SKOGLUND: Jag älskar att de bara kööööör
Erkänn nu! Håll med om att vi alla innerst inne bara älskar hur Malmö kör på utan att bry sig om vad andra tycker.
I tiden runt när jag gick på högstadiet så var var Malmö det stora hatlaget bland den hockeyintresserade skaran av eleverna på den numera rivna skolan jag gick på. Korridoren, där en klasskompis, som i rent provokativt syfte dragit på sig en Malmö-tröja i samband med SM-finalen mot Modo 1994, fick utstå hånfulla kommentarer, kommer aldrig åter.
Istället har den tegelröda byggnaden ersatts av bostadsrätter i mängder och syslöjds-salen där jag hamnade i konflikt med min lärare på grund av hennes vettlösa attityd till att mina nycklar skramlade är endast ett minne nu. Desto starkare är minnet av hårtorken jag fick utstå efter att råkat tappa ut en skål full med med nålar över hela golvet.
Malmö var provocerande på den här tiden. Percy Nilsson åkte land och rike runt med sin hästhandlar-plånbok och dammsög Hockeysverige på kompetenta spelare. Den stora Stjärnvärvningen med stort S var såklart Pekka Lindmark som kom till klubben 1988, när de låg i division ett. Pekka hämtades från Färjestad och ansågs just då som världens bästa målvakt utanför NHL. Från Karlstad hämtades även andra spelare genom åren, något som stack i ögonen på folk. Främst i Karlstad och jag är fortfarande förvånad att det inte blev upplopp när Percy Nilsson köpte in sig som matchsponsor när lagen för första gången skulle mötas i det som då hette elitserien.
Att sticka ut, göra lite som man ville och vara kaxiga visade sig vara ett framgångsrecept. I och för sig predikade tränaren Timo Lahtinen ett spelsätt som skulle vara ”äckligt disciplinerat”, men framgången de nådde på kort tid vågar jag påstå berodde till största del på att de var framfusiga och inte alltid höll sig till ramarna. De fick motståndare ur balans bara genom att vara.
Kaxiga Malmö nådde stora framgångar på mycket kort tid. 1990 tog de klivet upp i högstaligan. 1992 vann de sitt första SM-guld. 1994 det andra och däremellan plockade de hem europacupen av bara farten.
Sedan gick det utför. Klubben sjönk sakta men säkert neråt i tabellen för att slutligen åka ut. Percy finns inte längre kvar som en ekonomisk garant.
Men nu känner jag att Malmö är på väg mot fornstora dagar igen, och man är det tack vare ett liknande koncept som förr. Man gör som man vill och skiter i andra. Här kommer vi, flytta på er för faaaaan!!! (Vågar man skriva så nu för tiden?)
Bröderna Sylvegård åker runt och bara är allmänt obekväma på isen, pappa Sylvegård tar dem i försvar allt som oftast. Marcus står upp när lagkaptenen hamnar i trångmål i motståndarnas bås och Emil trotsar avstängningsreglerna och kliver ner i spelartunneln och gormar på motståndarna.
Mitt i allt detta så meddelas det att Malte Setkov bryter sitt kontrakt med Malmö för att istället slutföra säsongen i Pantern. Men han återvänder till nästa säsong. Ifjol hade detta alldeles garanterat varit ett lån, men när nu Hockeyallsvenskan infört en lånebegränsning så går man alltså oblygt förbi den begränsningen. Vilket såklart sticker i mångas ögon.
Det här är bara ett axplock av händelser på senare tid som involverat Malmö och jag måste säga att jag älskar att de är så obekväma för omgivningen och bara kör sitt rejs. Det känns som det är de mot hela Sverige, en känsla som blev vinnande för dem på Pekka och Timo Lahtinens tid.
I en tid när det känns som att precis allt ska vara tillrättalagt för att inte sticka ut och provocera så är det enormt befriande att Malmö fullständigt struntar i alla konventioner och bara kör skiten ur alla tyckare och tänkare runt om på sociala medier.
*Fotnot: Det ska noga poängteras att författaren av dessa rader inte tar ställning angående huruvida ovan beskrivna händelser är ”rätt eller fel”. Krönikan går ut på att det är befriande med klubbar som vågar sticka ut och göra som de vill, trots att vi lever i den tid vi gör där precis allt ska tas upp på sociala medier, analyseras och kritiseras in i minsta detalj.
Den här artikeln handlar om: