Desktop ad in article Mobile ad in article
För allt som allt hade Boden Hockeyettans bästa lag på papperet den här säsongen. En spännande mix av rutin och fräschör, av power och finess, av muskler och handleder, toppat med en lagom dos elakhet och en coach med känsla för att svetsa ihop gruppen.
Resultaten i seriespelet talade dessutom för sig.
Så var gick det egentligen fel?
Jo, förmodligen när Alex Ek klev fram som matchhjälte och sköt Visby/Roma till kvartsfinal i sudden death borta mot Forshaga på kvällen den tredje april.
Det blev för knöligt för Boden att ta sig till Visby och därför valde man Mariestad som motståndare. Hade Forshaga istället vunnit den där förlängningen hade värmlänningarna garanterat blivit norrbottningarnas kanonmat i kvartsfinalen.
För det var ju så att Forshaga tvingades se flera av sina ledande spelare kliva av skadade mot Visby. Det finns inte på någon som helst karta att de hade kunnat stå upp mot storfavoriten över tre matcher. Och well, frågan är om inte Boden med visst besvär hade kunnat skicka så väl Troja/Ljungby som Östersund på semester trots att de inte nådde sin högsta nivå.
Valet att istället åka till Skaraborg blev helt fel. Mariestad fick horn av att bli valda av Boden.
Att Bois är ett slutspelslag som kan det där med att växla upp när det börjar gälla som mest visste förstås alla. Men att det fanns SÅ mycket att kräma ut av laget, det är bara att lyfta på hatten.
Var det något Boden visade var det däremot att man inte alls på samma sätt är ett slutspelslag.
Desktop ad in article Mobile ad in article
För ser man bara rent krasst på hur matchserien såg ut är det egentligen inte så mycket att säga om. Boden gjorde inte en per definition dålig matchserie. Man krigade och slet. Speciellt den andra matchen på fredagskvällen var en alldeles underbar slutspelsmatch med hög intensitet och kamp till sista svettdroppen. Men när allt summeras var det egentligen inget snack, Mariestad mötte Boden på dess egna villkor och krigade bättre. I en härlig holmgång var det, det bästa laget som vann.
Sett till händelseutvecklingen i matchserien är Bodens sorti inget fiasko, man föll mot en bättre motståndare. Men säsongsresultatet, att åka ut redan i kvartsfinal med 0-2 i matcher med en trupp som skulle ta föreningen upp i Hockeyallsvenskan, det går inte att sätta någon annan stämpel än just fiasko.
Det finns ett och annat att fundera över efter det här slutspelet. Klubben måste reda ut varför man inte prickade formtoppen och klev upp som bäst när det skulle avgöras.
Boden förlorade båda bortamatcherna. Genom att inte komma med hundraprocentig inställning (?) till bortamatcherna mot vare sig Kalix eller Mariestad satte sig laget i en situation där de tvingades jaga. Där Kalix tyckte att de var världsmästare efter att ha vunnit match ett blev Mariestad bara ännu mer taggade av sin hemmaseger. Det var anledningen till Bodens första hemmaförlust på hela säsongen.
Tyckte man efter sina femtioelva segrar i seriespelet och kölhalningen av Kalix i Björknäshallen att man var bättre än vad man var? Det kan förstås bara de som satt i det där omklädningsrummet svara på, men det är mycket möjligt att det faktiskt var så. Att det smög sig in någon form av hybris.
Målvakten Kevin Lindskoug värvades in som en meriterad kronjuvel i januari och visst gjorde han det bra i seriespelet, men han var inte bäst när det gällde. I bortamatchen mot Mariestad gjorde han en ganska svag match och bitvis hade han svårt att få fast puckarna även i match två. Fipplet som föranledde Mariestads 0-1-mål är ett bra exempel. Han blev vida överglänst av Tobias Sandberg i motståndarkassen.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Faktum är att det kan sägas om många av de meriterade spelarna i Boden. De klev inte fram när det behövdes som mest. Mariestad gjorde nio mål på två matcher. Boden gjorde två.
Där trotjänare som Lucas Larsson och Erik Olsson visade vägen för Mariestad lämnade spelare som varit i Boden länge, så som Sebastian Harila, Christian Nyman, Viktor Sandberg och Marcus Sandström matchserien poänglösa.
Det var nästan så att Boden såg räddare ut för Adam Samuelsson än vad Mariestad var för Jake Bolton.
Trots ett påfallande rutinerat material såg Boden bitvis lite tagna ut av stundens allvar medan det unga nybygget Mariestad snarare älskade läget.
Kort och gott, Boden fick inte fram sin bästa sida när det som mest behövdes.
Var man inte ödmjuka nog? Var det en nackdel att inte ha mött södermotstånd tidigare? Gjorde man något fel i uppladdningen? Varför var de bärande spelarna inte tryggare än vad de var? Frågorna är så klart många.
Att ha ett så bra lag, men inte få ut mer när allt ställs på sin spets. Analysen av varför det blev så blir grundläggande för att komma tillbaka starkare till nästa säsong.
För något annat än att den furiösa satsningen mot Hockeyallsvenskan fortsätter är så klart inte att räkna med.
* * *
För Mariestad (och dem finns det all anledning att återkomma till tro inget annat) var det helt tvärtom i matchserien. Varenda spelare blev bättre och höjde sig. De krigade och slet och offrade sig för varandra.
Att det är ett talangfullt lag är inget nytt, men när alla kuggar i och levererar och dessutom krigar till max, då blir det ruggigt imponerande. Jag lyfter på hatten för insatsen i slutspelsserien mot Boden.
* * *
Säsongens andra stora favorit Nybro stötte inte på problem som Boden utan cruisade ganska bekvämt förbi Visby/Roma i kvartsfinalen. Det såg oerhört tryggt ut utan att för den sakens skull vara särskilt imponerande. Något som bådar gott inför stundande kvalserie.
* * *
Betänk följande:
Östersund-Hudiksvall Playoff 3 18/19
2-3
5-1
2-3
Hudiksvall-Östersund kvartsfinal 20/21
2-3
5-1
?
Det är som om det vore regisserat.
