”Det gnager lite i bakhuvudet”

Torontosvensken om känslorna inför trading deadline

För hockeyfansen är det en högtid, för spelarna själva en plåga. NHL:s trading deadline är en årlig tradition på både gott och ont.
– Det gnager lite i bakhuvudet, säger Torontos back Calle Gunnarsson till hockeysverige.se om tankarna inför morgondagens transferstopp.

När elitserien hade sitt transferstopp för en månad sedan hände det absolut ingenting. Klubbarna som behövde nya spelare hade värvat dem innan dem redan innan den 31 januari. Det gjorde att den avslutande dagen innan transferfönstret stängde blev en fruktlös väntan för supportrar som hoppades att deras lag skulle göra den där sista spetsvärvningen inför slutspurten av grundserien.

I NHL är det annorlunda. Systemet med bytesaffärer öppnar helt andra möjligheter än i elitserien. Underpresterande klubbar som är på väg att missa slutspel får chansen att starta om och satsa mot framtiden samtidigt som Stanley Cup-utmanarna får möjlighet att spetsa och bredda sina trupper.

Ett stressmoment att sväva i ovisshet
Därför kommer morgondagens transferstopp att fyllas med extra mycket spänning. Under de senaste 15 åren har NHL:s trading deadline, i takt med Internets framväxt, gått från att vara vilken dag som helst till att bli ett tv-sänt jippo som får människor att sjukskriva sig från jobbet. Spekulationerna om vilka spelare som kommer att bytas bort har pågått i flera månader och trots att massor av spelare redan har bytt klubb förväntas aktiviteten bli påtaglig under det sista dygnet innan slutsignalen ljuder.

Foto: Getty Images Brent Sopel med familj efter Stanley Cup-segern förra sommaren.

Samtidigt som nedräkningen inför trading deadline är stor underhållning för hockeyfansen kan det vara ett stressmoment för spelarna. Det är en accepterad del av den välbetalde NHL-spelarens vardag, men det gör det inte mindre jobbigt för honom och hans familj att sväva i ovisshet. Veteranbacken Brent Sopel trejdades tidigare i veckan från Atlanta till Montréal. Hans hustru Kelly, som driver bloggen Life of a Hockey Widow, beskrev dygnen innan trejden som några av de värsta i hennes liv.

”Som ni vet nu har han blivit trejdad. ÄNTLIGEN kan vi få lite sömn. Gårdagen var vidrig! Vi visste inte vad som skulle hända, bara att någonting skulle ske”, skrev hon i bloggen några timmar efter att affären offentliggjorts.

”Jobbigt om det är rykten om backar”
En som på nära håll har sett hur intensiv tiden innan trading deadline kan vara är Toronto Maple Leafs svenske back Calle Gunnarsson. 24-åringen spelar för den klubb som har genomfört kanske allra flest trejder i hela ligan det senaste året. Under rookiesäsongen i fjol fick han uppleva hur halva omklädningsrummet byttes ut inom loppet av ett par veckor. Och de senaste veckorna har han tvingats vinka adjö till framstående lagkamrater som François Beauchemin, Tomas Kaberle och Kris Versteeg.

– Det är rykten precis hela tiden och det är svårt att undvika dem. Det är tur att vi spelar så många matcher som vi gör, det gör ju att man inte hinner fundera så mycket över vad det är som händer, säger Calle Gunnarsson till hockeysverige.se och erkänner att det finns stunder när det är svårt att ignorera ryktesspridningen.

– Personligen kan jag tycka att det är lite jobbigt när det är rykten som handlar om att vi kan vara på väg att värva en ny back. Men det är ju samtidigt en del av livet här borta.

Avsaknad av klubbkänsla

Foto: Getty Images Tomas Kaberle – nu i Boston Bruins.

Han har inte varit del av några trejdrykten själv, men är medveten om att en flytt från Toronto kan vara ett telefonsamtal bort.

– Det är klart att man har det i tankarna. Nu är det väl rätt svårt för klubben att få vad den vill ha enbart genom att byta bort mig, men man kan ju bli del i en pakettrejd. Det är väl ingenting jag går och är orolig över, men visst gnager det lite i bakhuvudet, konstaterar han.

Den ovissa vardagen för en NHL-spelare medför att klubbkänslan naggas i kanten. Ytterst få spelare företräder en och samma klubb under hela karriären och eftersom ligan rekryterar sina spelare genom draften och saknar egen ungdomsverksamhet finns det inga blodsband mellan klubb och spelare.

– Det är ju verkligen inte klubbkänsla på samma sätt som där hemma och med tanke på hur det ser ut kanske man inte ska ha det heller. Här borta är man ju bara en bricka i ett spel egentligen, menar Calle Gunnarsson.

Inga besked om framtiden
För hans egen del har trejderna av Francois Beauchemin och Tomas Kaberle inte varit av ondo. Efter en tung första halva på säsongen, där han var petad i många matcher, har han gått från att snitta runt 15 minuters istid till att spela mellan 22 och 24 minuter per match. I nuläget är det bara lagkaptenen Dion Phaneuf och backkollegan Luke Schenn som spelar mer.

– Det är mycket skönare att spela mer. Nu kommer man in i matcherna mycket lättare. Tidigare kunde man få sitta i tio minuter mellan vissa byten, då fick man kalla ben och drog på sig mjölksyra lättare. Man blir lika trött av det som man blir av att spela tio minuter mer per match, säger Örebrosonen.

Trots att Calle Gunnarsson har gått från att vara sjätte- till tredjeback i Toronto på ett par veckor vet han inte vad framtiden har att erbjuda. Kontraktet med Toronto går ut efter säsongen och än så länge har inga förhandlingar om ett nytt inletts.

– Det kan ju dröja ända till sommaren innan det händer något, men jag hoppas att det kan lösa sig lite snabbare. Det är alltid jobbigt att inte veta hur det blir, säger han.

Har du fått någon slags indikation på hur organisationen ser på dig?
– Nej, och det är jättesvårt att veta. Först var jag petad ofta och nu efter trejderna har jag fått hur mycket speltid som helst. Det gör det lite svårläst. Jag vågar nog inte hoppas på någonting.

Text: Uffe Bodin