Domarskandal, Zäta & Tårtan

Det finns bara en sak som slår en Game 7 i Stanley Cup-slutspelet, och det är när Game 7 går till övertid. Ljuvligare känsla än den efter en OT-seger i en sjunde och avgörande playoffmatch kan man nog leta sig fördärvad efter. Och en bittrare avgrund än där det förlorande laget befinner sig i minuterna efter sudden death vill man inte föreställa sig.

Brent Seabrook – av alla – satte punkt för en högdramatisk Game 7 mellan Chicago och Detroit med sitt övertidsmål i natt, ett mål som fick United Center att explodera i euforisk glädje.
Men först i en kort millisekund, innan jublet vågade bryta ut ordentligt, kollade alla på domarna, för att se om båda hade godkänt målet. Visa av erfarenheten från slutet av tredje perioden visste Chicagopubliken att glädjen abrupt kunde ryckas ifrån dem. Stephen Walkom blåste ju av precis innan Niklas Hjalmarssons 2-1-mål med omkring 90 sekunder kvar av matchen. Zebran i mittzon hade hittat ett litet bråk vid avbytarbåset och blåste för utvisning.

Det var nog tur för Walkom att den väldigt illa tajmade avblåsningen inte blev ödesdiger. Nej, någon skandal var det inte, rent tekniskt gjorde Walkom inget fel, men Seabrook räddade NHL från ett herrans liv. Tänk er drevet om Detroit hade vunnit…

All heder åt Red Wings, dock, som fick ett överraskande gott resultat av den här säsongen, särskilt med tanke på alla skador. Det var nog inte många som trodde att de skulle pressa Hawks till sju matcher i den här serien.

Jag måste hylla Henrik Zetterberg, som såg ut att ha något personligt att säga var och en av Hawks-spelarna i handskakningen, denna vackra tradition, direkt efter det smärtsamma slutet. Så gör en stor ledare, en stor människa!
Sen bad han NBC:s expert Pierre McGuire dra åt något varmt ställe när denne bad om en intervju, vilket så klart är helt förståeligt…

Nu väntar Conference-finaler mellan Chicago och Los Angeles i väst, samt Pittsburgh och Boston i öst. På pappret rena drömserierna, kanske inte spelmässigt, men med tanke på att det är de fyra lagen som presterat bäst sett över hela säsongen.

Det är även de fyra senaste mästarna som nu gör upp om Stanley Cup 2013. Vad Gary Bettman har att säga om det vill vi så klart höra. Lönetaket skulle ju skapa en jämn liga, där alla lag hade chans att vinna Cupen. Nåja, vi ska nog inte göra för stor sak av lönetakets ”misslyckande” utan istället hylla denna kvartett för att de lyckats behålla en toppnivå trots att systemet jobbar emot dem.

Alla har gjort en speciell resa:
>> 2009 års mästare Pittsburgh hade tur när de vann draftlotteriet 2005 och kunde drafta Sidney Crosby, men i övrigt går det knappast att härleda deras återkommande framgångar i något annat än metodiskt och högklassikt arbete från lagledningen. Särskilt imponerande att GM Sheros supersatsning vid årets trade deadline gett så bra utdelning.

>> Chicago fick verkligen känna på lönetakets effekter direkt efter segern 2010, då flera av lagets nyckelspelare gick över till dyrare kontrakt och lagledningen tvingades sälja av nästan halva laget för att komma ned under takets övre gräns. Så här i efterhand är det bara att applådera GM Stan Bowman och hans stab för alla de tuffa beslut de tog i samband med det.

>> Vinnarna från 2011, Boston, har gjort en generationsväxling i mål, där Cup-hjälten Tim Thomas har lämnat över till Tuukka Rask, utan att laget tappat nämnvärt i styrka. Men storyn i det här slutspelet är ju deras imponerande försvarsbredd, där Claude Juliens krav på hög standard har kunnat upprätthållas trots att halva backuppsättningen stupat. Torey Krug! För det måste Peter Chiarelli, general managern, hyllas.

>> Redan inför säsongen skrev jag i Pro Hockey att Los Angeles kanske hade de bästa förutsättningarna av alla under lönetakseran att lyckas reprisera sin triumf, möjligen med undantag av Detroits ”dream team” 2008-09. De behöll hela laget intakt från i fjol, och de fick extra lång tid att sova av sig ruset tack vare lockouten och kunde på så vis undvika den ökända ”Cup hangover”. Sedan gick GM Dean Lombardi och gjorde en viktig värvning vid trade deadline, då Robyn Regehr hämtades in från Buffalo. Veteranbacken har varit strålande för Kings i det här slutspelet.

