RÖNNKVIST: Jag vill se dem i båset – för svensk hockeys bästa

“Det gör lite ont i mig då jag ser Maria Rooth som expert i TV. Hon är hur bra som helst där, men jag vill se henne, Gunilla Andersson Stampes, Nanna Jansson, Klara Myrén, Danijela Rundqvist, Ylva Martinsen, Emma Eliasson med flera stå i ett bås på olika nivåer och utbilda våra tjejer”. 

Så skriver Ronnie Rönnkvist i en krönika om svensk damhockeys framtid på internationella kvinnodagen.

Hockeysverige.se började skriva om hockey på damsidan inför OS 2014. Första raderna tror jag skrevs under hösten 2013. Minns jag inte helt galet var det en intervju med en ung målvakt från Trångsund som då spelade för MoDo: Valentina Lizana. Jag kan erkänna att vi inte visste mycket mer om henne då än att det var en riktigt bra målvakt. 

Det skulle visa sig bli ett lyckokast – för bara något år senare skrev hon krönikor för hockeysverige.se. Idag är ”Valle” en mycket uppskattad expert på Viasat. Dessutom sitter hon med i juryn till EliteProspects Award och är målvaktstränare i MoDo. Just EliteProspects Award instiftades på herrsidan 2013 av EliteProspects.com och hockeysverige.se och 2018 beslutades det att EliteProspects Award givetvis skulle delas ut på damsidan också. Priset går till SDHL:s bästa junior och har hittills kammats hem av Maja Nylén Persson (två gånger), Josefin Bouveng och Linnea Johansson.

SDHL, eller Riksserien, förde vid den här tiden en ganska anonym tillvaro långt ner i hockeyns hierarki. Statusen på herrarnas juniorhockey var betydligt högre. Detta trotts att Sverige både 2002 och 2006 spelat hem medaljer i OS, brons respektive silver. Visst, det skrevs någon rad då och då, men oftast om ”tjejer som gnällde” eller någon allvarlig skada. Det fanns till och med kommentarer kring att alla som spelar hockey är lesbiska. Samma visa som fotbollen tvingats gå igen 15 år tidigare. Bedrövligt och ledsamt. Vad har ens vem man älskar med att göra hur du är som hockeyspelare oavsett om du är kille eller tjej? Glädjen till sporten och prestationen måste ändå gå före det mesta. Det var inte direkt heller så att våra lag i Riksserien, eller för den delen de få ungdomslag som fanns, fick de bästa istiderna. 

“Skitsnacket har blivit en sanning”

Hur har resan varit sedan dess? 

Det går såklart inte att uttrycka på några rader i en krönika hos hockeysverige.se. Våra intryck har i alla fall varit att svensk damhockey aldrig utvecklats snabbare än den gör just nu. Visst, den har säker varit mer framgångsrik på den tiden Sverige vann OS-medaljer, men det som händer inom hockeyn nu är imponerande. Efter några tunga år där vår elit fått kämpa i motvind och mot en massa fördomar upplever jag att det har vänt. Generationen som nu börjar närma sig 30-strecket, men även tjejerna innan har verkligen stått upp, tagit stryk och kämpat för att nå en starkare hockeyverksamhet på damsidan. 

Under åren har ”folk som vet bäst” hävdat att spelarna i SDHL kräver lika lön som herrspelarna. Nu har jag bara jobbat med det här sedan 2013 och bara intervjuat runt 200 spelare, men ingen av dessa jag pratat med har någonsin krävt samma lön som herrspelarna. Det finns säkert någon som sagt något om det till någon och sedan har skitsnacket varit i gång och blivit till en sanning. Det jag däremot har fått höra, vilket också till stor del annamats, är att det behöver bli bättre förutsättningar för våra tjejer om vi ska nå resultat. 

Klubbarna har insett värdet

Klubbarna har också insett värdet av att ha en bredare verksamhet och snart har varje elitklubb i Sverige ett damlag. Att satsningen i dom olika klubbarna är blandad råder det inget tvivel om. 

Å andra sidan är den även det på herrsidan. 

Publikt har SDHL ännu inte varit en succé även om vi haft en hel del publiktoppar under ett antal matcher per säsong. Intäkterna blir då såklart inte heller så stora, vilket också påverkar klubbarnas möjligheter att strö ut pengar i lönekuverten. Däremot har TV-sändningarna och sociala medier gjort att intresset ökat hos unga tjejer för att spela hockey. Mer och mer accepteras spelarna i den stora hockeyfamiljen. Idag skulle jag säga att respekten mellan herr och damspelare är stor. Trots allt är det hockey och inte herr- eller damhockey vi håller på med. Det känns bra att kunna skriva det, på den Internationella kvinnodagen. 

