BODIN: Utan dig hade jag aldrig suttit här i dag

Pro Hockey Magazine går i graven. Men minnena och avtrycken magasinet har lämnat efter sig lever kvar hos en hel generation svenska hockeyälskare. Här ser Uffe Bodin tillbaka på en tidning som lade grund för att han blev hockeyjournalist.

Det var vintern 1994. Efter en hockeyträning i Smedjebacken parkerade pappa vår gula lilla Renault intill Pressbyrån i Morgårdshammar, en oansenlig liten kiosk med ett basutbud som får dagens motsvarigheter att framstå som välsorterade varuhus. Det var dags för mig att få veckans lilla treat. I stället för veckopeng eller lördagsgodis fick jag själv välja ut något jag ville ha.

Vad jag inte visste den här bistra vinterdagen var att jag var på väg att göra ett val som skulle komma att forma min framtid.

Väl inne i kiosken fastnade min lystna blick vid tidningshyllan. Där, lite undanskymd mellan OKEJ och någon annan glättig popkulturell tidning, kikade Peter Forsbergs nuna fram på ett omslag. Det som stack ut var att han hade Québec Nordiques tröja på sig – trots att det här var nästan ett år innan han debuterade för den icke längre existerande klubben i NHL.

”Foppa” var kung av Sverige efter straffen i Lillehammer samma vinter och givetvis den perfekta spelaren att sälja lösnummer på. Jag behövde inte lång betänketid för att välja ut veckans treat, utan åkte nöjt hem med ”Foppa-tidningen” som visade sig heta Pro Hockey Magazine.

Vid den här tidpunkten var NHL fortfarande något mytomspunnet i Sverige. Det återstod några år innan internet hittat sin väg in i gemene mans hem och tv-sändningar från ligan var väldigt sällsynta. Själv höll jag mig ajour om vad som hände i den nordamerikanska ishockeyn via Dagens Nyheters resultatbörs, där två dagar gamla resultat redovisades – tyvärr hade vi inte den dagsaktuella 40-åringen text-tv i mitt barndomshem – och där man en gång i veckan fick ta del av den totala poängligan och svenskarnas poängliga. Hade man tur kanske SVT eller TV4 visade 30 sekunder highlights i någon sportsändning. Men mycket mer än så fanns inte att tillgå om man inte hade något flashigt kanalutbud via en parabolantenn.

Just därför blev Pro Hockey så viktig för mig och många andra svältfödda hockeyälskare i min generation. Den fyllde inte bara ett tomrum, den erbjöd även en fördjupning som var väldigt svår att hitta någon annanstans. 

Jag lusläste ”Foppa-tidningen” om och om igen och sögs in i ett livslångt (?) NHL-missbruk. Redan inom ett par veckor hade jag inte bara löst en prenumeration av tidningen, jag hade även lyckats låna hem alla äldre nummer av magasinet, som hade sett dagens ljus två år tidigare.

Det fanns väldigt få saker som överträffade pirret varje gång ett nytt nummer damp ned i brevlådan. Det hände ganska ofta att jag till och med stod vid brevlådan och väntade in brevbärarens leverans de dagar jag förväntade mig att den skulle dyka upp. Varenda nummer lästes med sådan frenetisk aptit att det ofta bara återstod lösa, söndertummade sidor efter ett par månader.

Över tid gav magasinet mig inte bara insynen jag behövde för att hänga med i NHL (och affischer att klä pojkrummets väggar med), den fick mig även att sträva mot att själv bli sportjournalist. Och framför allt närde den drömmen om att det faktiskt var möjligt att kunna livnära sig på att skriva om hockey.

Ganska precis 25 år efter valet av ”Foppa-tidningen” sitter jag här som chefredaktör för hockeysverige.se och kan konstatera att min tidiga tonårsdröm har besannats. Men inte bara det. De senaste tio år har jag själv bidragit med alster till Pro Hockey.

Det är något som hade varit svindlande för mitt 14-åriga jag.

Jag minns fortfarande lyckoruset som gick genom kroppen när min nuvarande podcastkollega och vän Linus Hugosson, chefredaktör för Pro Hockey mellan 2008 och 2016, frågade om jag var intresserad att skriva för tidningen. Det blev ett alster om Tampa Bay Lightnings nya riktning efter att filmproducenten Oren Koules och ex-spelaren Len Barrie (far till Tyson Barrie) tagit över klubben och anställt Barry Melrose (!) som ny coach. Långt ifrån det bästa jag skrivit, men likväl något av det som gjort mig mest exalterad.

I går kom det trista men väntade beskedet att Pro Hockey går i graven. Det hade legat på lut ett tag och är någonstans ett tidens tecken. Magasinet fyller inte längre samma funktion som under min barndom. Internet har krympt hockeyvärlden och gett läsarna fullgoda digitala alternativ. Att prenumerera på en fysisk tidning är inte längre lika självklart som det var för 20 år sedan. I dag kan man lösa en digital prenumeration av The Athletic för en femhundring per år och få mer NHL-läsning än vad som är fysiskt möjligt att konsumera.

Trist besked idag: Pro Hockey läggs ned efter drygt 26 år. Kom en liten tår i ögat när jag läste brevet från utgivarna. Var en fantastisk resa att vara magasinets redaktör i åtta år (2008-16) och producera totalt 85 nummer. Kommer aldrig att glömma det. #tackPH pic.twitter.com/gChomMLean

— Linus Hugosson (@linushugosson) March 11, 2019

Med det sagt känns det ändå sorgligt. Det är en 27-årig epok som går i graven, en epok som varit starkt bidragande till att jag sitter här i dag och kan göra det jag gör.

Så ett stort tack ska riktas till Pro Hockey och inte minst personerna som har styrt magsinet genom åren. Inte minst Linus Hugosson som med sin passionerade nördighet och enorma kunskaper gjorde den initierad och gångbar även när utbudet på internet skapade konkurrens. Men även Peter Sibner som förvaltade arvet efter Linus på ett mycket handfast och bra sätt.

Hockeyvärlden kommer att kännas lite fattigare utan Pro Hockey. Men det positiva är att den lämnat ett mycket starkt arv efter sig. Jag talar nog för många av mina medarbetare när jag påstår att vår egen sajt och dess innehåll formats och inspirerats av magasinet och dess tilltal.

Det är ett arv väl värt att vårda.