Överflödets förbannelse

Namnkunniga, offensivt potenta och stjärnmeriterade värvningar i all ära. Men det kan bli alldeles för mycket av det goda och då är risken för bakslag stor.

När Södertälje gav sig ut på värvarstråt för någon månad sedan och dunkade ut nya kontrakt i parti och minut var vi både en och två som muttrade om överflödets förbannelse och konstaterade att det är svårt att hitta en riktigt tydlig linje i lagets struktur.

Kort och gott, det såg (och ser fortfarande) ut som att klubben värvat alldeles för många spelare av samma typ som kommer att aspirera på samma platser och samma speltid i de två främsta kedjorna och att det i slutändan kan bli ett problem snarare än en välsignelse.

Men vi släpper SSK där, för klubben är inte längre en rimlig symbol för att kunna diskutera överflödets förbannelse i Hockeyettan.

Den flaggan har Väsby tagit över.

För i den här kategorin defilerar klubben i särklass.

Tittar man på värvning för värvning är den spontana känslan naturligtvis wow, wow och wow när Väsby håvar in meriterad poängspelare efter meriterad poängspelare, men helt ärligt, hur ska klubben och gröne tränaren Andreas Paulsson kunna få ihop den gigantiska sörja av spelare som man knutit till sig till ett riktigt samtrimmat lag utan att det uppstår problem?

Väsby har alltså värvat (för att nämna några) på nivån etablerade och rutinerade herrar som Fredric Korduner, Fredrik Strand, Mattias Forsberg, Magnus Kullerback, Sebastian Arvidsson, Johan Viktorsson och nu senast Tim Öqvist. Det är sju poängspelare som givetvis inte tänker sig något annat än att spela en viktig roll i någon av de mest framskjutna lajnerna. Dessutom har man kvar en samling killar från fjolårstruppen som naturligtvis också har samma ambitioner och förväntar sig att få göra samma jobb.

För många av samma sort blir sällan bra.

Sammanlagt har Väsby (enligt eliteprospects) 19 forwards klara. Alldeles för många av dem dessutom som sagt av samma typ. Det innebär att minst sju (!) kommer att bli överflödiga till varje match. Det innebär att många spelare som ska ha en stor roll i en producerande kedja för att komma till sin rätt kommer att förpassas till betydligt mer undanskymda roller och förväntas göra annat jobb än det de är bäst på.

Visst jag tycker också att det är häftigt med ett lag som hyser så många namnstarka profiler (med Hockeyettan-mått mätt), men hur mycket jag än vrider och vänder på truppen har jag förtvivlat svårt att hitta det där som kallas röd tråd.

Det ser inte ut som att Väsby haft en tanke när de byggt sitt lag.

Känslan är snarare att klubben fastnat med fingrarna i kakburken och inte kunnat låta bli att roffa åt sig när läckerheterna paraderat förbi. Man har med dräglande mun värvat för att man kan snarare än eftertänksamt knyta till sig vad man behöver och jag blir inte alls förvånad om just det överflöd som man nu skaffat sig leder till att man havererar redan i grundserien till hösten.