Anders Hedberg – tonårsstjärna och WHA-legend

”Det klickade omedelbart”

I Sverige slog han igenom som tonårsstjärna i Modo i slutet av 60-talet och knappt tio år senare, blev Anders Hedberg en av utmanarligan WHA:s största profiler – tillsammans med legenden Bobby Hull i Winnipeg Jets.
– Det klickade direkt mellan oss, berättar Hedberg om sin tid med Hull.

Det känns väldigt kul att idag få presentera en av våra största svenska NHL-spelare. Anders Hedberg hade en mycket framgångsrik karriär som började redan hemma i Svedjeholmen då han som 12-åring debuterade i division 5. Inte mindre än 22 år senare så avslutade Anders sin karriär då han spelar sin sista säsong med New York Rangers i NHL.

Under proffsåren i NHL så spelade Anders Hedberg 465 matcher, 172 mål, 225 assists och 327 poäng.

Efter det så har han jobbat i flera stora NHL-klubbar som bland annat Toronto Maple Leafs, Ottawa Senators och New York Rangers. Hedberg var även en mycket populär och framgångsrik General Manager för Tre Kronor och även sportchef i AIK.

Anders, när jag läser fakta om dig så hittar jag att du som moderklubb har Svedjeholmens IF. Berätta vart ligger Svedjeholmen?
– Det ligger på andra sidan Mo-älven från där som Kempehallen ligger.

Vad är ditt första minne från Kempehallen eller Kempevallen som själva idrottsanläggningen hette?
– Kempehallen var ishallen och Kempevallen var fotbollsplanen. Svedjeholmen där jag kom ifrån hade inget fotbollslag så det var i MoDo jag spelade fotboll. Men ishockeyn började jag med hemma på en rink i vår lilla by, Svedjeholmen.

Blev det ishockey naturligt för dig från första början?
– I Ångermanland är det naturligt att spela ishockey. Av dom jag växte upp med så var det bara Anders Grönhagen som satsade på fotboll och han kom från Kramfors där hockeyn inte var lika stor som i ”Ö-vik”. Jag spelade fotboll till jag var 15-16 år och spelade i MoDos A-lag, men sedan så valde jag hockeyn.

– Jag vet inte men jag hade väl lite talang kan jag tänka mig men ishockey och fotboll är två ganska närliggande idrotter, så oavsett om man heter Thomas Gradin, Bosse Berglund eller bröderna Sedin, så var man bra i ena sporten, så var man oftast ganska bra även i den andra sporten.

A-lagsdebut som 12-åring

Du var bara 12 år när du debuterade i Svedjeholmens A-lag – det låter väldigt ungt. Det skulle motsvara idag att en spelare född 1996 dyker upp i ett a-lag.
– Det var lite andra förutsättningar då men det förekommer även idag att

Foto:

Anders Hedberg 1973.

13-14 åringar debuterar i A-lag längre ner i seriesystemet. På den här tiden så var man pojkspelare upp till 15 år, sedan junior upp till 19 innan man blev senior. Det fanns inte ålderklasser i pojklagen och inga b-juniorer och så vidare. Utan dom bästa i laget fick helt enkelt vara med dom äldre lagen oavsett i vilken ålder man var.

Söndagen den 22 oktober 1967 måste ha varit ett speciellt datum för dig?
– Då tänker du antagligen på den dagen då jag spelade TV-pucken och debuterade i Allsvenskan samma dag? Jag hade bestämt mig för att spela TV-pucken med mina kompisar så Allsvenskan fick komma i andra hand. Då ryckte ”Kabben” Berglund in och arrangerade något plan som tog mig från Sundsvall till Örnsköldsvik. Jag tror TV-pucken matchen, som var mot bland andra Börje Salming i Norrbotten, började 13 och allsvenska matchen som var mot AIK började 17. Vi vann TV-puckmatchen mot Norrbotten med 6-1 vill jag minnas och jag var inblandad i alla målen. Men sedan förlorade vi mot AIK, men jag fick göra mål på ”Honken” som var vår stora landslagsmålvakt vid den här tiden. Den här dagen var självklart en stor dag för mig.

Minns du vilka som du spelade ihop med i debuten?
– Det kan ha varit Torbjörn Hübinette och Christer Nilsson som jag spelade med resten av säsongen men jag är inte helt säker.

Du flyttade ner till Stockholm 1972 efter att ha spelat i MoDo under fem säsonger. Valet föll på Djurgården, varför bröt du upp från Örnsköldsvik?
– Det var för att gå i skola. Min far var inte ett dugg intresserad av idrott överhuvudtaget. Men han gav mig ett fantastiskt råd: Du får spela hur mycket du vill, men du måste sköta skolan.

Är det så generellt i Sverige att idrotten går före skolan i allt för stor utsträckning?
– I all idrott måste du ha en balans i ditt liv. Det är grunden till ett bra idrottande. Om man tittar historiskt bakåt så hade vi i Sverige försprång gentemot våra konkurrenter, Ryssland, Tjeckien och Slovakien, vi hade bättre skolutbildning och det gör i förlängningen att vi förstår normer, organisation, lagbyggnad, förändringar och blir mer nyfikna. Vi var bättre på det förr och måste hitta tillbaka dit igen.

– I dagens värld när utbildning betyder allt, så har du som förälder ett enormt ansvar att påverka barnen till att på ett seriöst sätt sköta skolan. Då blir du en bättre hockeyspelare. Jag har inte sett något tillfälle där en seriös skolgång förstört en kille eller tjej i sin idrottsliga karriär.

Efter VM 1974 i Helsingfors så fick du och ”Lill-Pröjsan” Nilsson proffskontrakt med Winnipeg Jets i WHA. När kom proffsspelet på tal första gången för dig?
– Första gången proffsspel kom på tal var efter VM 1970 faktiskt då Vancouver Canucks ringde och lyssnade i fall jag var intresserad. Jag hade inte haft en tanke på att kunna försörja med på ishockeyn och jag hade heller inte haft en tanke på spel i NHL sen kände jag mig heller inte mogen för att ta det steget.

Var det överhuvudtaget någon som försörjde sig på ishockeyn vid början av 1970-talet som vi pratar om nu?
– Det var kanske några som till exempel ”Lill-Strimma” Svedberg och jag

Foto:

Anders Hedberg 1970.

tror även Nisse Nilsson försörjde sig på hockeyn. I Nisses fall så var han anställd på JOFA i Malung men det var han nog mest för att kunna spela hockey.

– Andra gången det var aktuellt med proffsspel var vid VM 1972. Alan Eagleson ville ha över Thommie Bergman och mig som vi då var yngst i Tre Kronor. Men Thommie fick åka över till Detroit Red Wings själv för jag ville slutföra min utbildning först.

Winnipeg Jets blev annars rena svenskkolonin med dig, ”Lill-Pröjsan”, Willy Lindström, Mats Lindh, Curre Larsson, Dan Labraaten, ”Taxen” Sjöberg, Kenta Nilsson med flera. Hur kom detta sig?
– Det var inte bara svenskar utan vi hade även ”Hexi” Riihiranta och Veli-Pekka Ketola från Finland. Det var Gary Wilson som var idrottsläkare som efter att ha varit här i Sverige och jobbat på GIH som övertalade Winnipegledningen att satsa på nordiska spelare.

Superkedja med Bobby Hull

Du spelade i samma kedja som ”Lill-Pröjsan” och självaste Robert ”Bobby” Hull i Winnipeg Jets. Hur pass hög klass höll ni som kedja betraktat?
– Vi fick aldrig mäta oss med NHL-kedjorna i och med att vi spelade i WHA. Men vi spelade mot ryssarna som vi representerade Kanada i gamla Izvestija-turneringen i Moskva. Det som vi alla upplevde som unikt var att det klickade omedelbart mellan oss tre på isen.

– Uffe och jag tittade på varandra och sa: Undrar vad Bobby sa efter vår första match ihop och Bobby ringde en kompis och sa ”This is unbelievable”. Vi hade alltså samma känsla alla tre. Fast Bobby Hull kanske var den största ishockeyspelaren i världen vid den här tiden så blev han bara en kedjekompis och god kamrat, varken mer eller mindre.

Inför säsongen 1978/1979 så kom du och ”Pröjsan” att flytta över till New York Rangers i NHL. Hur gick den här övergången till?
– Det var en mycket kontroversiell övergång, men jag och ”Pröjsan” var så kallade free agents och hade väl anbud från mer eller mindre alla NHL-klubbar, men några föll bort tidigt när vi skulle välja. Presidenten i NHL John Ziegler och vår egen advokat hjälpte oss för det blev ett väldigt liv när vi skulle lämna WHA. Jag tillhörde Toronto Maple Leafs egentligen och ”Pröjsan” Buffalo, men Ziegler hävdade att vi var free agents så vi kunde till slut välja Rangers.

– Hade vi vetat att Winnipeg Jets bara något år senare blivit invalda i NHL så kanske vi skulle ha stannat kvar där för vi trivdes fantastiskt bra i Winnipeg, men det är rent hypotetiskt.

Var det aldrig aktuellt att Bobby Hull skulle följa med?
– Han kunde inte först som han inte var free agent men några år senare, 1981, så försökte Bobby sig på en comeback i NHL och Rangers men då blev ”Pröjsan” skadad och jag slog upp en skada redan innan Canada Cup det året så det blev aldrig något av någon återförening.

Säsongen 1984/1985 kom att bli din sista i NHL. Var det aldrig aktuellt med en fortsättning i Sverige?
– Nej, jag hade visserligen förfrågan om att stanna och spela i Rangers, men jag hade bestämt mig och så fick det bli.

Du kom att representera Tre Kronor vid 100 tillfällen och senare var du även General Manager för ett av våra folkkäraste landslag. Vad betyder Tre Kronor för dig?
– Mycket! Tre Kronor är vårt ansikte utåt och det finaste du kan

Foto: Bildbyrån

VM-brons som general manager 2002.

representera i Sverige som hockeyspelare. Sedan är det viktigt att ha något att sluta upp kring och något att vara stolt över. Ordet nationalistisk gillar jag inte men Tre Kronor är något vi alla kan vara stolta över tillsammans.

Av alla ledare du haft genom åren, vem har betytt mest för dig?
– Utan tvekan ”Kabben” Berglund som jag hade i MoDo mellan det jag var 16-21 år. Han var väldigt progressiv i sitt träningstänkande och man fick verkligen lära sig träna under hans ledarskap. Sedan hade ”Kabben” en integritet i sitt ledarskap och en ärlighet i allt han sa.

Hur ser Anders Hedbergs liv ut idag?
– Just nu står jag i regnet i Stockholms skärgård, men jag jobbar åt New York Rangers som Pro Scout i Europa. Vilket innebär att jag försöker ha koll på dom äldre spelarna som inte är draftade eller dom som blivit free agent. Så jag jobbar fortfarande vidare inom hockeyn.

Alla våra tidigare hjältar här i vår serie har fått välja ut ett All Star team med alla spelare ni har spelat med genom åren. Hur skulle ditt se ut?
– Som målvakt får det bli John Davidson som jag spelade med i Rangers. På backplats får det bli svensk influerat med Lars-Erik Sjöberg och Börje Salming. Kedjan blir självklart Bobby Hull, ”Pröjsan” och sedan vill jag själv vara med.

Legendfakta

Anders Hedberg
Född: 1951
Forward
Landskamper: 100 A – 1 B – 24 J
VM-Silver: 1970, 1973
VM-Brons: 1972, 1974
Canada Cup 4:a: 1976
Canada Cup 5:a: 1981
JEM-Brons: 1968
WHA-Mästare: 196, 1978
Sveriges bästa junior: 1969, 1970
WHA All Star team: 1976, 1978
WHA Second All Star team: 1975, 1978
WHA:s Rookie of the year: 1975
Bill Masterton Trophy (NHL:s gentleman): 1985
Sveriges All Star team: 1974
Viking Award (Bäste svensk i NHL): 1980
Klubbar som spelare: Svedjeholmens IF, MoDo AIK, Djurgårdens IF, Winnipeg Jets, New York Rangers.
Bor i Stockholm