Citizen Kane

I fredags var jag och en polare på bio och såg demonregissören Sam Raimis senaste rysare ”Drag me to Hell”. Den hade blivit rejält haussad av de svenska recensenterna, men var väl inte så märkvärdig som jag hade hoppats på.

Kortfattat handlar den om en ung kvinna som arbetar på en bank där hon en dag nekar en gammal zigenartant ett lån. Diverse komplikationer uppstår och efter en rätt spektakulär och humoristisk slagsmålsscen utsätter zigenartanten den unga bankkvinnan för en förbannelse.

Resten av filmen är en orgie i trolldom, satanism och besvärjelser på latin. Effektfullt och snyggt, men inte överväldigande bra …

För att återgå till verkligheten undrar jag vilken trollpacka som har gett Chicago Blackhawks en förbannelse. Deras sommar har som bekant vara en enda långa rad av svarta rubriker: free agent-schabblet, avskedandet av Dale Tallon, Marian Hossas axeloperation och NHL:s utredning av hans mastodontkontrakt.

Kanske är Patrick Kane-skandalen det av alla missöden som kommer att slå hårdast mot Blackhawks. Oavsett om Kane har gjort sig skyldig till något brott eller inte är en hel del av skadan redan skedd ur ett pr-mässigt perspektiv.

Tillsammans med Jonathan Toews är Patrick Kane Chicago Blackhawks omslagspojke, själva symbolen för klubbens förvandling från ett hopplöst bottengäng till ett ungt och spännande topplag. Som omslagspojke förväntas man uppträda klanderfritt. Det är därför alla NHL-klubbar alltid anordnar medie- och uppförandeträning på sina rookie camps nu förtiden. Att en omslagspojke ens nämns i sådana här sammanhang kan påverka både biljett- och merchandiseförsäljning, vilket i slutändan slår mot klubbens ekonomi och varumärke.

Patrick Kanes skuld eller oskuld har jag absolut ingen åsikt om. Allt jag vet är att han är oskyldig tills något annat bevisas.