Förbundskaptenen som blev universitetstränare: ”Du behandlas som en NHL-spelare”

Efter att under lång tid ha varit förbundskapten har Peter Elander lämnat landet och börjat jobba på Universty of North Dakota. I en intervju med hockeysverige.se berättar han om skillnaderna mellan Riksserien och spelet på universiteten, och ger sin syn på varför det kan vara en bra idé att spela universitetshockey.
– Du behandlas som en NHL-spelare och behöver inte bekymra dig över att sälja Bingolotter.

LEKSAND (HOCKEYSVERIGE.SE)

Den tidigare elitseriespelaren i Frölunda och Södertälje, Peter Elander, var med att som svensk förbundskapten mellan 2002 och 2010 lyfta damhockeyn i Sverige ytterligare en nivå. I februari 2010 meddelande Elander att han lämnar landslaget för att i stället börja jobba på University of North Dakota. Sedan dess har han jobbat på samma universitet och lärt sig från grunden hur man jobbar i USA för utveckla världens bästa hockeyspelare.
– Skillnaden på att ha eller inte ha en universitetsutbildning visar sig direkt i lönekuvertet i USA. Du måste helt enkelt ha en universitetsutbildning för att få en hyfsad lön. Är det så att du spelar hockey tillräckligt bra har du chansen att få din utbildning betald, berättar Peter Elander när hockeysverige.se träffar honom i Tegera Arena.
– Det finns så många spelare som vill investera i sig själv så att man får ett universitetskontrakt.

Vad lägger man vikten vid i hockeyutbildningen när man kommer till den nivå där du jobbar idag?
– Det är landslagsspelare där jag är anställd. Där jobbar vi mycket med system och mycket video. I vårt lag har vi fem heltidsanställda i staben, sex deltidsanställda och fyra frivilliga. Så vi har en stab på 15 personer. Vi försöker utbilda spelarna fysiskt men även spelmässigt. Sedan kartlägger du motståndarna i minsta detalj via video.

Är matcherna och resultaten viktiga i den här utbildningen?
– Du får inte förlora. Där jag befinner mig, i North-Dakota, där förlorar man inte tre matcher i rad för då är det illa.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Dagarna för tjejerna som spelar hockey på Universiteten i USA är tuffa utmaningar, inte minst vid sidan av isen. Att det inte är något ”glidarliv” förstår man då Peter Elander berättar hur en vecka ser ut för tjejerna som går på hans skola.
– Klockan kvart över sju har man gemensam stretch. Från åtta till 8.50–9.30 är tjejerna på is. Efter det lyfter dom till klockan elva, äter sedan gemensam lunch för att ansluta till sina klasser vid tolvtiden. Sedan är det skola fram till 16. Eventuellt kommer man in på seneftermiddagen och har individuell träning med en coach eller har en powerplaysession. Efter det har man kvällskurs eller gör läxor på kvällen.
– Det här upprepas måndag till torsdag. Fredag och lördag är matchdagar, söndagar är man ledig. Man har också styrketräning tre gånger i veckan och även en hel del video.
– Vi har 20 timmar i veckan som vi kan utnyttja till hockeyverksamhet och vi kanske använder 17-18 av dom timmarna varje vecka. Vi tränar ungefär som ett svenskt lag, det vill säga fyra dagar i veckan plus matchvärmningar. Sedan har vi alltså även individuell träning.

Får tjejerna någon ersättning ekonomiskt?
– Man får mat och husrum. Vi har 18 stycken ”full scholarship”, men vi har en trupp på 25 stycken tjejer. Det innebär att vi har 13-14 tjejer som har ”full scholarship”. Då har dom mat, husrum, böcker och kursen betald liksom allting kring hockeyn. Ett fullt år hos oss kostar 25 000 dollar så är du fyra år hos oss så är det 100 000 dollar som vi investerar i varje spelare.

Är det så på ert universitet att är det 20 killar som får ”full scholarship” så har 20 tjejer samma rättigheter?
– Förhållandet hur många ”scholarship” du får dela ut avspeglar sig på hur många män och kvinnor som studerar där. Vi är en 50/50-skola och då måste det vara lika många ”scholarship” på herrsidan som på damsidan. Sedan kan man dela upp det som att ena året får du det, andra året det och så vidare. Ska man ha ett fullt ”scholarship” så måste du vara en OS-spelare eller varit med i Kanada eller USA:s juniorlandslag under helst två år.

