Den sista orgien?

Det var väl antagligen inte bättre 1993, men annorlunda. Att detta också gäller ishockey förstår även en obotlig nostalgiker. Spelarna är numera starkare, snabbare och mer vältränade och därmed är också hockeyn bättre. Men är bättre alltid roligare? I kontrast till detta firar en av tidernas mest högoktaniga NHL-säsonger nu 20 år.

Jag är inte ensam om att sitta och febra över gamla NHL-säsonger i allmänhet och den högexplosiva säsongen 1992/93 i synnerhet, för den bär uppenbarligen med sig något speciellt i många NHL-knarkares medvetande. Betydligt större skribenter än jag själv har roat sig med att måla nostalgiska porträtt över denna historiska höjdpunkt, det finns riktiga böcker om den och självaste Dan Rosen ägnade ämnet en lång intervjukrönika på NHL.com så sent som i höstas.

Varför den här säsongen är en stor milstolpe för min egen del och även skulle komma att påverka hela mitt liv är väldigt enkelt att peka finger på. Under vintern 1992 hade jag gradvis börjat intressera mig för ishockey i allt större utsträckning och när Electronic Arts kom ut med NHLPA Hockey tändes den glöd som ännu brinner. Detta var ju på sluttampen av en epok i vårt land som så träffsäkert kallats för ”DDR-Sverige” och internet var ännu något som främst figurerade i Vetenskapens Värld.

Eftersom utländska tidningar var svåråtkomliga och vi inte ens hade en parabolantenn i det Sibnerska hemmet krävdes vid den här tiden ett mycket målmedvetet engagemang för att få se NHL-hockey i rörliga bilder. Bland annat följde jag Stanley Cup-finalen mellan Montreal och Los Angeles genom att varje kväll springa in till vår parabolbestyckade granne med ett videoband. När jag kom hem efter skolan låg nattens inspelning återlämnad i vår brevlåda och ungefär fyrtiofyra sekunder senare var snusdosan gömd i bokhyllan och några mackor nedkörda i brödrosten. Med ett elektrostatiskt ljud flimrade tjock-TV:n igång och festen kunde börja.

Jag minns det som igår. De VHS-flimriga bilderna från rinkar där sargkanterna var gula och kryddade med reklamloggor från en värld i vilken medelbeigea firmor som Trygg-Hansa och Gevalia inte fanns. Glansen från de tidlösa dräkterna. De skäggiga, stencoola nunorna som äntligen satte ett ansikte på spelare som dessförinnan bara varit ett ashäftigt namn i en laguppställning på ett TV-spel. Luc Robitaille. Stephane Richer. Blake. Granato. Warren Rychel. Kelly Hrudey. Dave Taylor. Vincent Damphousse. Muller. LeClair. Bellows. Odelein. I could go on forever.

När min kompis Viktor den sommaren kom hem från USA-semestern med två nummer av The Hockey News och NHL:s sanslöst tjocka statistikbibel var jag för alltid fast i det intresse som 20 år senare rentav skulle bli något slags karriär.

Och så poängligan, den magiska. Nivån av målskytte och poänggörande som vid tiden rådde kom därmed att bli min definition av ”bra” för all framtid och således har jag varit rätt besviken sedan dess.

Att den offensiva delen av spelet var mer påtagligt än täckta skott och monstruösa målvakter är ju uppenbart. Hårda fakta ger vid handen att målsnittet under grundserien 1992/93 var hela 7,25 mål per match och det har NHL inte varit i närheten sedan dess. Till och med 2005-2006 – när spelet dopades med ständiga powerplays – förblev den offensiva produktionen ungefär 1,2 mål per match sämre än under glansdagarna 13 år tidigare. Den lilla skillnaden berövar åskådarna lite drygt 1400 mål under en full NHL-säsong och det skulle man väl kunna klippa ihop till en åtta timmar lång film med highlights.

Var det roligare 1993 bara för att det blev så mycket mål? Det vet jag inte. Framförallt har vår vän och nyblivne kollega Linus Hugosson redan behandlat detta ämne på ett alldeles lysande sätt här på sajten.

Och jag är givetvis medveten om att vi måhända var väldigt många tonåringar som i kraft av Sega-spelen fick upp ögonen för NHL just i samband med den här säsongen och att den just därför kan ses som extra magisk. Men de spelare och lag vi tyckte var så sanslöst revolutionerande inslag i vår vardag var ju redan household names för de flesta.

Så vad var det som gjorde den här säsongen så speciell att garvade NHL-rävar fortfarande minns den och talar om den?

En av orsakerna tror jag kan vara att det är senaste gången ett kanadensiskt lag vann Stanley Cup, och inte vilket lökgäng som helst utan självaste storjävla Montreal Canadiens. Just i år är det passande nog 20 år sedan. Bland grundseriens dominanter har vi lag som Pittsburgh med ligans bästa spelare och ett Chicago som anförs av en av de kaxigaste, precis som då. Och Montreal Canadiens har sannolikt sin bästa chans på 20 år att göra om bedriften att vinna cupen.

Men framförallt var säsongen 1992/93 var på något sätt en tid i NHL-historien då framtidens stjärnor tändes parallellt med att de gamla fortfarande lyste klart. 80-talets storheter som Lemieux, Gretzky, Yzerman, LaFontaine, Gilmour och Messier var fortfarande NHL:s absolut ledande spelare – och det var också en säsongendå många av de nästa 20 årens storspelare äntrade scenen. Detta var antingen rookiesäsongen eller det stora genombrottet för spelare som Jagr, Selänne, Mogilny, Sakic, Bure, Lindros, Roenick och Sundin. Flera av dem lyckades faktiskt aldrig toppa den.

Denna gnistrande generationsväxling skulle inte pågå för evigt. De efterföljande två säsongerna sjönk den offensiva produktionen betänkligt och flera av de gamla stjärnorna återvände aldrig till poängligans topp. I juni 1995 besegrade New Jersey storfavoriten Detroit med en utpräglat defensiv taktik, fyra jämnstarka och disciplinerade femmor utan superstjärnor och ovanpå detta en målvakt som går till historien som en av ligans genom tiderna bästa spelare. Ungefär samtidigt gissar jag att många lag på allvar bytte bärsen mot proteindrinkarna. Och det skulle bli början på en trend med sämre underhållningsvärde, som många också utpekar som anledningen till att NHL som helhet senare upplevde en väldigt trög period i början av 2000-talet.

Kanske är det denna unika zenit av ny och gammal stjärnglans som gör att 1992/93 står ut, för det är framförallt i backspegeln den blir en riktigt anmärkningsvärd brytpunkt.

Med viss sannolikhet var det också den sista riktiga orgien.

Text: Peter Sibner