Szymon Szemberg: Vem är svensk hockeys chefsideolog?

Förlusten i JVM-finalen mot USA är inte problemet. Det är däremot det faktum att både USA och Kanada har skickligare spelare och att de konstant jobbar för att bli ännu bättre i en sport där Sverige faktiskt har potentialen att vara världsledande. Men finns det en plan för det?

Först måste detta sägas – de svenska juniorerna spelade så gott de kunde. Ingen vek ner sig och det går egentligen inte att kritisera dem för något. Och just detta är problematiskt. USA var bättre i allt. Det handlade dock inte om de typiska nordamerikanska egenskaperna som tyngd, attityd eller ”intimidation”. 

De amerikanska spelarna var knappt – men klart – bättre i alla hockeyns fundamentala grunder; skridskoåkning, passningar (leverans och mottagning), puckbehandling, skott och allt detta underordnat ett lagspel med attackvilja och killerinstinkt. 

Detta borde bekymra dem som är ansvariga för svensk ishockeys framtid. För den internationella ishockeyn står vid ett vägskäl. USA och Kanada leder utvecklingen och de som inte hakar på kan komma att hamna på efterkälken. 

Att vinna brons i hockey är ingen bedrift om man är svensk

Till skillnad från den globala sporten fotboll, där vi aldrig kan bli bäst (i alla fall inte på herrsidan) kan Sverige vara bäst i, den globalt sätt, lilla nischsporten hockey. Sen Sovjets statsdopade ishockey upphörde 1991, har vi ett jämnt spelfält. I Svenska Ishockeyförbundets vision står det att svensk ishockey ska vara bäst i världen. Men finns det en plan för hur att bli bäst? En vision utan en plan är bara en dröm.

Med bäst menas inte att man måste vinna varje mästerskap eller varje stor turnering. De andra länderna tränar också och har också ambitioner. Men om man ska försvara ambitionen att vara bäst, måste Sverige konkurrera om guldet i allt man ställer upp. 

Sen den internationella hockeyn började på allvar runt 1920, har Sverige alltid tillhört top-6 och så kommer det förbli. Men jag är rädd att framför allt USA och Kanada gör större framsteg i framför allt individuell skicklighet och skridskoåkning. Att vinna brons i hockey är ingen bedrift om man är svensk.

Håller inte med experterna

Jag håller inte med några av de TV-experter som efter finalen sade att det var ”små marginaler”. USA hade bättre fundamentala kunskaper på alla hockeyns områden; skridskoåkning, pass, klubbteknik, lagspel och det kombinerat med en omättlig attackvilja och killerinstinkt.

Och de slog till varje gång Sverige kände att de hade kontakt. Ett enda litet felsteg – det som inte märks mot vanligt motstånd – straffades i finalen.  

Sverige hade inte heller den individuella skickligheten sista tredjedelen. Det krävdes två-tre perfekta passningar i hög fart eller ett perfekt skott för att göra mål. Det hade inte Sverige i sig. De båda svenska målen tillkom efter skott från distans. Spetsskickligheten att skapa lägen nära mål saknades.

Spelare hetsas förbi juniorhockeyn

Under finaldagarna hade den europeiska klubballiansen E.H.C. ett utvecklingsseminarium i Göteborg där Kanadas landslagschef Scott Salmond och USA:s utvecklingschef Ken Martel pratade hur mycket dessa länder satsar på ”fundamentals” och ”skills”. Det är en otrolig skillnad på USA och Kanada nu och för 20-25 år sen vad gäller individuella färdigheter och skridskoåkning. 

Ken Martel förklarade att det är USA-hockeyns målsättning är att gå förbi Kanada. Det gäller såväl antalet NHL-spelare som kvaliteten på alla deras landslag, herr och dam. 

USA har ett centraliserat U17- och U18-program – USNTDP – där spelarna drillas på ett nästan vetenskapligt sätt. Alla spelarna utom en i årets JVM-lag spelar på college, där hockeyträning och studier på högsta nivå kombineras. 