Med tanke på vad du berättar, kan man tala om att hockeyn är mer jämlik i USA jämfört med i Sverige?
– Ja, det är den, men när dom här tjejerna fyller 24 år ska dom bli proffs i det dom har utbildat sig till. På så vis är deras hockeyliv mycket kortare och intensivare. Det innebär att studieresultaten är mycket viktiga. Det här lägger vi mycket vikt vid och har till och med bonusar om man klarar sig bra i skolan.
– Är du på landslagsnivå fortsätter du spela efter 24 år eftersom man då får support från USA- eller Kanada-hockey. Är du inte riktigt på landslagsnivå så är det några av tjejerna som åker till Europa och fortsätter spela, men dom allra flesta lägger av och gör något annat.
– Det finns Canadian Hockey League och nya National Womens Hockey League. Spelarmässigt är det jättebra spelare som kommer att spela där, men organisationsmässigt är man mil från den svenska Riksserien. National Womens Hockey Leauge ska spela en gång i veckan och träna på tider som är mellan nio och elva på kvällen.
– Riksserien är bättre organiserad med matcher och träningsmängd än vilken liga som helst i Nordamerika förutom NCAA. Däremot det kunnandet som finns i vår tränarstab är man inte närheten av här i Sverige.

Tina Enström.

Hur ska vi i Sverige nå upp till samma nivå som toppen i USA och Kanada då det gäller att utbilda damhockeyspelare?
– Till att börja med måste svenska juniorlandslag prestera bättre resultat för att bli rekryterade till att vara i den här miljön. 91-årgången slarvade man bort, med (Klara) Myrén, (Cecilia) Östberg, (Isabell) Jordansson och Tina Enström. Då var det jättemånga college som ville ha dom här tjejerna.
– När jag idag är ute och tittar på Junior-VM, nu har jag en förkärlek till Sverige och Norden, är det få spelare som väcker intresse. Ska svensk damhockey bli bättre måste man dels ha en Riksserien, men dels måste man även ha spetsspelare som är dominerande i NCAA.

Kan vi skapa någon liknande utbildningsstege i Sverige liknande den hockeycollegeutbildning som  finns i USA?
– Det här handlar om åren efter hockeygymnasiet. Umeå har ett idrottsbaserat universitet och jag vet att Djurgården håller på att ta fram lösningar, men livet i Sverige är rätt bra utan att lägga allting på att spela hockey och studera.
– I USA måste du för det första gå på college för att spela på en hög nivå. Samtidigt måste du gå på college för att få en bra lön som anställd. I Sverige tjänar du bra om du har en fil kand. eller en ekonomiutbildning, men du tjänar inte dåligt om du inte har det.

Vet man om i USA och Kanada att vi har en Riksserie i Sverige?
– Ja, absolut. Det vet man och jag har spelare som vill komma hit och spela för att den är bra organiserad. Men dom bästa spelarna vill tjäna pengar. Annars kan dom lika gärna jobba som revisorer och tjäna dom pengarna där i stället.

Det Peter Elander tror kommer vara viktigt för svensk damhockeys utveckling är att ha ett större utbyte med lagen i USA och Kanada.
– Det skulle gynna svensk hockey. Sedan finns det en regel som säger att man vart fjärde år får åka utomlands med sitt collegelag. Vi i North Dakota har planer på att åka till Sverige och Finland nästa år för att möta landslag, men även dom bästa klubblagen.
– Senaste fem åren har Sverige spelat två tävlingsmatcher mot Kanada och USA. Det har resulterat i två storförluster mot USA. Två matcher på fem år är ingen stor dos för att vänja sig vid den farten.

Vad säger du till alla tjejer som funderar kring att åka över till USA och Kanada för att spela hockey och plugga?
– Får dom chansen ska dom sticka.

Varför?
– Du behandlas som en NHL-spelare och behöver inte bekymra dig över att sälja Bingolotter eller om du får eller måste betala din klubba. Våra spelare behandlas lika bra som herrspelarna som sedan går och skriver NHL-kontrakt.
– Du reser och bor på bra hotell eftersom du är där för att prestera. Samtidigt måste du gilla att gå i skolan. Gör du inte det så blir det svårt. Det är ett äventyr på fyra år som även gör dig till en bättre hockeyspelare, avslutar Peter Elander.