GÄSTKRÖNIKA: ”Jag håller på New York Islanders”

”Jag håller på New York Islanders.”
En fras som nästan uteslutande följs av ett par ögonblick av tung tystnad, där motparten helt oblygt synar en uppifrån och ner innan denne allt som oftast utbrister: ”Nääää, inte Islanders väl?!”

Jag är en tämligen enkel man. Gillar mitt jobb, älskar fru och barn och brinner för hockey. Addera inflyttad Göteborgare till det och mina möten i sociala sammanhang blir äckligt förutsägbara:”Hockey säger du, jamen då är det Frööölunda då?”
”Nä. Jag är mer för NHL.”
”Jaha, Henke alltså? Rangers ser bra ut i år.”
”Verkligen inte. Gillar inte trasorna alls. Jag håller på New York Islanders.”

I det ögonblicket upprepar sig alltid samma scenario. Det blir tryckt stämning då lika delar förvåning/överlägsenhet/misstro sprider sig hos personen som står mitt emot mig.
I Göteborg håller man på Frölunda. Och Rangers.
Stämningen blir därefter sällan bättre när jag ber ”Rangerssupportern” att namedroppa tre spelare i 15/16-truppen förutom Henke och The Norwegian Hobbit Wizard. Utfallet givet.
Så vad hände egentligen? Hur kunde en kille från Siljans strand fatta ett så ohälsosamt stort tycke för New York Islanders, laget som inte tagit sig längre än slutspelets förstarunda sedan säsongen 1992-93? Låt mig förklara.

Anders Kallur.

Hösten 1982. Farfar Sandin firar sin 50-årsdag och får genom en inbjudan från bygdens son Anders Kallur chansen att åka över och kolla in New York Islanders, mitt i deras pågående dynasti. Laget har vunnit tre raka Stanley Cup och är alltså under denna höst på väg mot sin fjärde. Han får kliva ner till omklädningsrummet och träffar legendarer som Mike Bossy, Billy Smith, Bryan Trottier & Denis Potvin. Hur stort som helst. Med sig från resan får han dessutom med sig en ”KALLUR” matchanvänd Koho-spak, signerad av hela laget.

Själv är jag två år och ännu inte helt torr bakom öronen när farfar återvänder från staterna. Jag har alltså inte ett endaste minne från någon av säsongerna under dynastin. Fan.

Hursomhelst. Det börjar där. Det är dock inte förrän i början av 90-talet och när en lirare vid namn Pierre Turgeon trejdas till Islanders som jag börjar följa dem riktigt aktivt. Till en början bjuds det underhållning, den gode Pierre skrapar ihop 132 (58+74) pinnar säsongen 1992-93, rookien Darius Kasparaitis skickar ett bra budskap i öppningsderbyt då han cross-checkar Mark Messier in i målburen i Madison Square Garden. Laget går det året hela vägen till Conference Finals.

Ett par år senare, vid trade deadline -95 krackelerar hela skiten. Dåvarande GM Don Maloney skeppar lagets bäste spelare #77 Turgeon i utbyte mot Canadiens kapten Kirk Muller. Jag grinar. Inte blir det bättre av att ”Captain Kirk” i princip gör sig omöjlig i Islanders medan Turgeon tokleverarar i Habs. Maloney får sparken och nu börjar ”The Mike Milbury Era” (1995-2006) där head coach Mike Milbury även blir GM och sabbar laget så till den milda grad att i runda slängar femton säsonger av Islanders franchise kastas bort.

Det här är perioden som gör att många andra lags fans ser på oss med en god portion tvivel i blicken. Möjligen är det även ett av skälen till att det totala antalet Islesfans i Sverige är hyfsat lätträknade. Min passion för Islanders växer sig starkare trots en rad oerhört obegåvade Milbury-moves under denna period:

– ”Mad Mike” hade under sin tid som Islanders GM inte mindre än 14st picks i första rundan av NHL’s årliga draft. De mest framgångsrika av dessa? Rick DiPietro och Sean Bergenheim. Bland en rad helt värdelösa picks valde Milbury bland annat att plocka en talangfull men extremt slö Robert Nilsson framför sonen till Islanders tidigare slutspelshjälte J.P Parise – Zach Parise. Kudos Mike.

– Anders Kallur, då scout för New York Islanders var hemma i Rättvik under sommaren -96 och förkunnade glatt för mig att de draftat en oslipad diamant. En slovak som var drygt sju meter lång och vägde en bra bit över trehundra kilo: Zdeno Chara. Gott så – inte riktigt lika mycket klackarna i taket när Milbury några år senare valde att trejda Chara och ett första pick (Jason Spezza) till Ottawa för Aleksej Jasjin.
– Andra Milbury-trades involverande bla Luongo, Osgood, Bertuzzi och McCabe är även de tämligen värdelösa.
– Rick DiPietro. Låt oss skippa analys av draftval och kontraktsupplägg.

Det fanns ju faktiskt lite att glädjas åt med. Palffy/Reichel/Smolinski-linan bjöd på daladans av vassaste slag i slutet av 90-talet. Dessutom gjorde Islanders faktiskt en hyfsat stabil säsong 2001-02 där killar som Aleksej Jasjin, Shawn Bates, Mark Parrish och Kenny Jönsson bjöd på grandios hockey och var tongivande kuggar i laget. Själv befann jag mig i ingenmansland gällande hockey, studerade just då i Worcester, England. Där på gränsen till Wales var det fotboll & rugby som gällde och det var på via en ytterst risig radiosändning i skolans datasal som jag lyssnade live på natten till Game 5 i playoffs förstarunda mellan NY Islanders och Toronto Maple Leafs.
Känslan när Michael Peca, nyförvärv från Buffalo Sabres och Frank J. Selke-vinnare samma år fick vänstra knät totalförstört av tvivelaktiga hockeypersonligheten Darcy Tucker är obeskrivbar. En lägre tackling har sällan skådats sedan spelets begynnelse men gav inte ens två minuters utvisning. Där i Game 5 fick även Kenny Jönsson en rejäl propp mot huvudet av Gary Roberts och missade resten av slutspelet. Två riktiga nyckelspelare som medvetet plockades bort utan åtgärd från vare sig domare eller NHL. Givetvis torskade vi slutspelsserien över sju matcher. Än i dag har inte minnesbilderna från rapporteringen lagt sig och således ser jag Toronto Maple Leafs som ett av de smustigare lagen i ligan, näst efter New York Rangers och Pittsburgh Penguins.

I dag är det annat ljud i skällan. Äntligen har 30 års av rakryggad kärlek till klubben betalat av sig. Borta är åren av tomhet då lagets ägare envisas med att hålla oss strax ovanför lönegolvet. Vi är att räkna med igen.

Plötsligt är kantiga Radek Martinek och ständigt avvaktande Andrew MacDonald utbytta mot missilskjutande Johnny Boychuk och en puck-moving defenseman av rang i form av Nick Leddy. Kyle Okposo tog till slut av sig de tunga grillvantarna säsongen 2012-13 och blir ett riktigt playoff-monster. Vi har ligans bästa och tyngsta fjärdelina. Frans Nielsen är fortfarande Frans Nielsen. Äntligen bjuds det på ”average goaltending”. John Tavares är redo att ta oss med på en resa in i framtiden och Brock Nelson ser sådär härligt likgiltig ut varje gång han hänger en kasse.

Jag tror stenhårt på det här lagbygget. Tillsammans med en handfull andra inbitna fans i Sverige följer vi vårt Isles i vått och torrt och motvinden har onekligen gjort oss sammansvetsade. Den där signerade klubban från 82/83 fick jag i somras i gåva av min farfar. Givetvis åker den upp på väggen i vår nyfödda grabbs pojkrum. Tiden är inne för en ny dynasti.

Joakim Sandin – @massetyson

Passionerad dalmas boendes på västkusten. Spelsinne och skridskoåkning var helt ok men noll pull ups på Coopertestet som 14-årig nykomling i Leksands IF imponerade inte nämnvärt på talangscouter eller agenter. Tog som 16-åringen en sväng till USA där det blev spel i Bridgeport Midgets samt Staples High School kombinerat med studier. NHL-intresset är på allvar. Islanders favoriterna men givetvis har jag koll på konkurrenterna. Gästkrönikerar för Hockeysverige emellanåt, då jag lägger ut texten kring aktuella ämnen i NHL.