SKOGLUND: Äckliga behovet ledde fram till det vidriga hotet
Det är bara att konstatera att folk inte är kloka. Speciellt inte när de sitter i skydd bakom skärmen och i all härlig anonymitet tro sig kunna vräka ut sin skit utan att tänka på vilka oerhörda konsekvenser det kan få. Ta bara hotet mot domaren Peter Lyth – det krävs inte kärnfysik för att förstå att det triggades igång via hatet som flödar över oss på sociala medier. Folks behov av att synas och höras har gått för långt.
Det var för några dagar sedan som jag läste om en händelse på Facebook där min bedömning av det som skett var att det egentligen inte var någons fel. Det var den drabbade som skrev inlägget själv och om det stämde som hen skrev så är min absoluta uppfattning att om den beskrivna händelsen nu prompt skulle vara någons fel så var det nog snarare inläggsförfattaren som var skyldig till sin egen olycka.
Men självklart: Nu för tiden måste alltid någon pekas ut som skyldig. Oavsett vad det än handlar om egentligen. För problemet kan ju absolut inte ligga hos en själv. Gud förbjude, vi äro alla ofelbara om vi bestämma själva.
Självklart kom kommentarerna som ett brev på posten och allehanda otäcka ord i syfte att ta inläggsförfattarens parti dök upp.
Eftersom det rör mitt personer i mitt egna Facebook-flöde så stannar jag där. Jag vill inte riskera att trampa någon på tårna. Vi är ju ändå rätt lättkränkta som det är i det här landet och har man nu oturen att av olyckshändelse råka få någon att känna sig kränkt så kan man ju räkna med en snabbt tillrusande armé av nätriddare som minsann ska visa vad som är rätt och fel.
Jag har alltid intresserat mig för vad som händer med människor så snart de får tillgång till sociala medier. Något ni har kunnat märka av i dessa rader genom åren. Jag skulle nog närmast beskriva beteendet som liknande det som sker med vissa så fort de sätter sig bakom en ratt. De blir komplett galna och tappar alla spärrar som finns.
En annan sak som ökat i takt med sociala mediers framfart är folks behov av att tycka en massa saker hela tiden. Alla verkar vilja vara sin egna lilla TV-expert och komma med sina analyser om ditt och datt. Med Facebook, Twitter och lättillgängligheten att kunna skaffa en egen blogg, så har det blivit en stinkande tävlan om att ”tycka mest, tycka värst. Se mig, hör mig! J-A-G H-A-R E-N Å-S-I-K-T!!!”
Det här är något som upptagit mina tankar rätt rejält den senaste tiden. Måste alla tycka så förbannat mycket och är det så bra att alla tycker så förbannat mycket? Det har faktiskt fått mig själv att börja fundera över min egen roll som tyckare här på sajten, speciellt när det handlar om personer.
”Ska jag verkligen tycka något om vad den här personen gjorde på rinken nyss? Vad kan det leda till, vilka konsekvenser kan det få?”
För att undvika missförstånd. Det jag skriver i denna spalt i krönikeform är att tycka någonting. Det jag skriver i nyhetsväg på själva sajten hockeysverige.se är att objektivt och neutralt rapportera om en händelse. Som journalist är det mitt jobb att informera allmänheten om vad som sker, men är det verkligen mitt jobb som journalist att tycka saker och ting i bloggar och krönikor?
Jag tycker (nu tycker jag också) inte att det är så bra att alla ska tycka. För med tyckande kommer uthängningar av personer, medvetet eller omedvetet. Gör mig en tjänst och fundera nästa gång ni lägger ett tyckande inlägg på sociala medier och sätt er in lite i den personen ni just är i färd att tycka något oms situation. Vad kan er lilla tweet med er egna tolkning leda till?
LÄS MER: Efter attacken i tv – nu talar domaren ut: ”Kommer bara kräk och skit”
Varför i hela friden sitter jag då och skriver dessa rader denna fredag? Naturligtvis ploppade tankarna upp i skallen efter att ha läst min kollega Ronnie Rönnkvists intervju med domaren Peter Lyth. Har ni missat den så går den att läsa via denna länk.
Peter Lyth är faktiskt en av anledningarna till att mina tankar jag beskriver ovan börjat dyka upp under hösten och vintern. Jag har sällan sett en enskild individ, som pysslar med något så världsligt som sport, få så mycket skit på sociala medier som han fått och många är de tillfällen jag faktiskt tyckt enormt synd om honom för all den jävla dynga folk vräker ur sig i vredesmod. Jag har inget emot att folk blir förbannade på domslut, det är en mänsklig rättighet, men det som skrivs på nätet får spridning och triggar naturligtvis igång ännu värre saker.
Något som alltså verkar ha skett i fallet Lyth.
— Det var efter en speciell match som en person lagt upp en bild av mig på Facebook med ett hålkors på mitt huvud och skrivit att en bild säger mer än tusen ord, berättar domaren för Ronnie Rönnkvist.
Det hela gick till rätten och bildmakaren dömdes för hotet. En dom som dock inte vunnit laga kraft än. Det krävs väl ingen Einstein för att förstå att den numera dömde personen triggats av vad andra skrivit om Lyth tidigare. Jag antar att han ville vara värst, lämna ett bestående avtryck. Han ville bli bäst på internet-hat.
Kom ihåg:
”Tycka mest, tycka värst. Se mig, hör mig! J-A-G H-A-R E-N Å-S-I-K-T!!!”
Det som gör mig så frustrerad är att jag inte har någon lösning på problemet med allt hat vi matas med via sociala medier. Jag har ingen lösning på avtrubbningen som sakta och säkert flyttar fram anständighetens gräns.
För det här hatet som väller fram rör såklart inte bara domare. Om vi stannar kvar i hockeyns värld så är väl spelarna de mest utsatta. Det räcker med ett felbeslut på isen, en olycklig tackling, så är mobben igång. Och det värsta av allt är att saker som egentligen inte har med själva händelsen att göra ska tolkas in i allt detta. Typ: ”Han tacklade vårdslöst, han är nog ett svin vid sidan av isen också.”
Nu hårdrar jag en smula (Eller gör jag egentligen det?), men ni fattar vad jag menar. Vartenda sak som inte följer det normala på en is tenderar att blåsas upp till att bli något mycket värre än vad det faktiskt behöver vara.
”Tycka mest, tycka värst. Se mig, hör mig! J-A-G H-A-R E-N Å-S-I-K-T!!!”
Jag vet inte med er, men jag mår illa av det här. Riktigt illa.
Jag hoppas att det Lyth berättar kan få en och annan att tänka till. Tyvärr tvivlar jag, jag har tappat hoppet och när jag skriver denna krönika, liksom när jag skrivit mina senaste krönikor, så är det med en känsla av att det blir min sista krönika. Varför ska det tyckas så jävla mycket när det enda som händer är att det leder till än mer hat? Jag kanske borde gå i brsächen och helt enkelt sluta tycka.
Vad tycker ni?
Den här artikeln handlar om:
