Årets chocker

Vi visste redan på förhand att den här NHL-säsongen skulle bjuda på ett gäng vilda överraskningar, såväl glada som trista. Visa av historien visste vi det eftersom VARJE säsong innehåller uträknade spelare och lag som verkar fast beslutna att dra ner brallorna på den samlade expertkåren, samt spelare och lag som tror sig kunna rida på gamla meriter och därför får ett smärtsamt uppvaknande.
Men den här lockoutsäsongen hade ju dessutom säregna förutsättningar, med ett superkomprimerat träningsläger, helt utan uppvärmningsmatcher mellan lagen, och den enda säkra förutsägelsen var att säsongen skulle bli totalt oförutsägbar.
Medan NHL var nedstängt höll en stor skara spelare igång med spel i andra ligor, medan andra bara tränade. Osäkerheten kring vad alla stod var större än vanligt.
Nu – strax efter halvtid passerats i grundserien – har vi fått vissa svar.
Här är min lista över årets 10 CHOCKER (jo, det finns en liten kvällstidningsnisse i mig) i NHL – hittills.

Lockoutens oväntade effekt
Det snackades om bojkott och utfrysning från fansens sida mot NHL när lockouten drog ut på tiden. Två månader in på säsongen kan vi – något förvånande – dra slutsatsen att den förargliga konflikten mellan NHL och spelarfacket snarare ökade efterfrågan på NHL-hockey.
I år har 26 av 30 klubbar sålt mer än 90 procent av sina hemmabiljetter, och hela 15 lag har haft utsålt i varje hemmamatch.
De totala intäkterna för NHL:s 30 klubbar beräknas landa på 2,4 miljarder dollar den här säsongen, trots att bara 58,5 procent av en normal grundserie hinner spelas (720 av 1230 matcher).
Intäkterna kommer alltså upp i 72,7 procent av förra säsongens rekordnotering 3,3 miljarder dollar – trots lockout, ingen All Star-match, ingen Winter Classic och ett galet komprimerat spelschema.
Vi kan dra slutsatsen att fansen har återvänt till sporten de älskar med vidöppna plånböcker.

Chris Kunitz – tvåa i poäng- och skytteliga
Det är inget nytt fenomen att en mindre känd spelare bärs fram av en superstjärnekompis. Och Chris Kunitz har i flera år fått hjälp av att spela ihop med NHL:s bäste Sidney Crosby.
Men i år trotsar hans statistik all logik.
Han har skjutit 18 mål på 30 matcher och parkerar därmed på andra plats i NHL:s skytteliga, bara två fullträffar efter Steven Stamkos. Kunitz säsongsbästa är 26 mål – på 82 matcher…
I poängligan ligger han också tvåa med 40 poäng, åtta efter Crosby. Han är på väg mot 64 poäng på 48 matcher, vilket skulle slå hans tidigare personliga rekord från ifjol, då han ju spelade 82 matcher.
Det är egentligen inget ovanligt att en spelare slår till med ett sådant ”career year”, men det brukar oftast handla om unga spelare.
Kunitz är 33 år och gör sin tionde NHL-säsong.

Montreals TOTALförvandling
I fjol sist i Eastern Conference – just nu tvåa i samma tabell, två poäng efter Stanley Cup-favoriten Pittsburgh och med två matcher mindre spelade.
Jo då, Montreal Canadiens har överraskat en hel hockeyvärld i år.
Det finns så klart många orsaker till att Canadiens fått sina fans att drömma om ett perfekt 20-årsjubileum av klubbens senaste Stanley Cup-triumf (finns väl inget bättre sätt att fira på än att bjuda på en repris?). Den främsta är att nye coachen Michel Therrien har infört ett system som passar perfekt för ett lagmaterial som kanske inte skulle klara av att vinna matcher genom att spela samma anfallshockey som Penguins gör.

Tittar vi på individuell spelarkritik finns det flera glädjeämnen:
– P.K. Subban har blivit en mer effektiv spelare, som lägger mindre energi på valpiga onödigheter och mer kraft på att hjälpa sitt lag.
– Andrei Markov har fått vara skadefri (peppar, peppar).
– Carey Price är fortsatt en målvakt i strax under Vezina-klass.
– lagets anfallsspel har vitaliserats av ett par lovande rookies, ihop med veteranernas beslutsamhet att visa omvärlden att fjolåret var en tillfällighet.
– Raphael Diaz är ett namn som vi lär få höra mer och mer framöver. Schweizbacken får sitt stora genombrott i år – men är just nu borta med en hjärnskakning.

Nazem Kadris poängexplosion
Toronto har ÄNTLIGEN hittat en ny förstacenter – i tredjekedjan. Nazem Kadri, den evige stortalangen, har till slut fått en ordinarie lönnlövströja och tackar för det genom att ösa in poäng. 27 poäng på 29 matcher är lika många som hans lagkompis Phil Kessel presterat hittills.
Det lustiga med Kadri är ju annars att coach Randy Carlyle inte verkar lita på honom fullt ut – och 22-åringens genombrott har kommit trots att han mestadels spelar i tredjekedjan.

Ingen snabb baksmälla för Quick
Jonathan Quick ligger på 62:a plats i räddningsprocentsligan. Det är en chock som heter duga.
Kings stora Stanley Cup-hjälte skrev ju ett fett tioårskontrakt under sommaren och verkar ha svårt att motivera sig till nya stordåd efter de många framgångarna i fjol.
När vaknar han?
På tal om negativt överraskande målvaktsstatistik: hur förklarar vi upptäckten av Jaroslav Halak och Brian Elliott, St. Louis succépar som stoppade nästan allt i fjol, på plats 68 respektive 76 i nyss nämnda statistikliga?
Halak har alltså sjunkit från 92,6 procent till 88,1, medan Elliott har gjort resan från 94,0 procent till 85,1.

Klassisk andraårskris för RNH
Vi är vana att se andraårsspelare gå igenom tuffa perioder, det finns ju även ett namn för fenomenet – ”sophomore slump”. Men att Ryan Nugent-Hopkins låg i farozonen för en sådan träskgång kom som en liten överraskning.
52 poäng på 62 matcher under rookieåret i fjol har förvandlats till 11 poäng på 27 matcher hittills i år.
Kan 19-åringen resa sig på nio och avsluta säsongen fint?
På tal om andraårskriser kan ju inte heller Gabriel Landeskog vara helt nöjd med sin säsong så här långt.

Ottawas karaktär
Chicagos mäktiga poängsvit i all ära – det lag som imponerat mest på mig den här säsongen är Ottawa Senators.
Nej, de leder inte Eastern Conference, och lär behöva kämpa till sista svettdroppen för att nå slutspelet. Men att Daniel Alfredssons lag ligger på en stabil femteplats i tabellen, med hela sju poängs marginal ner till niondeplatsen, är ett smärre mirakel.

Ni vet ju vilka overkliga skadebekymmer de haft i år:
– Toppcentern Jason Spezza, som slutade fyra i NHL:s poängliga i fjol, kände redan efter fem matcher att smärtan i ryggen var outhärdlig, och lade sig på operationsbordet för att åtgärda problemet. Han kanske kan återvända i slutet av grundserien.
– NHL:s regerande Norris Trophy-vinnare Erik Karlsson försvann i 14:e matchen med en avskuren hälsena.
– Forwarden Milan Michalek, 35 mål i fjol, har missat hälften av lagets matcher (och fler lär det bli) med diverse skador.
– Craig Anderson, då årets stora Vezina-favorit, gick sönder 21 februari och har inte spelat sedan dess.

Alltså har laget fått klara sig långa stunder utan två toppforwards, NHL:s bästa back och sin förstekeeper, som sett omutlig ut i år.
Att det kanadensiska huvudstadslaget ändå går så starkt i tabellen talar för en karaktär värd beundran.
Innan nattens 4-1-seger över Winnipeg hade man dessutom spelat elva uddamålsmatcher i följd, med tabellraden 5-2-4.
Det är något speciellt med 2013 års upplaga av Ottawa Senators.

Rangers – årets stora besvikelse
Det finns flera lag som kan pekas ut som säsongens stora besvikelse, men Rangers kräftgång är mest chockerande. Detta megasatsande storlag, som uttalat går efter Stanley Cup och värvade Rick Nash i somras för att bygga färdigt mästarpusslet, ligger alltså just nu efter tre raka förluster på tionde plats i Eastern Conference, tre poäng efter sista slutspelslaget Carolina Hurricanes – och en poäng efter lokalrivalen Islanders, ett i mångas ögon mycket svagare lag.
Rangers har än så länge misslyckats på de flesta fronter. Anfallet producerar för dåligt, Henrik Lundqvist stoppar inte puckar som i fjol och försvaret ser ut att vara tillbaka på samma låga Rangers-nivå som vi var vana vid innan uppryckningen i fjol.
Nej, Rangers har ännu inte skäl att ge upp säsongen – men man börjar ju undra om vändningen ska komma någon gång.
I botten av Eastern-tabellen hittar vi för övrigt en hel radda med lag som gjort det till en konstform att frustrera sin supporterskara: Rangers, Flyers, Lightning, Capitals, Sabres och Panthers skulle kunna vara slutspelslag – men nu parkerar de på platserna 10-15 i tabellen.

Bob har brutit förbannelsen
Vilar det en förbannelse över Philadelphia Flyers målvakter? Well, här kommer ytterligare en mystisk omständighet som vittnar om Phillys kroniska målvaktsproblem.
Sergei Bobrovsky har efter trejden från Broad Street till Columbus klivit fram som en av NHL:s mest svåröverlistade målvakter.
I Philadelphia sågs han som en säkerhetsrisk i raden av många andra besvikelser till målvakter.
I Columbus håller han plötsligt Vezina-klass.
24-åringen har inte förlorat en match på ordinarie speltid sedan 23 februari – och på sina senaste åtta matcher har han bara släppt in sex mål. Häpnadsväckande siffror med tanke på att Columbus inte direkt förväntas vinna Stanley Cup i år.
Tack vare ”Bobs” osannolika formtopp har Blue Jackets plötsligt vittring på en playoffplats. Just nu ligger man på 13:e plats i Western Conference, två poäng efter åttondeplacerade San Jose Sharks.

Chicago & Anaheim trotsar naturlagarna
I en era som brukar kallas för NHL:s jämnaste någonsin har två lag skaffat sig ett löjligt stort försprång före sina konkurrenter.
Chicagos svit med 24 raka matcher med minst en poäng är väldokumenterad och hyllad, men vi ska inte heller glömma bort Anaheim, som smyger strax bakom hökarna i tabellen.
Chicago toppar Western Conference med 49 poäng på 28 matcher, medan Anaheim är tvåa med 44 poäng på 27 matcher. Därefter är det ett hopp på tio poäng ned till konferensens tredje poängstarkaste lag St. Louis Blues.
Den typen av överlägsenhet ska väl inte vara möjlig i ett lönetaksstyrt NHL?

Hilsen. Linus.
Följ mig på twitter.