MJÖRNBERG: Skeppa, sparka, ENTLEDIGA!

Det har blivit januari. Resultaten uteblir. Förtroendet är förverkat. Det är bara att skeppa, sparka och entlediga tränaren! Eller?

Enköpings Johan Jonsson var näste man att tvingas lämna sin position som huvudtränare i en Hockeyettan-förening den här säsongen. Samtidigt är Joakim Andersson i Tyringe ”mystiskt sjuk” och tycks precis som mot Vimmerby senast, inte finnas med i båset när laget tar sig an Hanhals ikväll.

Jag kan räkna fel och missa någon här i all hast. Men med Jonsson inräknad är det så här långt åtta tränare som lämnat sina poster som huvudtränare ungefär halvvägs in i säsongen. Nio om även Tyringe-Jocke förs upp på den där listan (vilket väl är ganska troligt).

Utöver redan nämnda har ju även Tommy Latva (Hammarby), Fredrik Mälberg (Nyköping), Lenny Eriksson (Kalmar), Per Lundell (Forshaga), Peter Nordström (Vimmerby), Sergei Zhukov (Mörrum) och Janne Ericson (Borås) klivit ut genom dörren.

Det är naturligtvis åt helvete för många.

Nu är varje fall förstås unikt. Ibland finns det anledning att förändra. Då tänker jag kanske framförallt på fallen Mälberg, Joukov och Nordström där rekryteringsarbetet och analysen varit direkt undermåligt från klubbarnas sida vilket resulterade i kaos i samtliga fall.

Men där har vi en ganska viktig punkt. Rekryteringsarbetet måste bli bättre. Det är inte bara att ta in en tränare bara för att han har ett ”namn”. Det måste vara genomtänkt, det måste finnas en filosofi för hur ledaren i fråga ska passa med den spelargrupp man ämnar sätta ihop och vara väl förankrat på alla håll i föreningen vad för typ av regler, ramar och filosofier som ska gälla.

Har man inte säkerställt det ur alla möjliga vinklar och aspekter av en rekrytering. Ja, då har man gjort ett dåligt jobb.

Att behöva sparka en tränare är alltid ett misslyckande och i många fall tycker jag att det sker alldeles för lättvindigt. Ofta som en aktion utifrån att ”det måste göras något” snarare än att genomtänkt ändra något som kan ge resultat på sikt. Det jagas syndabockar och kortsiktiga lösningar på ett ganska frånstötande sätt. Inte sällan utifrån en grav överskattning av det befintliga materialet.

Visst, sett till spelarmaterialet har Hammarby gjort en ganska värdelös säsong så här långt, men hur mycket bättre blir de egentligen av att Tommy Latva visats på porten och att Benny Rönnelöw återinstallerat sig själv i hans ställe?

Vad mer hade man egentligen kunnat förvänta sig att Johan Jonsson skulle ha kunnat åstadkomma med den trupp han förfogat över i Enköping? Ifjol gick man till Allettan eftersom man flyttades från västra till betydligt enklare östra. Till den här säsongen försvann spelare som Jesper Bärgård, Mattias Johansson och trotjänare som Andreas Lindquist, Fredrik Juhlin och bröderna Sojé utan att ersättarna var särskilt starka. You do the math.

I de allra flesta av fallen nämnda ovan har de assisterande coacherna fått vara kvar. I så väl Hammarby som Enköping är det sportchefen som ställt sig i båset. Budgetlösningar och ”förändringar” som verkligen måste sättas inom just citationstecken.

För att vara rent krass. Ofta är det bristen på just kontinuitet som gör att vissa föreningar (inga av ovan nämnda specifikt åsyftade) aldrig blir särskilt framgångsrika.

Att sparka tränaren är en alldeles för lätt lösning att ta till och jag tror inte att vi har fått se den sista gubben få silkessnöret den här säsongen.

Så vilka hänger löst?

Lars Molin verkar inte vara så värst poppis i Boden och allt är naturligtvis resultatbaserat och även om han inte kan förväntas göra mer med det spelarmaterial han har är det förstås ganska tydligt att Conny Grundström inte förmått Surahammar att vinna mer än en av 24 matcher så här långt den här säsongen. Förr eller senare, säg inför ett kval, kanske klubben inte ser någon annan nåd än att göra en desperat förändring. Oavsett hur mycket kamikazeuppdrag det än må vara att ta sig an den posten.

Skulle det börja hacka för Kalmar i fortsättningsserien (segrar mot Tyringe och Borås i de inledande omgångarna säger egentligen ingenting alls) är det ju en klubb som inte direkt utmärker sig som en verksamhet med tydlig tråd och riktning. Där kan jag tänka mig att tålamodet är kort om brist på resultat börjar bli uppenbar och att man då inte drar sig för en andra tränarförändring under innevarande säsong. Då skulle Andreas Holfelt, rent hypotetiskt, kunna hänga löst.

Samtidigt tror jag inte att Karl Helmersson är untouchable i Tranås om laget skulle fortsätta hacka i Allettan. Där är kraven alldeles för höga efter fjolårets kvalseriesuccé.

Men förhoppningsvis slipper vi se ett enda tränarentledigande till den här våren.

Det är ju som sagt ett misslyckande varje gång.