnvärt på talangscouter eller agenter. Tog som 16-åringen en sväng till USA där det blev spel i Bridgeport Midgets samt Staples High School kombinerat med studier. NHL-intresset är på allvar. Islanders favoriterna men givetvis har jag koll på konkurrenterna. Gästkrönikerar för Hockeysverige emellanåt, då jag lägger ut texten kring aktuella ämnen i NHL.