De flesta stannar i college minst två år, de som vill gå klart studierna går fyra. Förutom några killar som redan gästspelat i ”stora” VM, har de flesta i USA:s JVM-lag alltså aldrig spelat på seniornivå. 

Jämför med svenska killar som alla (utom en) spelar på seniornivå. Jag har en känsla att hos oss är J18 och J20 nivåer som ska hetsas förbi i jakt på spel i SHL, draft och NHL. 

JVM har blivit måttstocken på kvalité och utveckling

Svensk ishockeys f.d. utvecklingschef Tommy Boustedt brukade säga att det svenska utbildningssystemet går ut på att spelarna ska vara färdiga runt 21-22 år. Okej, att vinna OS-guld (med de bästa) eller World Cup (utan ”hittepålag”) med seniorer är oändligt mycket större än JVM men vi har ju aldrig dessa turneringar numer. Och eftersom urvattnade VM inte längre är riktiga värdemätare, har JVM blivit måttstocken på ländernas kvalité och utveckling.   

Så även om JVM ska ses som ett steg på vägen mot att utveckla spelare som ska vinna på seniornivå, vore det trevligt för alla svenskar om vi någon gång vann den attraktiva turneringen. Så trots att Sverige under snart ett sekel utvecklat många av världens bästa spelare, har vi enbart vunnit två JVM-guld på de 48 år som turneringen har spelats. Senast 2012 och första gången var under pre-historisk tid, 1981.  

Nu hade vi JVM hemma, Ryssland är väck, medan Kanada och Finland hade sämre årgångar. Så om vi inte kunde vinna nu, när kan vi vinna?

Förutom att vi måste hänga med i racet om att bli ännu skickligare och ännu snabbare på skridskor, så måste svensk ishockey frigöra sig från arvet efter Arne Strömberg och Tommy Sandlin. Deras filosofi från 60-, 70- och 80-talen – som grundades ur förhållningssättet gentemot gamla Sovjet – gick ut på att vi aldrig kunde slå sovjeterna med offensiva medel. Ryssarna tränade tusen timmar under ett år och gjorde inget annat än att träna och spela hockey, medan våra spelare var på sin höjd halvproffs som tränare fem hundra timmar. 

Vi kunde enbart konkurrera med dem med en smart defensiv, styrspel, list, kontringar och att ta vara på våra målchanser. Det lyckades en gång på tio.  

Krävs styrning uppifrån – vem är chefsideolog?

Den tiden är över. Vi har ett utjämnat spelfält. Sverige är en ledande hockeynation och våra spelare ska vara så skickliga att de ska kunna vinna genom att dominera offensivt. Svensk hockey behöver ett annat mindset. Men vem är det som ska leda den utvecklingen?

I TV4 Plus mycket intressanta serie ”Vart är svensk hockey på väg?” säger Frölundatränaren Roger Rönnberg – som ledde Sverige till sitt senaste JVM-guld – så här: 

– För femton år sedan drev förbundet en sportslig utveckling, där man låg före klubbarna, där förbundet tog influenser från internationell hockey och matade ut den informationen till klubbarna för att svensk hockey skulle vara världsledande. Skillnaden är nu att klubbarna driver den utvecklingen lite grann på egen hand och vi saknar influenser från förbundet för att göra svensk hockey världsledande igen.  

Detta är oerhört viktigt. Den som Rönnberg syftar på och som gjorde jobbet för femton år sedan var Tommy Boustedt. Svensk hockey tappade väldigt mycket när Boustedt först 2014 lämnade utvecklingsarbetet på förbundet och blev högste administratör och sedan 2020 när han slutligen lämnade förbundet.  

Så även om JVM-silver är okej, måste det svenska utbildningssystemet ses över för att säkerställa att vi hänger med de bästa. Fokus måste vara på tre saker: Ännu bättre skridskoåkning, ännu vassare fundamentals och mer aggressivt attackpsyke.

För detta krävs styrning uppifrån. Vem är svensk hockeys chefsideolog?     

Szymon Szemberg är VD för den europeiska klubballiansen i ishockey, E.H.C.