Många i media har under åren även varit kritiska till nivån och träningsviljan hos tjejerna. Jag kan inte avgöra om det har varit eller är så. Kritik är bra. Speciellt om det kommer från spelare, ledare som är eller har varit i verksamheten. Den ska man lyssna till. Framför allt om den är konstruktiv och saklig. Viss övrig kritik ska man nog ta med en stor nypa salt. Just sociala medier kan vid vissa tillfällen liknas vid spottkoppen på Centralen i Stockholm.

“Det talar för att vi kan se ljust på framtiden”

Själv var jag uppe på U18-VM i Östersund. Det är en härlig stad och det var ett häftigt arrangemang. Vilket driv det svenska laget hade! Jag vill påstå att det inte var någon slump att tjejerna vann ett silver och spelade sig in i både stadens och många TV-tittares hjärtan. Det är så unga tjejer, killar med för den delen, hittar inspiration till att själva vilja börja spela hockey eller idrotta över huvud taget. Fullt på läktarna. Glädje. Vintern när den är som bäst. Arrangemang i världsklass, men framför allt fick jag uppleva något i ögonen på tjejerna och ledarna i laget…

När Sverige slagit Slovakien, Finland och senare även USA brann det av glädje och stolthet i ögonen hos Mira Jungåker, Felicia Frank, Stina Andersson och Isabelle Leijonhielm med flera. Samtidigt var ingen av tjejerna nöjd. Nu skulle man gå för guldet, vilket hela tiden hade varit målet.

Efter finalförlusten mot Kanada träffade jag Mira Markström. Hennes ögon talade om att finalförlusten var en enormt stor besvikelse. Antagligen den tuffaste i hennes hockeykarriär. Markström var där för att vinna guld och visa att svensk hockey på U18-sidan är den bästa. Nu var man ”bara” tvåa. Att Mira Markström där och då inte var nöjd med ett silver rådde det inga som helst tvivel om. Den här inställningen tjejerna visade upp i Östersund talar för att svensk tjejhockey kan se mycket ljust på framtiden. Nu kan Markström och övriga laget, med distans till turneringen, förhoppningsvis känna en stolthet över silvret och blicka upp mot framgångar med Damkronorna. 

Vi ska inte heller glömma generationen som vann U18-VM-silver bara några år tidigare. De spelarna är nu en stor del av det Damkronorna som ser mycket spännande ut inför stundande VM-turneringar. 

För att avsluta om U18-VM i Östersund vill jag skicka ett stort plus till Chris Härenstam, Petter Öhrling, Dusan Umicevic och inte minst Maria Rooth… Förresten till hela gänget kring SVT:s sändningar. Vilket grymt jobb ni gjorde för svensk hockey. Nära en miljon tittare på en av matcherna är en fantastisk siffra och skulle inte förekommit 2013. 

Vill se dem i båset!

Vad behöver tjejhockeyn göra för att växa? Jag är långt ifrån expert på området, men det gör lite ont i mig då jag ser Maria Rooth som expert i  TV. Hon är hur bra som helst där, men jag vill se henne, Gunilla Andersson Stampes, Nanna Jansson, Klara Myrén, Danijela Rundqvist, Ylva Martinsen, Emma Eliasson, Lisa Hedengren, Sabina Küller, Lina Wester, Alexandra Cipparone, Rebecca Stenberg, Åsa Elfving, Isabella Jordansson…, ni förstår vilka jag menar, stå i ett bås på olika nivåer och utbilda våra tjejer både inom själva spelet hockey och hur man når sina mål inom hockeyn. 

Idag har vi bland andra Erika Holst, Kim Martin Hasson, Madeleine Östling, Erika Grahm, Anna Borgqvist och ett par till som jobbar inom olika klubbar och funktioner. Inget ont om herrtränare - tvärtom - men det finns ett hav av kompetens bland tidigare damspelare som jag vill se att svensk ishockey utnyttjar bättre. Därför var det också extra kul att se Sabina Eriksson nu dra på sig sportchefskostymen i Linköping. Den kommer passa alldeles utmärkt på henne. Kompetensen är det viktigaste.

Och en uppmaning till klubbarna – sluta plocka in lycksökare som vill göra ett snabbt avtryck inom damhockeyn. Här behövs ledare som brinner för att utbilda våra spelare och inte utnyttja, som det varit i en del fall, för sin egna vinning. Damhockeyn är mindre än herrhockeyn och ska följaktligen inte ha samma utrymme och resurser som herrhockeyn. Men ska vi vara med och slåss om guldet med Kanada och USA framöver då måste vi våga skjuta till bra förutsättningar till våra tjejer. Både ekonomiska och vad det gäller jämlikhet i utbildningen. 

Jag avslutar den här krönikan på den internationella kvinnodagen 8 mars 2023 med en av raderna jag skrivit ovan: ”Den här inställningen tjejerna visade upp i Östersund talar för att svensk tjejhockey kan se mycket ljust på framtiden.”

---