BJURMAN: ”Vem fan är Erik Karlsson?”

SAN JOSE (HOCKEYSVERIGE.SE)
Erik Karlsson är, vet alla nu, en av de bästa backar som någonsin funnits och därtill den största svenska stjärnan i NHL. 

Just därför är det så roligt att påminna om den där frågan – i synnerhet som som den ställdes av en karaktär som själv aldrig tvekade att driva med andra, inklusive försynta bloggare från hemlandet. 

Han – vi kan kalla honom Andreas – höll då på med ett projekt för att importera snus till Nordamerika och ville veta vilka av kollegorna som var snusare.

”Tja”, svarade jag, ”det är inte så jättemånga, men vi har ju Pebben, Alfie, Zäta, Hjalmarsson, Freddy Sjöström, Bäckis. Och så Erik Karlsson”.

Då kom det:
– Vem fan är Erik Karlsson?

Han var förvisso rätt grön då, den glade laxen från Landsbro. Han hade precis inlett rookie-säsongen med Ottawa och spelat blott några matcher, men ändå. Han räknades som en av våra största talanger och var omskriven så det räckte och blev över.

”Ah”, försöker Andreas när den klassiska frågan kommer på tal idag, ”jag visste ju såklart vem det var, jag vara bara lite disträ när vi höll på och sms:ade”.

Hoho!

Well, som sagt: Ingen svävar längre i ovisshet om vem nummer 65 i San Jose Sharks är.

Under det decennium som gått sedan de första, sedvanligt obekymrade bytena i kanadensiska huvudstaden har han vuxit ut till en av NHL:s allra bästa spelare, vunnit två Norris Trophy (och hade vunnit ytterligare två, om det inte vore för att inflytelserika röster vid några tillfällen tyckte att det varit ”dags” att en Drew Doughty eller en Brent Burns ska premieras…), dominerat ett slutspel (2017) som ingen annan enskild spelare gjort på ett decennium och bländat en hel värld med passningar och skridskoåkning som bara är möjliga, och möjlig, om man fått gåvor av högre, överjordiska  makter.

Men vad som framförallt står ut för mig när Erik nu åter dansar i en konferensfinal är det faktum att han är en sann stjärna – med lyskraft som sträcker sig långt, långt bortom hockeyns sarger.

Han har DET, en karisma som fullkomligen strålar om honom, en naturlig förmåga att ta över alla rum och sammanhang han hamnar i. Det är inget aktivt val, det bara blir så. Som när Jack Nicholson kliver in i en filmsekvens – eller Patti Smith på en konsertscen. 

SVENSKA GENOMBROTTET KOM PÅ OS 2014

De egenskaperna har alltid funnits, jag minns tydligt hur han redan som 18-åring det där rookie-året 2009 var omöjlig att inte dras till när han gjorde intervjuer i Senators omklädningsrum efter matcher på Madison Square Garden, men de blev synliga för en bredare publik först på allvar under Vinter-OS i Sotji vintern 2014 – när han i tv-intervju efter tv-intervju gick genom rutan som ett Brent Burns-skott från blålinjen går genom motståndarzonen.

Vi som var utsända av svenska redaktioner fick, med ständigt eskalerande frekvens ju längre turneringen pågick, upphetsade propåer från hemmaredaktioner som bekantade sig närmare med Smålands egen Muhammad Ali för första gången.
– Vi måste ha mer Erik Karlsson-material! Han håller på att bli folkkär med sin otroliga charm! Mer! Mer! Mer!

Den statusen består. Jag skickar liksom den här krönikan från San Jose av en anledning. Erik är Sveriges största stjärna i NHL.

Jo, Henrik Lundqvist konkurrerar, han har också bländande utstrålning. Elias Pettersson kommer, med sin unika personlighet, också bli en stjärna av samma sort – och Henrik Zetterberg var, om än rätt motvilligt.

Men Erik är störst.

Så är det bara.

Att han nu har karriärens hittills kanske bästa chans att få lyfta den heliga bucklan – han spelar onekligen i ett bättre lag än för två år sedan – ger hela slutklämmen av Stanley Cup-slutspelet extra lyster.  

Inte för att jag håller på honom mer än någon annan svensk – såna som Marcus Johansson och, framförallt, Alex Steen har i sanning också gjort sig förtjänta av den ultimata framgången – men det vore en särskild sorts upplevelse att se den störste stjärnan av dem alla vinna.

Den förre NHL-backens gamla planer på att importera snus rann för övrigt ut i sanden och det fanns nog aldrig något riktigt behov av någon sådan verksamhet heller. De svenskar som ville krama sig en prilla ibland hade ju mig, höll jag på att säga. Det var alltid en prövning för min lagerhushållning att springa på exempelvis Pebben. Han tryckte upp såna mullbänkar under överläppen att halva dosan tömdes i ett nafs.

Numer är behovet i det närmaste noll. Dagens hockeyproffs är så seriösa att de aldrig skaffar sig sådana laster. Såvitt jag kan komma på finns det bara två-tre stycken svenskar – alla äldre – kvar i hela ligan. 

Erik?

Jo, han snusar faktiskt fortfarande.

Utan att någon frågar vem fan han är…

Per Bjurmans blogg hos Sportbladet:
https://bloggar.aftonbladet.se/perbjurman/

Per Bjurmans och Jonathan Ekeliws podcast hos Sportbladet:
https://podcast.aftonbladet.se/p/nhl-podden-med-bjurman-och-ekeliw/