Valentina Lizana Wallner: ”Därför lägger jag av”

Lägger plocken på hyllan och lutar mig tillbaka.
Jag gissar att det är så här det känns att göra slut med sitt livs kärlek. Man hittar nya drömmar och mål i livet och man växer ifrån varandra på något sätt. Det satt långt inne men vi har bestämt oss nu – jag och hockeyn har valt att gå skilda vägar.

Motivationen finns helt enkelt inte där längre. Jag vet vad som krävs för att vara elitidrottare, tro mig. Jag har krigat för att bli bäst i över tjugo år. Jag har gjort mina uppoffringar, planerat mina måltider och räknat mina sömntimmar. Jag har tagit mina personbästa i alla fystester och jag har uppfyllt drömmar. Men jag har fler drömmar som jag vill uppnå. Drömmar utanför rinken. Och det är dem jag tänker ta itu med nu.

Hockey är en stor del av mig, men det är inte allt.

Foto: Bildbyrån

Tänker tillbaka på allt som man har fått uppleva genom hockeyn. Alla underbara människor som man har lärt känna och alla minnen som man kommer att bära med sig genom livet. Alla platser på jorden som man fått uppleva – eller ja, flygplatser och hockeyrinkar i alla fall. Skulle inte byta ut dom erfarenheterna, minnena eller ens flygplatserna mot någonting annat.

Men någonstans handlar livet om att hitta ett välbefinnande. Förut har jag alltid mått som bäst med hockeyn vid min sida. Just nu mår jag som bäst utan den.

Ändå så älskar jag hockey. Sporten har format mig till den människa jag är i dag. Utan den vet jag inte vad det skulle blivit av den här finska chilenar-svenskan som alltid har varit toppad med extra energi.

Jag för evigt tacksam att min storebror Victor tvingade mig att stå i mål när han och hans kompisar spelade matcher hemma på gården när vi var små. Även om det resulterade i många blåmärken blev det starten på min resa.

Ja, det finns många som man vill tacka för att de gav mig möjligheterna till att lyckas. Vänner som man nästan aldrig hann träffa men ändå alltid funnits där, föräldrarna som skjutsat mig till varje träning och match som barn och alla lagkamrater och tränare som pushat, stöttat och trott på mig. Ett extra stort tack till Djurgårdens IF, där jag tillbringade förra säsongen. Helt ärligt min roligaste säsong någonsin. Jag hoppas att jag på något sätt ska få en roll kring laget. Nu när jag är en del av familjen vill jag fortsätta att vara det.

Här står jag, mitt i livet och inser att jag faktiskt har fått uppleva mina drömmar som hockeyspelare. Men livet är för kort för att missa för många tåg. Jag hoppar på ett nytt tåg nu. Slutdestinationen är ännu oklar, men förhoppningsvis kommer jag att jobba med hockey på något sätt framöver. Om ni saknar mig allt för mycket så kommer jag i alla fall fortsätta att blogga här.

Tack för mig!

MINA BÄSTA HOCKEYMINNEN:

1) OS 2014 i Sotji
OS 2010 i Vancouver var jag tredjemålvakt. Min dröm då var att spela OS 2014. Jag var på min absoluta topp då och fick äran att spela. Tyvärr blev det ingen medalj utan en fjärdeplats. Men det gick bra för mig och laget med tanke på att vi inte ens skulle få åka till OS först, på grund av dåliga resultat under säsongen.  Det var ett av mitt livs största drömmar i livet som gick i uppfyllelse.

2) SM-guldet med Modo, 2012
Av de medaljer som jag har vunnit under åren så är SM-guldet 2012 med Modo det som väcker starkast känslor. Ingen trodde på oss förutom vi själva. Vi hade ett väldigt ungt lag där jag var äldst – inte ens 22 år fyllda. Nu är SM-guldflaggan upphissad i taket i Fjällräven Center och inristat på stan inne i Örnsköldsvik. Vii blev hjältar i stan och jag fick ett minne för livet!

3) Landslagsdebuten som 17-åring
Hela min uppväxt drömde jag om att få spela i den blågula dressen. När jag var 17 år gjorde jag debut för Damkronorna. Det var mot Finland och vi vann med 2-1. Även fast jag gjort över hundra landskamper kommer jag ihåg den här matchen som om den var i går. Alla kommer ihåg sin första gång – vare sig man vill eller inte.