PETTERSSON: Damidrotten har vunnit min fulla respekt

Under de senaste åren har jag ägnat en hel del tid åt futsal och hjälpa till med vad jag kan i den lokala klubben.
För typ ett och ett halvt år sedan blev vi med damlag och av någon anledning, jag vet inte själv riktigt varför, så valde jag direkt att jag skulle lägga ner samma mängd tid på både herrarna och damerna.

Vad har det här med hockey att göra, kan man fråga sig. Men delvis så har det ändå nånstans det.
Ni får gärna ursäkta om jag är generaliserande, för det är ju bara de här damerna jag känner till, men min tid där har öppnat ögonen för mig på ett sätt som jag önskar att många fler kanske skulle välja att testa på att göra.
Nu har det ju blivit ganska tydligt de senaste åren att vi börjar gå mer och mer åt rätt håll för damidrotten. Den blir mer och mer uppskattad och det har väl märks väldigt tydligt i framförallt Luleå Hockey.

Från ett utifrånperspektiv, när man saknar relation till damidrotten, så antar jag att det är väldigt lätt att tänka att damidrottare bara gnäller. Om allt.
För även om man inte på något sätt är avogt inställd till damidrott, utan bara ”inte är intresserad”, så tar man ändå in saker som dyker upp i rubrikform i tidningar och på TV.
Och det är väldigt mycket sånt som dyker upp där. Artiklar där någon damidrottare eller krönikör har åsikter om snedfördelningar. Ur den aspekten har jag förståelse för om folk upplever det som att det bara gnälls hela tiden, och som en konsekvens av det går förmodligen en del i någon sorts kanske omedveten försvarsställning och ska förklara att ”men det är ju herrarna som drar in pengarna” och allt sånt där ni kan läsa här och var i kommentarsväg.

Min upplevelse av de tjejer som jag har jobbat med är att alla är extremt tacksamma för vad de får.
Att de är villiga att anpassa sig väldigt mycket för att vara tillgängliga för träning och match, trots att inga ekonomiska ersättningar finns överhuvudtaget. Vi har folk som åker både 10 och 20 mil för varje träning och som gör det utan att gnälla det minsta.
I två säsonger har träningsnärvaron varit löjligt hög.
Det är så mycket målmedvetenhet, tacksamhet och vilja att lära sig saker hela tiden.

Det enda jag någonsin hör dem ifrågasätta är saker som jag själv reagerar likadant över. Det är saker som är fullt rimliga att reagera över.
Som när de blir ombedda att ”hjälpa till” på herrarnas matcher, men samma krav aldrig riktigt ställs lika hårt åt andra hållet.
Eller när de prackas på diverse lotter (där föreningen centralt får pengarna) som de ska sälja, men samma krav aldrig ställs åt andra hållet.
Eller när de ska åka och spela semifinal i SM och åka 45 mil enkel väg och erbjuds att åka minibussar. Det är liksom inga rimliga förutsättningar att sitta och trängas i 5-6 timmar i en minibuss och ha två stackars ledare som måste köra 12 timmar på en dag med avresa 07 och hemkomst 01 och känna att den måste vara ansvarig för spelarnas säkerhet.

Det sistnämnda blev en väldigt het diskussion och den ansvarige i föreningen gjorde inte ett handtag för att lösa en stor buss. Så det slutade med att jag lite skamset fick krypa ut och sträcka ut några händer till lite hockeyfolk och fråga om de kunde tänka sig att hjälpa till och skänka en gåva för att täcka den där bussen.
Och det löste sig, tack och lov. Hockeygemenskapen är fantastisk på det sättet.

Så tro det eller ej, men nånstans på vägen här har jag blivit någon sorts jämställdhetsmänniska som kämpar för någorlunda lika villkor på områden där det är rimligt att ge lika villkor.
Att herrarna får mer pengar är inga konstigheter. De kostar mer. De spelar mer. De drar in mer.
Men nånstans i den här ekvationen så framstår jag som någon sorts människa som ”vill att alla pengar ska delas lika” och att jag ”springer runt och skyller allt på herrarna”.

Och det stör mig. Speciellt eftersom jag är en del av båda. I min värld handlar det liksom inte än kvinnor mot män. Det handlar om människor. Och att i den mån det går så ska alla behandlas på samma sätt.
Jag är åtminstone glad att jag kan ge både herrarna och damerna samma förutsättningar från min sida och den här säsongen, när det varit så mycket annat som varit ganska mörkt för min del, så har det varit en väldigt viktig del i att jag kunnat må bättre. Att få känna sig uppskattad i en grupp där det liksom inte finns den där baksidan som finns på exempelvis sociala medier där all kärlek kan kastas åt sidan bara det kommer ett negativt inlägg.

Jag tror och hoppas också att det här är något som fått mig att växa som människa. Känna mig tryggare i mig själv. Och framförallt har jag fått så stor respekt för damidrott.
Jag tror att fler hade behövt vidga sina vyer lite åt det hållet. Jag säger inte att det skulle göra världen till en underbar plats i sig, men lite bättre hade den nog blivit.