BODIN: Äntligen ett vördnadsfullt avsked för Paul Kariya

Hockey Hall of Fame fick sju nya medlemmar i natt. Teemu Selänne var givetvis det stora affischnamnet bland de invalda för sin fantastiska karriär, men den som gjorde mig mest nyfiken var tveklöst hans mångårige radarpartner Paul Kariya – den kanske mest bortglömda NHL-stjärnan i mannaminne.

Jag kommer ihåg att jag reagerade med förvåning när beskedet kom i somras:
”Paul Kariya invald i Hockey Hall of Fame!?”
Spontant kände jag att han inte hade haft en NHL-karriär värdig en sådan ära. Sedan började jag tänka efter – och framför allt skärskåda siffrorna.

Som de flesta blivit varse om vid det här laget blev Kariyas karriär kortare än förväntat. Efter sex hjärnskakningar – den sista i april 2010 – försvann han från NHL utan att lämna så mycket som ett pressmeddelande efter sig. Han var 35 år vid tillfället och hade antagligen kunnat förlänga karriären med minst ett par säsonger till.

När allt var sagt och gjort hade han svarat för 989 poäng på 989 NHL-matcher. Det är kanske inga överväldigande siffror när man jämför med andra i Hockey Hall of Fame, men i sammanhanget måste man minnas att Kariya till stor del var aktiv under det som kallades ”Dead Puck Era”, en period till stor del präglad av ryggsäckshockey.

SLOG IGENOM UNDER OS I LILLEHAMMER

Paul Kariya slog igenom under OS i Lillehammer 1994. Vi minns mest straffen som Tommy Salo räddade i finalen, men sett över hela turneringen var den då 19-årige Kariya en av turneringens stora stjärnor. Trots att han fortfarande var junior. Som rookie för Anaheim Ducks, som valde honom som fjärde spelare i ”Alexandre Daigle-draften” 1993, gjorde han 39 poäng på 47 matcher och jagade in i det sista Peter Forsberg I Calder Trophy-racet.

Året därpå sköt han 50 mål och passerade 100-poängsvallen. Han var på väg att på allvar etablera sig som en av NHL:s stora stjärnor. Kemin med Teemu Selänne var omedelbar när finländaren kom till Ducks 1996 och tillsammans utgjorde de NHL:s främsta radarpar under fler säsonger. Åtminstone så länge Kariya var hel nog att spela.

Skadorna blev en tidig följeslagare i karriären. Slutet av 1990-talet var NHL en mardröm för skickliga, kvicka, småväxta spelare. Interference-hockeyn började nå sin kulmen och våldsamheter uppmuntrades i mycket större utsträckning än i dag. Sett till hur proffsig Paul Kariya var och hur väl han tog hand om sin kropp skulle jag inte utesluta att han haft förutsättningar att bli en ny Jaromír Jágr. Han hade drivet, professionalismen och talangen för att få en lång karriär. Tyvärr berövades han den möjligheten.

MÅDDE RIKTIGT DÅLIGT

Innan beskedet kom att han hade blivit invald i Hockey Hall of Fame i somras hade Kariya inte lämnat så mycket som ett pip efter sig. Många tolkade hans tystnad och ovilja att ställa upp på intervjuer som ett tecken på att han var bitter gentemot sporten, bitter på NHL för att ligan inte hade gjort ett bättre jobb att skydda honom. Kanske fanns det en uns sanning i det ryktet, men ända sedan Kariya klev fram i rampljuset i och med TSN:s kortdokumentär ”Resurfacing” har han hårdnackat förnekat det.

Det vi vet med säkerhet är att Paul Kariya har mått dåligt. Riktigt dåligt. Sex hjärnskakningar sätter sina spår. Det är direkt skrämmande att höra honom berätta för Michael Farber i ”Resurfacing” hur han inte minns någonting av vare sig den otäcka tacklingen han fick av Scott Stevens i Stanley Cup-finalen mot New Jersey 2003 – eller något av dagarna före eller efter smällen.

Det är först i nu, sju och ett halvt år efter den sista smällen mot huvudet, som han känner sig som sig själv igen. Med det i åtanke är det ganska lätt att förstå varför han ville hålla sig borta från offentlighetens öga under så lång tid.
– Det viktigaste där och då var att bli frisk. Jag ville bara känna mig normal igen. Jag rehabade, höll till i min syrekammare fem dagar i veckan och gjorde andra saker för att få min hjärna att fungera normalt igen, sade Paul Kariya till nhl.com inför Hall of Fame-ceremonin.

”FICK ALDRIG EN VÄRDIG AVSLUTNING”

I dag lever han ett väldigt aktivt liv, surfar mycket och åker snowboard när den chansen bjuds. Han förklarar att han kände sig ofullkomlig när han tvingades avsluta NHL-karriären, att han hade mer att ge som idrottsman. Därför är han vid 43 års ålder extremt vältränad och lägger en hel del tid och kraft på sitt hobbyidrottande.
– När jag slutade tyckte jag fortfarande att jag hade mycket bensin kvar i tanken. Om man bortser från hjärnskakningarna kände jag mig otroligt bra. Jag hade starka ben, bra energi och spänst i mitt spel. När hockeyn försvann från mig på det här sättet kände jag att jag behövde fortsätta att vara aktiv som idrottsman på ett eller annat sätt, förklarar han.

Ju mer jag har tänkt på det, ju mer har jag känt att Kariya faktiskt hör hemma i Hockey Hall of Fame. Min initiala förvåning och skepsis baserades antagligen mycket på det faktum att det varit så tyst om kanadensaren sedan han ”försvann”. En annan detalj som påverkat mig är antagligen att han spelade i förhållandevis anonyma klubbar under sin karriär. Anaheim, Nashville och St. Louis var inte direkt skräckinjagande under de här perioderna och bidrog en del till hans relativa anonymitet.

Det som ändå känns bäst när allt är sagt och gjort efter att Kariya valts in i Hall of Fame är att det kanske läker de sista såren som hans NHL-karriär lämnade efter sig. För ska man tro vännen Selänne har det gjort under för honom som människa. Finländaren beskriver att Kariyas personlighet är en helt annan i dag jämfört med tidigare. Det är som att han äntligen har fått ”closure”.
– Det känns som att han aldrig fick en värdig avslutning, utan att det blev ett väldigt abrupt avsked från hela sporten. Men såsom han har uppträtt de senaste tre-fyra månaderna är det som om han är en ny person. Han är så glad och så upprymd över allting igen. Jag är glad för oss båda, att vi får vara här och bli en del av Hall of Fame, men mest av allt är jag glad för Paul efter allt han har gått igenom.