Det är fyra STOR-lag kvar i Stanley Cup-slutspelet, och ni vet ju att en liten del av mig saknar dynastierna i NHL, så jag kan inte låta bli att tycka det är helrätt.
Vilka som vinner? Det kan vi lika gärna singla slant om. Och ärligt talat bryr jag mig inte – alla fyra kvarvarande lag är lika värdiga mästare.

Möjligen håller jag, i största smyg så klart, en liten tumme för att en krigare som Jarome Iginla ska få lyfta Stanley-bucklan för första gången, men han får förmodligen fler chanser (om han inte vänder tillbaka till Calgary i sommar, dvs).

Jag och Uffe Bodin återkommer givetvis med analyser och tips inför starten av Conference-finalerna.

Jag måste även skicka en tanke till Niklas Kronwall, som såg helt otröstlig ut efter att ha styrt in Seabrooks sudden-avgörande. Kronwall, du gjorde en helgjuten insats i dag och har inget att skämmas för. Slicka såren nu så ses vi i Järfälla om några veckor!

***
Vet ni vad Jonathan Toews sade i omklädningsrummet inför övertiden?
”Nu vinner vi det här med 3-1, killar!”
Han syftade så klart på det ifrågasatta domarbeslutet att vinka av Hjalmarssons 2-1-mål i slutet av tredje, och på något sätt skipades poetisk rättvisa i och med att Hawks vann på övertid – också.

***
Silly Season-plan för Detroit? Jo då, den kommer, och den blir riktigt intressant. Red Wings har stor potential att förbättra sitt lag inför nästa säsong, då de ju tar steget över till getingboet ”Division C” i Eastern Conference. Det blir tuffare för Zäta & Co att hålla slutspelssviten vid liv nästa säsong, det är ett som är säkert.

San Jose Sharks är ett annat lag med en högintressant sommar. Jag skulle inte bli förvånad om den där ”sprängningen” av stommen, som många experter efterlyst i många år, slutligen kommer i år. Det är uppenbart att laget behöver vinnarkultur mer än någonting annat.

***
Det var för övrigt OS-klass på mycket av det Marcus Krüger gjorde i nattens rysare. Backhandpasset som friställde Frolik bland annat.
Givetvis ville han ha revansch för nobben här i bloggen…
Däremot tackade Johnny Oduya för sin fiktiva OS-plats med att göra sin sämsta match i mannaminne.

***
Okej, några ord om John Tortorella hinns med i det här redan för långa blogginlägget.
När nyheten kom om hans avsked i New York rann det över för många journalister på twitter. Det var lite som att se mobbaren på skolgården äntligen bli övermannad och många av hans offer tog chansen att sparka på en liggande tyrann.
Till viss del kan jag förstå det. Tortorella gjorde sig inga vänner i branschen, vare sig bland sina egna spelare eller bland media. Men att få det till att ”Tårtan” är en dålig människa som förtjänar att ruttna i en kall och otrevlig håla i urberget är att gå för långt.

En ”svinig” coach som Tortorella har väldigt kort livslängd när han inte levererar segrar. Till slut tappar hans krävande röst styrkan i omklädningsrummet och spelarna slutar spela för sin coach. Vi såg möjligen sådana tendenser i senaste slutspelet, men förmodligen hade vi sett det ännu tydligare nästa säsong om han hade fått vara kvar.

Att Brad Richards blev ”Bad” och Rick Nash inte gjorde större avtryck i sitt första playoff med en contender är misslyckanden som måste tillskrivas Tortorella, vars dötrista shot-block-til-you-die-strategi inte var tillräcklig för att vinna i slutspelet. Man måste ha fräscha anfallsidéer också.

Han fick ändå fyra år bakom Rangers bänk, och det är förhållandevis lång tid för vilken coach som helst. För en stötesten som Tårtan är det en evighet.

Jag skrev i silly season-planen för Rangers att en skilsmässa mellan klubben och dess tränare såg ut att vara enda lösningen. Så blev det och en separation är sällan en trevlig historia. Media gottar sig åt rykten att spelarna, med Henrik Lundqvist i spetsen, krävde Torts huvud på ett fat och att Glen Sather inte hade något annat val än att offra coachen för att behålla sin franchisespelare. Det återstår att se hur stor sanning det ligger i dessa påståenden, som kommer från icke-namngivna källor.
En sak kan jag slå fast, att om Lundqvist skulle ha ställt ett ultimatum att antingen han eller Tårtan måste bort, så är det inget snack om att Sather skulle ha valt sin stjärnkeeper över coachen. Sather sade på en telefonkonferens att han kommer att erbjuda Henke ett ”long term”-kontrakt. Var så säkra, Lundqvist blir kvar i New York karriären ut.

Tortorella lär inte gå arbetslös länge. Antingen hittar han ett nytt head coach-jobb i NHL, eller så gör han comeback – redan i detta slutspel månne? – som expert hos TSN.

Hilsen. Linus.
Följ mig på twitter.