På Rafalskis avskedsplats fick jag äntligen se Della Rovere förlora

ESTERO, FLORIDA (HOCKEYSVERIGE.SE)
Ibland hamnar man på lite udda ställen. Man kanske kan kalla det oväntade ställen också. Som i natt när jag var i Estero och såg ECHL-slutspelsmatchen mellan Florida Everblades och Orlando Solar Bears.

Germain Arena, som var skådeplatsen för detta spektakel, är ju som ni med grundkunskap redan vet var elegante backen Brian Rafalski avslutade sin karriär.
Han gjorde en högst oväntad comeback ifjol och spelade tre matcher just där i Germain Arena. De två sista av matcherna var mot just Orlando, Per Svartvadet och Andreas Karlssons tidigare klubb. Från tiden då de var farmarlag åt Atanta och spelade i AHL.

Florida Everblades har funnits sedan 1998. Jag tror inte att några svenskar har spelat här, trots att vi haft en del svenskar i ligan och trots att just området runt Estero – med Fort Myers som någon sorts trumf – torde vara ett ställe värdigt att få leva i.
Laget blev Kelly Cup-mästare 2012 och det finns väl en del som tyder på att de kanske blir det i år också. Man har 2-0 i åttondelen mot Orlando. Vann med stadiga 5-1 i natt efter två mål av Mitch Wahl.

Två riktigt läckra mål av Wahl, som spelade JVM för USA som underårig och var en rätt god talang när det begav sig. Därefter har han misslyckats i AHL och pallade inte ens med att slå sig in i EBEL när han testade lyckan i Europa med Salzburg för några år sedan.
Han är väl lite av en stjärna i ECHL, men ändå knappast att betrakta som en storstjärna i ligan som sådan.
Målen gjorde däremot att jag kände att det kanske borde finnas mer där än vad som – uppenbarligen – visats hittills i karriären. Två såna där läckra snajpiga avslut, handledsskott från relativt nära mål där målvakten inte hann reagera över huvud taget.
Sånt där som man känner att när det händer en gång är det ”snyggt, men sånt händer väl”. Händer det två gånger börjar man undra varför han inte är bättre än hans EP-profil säger att han är.

Nivån på spelet i sig var väl annars inget överdrivet att jubla över. Vi kan väl säga att de som sitter och skriker efter att vi måste ha mindre rinkar i Sverige för då blir spelet bra, att de kanske hade behövt att se fler sådana här matcher på liten rink än att se antingen NHL (med världens bästa spelare) eller JVM (med världens bästa juniorspelare som inte lärt sig försvar till hundra procent) för att göra bedömningen att allt löser sig bara man har små rinkar.

Inte så att det var genomuselt, det är nog till och med troligt att det hade varit värre på stor rink, men det är ju väldigt mycket ”jag ger dig pucken i mittzonen så kan väl du slänga ner den att åka på för någon så tar vi det där ifrån?”.

I Orlando spelade två namn vi känner igen. Dels Jacob Cepis som floppade i Karlskrona ifjol.
Vi hade också Stefan Della Rovere. Detta svin till hockeyspelare. Ni minns honom förstås precis som jag från JVM i Ottawa. Han var en av alla dessa som var så elak mot Jacob Markström i finalen.
Han var kapten i Orlando. Gjorde inte direkt lika mycket väsen av sig som senast våra vägar korsades.

Men det känns ändå rimligt att rapportera om hur det går för honom nu. Att hans karriär går åt helvete. Det gör ju för övrigt Angelo Espositos också. För honom satt jag ju så klart också och tänkte på när Della Rovere åkte runt där. En annan kille som var elak mot Markström, lyckades få honom så extremt mycket ur balans att Kanada utan större problem vann finalen den gången.
Han är numera så usel att han inte ens klarar sig i närheten av godkänt i italienska ligan. Esposito alltså. Markström skulle väl fortfarande klara sig bra i Italien.

Det var inte speciellt mycket folk i arenan. Absolut inte ens halvbesatt av de runt 7 000 platser som fanns där.
Jag fick ett märkligt intryck som jag aldrig varit med om tidigare i sportsammanhang alls. Ett intryck av att väldigt många av åskådarna var fördröjda i sina reaktioner. Att när jag såg att något hände var det inte överdrivet många andra som reagerade direkt. Snarare tog det ett par sekunder innan de flesta gick igång och började tjuta. Typ vid ett slagsmål, eller vid någon fulare tackling.
Men jag vet inte. Det kanske har med smartphone-generationen att göra. Att så många sitter med näsan ner i den numera att de faktiskt inte märker när saker händer live. De hör de fåtalet personer som skriker till direkt, sen tittar de upp och noterar att någonting har hänt och börjar skrika.

En märklig känsla.

Men annars var det – som så ofta i USA – mycket matchtröjor och sånt där. De skäms ju inte direkt för att visa vilka de håller på här. Går man på sport ska det synas att man ska på sport.