Tobias Forsberg: Drömmen om JVM

Drömmen om JVM.

Att få representera Sverige och spela JVM hade länge varit en pojkdröm. Jag sitter vid datorn och trycker på uppdateringsknappen på Swehockey.se. Ett tryck till; ”Årets JVM-trupp”. Jag ser mitt namn på laguppställningen, drar en suck av lättnad och känner en enorm stolthet och lycka.

Att vägen till JVM är lång och krånglig visste jag. Men att jag nästan skulle missa turneringen pga motorhaveri på E4an hade jag aldrig kunnat ana. 

Året är 2007 och jag spelar för tillfället i MODO (SHL). Konkurrensen är stenhård. Laget tog SM-guld året innan och är fyllt av stjärnor. Jag hade svårt att ta en ordinarie plats, speltiden lös med sin frånvaro och jag hade nog haft större nytta av ett sittunderlag och en påse Gott & Blandat än min hockeyklubba.

Jag blir utlånad till Björklöven (Hockeyallsvenskan) för att få mer istid. Hockey var roligt igen och jag tror detta beslut var helt avgörande till att jag tog en plats i JVM-truppen. 

“RULLAR SAKTA IN I VÄGGRENEN”

Det är slutet av december. Turneringen närmar sig med stormsteg och jag spelar söndagsmatch i Umeå. Efter matchen måste jag snabbt åka tillbaka söderöver, hem till min lägenhet i Örnsköldsvik. Jag ska upp tidigt nästa morgon för att åka på det JVM-förberedande lägret i Upplands Väsby och sedan vidare till turneringen som detta år hålls i Tjeckien. Halvvägs på resan, närmare bestämt i Nordmaling stöter jag på problem. Min bil, en Nissan Micra årsmodell okänd, tvärstannar mitt på motorvägen och jag rullar sakta in till vägrenen.

Jag går ut i vinterkylan och öppnar motorhuven, efter en kort konsultation med farsan över telefon konstaterar vi att kamremmen gått av. Vad en kamrem var hade jag ingen aning om men det var tydligen allvarligt och inget jag kunde lösa på egen hand. Mina kunskaper om bilar slutar ungefär vid att fylla bensintanken.

Några hundra meter bort ser jag en Statoil-skylt och jag traskar över vägräcket med hockeytrunken över axeln för att både värma mig och leta undsättning. Det visar sig att taxiutbudet i Nordmaling en söndagkväll inte är stort så jag får förlita mig på passerande bilresenärer som förhoppningsvis kan ge mig skjuts hem till Örnsköldsvik.

Efter många ”Nej, tyvärr jag ska norrut” kom till slut räddningen. Magnus Gästrin stannar till för att tanka. Lagkaptenen i Björklöven som jag några timmar tidigare har spelat match med är påväg hem till Övik och jag får åka snålskjuts. 

Ja, nu i efterhand förstår jag att det nog hade löst sig på ett eller annat sätt. Men där och då kändes det verkligen som att allt var kört. Nissan Micran lämnade jag i vägrenen och min JVM-resa kunde äntligen börja. 

UNDERBARNET I JULKRUBBAN

Väl på plats i Tjeckien är det mycket som är annorlunda, men mycket känns även precis som vanligt. Nästan samma känsla som när man som liten var på läger och sov på tunna madrasser i idrottshallar eller på roadtrip hemma i Sverige med klubblaget. Den fina gemenskapen som man kan hitta i lagsport. Hockeyspelare är precis som Skalman, oavsett om man är hemma i Sverige eller iväg på landslagssamling. Mat- och sovklockan ringer, man äter och sover och spelar. I korridorerna på hotellet stöter man på spelare från de andra lagen som alla bor på samma hotell. kanadicker som alltid hade de fräckaste lagkläderna och rysssar som snyltade snus av oss svenskar på halvknackig engelska. Det här var vår lilla bubbla, här skulle vi tävla om medaljerna men också fira jul.

På julafton hade ledarteamet fixat ett svenskt julbord till oss. Så svenskt var det kanske inte men det fanns iallafall köttbullar. Efter middagen hade vi blivit indelade i grupper och skulle tävla vilket lag som kunde framföra det bästa ”Julskådespelet”. Det bjöds på luciatåg, julsång och modevisning. Det vinnande laget hade iscensatt Julkrubban och Jesu Födelse. Jesus porträtterades såklart av underbarnet själv Magnus Pääjärvi Svensson. Han var den yngste spelare sedan Sidney Crosby att spela turneringen. En jul långt ifrån hem och vi visste alla vad vi hade framför oss. Detta var den riktiga ”dan före dan”, snart var det dags för premiärmatch mot Slovakien. 

“RUSAR FÖRBI FÖRSVARET SOM TJUREN FERDINAND”

Det blev vinst direkt, det här följdes sedan upp med en komfortabel seger mot Danmark. Segertåget var igång och vi kändes som en lagmaskin som inte kunde stoppas. Den tredje matchen skulle vi möta Kanada och vi kunde koppla ett rejält grepp och bli gruppsegrare vilket skulle direktkvalificera oss till semifinal. Kanada hade tre raka guld i ryggen och många av spelarna skulle senare blir framgångsrika i NHL. Vad sägs om de här namnen: Drew Doughty, P.K. Subban, Claude Giroux, Steven Stamkos, John Tavares, Brad Marchand och Wayne Simmonds.

Det var en jämn match som böljade fram och tillbaka. Stämningen i arenan var fantastisk, nästan 9000 i publiken, mestadels kanadensiska fans som högt skanderade ”LET’S GO CANADA”. När det är 3 minuter kvar kvitterar Kanada och matchen ser ut att gå mot förlängning. Det tyckte Mikael Backlund lät som en dålig idé. Han tar pucken och bär den hela vägen från egen målgård. Han rusar på egen hand förbi hela det kanadensiska försvaret, som tjuren Ferdinand, och serverar mig ett dukat julbord. Det var inte det svåraste målet jag har gjort med absolut det viktigaste. 

“GÅ FÖR GULDET”

Vi var på förhand ett ganska utdömt och anonymt lag men vi tog oss ändå hela vägen till final. Där ställdes vi än en gång mot Kanada. Det blev nästan en spegelbild av gruppspelsmatchen men med en stor skillnad, den här gången gick matchen till förlängning och det var dom som fick fira efteråt. På väg hem i planet ligger silvermedaljen i ryggsäcken, den första svenska medaljen sedan 1996, men det kändes som att vi förlorat ett guld snarare än vunnit ett silver. Den korta förnimmelsen av lycka efter en vinst är fantastisk och känslan av nederlag vid en förlust är fruktansvärd. Men det är resan dit, med både med- och motgång, som gör att vi växer. Att bestiga Mount Everest är mer tillfredsställande än att stå uppe på toppen. Med perspektiv till karriären märker man att det är vissa saker som betyder mer: erfarenheterna, resan tillsammans med lagkamraterna, Pääjärvi som messias. Det är inte resultatet som gör oss lyckliga, det är vägen dit.

Vårt mästerskap var ett av de första som sändes på SVT och jag har aldrig riktigt tänkt på varför JVM har blivit en sådan tradition för svenska folket sen dess. Jag tror det är det frejdiga och fartfyllda spelet och inte minst den ungdomliga entusiasm som många fastnat för. Men också att det är början på en resa. Just nu sitter ett gäng unga ishockeyspelare i Edmonton, glufsar svenskt julbord och väntar på premiären. Till er alla: GÅ FÖR GULDET, men glöm inte bort att njuta!

TV: Blir William Eklund JVM:s största stjärna?