SKOGLUND: Stänga SHL för spelarnas bästa?
Möjligheten att hela tiden kunna avancera i seriesystemet är en viktig beståndsdel i den svenska lagidrottens DNA och ger hela tiden syre till småklubbarna. Men om vi vänder på det – hur hälsosamt är det egentligen för de påpassade SHL-spelarna att hela tiden gå runt med vetskapen att de kan få klubbpersonal sparkade genom mindre bra insatser?
Egentligen skulle den här krönikan handla om hur folk beter sig på sociala medier. Det är ju ett aktuellt ämne som den gamle stavhopps-profilen Miro Zalar tog upp för någon vecka sedan i podcasten Sporthuset. Men vi återkommer till det, för igår läste jag en intervju med Per Åge Skröder som jag ville väva in i sammanhanget.
Det var Hockeypuls som igår släppte en stark intervju med Modos förre norska spelare Per Åge Skröder. I artikeln berättade han att han under de sista åren i Modo gick runt och bar på en väldig stress och press inom sig, mycket beroende på de negativa sportstliga resultaten.
— Första gången när vi hängde på snöret mot Södertälje fick man höra att alla på kontoret får sparken om vi förlorar. Varje gång vi klarade oss, mot Södertälje och Vita Hästen, kunde man andas igen, sa han bland annat.
Vid ett tillfälle blev det dock för mycket. Han säger det inte rakt ut, men jag tolkar det som att han fick en panikattack när han satt och åt lunch dagen innan match sex mot Leksand i SHL-kvalet 2016. Det kvalet som sedermera förlorades och skickade ut Modo ur SHL.
— Något var fel. Jag trodde att jag skulle få en hjärtinfarkt. Hela min arm domnade bort. Då åkte vi till akuten direkt. Jag låg där dagen innan match och de såg att mina värden var bra.
Starkt av Skröder att berätta det han gör och tyvärr tror jag inte han är ensam. Långt ifrån ensam skulle jag tro. Det vilar en helvetisk press på elitspelarnas axlar. Dels ska de prestera inför laget och tränaren, till detta följer media och fans som säger sitt. Och självklart de egna kraven på sig själv. En del har säkert haft krävande hockey-föräldrar under uppväxten som gjort sitt till för att så tvivel hos spelaren som i mångas ögon enbart lever mångas dröm. Nämligen att spela ishockey på elitnivå.
Men riktigt så enkelt är det såklart inte. Jag har lite svårt för de som i tid och otid lastar fram argumentet att professionella idrottsmän ska tåla vad som helst bara för att de tjänar mycket pengar. Det är ju inte riktigt samma sak känner jag, pengar gör dig inte lyckligare, även om det såklart förenklar livet en smula. Pengar ger ingen sund inverkan på hur du hanterar de egna kraven på dig själv och från omgivningen.
Folk älskar att tycka saker om allt. Jag har varit inne på det förut och det känns som att många människor bara tycker på sociala medier för att de vill ”vara som alla andra”. Det behöver inte alltid vara så genomtänkt det de skriver. Bara de skriver något och s-y-n-s. Ofta så ska det levereras personliga påhopp på spelaren, eller för den delen tränaren, i fråga i jakten på att bräcka föregående skribent i valfri forumtråd på the world wide web.
Om ni har tid, så ta gärna en tur runt om på nätet och kolla efter vad som skrivs om våra SHL-stjärnor. Det är ingen rolig läsning vill jag lova och ingen kan lura i mig att i alla fall en bråkdel av detta inte skulle komma fram till personen det berör.
Den förre SHL-spelaren Pär Arlbrandt skriver bra om det här.
”Det där med att spelare och ledare säger att de inte läser någon media är ju så långt ifrån sanningen man kan komma. Och även om du inte läser allt personligen går det inte skydda sig ifrån vad som skrivs. Det är någon kompis där eller någon släkting där som har läst och oftast i all välmening vill prata om vad som stod. Jag var (framför allt i början av karriären) otroligt känslig och har mått riktigt dåligt många gånger över saker jag läst.”
Då ska vi veta att många spelare dessutom får ta emot privata meddelanden. Säkert många trevliga, men även en hel del otrevliga från människor som tagit sig rätten att häckla.
Jag vet att det oftast pratas om att klubbar, ligor och förbund har ett stort ansvar för spelarnas välmående. Det har de självklart. Men, jag frågar mig…Finns det inget personligt ansvar i allt detta? Nu menar jag alltså inte från spelarna, utan från fansen, vissa fans ska tilläggas, det är långtifrån alla som pysslar med sånt här ofog. Men de fans som tycker att de har rätten att vräka ur sig precis vad som helst på internet.
Jag tycker nog att ett tungt ansvar vilar på dem också. Ett enormt tungt ansvar. Men det känns inte som att de är beredda att ta det ansvaret. Långt ifrån, det är väl desto roligare att kasta skit bakom en skärm och inte behöva ta ansvar för det. Utan tanke på vad deras ord kan ställa till med.
Det är här jag börjar fundera på att det kanske vore det bästa med ett slutet seriesystem inom svensk ishockey. Jag menar, det faktum att lag riskerar degradering till en lägre liga verkar ju tära en hel del på fansens psyke. Det är väl därför vissa därför beter sig som de gör gissar jag.
Att risken att åka ur tär på spelarna kan jag förstå. Självklart så har de en ansvarskänsla för laget och klubben, oavsett hur lång eller kort tid de varit där. De flesta av oss funkar ju så att vi är lojala mot den nuvarande arbetsgivaren och dess kunder/fans/läsare.
För är verkligen den horribla pressen Skröder vittnar om, och som han garanterat långt ifrån är ensam om, värt det? En del av pressen skulle onekligen lätta om spelare i underpresterande lag på förhand skulle veta att de inte riskerar att spela ur klubben ur en serie. Inga människor behöver mista sina jobb på grund av sportsliga resultat.
Liksom alla andra är jag för ett öppet seriesystem. Som hockeykonsument av rang så ger upp- och nedflyttning mig en rejäl krydda. Men om det nu skulle finnas något argument mot det öppna seriesystemet så skulle det vara de skäl jag anger ovan. Ett rätt vettigt argument faktiskt med tanke på vilken tidsålder vi lever i med sociala medier hit och dit och tyckande till höger och vänster.
Den här artikeln handlar om:
