{{ PAYWALL LIMIT }}
För söndagens tillställning i Hive Arena var knappast något annat än en fullständig utskåpning från start till mål. Boden var bättre i precis allt och hade kunnat göra tvåsiffrigt om det inte varit för att de från andra periodens 4-0-mål och framåt fått för sig att de är någon sorts klapp-klapp-lag som prompt måste spela pucken hela vägen in på mållinjen. Man ville göra det lite för snyggt när man kände att motståndet var underlägset.
Det kan ju tyckas som att det borde vara en hygienfaktor att dyka upp med sitt bästa fighting face i ett mellandagsderby. 1721 personer på Hive Arenas läktare, någon form av 20-årsjubileum och urtjusiga jubileumsdräkter på Boden-spelarna. Piteås spelskickliga lag borde ha älskat att förstöra den festen. Men man kom ut såsigt, åkte slött till båset vid bytena och hade inte skallarna påkopplade i egen zon. Man gav borta både yta och pondus och var egentligen ett slaget lag redan när Daniel Mannberg kyligt elegant vickade in 1-0 till hemmalaget efter en dryg minut.
När det ser ut så där kan det ha många orsaker. Det kan låsa sig mentalt när man vill mycket, det kan ha funnits någon form av märklig tro på att de skulle räcka med att kliva ut och spela sitt ”vanliga” spel i ett derby. Man får ju för Piteå-gängets del hoppas att det i alla fall inte var brist på den där viljan och acceptansen att det faktiskt kommer krävas en extra insats som rent visuellt såg ut att saknas fullständigt. Därför var nog Claesons kliv över gränsen som renderade ett matchstraff som mycket väl kan hålla honom utanför matchtruppen i returmötet på tisdag på grund av vidare påföljd ganska viktigt ändå. I alla fall lite upplyftande att det fanns någon i Piteå-laget som var beredd att spela Boden-hockey.
För Boden hade tagit på sig sin derbykostym inför hemmapubliken. Man lirade hockey på det där sättet som årets upplaga gärna vill göra, med spelskicklighet och många minuter i offensiv zon. Men man hade också tagit med sig sitt aggressiva spel. Josh Laframboise käftade med Piteå-fansen efter sitt förlösande 2-0-mål, Henri Tamminen var inblandad i varenda het situation som uppstod och hemmaspelarna var framförallt beredda att ta kampen. Då var klasskillnaden milsvid.
Och det är precis så där Boden kommer komma ut igen i LF Arena på tisdag. Då återstår det att se om Henrik Claeson har lyckats väcka sitt lag.
* * *
Bra med folk kom det även till Himmelstalundshallen när mellandagsderbyt mellan Vita Hästen och Mjölby lockade sanslöst starka 4263 åskådare och man kan väl inte säga något annat än att massorna som löste biljett fick valuta för pengarna.
Det blev en minst sagt svängig historia som hemmalaget tillslut kunde vinna med 5-4 efter att Emil Öhrwall avgjort sent i förlängningsspelet. Men det var helt i sin ordning att båda lagen fick med sig poäng. Framförallt var det nämligen en välkämpad match med mycket fysiskt spel där båda lagen vägrade ge sig och där det ständigt hände grejer.
Vita Hästen fick fortsatt visa att man är ett topplag på riktigt som hittar vägar till seger även i den här typen av svängiga matcher. Mjölby fick återigen spänna ut bröstet och visa att man verkligen är på riktigt den här säsongen. Alla borde vara nöjda således.
Det enda som saknades var väl att någon av de vanligtvis så ursäkra målvakterna Teodor Munther och Mike Sjöberg fick kliva fram som hjälte.
* * *
Återstart i mellandagarna brukar betyda att Karlskrona får stora darren och förlorar matcher där det borde vara säkra poäng och därmed sätter sig i en skitsits i Allettan. Men den här säsongen är serieupplägget ett annat och det gynnar helt uppenbart Blekinge-gänget.
Med ett julfirande i toppen av en tabell som bara ska rulla vidare kunde KHK ytterst bekvämt gå ut till bortamatchen mot ett svagt Västervik och synnerligen komfortabelt gå fram till en 5-1-seger. Arbetsro tror jag visst att det kallas.
* * *
Annars var det uppenbarligen inte helt lätt att skaka av sig julsvullet för de tilltänkta topplagen i söder. Nu lyckades förvisso Borås ordna 4-3 (efter straffar) mot Grästorp och Tingsryd vinna med 5-3 hemma över Tyringe. Men det vore synd att säga att spelet såg särskilt bra ut.
* * *
Den första episoden av daladerbyt ”Slaget om Runn” blev en riktigt underhållande historia under lördagen med två lag som verkligen ville köra. Borlänge gick förvisso segrande ur striden med 4-3 efter straffläggning och ett synnerligen tjusigt avgörande av Calle Karlsson, men Falu IF kan garanterat ta med sig mycket positivt från fighten i Borlänge ishall.
Gästerna tutade på bra och kunde absolut störa det bitvis ganska pucktittande topplaget och det som stack ut mest var det härliga samspelet mellan Mora-lånet Benjamin Dahlén och store Viggo Aspling.
Aspling har varit väldigt modest i poänggörandet under säsongen och Dahlén har varit utlånad till både HC Dalen och Nyköping utan att göra särskilt mycket väsen av sig alls, men i derbyt mot Borlänge slog det gnistor om duon. De tycktes hitta varandra direkt och var inblandade i det allra mesta vassa Falu IF lyckades åstadkomma framåt.
Det är fascinerande det där med kemi och hur två spelare som tidigare knappt gjort något väsen av sig alls plötsligt kunde se ut som toppspelare i ligan. Jag hoppas verkligen vi kommer få se mer av de båda herrarna tillsammans framöver. Gärna i kombination med tredjelänken Pontus Falk som inte heller ska glömmas bort i sammanhanget, utan som också spelade en bärande roll för att spetsduon skulle kunna skina.
SHL6 minuter sen
